Okej jag ska svara på vad jag tror angående mina frågor:
OBSERVERA ATT DETTA ÄR MIN SUBJEKTIVA UPPFATTNING!
DEN KAN VARA HELT, HELT FEL!
JAG KAN DESSUTOM HA FORMULERAT MIG MOTSÄGELSEFULLT.
Nu kör vi:
Människans relation till universum?
"Uni"versum är en helhet. Det finns inget utanför universum. Universum ÄR allt. Människan är en tillfällig form av energi. Ett subsystem till universum - men fortfarande en del av universum. Alla subsystem är bara en komplex sammansättning av universums energi. Allt som händer i universum är bara omvandlingar av dess innehåll (energi).
Universum är levande. Eftersom min definition av liv är: ett dynamisk system som konstant utvecklas.
Universum är det högsta ursprunget - Det högsta livet, Allt som lever i universum är en del av universums liv.
Men vad är då medvetande? Jo medvetande är bara en relation med universum och dess tillfälliga subsystem. Att vara medveten är att kunna ta in stimuli från omgivningen och ge en respons på stimulin. (göra en omstrukturering av innehållet i subsystemet).
Svenska akademin definierar medvetenhet som: "förhållandet att någon jämte någon annan ELLER andra har vetskap om något"
Alltså är växter medvetna!
Dom kan ta in stimuli från omgivingen och ge en respons (göra en omstrukturering av innehållet i subsystemet).
Växter har naturligtvis inte lika många sinnen som vi har (dom har bara känsel?) men dom är fortfarande medvetna om deras omgivning.
Människan är en del av universum och ÄR dessutom beroende av sin omgivning. En människa kan inte existera utan en omgivning.
Vad är då en människas liv?
En människas liv är allt en människa är beroende av. Universum ÄR en människas liv.
När du inser detta inser du att människorna i ditt liv ÄR en del av ditt liv.
Ditt liv är inte ditt liv utan dina relationer. ALLT liv fungerar i relation till allt annat liv.
Och vad är tankens relation till kroppen?
Tanken är bara ett energi-mönster i hjärnan. En tanke är bara ett tillfälligt aktiverat mönster av innehållet i hjärnan.
Hjärnan är en del av kroppen.
Jag använder inte begreppet "Själ" eller "Gud" för jag tycker dom är romantiska och tvetydliga. De används bara som ett begrepp, som ett vattentätt tankemönster en förvirrad hjärna kan falla tillbaka på vid inre psykologisk konflikt.
Hjärnans funktion är att ta in stimuli från våra sinnen, bryta ner stimulin till fragment/mönster som skapar en sammanhängande upplevelse. Och sedan kombinera dessa mönster med tidigare mönster.
Vi har mönster i korttidsminnet (upplevelsen) och mönster i långtidsminnet (minnet).
Att lära sig är att jämnföra mönster i korttidsminnet med långtidsminnet. Stämmer innehållet i korttidsminnet med långtidsminnet skapar vi ett nytt minne i långtidsminnet.
Stämmer inte innehåller mellan korttidsminnet och långtidsminnet skapas en
inre konflikt. Inre konflikter är förvirring, rädsla, sorg m.m.
PopJimmy skrev:Rädsla:
När vi är med om något obehagligt som barn (fysiskt smärta, plötsliga ljud m.m.) när vi är barn så sparar vi upplevelsen som ett mönster i hjärnan. Vi kommer ihåg upplevelsen som något obehagligt som vi vill undvika. Detta är en försvarsmekanism. Detta är rädsla.
När vi sedan växer upp är vi ofta omedvetna om våra rädslor, eftersom vi skapat rädslorna innan hjärnan är helt utvecklad.
Alla rädslor skapar en stor störning i hjärnan. När vi är rädda tänker vi: "Så där kan man inte göra", "Så där kan man inte säga", "Det där är fel". Vi är inte medvetna om att det är våra subjektiva rädslor som faktiskt lurar oss. Rent objektivt finns inga rädslor. Rädslor står alltid i relation till ett smärtsamt minnne.
Om vi går i terapi eller mediterar kan vi frikoppla oss från våra rädslor - eftersom vi konfronterar dom. Om vi inte konfronterar våra rädslor, så flyr vi dom istället. Det finns bara dessa två tillstånd: Konfrontation eller flykt.
Alla yttre konflikter som våld och alla bråk i sammhället skapas av inre konflikter: rädsla och förvirring.
PopJimmy skrev:Förvirring:
Skapas när korttidsminnet är i konflikt med långtidsminnet, att korttidsminnet inte kan kombineras och integreras in i långtidsminnet, eftersom informationen i korttidsminnet är motsägande informationen i långtidsminnet.
PopJimmy skrev:Sorg:
Skapas när korttidsminnet jämnför ett önskat tillstånd i hjärnan med det nuvarande tillståndet.
Försvinner när du inser att det är bara minnen lurar hjärnan eller när du accepterar nuvarande tillsåndet som ett önskat tillstånd (sänker ribban).
Alla upplevelser som du tar in via dina sinnen ÄR bara mönster i din hjärna. Allt du ser ÄR din hjärna. Allt du hör ÄR din hjärna. Du ÄR allt du upplever. Du ÄR din smärta du får när någon slår dig. Du är ditt tangentbort du ser och känner. När du ser tangentbordet ÄR du tangentbordet. När du tänker att du inte är tangentbordet är det bara en tanke som skapar en missuppfattning, och som i förlängningen är en orsak till förvirring och lidande.
Viktigt:
Vidare så vill jag påpeka att man kan skilja på teoretisk och praktisk definition av universum:
Den teoretiska definitionen av universum KAN göra att vi kan förstå mera om universum, men detta löser inte vardagliga psykologiska problem. Den teoretiska definitionen är också väldigt, väldigt svår att fastställa, eftersom den BYGGER på TANKEN, och tillför som sagt inte så mycket i vårat vardagliga liv.
Den praktiskt definition av universum ÄR mera användbar i det vardaglia livet. Hur vi uppfattar universum, hur vi kommer i kontakt med universum, och hur våran psykologiska relation till universum är. Alltså HUR VI UPPLEVER UNIVERSUM SOM MÄNNISKOR. Om vi psykologiskt accepterar att vi faktiskt ÄR universum, så kommer vi möta alla andra uttryck i universum som en del av oss själva - vilket bidrar till extremt mycket harmoni och kärlek. Denna praktiska definition däremot bygger inte bara på TANKEN utan är en kombinaton av TANKEN och SINNERNA d.v.s. ALLA UPPLEVELSER i HELA HJÄRNAN (eftersom det trots allt är hela hjärnan som upplever kroppen och universum)
Rent vardagligt så är det enligt mig - idiotiskt att inte använda sig av en praktisk definition av universum - eftersom den skänker förståelse för ALLT i universum och accepterar ALLT i universum HELA TIDEN, till och med missförstånd! Det gör inte teoretiska synsätt - dom skapar konflikter. Och hur mycket våld har inte uppstått för människor som bråkat om den rätta teoretiska bilden av universum genom religion och "vetenskapliga
teorier". Den praktiska synen på universum skänker mera förståelse än teoretiska (som skänker massa missuppfattningar) Varför är praktisk förståelse bättre? Jo för att man inte antar idiotiska påståenden som inte går att bevisa - utan Man möter universum och livet med hela ens kapacitet, och allt man gör är att sprida obegränsat med kärlek och förståelse till allt man någonsin stöter på under livet!
Är jag otydlig någonstans? Är det luddigt någonstans? Är mina tankesätt fel enligt dig? Motivera ditt svar, gärna med en källa varför du tycker att mitt tankesätt är fel.
Jag hoppas på en öppen, utvecklande och genomtänkt disskussion.
KÄRLEK PÅ ER!
/Jimmy
