Är lyckan målet?

[Mithra]

Är målet med livet att vara glad och lycklig?

Såvitt jag läst har det sedan Aristoteles tid argumenterats för att livets mål är lycka. Såväl stoikerna, epikuréerna och skeptikerna ansåg att detta var livets mål (även om de hade olika uppfattningar om vad som ledde till lycka).

Det verkar även vara målet i allmänhet, det fundamentala mot vilket allting mäts.

Här finns även en artikel som anser att "happiness" är det ultimata målet.

så, anser ni att det stämmer? Är det en självmotsägelse att hävda att man önskar sig något annat än att vara glad och lycklig? Kan man vilja något annat? Hur stämmer resonemanget i övrigt?

[Logos]

Målet med ditt liv är det som du anser är målet med ditt liv. Och visst skulle det kunna vara din egen personliga lycka. Varför inte?

[Midgårdsormen]

Jag vill uppleva hela känslospektrumet - varför nöja sig med lyckan! Hur känner och uppskattar man lycka om man aldrig upplever sorg?

[Erkki]

Så infernaliskt är ändå inte tillvaron beskaffad att det inte går att känna eller uppskatta lycka utan att ha upplevt sorg. Vore det så gement så har dom som har mist flest anhöriga största potentialen att känna och uppleva lycka.

[Avantgardet]

Så infernaliskt är ändå inte tillvaron beskaffad att det inte går att känna eller uppskatta lycka utan att ha upplevt sorg. Vore det så gement så har dom som har mist flest anhöriga största potentialen att känna och uppleva lycka.

Vad skulle lycka betyda för den som aldrig upplevt sorg? Jo, precis så är tillvaron beskaffad. Begreppen betingar varandra, och är helt och hållet meningslösa utan den kontrast som uppstår genom att relateras till varandra.


Förresten, ingen som läser Nietzsche nu för tiden?

[suchanother]

Vad grundar du detta på Avant?
Jag är mer inne på Erkkis tankegångar. Varför kan man inte känna glädje om man inte har känt sorg och misslyckande? Tycker detta är en konstgjord motsättning. Lyckokänslan är inte relaterad till olyckskänslan, ser inget samband. Känslan ÄR utan referensramar.

[Avantgardet]

Tråkigt att ni är såna eftersläntrare som håller fast vid identitetslogiken. Givetvis kan man stå på ett berg utan att veta vad en dal är, men du kan inte förstå vad detta du står på är för något. På samma sätt förhåller det sig med lyckan, du kan omöjligt veta att du är lycklig utan att veta vad olycka är. Så än en gång: vad skulle lycka rimligtvis kunna innebära för den som inte vet vad olycka är?

Borde förresten du som marxist (dialektiker) ta för en självklarhet...

[Midgårdsormen]

Variationerna sinnesstämningarna emellan är det som gör att vi märker av dem - vore vi ständigt lyckliga (eller ta vilken annan känsla som helst) så skulle vi inte ens veta om det. (Förutsätter dock att alla andra har samma beständiga sinnesstämning, annars börjar man ifrågasätta - men då kommer man till vad Avant tar fasta på - även om man vet att man upplever någonting kan man icke förstå det) Fan vilka levnadskonstnärer vi måtte vara, Avant!

[suchanother]

Håller inte med Midgårdsormen. Varför måste vi uppleva olycka för att kunna uppskatta lycka? Var står det skrivet? Är inte ditt resonemang bara en taskig kompromiss? En nödställd som accepterar sitt öde?

Åt helvete med borgerlig psykologi som tvingar i oss en massa skit där vi nöjsamt fogar oss!

[Midgårdsormen]

Varför måste vi uppleva olycka för att kunna uppskatta lycka?

Jag har redan förklarat det så långt jag förmår just nu. Fortsätter imorgon.

Var står det skrivet?

Det står skrivet där jag skrev det. Behöver jag hänvisa till en "stor tänkare", till Bibeln eller Svea Rikes Lag för att det skall vara legitimt?

Är inte ditt resonemang bara en taskig kompromiss? En nödställd som accepterar sitt öde?

?

[Fication]

Ansåg inte Aristoteles att målet med livet var att uppfylla sin högsta potential?

Erkkis svar på Midgård är intressant, Midgård förutsätts fortfarande vara lyckomaximerare när det snarare är så att Midgård är den som inte klamrar sig fast vid lyckan. Det sägs att livet är förgängligt, men vad kan vara mer förgängligt än att klamra sig fast vid något så flyktigt som lyckan. Det är en underbar och samtidigt tragisk paradox att ju hårdare vi klamrar oss fast vid lyckan, desto mera slinker den mellan fingrarna på oss.

I don't know why we are here, but I'm pretty sure that it is not in order to enjoy ourselves.

Den här snackade vi om för några år sen:

Do you think happiness is an end in itself? Or does it come as a secondary thing in living intelligently?

[suchanother]

Till ormen,

Du förklarar inte ett piss utan påstår saker från höft, slänger fram åsikter som du inte har täckning för. Därför ville jag veta på vad grundar du dina åsikter. Fick ett blahaa svar. Tydligen vet du inte ens själv vad du pratar om.

[Avantgardet]

Det är så enkelt such att motsatser förutsätter varandra. Detta är grundläggande. För såväl Hegel, som Marx, som Saussure, som hela den kontinentala traditionen av tänkare. Inom den analytiska traditionen finns det dock en hel del tänkare som menar att saker är atomistiska självidentiska ting, i sig själva. De förkastar med andra ord just denna logikens första regel, att motsatser är just mot-satser. Det måste finnas en skillnad för att något överhuvudtaget skall upplevas skilt från allt annat, som ett eget ting. Skillnaden föregår alltjämt identiteten. Hur skulle du kunna skilja dag från natt, om du bara hade erfarenhet av det ena? Ser inte varför du ens ifrågasätter det.

[suchanother]

Jag tycker att du behandlar motsatser lite för mekaniskt. Inte finns det väl en motsats till varje tillstånd, ting? Varje motsats föds ur inre konflikt med sig själv, vad är det som säger att lycka måste vara en produkt av konflikt?
Det finns en psykologi, kompromisspsykologi, som anpassar människor till det rådande. Tydligen har du trillat dit när du i bästa kompromissanda försöker jämka ihop lycka och olycka, där den ena krävs som måttstock för den andra.
Den här borgerliga psykologin går ut på att dressera, varför i helskotta kan inte människan vara lycklig jämt? Varför behövs referens i form av olycka? Kom med argument isåfall!
Avant, du som marxist borde ha genomskådat skojet, istället köper du den borgerliga psykologin med hull och hår.

[Avantgardet]

Det som det handlar om är differentieringsprocessen.

Vad menar du med att lyckan inte behöver sägas vara produkt av en konflikt? Självfallet måste också den skilja sig från allt annat för att vara något specifikt. För något att vara partikulärt måste det ha gränser. Dessa gränser utgörs just av dess relationer till andra ting. Och där har du väl konflikten? Har du inte dessa gränser så har du heller inget ting.

Tycker alls inte att jag trillat i nån borgerlig psykologisk fälla. Här handlar det inte om någon normativ psykologi, utan om en begreppslig analys. Jag säger inte att man (empiriskt) måste uppleva en viss kvantitet olycka för att kunna uppleva lycka i motsvarande grad, vad jag säger är att begreppen förutsätter varandra och att du överhuvudtaget inte är i stånd att förstå att det är lycka du upplever om du inte redan vet vad olycka är, och hur du skiljer dem åt (att du så att säga kan göra dig en föreställning om den).

Enda sättet jag kan föreställa mig människan vara lycklig alltjämt, är försåvitt hon också är lycklig i sin olycka. Men det är förstås en självmotsägelse, och som för att lösas kräver ett lyckobegrepp av andra ordningen, eller ett dialektiskt förfarande. Ett i vilket motsatserna lycka-olycka är upplösta (Aufhebung - för att tala med Hegel), som i en tredje, omslutande, term. Men då är det alltjämt ett annat begrepp än lycka vi talar om. Något annorlunda, och som också skiljer sig från lycka.