inget invecklat precis för denna luttrade hop ;-)

[A och O]

Jag tänker för mycket och känner för lite tror jag bestmt.

Ett exempel:

En snubbe sa på radion att vad skönt det är att få leva och titta på denna vackra solnedgång.
Positivt och fint sagt. Önskar att jag bara kunde känna och tänka så.
Men i mitt huvud formar sig en tanke:

Om du INTE får leva – betyder det då att du INTE får titta på solnedgången?. Ja, självklart kan man tycka. Men jag tänker att ”nää, i och med att du inte lever (icke-existerar) så finns inte ordet ”inte titta”. Det existerar liksom inte. Det blir som ett ”livets paradox”.”

Jag tänker att han hellre kunde ha sagt; ”vad skönt att man är fri och inte tex. sitter fängslad i en cell utan fönster, så jag kan se på denna vackra solnedgång.”

Alltså den här sortens tankegångar snurrar till det i min hjärna nu (igen).
Och dessutom så vet jag inte varför denna tankegång känns så negativ och ångestfylld??

Har ni några kloka ord till övers?

[transversal]

Låter som om du har rätt (angående ditt första statement).

[suchanother]

Skägget växer. Har inte rakat mej på två veckor.
Klippte naglarna med darriga händer igår.
Hur ska det här sluta.

[A och O]

Skägget växer. Har inte rakat mej på två veckor.
Klippte naglarna med darriga händer igår.
Hur ska det här sluta.

What?!  :?

[Justin Case]

Var lugn, A och O, du kommer garanterat att få uppleva oändligt många solnedgångar av alla slag som överhuvudtaget är möjliga att uppleva. Detta eftersom universum är oändligt stort och således innehåller oändligt många kopior av dig i oändligt många exemplar av var och en av de scenerier du vill uppleva. Vad du bör bekymra dig om är snarare att maximera sannolikheten för att få uppleva dessa scenerier någorlunda snart (typ inom några hundra snarare än googoler år).

[Justin Case]

Om du INTE får leva – betyder det då att du INTE får titta på solnedgången?. Ja, självklart kan man tycka. Men jag tänker att ”nää, i och med att du inte lever (icke-existerar) så finns inte ordet ”inte titta”. Det existerar liksom inte. Det blir som ett ”livets paradox”.

"Paradoxen" börjar redan ett steg tidigare, nämligen när du säger "om du inte får leva". Vem är denna "du" som inte lever, när det inte finns någon "du" som lever? En person som inte existerar? I definitionen av "person" underförstås bland annat existens, och inte bara vilken existens som helst, utan existens som person. Jord eller aska (de former man antas bruka anta efter att ha "dött") är inte någon person eller någon "du". Alltså är den som inte lever inte du. Alltså kan du inte "inte leva".