Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
Moderator: Moderatorgruppen
- Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
jag blir faktisk riktigt upprörd över det sätt som vissa av er, ljusets och sanningens banförare, hanterar andras synpunkter och inlägg i detta forum.
skriver max..
Hur tror du de hanterade mahatma Gandhi i sydafrika då han gjorde sin satyagraha?? Uppför dig som en man, inte som en kvinna.
skriver max..
Hur tror du de hanterade mahatma Gandhi i sydafrika då han gjorde sin satyagraha?? Uppför dig som en man, inte som en kvinna.
Re: Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
haralddavidsson skrev:jag blir faktisk riktigt upprörd över det sätt som vissa av er, ljusets och sanningens banförare, hanterar andras synpunkter och inlägg i detta forum.
skriver max..
Hur tror du de hanterade mahatma Gandhi i sydafrika då han gjorde sin satyagraha?? Uppför dig som en man, inte som en kvinna.
Si vis pacem, para bellum
maxexhact skrev:J R Auk skrev:J R Auk skrev: Du kan hantera deras sorg?
De har ingen sorg, de har en skyldighet att inte se sig som skyldiga när deras empati bara är ideell och inte reell.
Det där är bara trams Skogsälvan. När man gråter hittar man en famn att falla in i. Varför skall du rädas att blöta ner tröjan hos den famnen?
Du avslöjar att din emotionella etik inte har genomslagskraft hos dig själv. Du antar att alla har rätt till sina känslor, att dessas erfarelse av dessa känslor är i det närmaste heligt och att vi därför måste se till inte bara att någon får känna utan vad de får känna. Sen kommer du som här ovan och visar att det är ett värdegivande till makten, och att självkontrollen grundlägger de relationer du har till andra.
Vad är deras sorg för något vad är deras smärta för något som gör att du måste kontrollera blotta möjligheten av dem.
Vem är du att tala om "trams", JR Auk? Det var bland de dummast jag hört (nä, det var det inte, men det var urbota dumt!). Om Skogsälvan talar om att hon skulle agera på ett visst sätt till dess att HON (antar att det är en hon) känner att hon kan hantera andras sorg - är väl det ett helt och hållet relevant påstående. Hur kan du ens komma på tanken att avfärda det eller raljera kring det som du gör?
Jag blir faktisk riktigt upprörd över det sätt som vissa av er, ljusets och sanningens banförare, hanterar andras synpunkter och inlägg i detta forum. Som tidigare sagt, det torde finnas en rad andra forum på internet där man kan få bröla av sig om man har sådana urkrafter som trängs och vill ut. Därefter kan ni ju alltid komma tillbaka hit och samtala om sådant som ligger er varmt om hjärtat...
Så jag skall inte uttrycka min åsikt för att jag bör respektera Skogsälvans åsikt? Var det det värdegivande i 'trams' du motsätter dig? Jag använder det nämligen deskriptivt, och menar inte att alludera till något värde som döljs i ordet utan den värdelösa beskrivningen som det ger. 'Trams' här betecknar att det ges relevans till irrelevanta saker. Det tramsas över frågan. Det tramsas i en inställning som hålls. Inte som många ofta väljer att ta dylika uttryck, du är tramsig (vilket kräver att det finns en egenskap hos Skogsälvan som jag talar om, vilket jag ju inte gör).
Är det del av att vara 'snäll' månne att inte tala om något som jag, humanitet?, sätter som möjligt dåligt? Det är absurt på så många plan att hålla en sådan inställning.
Jag är ingen sanningens banerförare. Jag tror inte ens på sanning så som den vulgärt fattas. Däremot så kan jag explicera vad som följer av ett antaget 'sant'. Och jag kan tala om vad 'sant' är.
Jag tycker det är irrelevant om hon känner att hon kan hantera den eller inte. Det är att förfrämliga sig mot mänskligheten vi delar att söka kontrollera sådant. Det är att erkänna och bjuda in maktperspektivet i en relation som skulle handla om empati.
Sorgen är del av världen som en verklighet, att ge den uttryck eller inte är en fråga om att sätta sig över denna verklighet. Vad sätter vi oss över med då? Det finns alltså ingen skuld i att ge någon smärta eller sorg eftersom det inte är ett göra. Det är ett aktualiserande av det som redan är i ny dager.
Att "ta hänsyn" för någon annans "känsla" är inget annat än att förvägra dem ett omdöme. Det är att sätta sig själv, sin mänsklighet, som ett generellt "man" över det individuella. Så tvärt emot vad det döljs under, 'hänsynen till en annan' så är det övertagande, och ett förvägrande av just det ansvaret, som känslan realiserar, som sägs ges hänsyn.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:
Så jag skall inte uttrycka min åsikt för att jag bör respektera Skogsälvans åsikt? Var det det värdegivande i 'trams' du motsätter dig? Jag använder det nämligen deskriptivt, och menar inte att alludera till något värde som döljs i ordet utan den värdelösa beskrivningen som det ger. 'Trams' här betecknar att det ges relevans till irrelevanta saker. Det tramsas över frågan. Det tramsas i en inställning som hålls. Inte som många ofta väljer att ta dylika uttryck, du är tramsig (vilket kräver att det finns en egenskap hos Skogsälvan som jag talar om, vilket jag ju inte gör).
Du kanske uppfattar det som tramsigt medan jag uppfattar det som ett fullgott och relevant förhållningssätt. Därmed inte sagt att jag håller med Skogsälvan - det är nämligen en helt annan sak! På samma sätt kan jag givetvis även respektera vad du säger utan att för den skull hålla med dig. Och självklart ska du, precis som varje annan tänkande person, uttrycka sina åsikter, även om man inte håller med. Det är ju faktiskt ändå så ett normalt samtal utspelar sig. Och i ett filosofiskt forum förväntar åtminstone jag mig att finna tänkande och rationella personer.
J R Auk skrev:Är det del av att vara 'snäll' månne att inte tala om något som jag, humanitet?, sätter som möjligt dåligt? Det är absurt på så många plan att hålla en sådan inställning.
Du får nog vara lite mer tydlig - jag har svårt att följa tankegången!
J R Auk skrev:Jag är ingen sanningens banerförare. Jag tror inte ens på sanning så som den vulgärt fattas. Däremot så kan jag explicera vad som följer av ett antaget 'sant'. Och jag kan tala om vad 'sant' är.
Bra! Då talar vi samma språk!
J R Auk skrev:Jag tycker det är irrelevant om hon känner att hon kan hantera den eller inte. Det är att förfrämliga sig mot mänskligheten vi delar att söka kontrollera sådant. Det är att erkänna och bjuda in maktperspektivet i en relation som skulle handla om empati.
Sorgen är del av världen som en verklighet, att ge den uttryck eller inte är en fråga om att sätta sig över denna verklighet. Vad sätter vi oss över med då? Det finns alltså ingen skuld i att ge någon smärta eller sorg eftersom det inte är ett göra. Det är ett aktualiserande av det som redan är i ny dager.
Att "ta hänsyn" för någon annans "känsla" är inget annat än att förvägra dem ett omdöme. Det är att sätta sig själv, sin mänsklighet, som ett generellt "man" över det individuella. Så tvärt emot vad det döljs under, 'hänsynen till en annan' så är det övertagande, och ett förvägrande av just det ansvaret, som känslan realiserar, som sägs ges hänsyn.
Mycket på en gång... Svårt för mig att få en överblick på huvud och svans samtidigt! Jag säger dock inte att de inte finns.
J R Auk skrev:Så om man alltid talar sanning för att man ser det som gott i sig så är man fundamentalist? Precis som om man alltid bjuder på maten man lagar för att den antas god också då måste vara fundamentalist?
Nä, så skulle jag inte vilja uttrycka det. Man behöver självfallet inte vara fundamentalist för att man finner sanningar tilltalande. Men däremot när man börjar tala om sanningar "som goda i sig" så hissas faktiskt en rad små lustiga varningsflaggor. Annars var det en lustig mat-analogi som jag dock inte riktigt förstod syftet med.
Dock föreslår jag att, om vi ska fortsätta denna diskussion om vad det "goda i sig" innebär, att vi lyfter den till en egen tråd. Det kan bli lite väl "tramsigt" annars! För övrigt gläder det mig att höra att du inte är någon "sanningens banerförare".
Si vis pacem, para bellum
Är det inte en utopi att inga ska vara främlingar för varandra?J R Auk skrev:Jag tycker det är irrelevant om hon känner att hon kan hantera den eller inte. Det är att förfrämliga sig mot mänskligheten vi delar att söka kontrollera sådant. Det är att erkänna och bjuda in maktperspektivet i en relation som skulle handla om empati.
Om man gav uttryck för allt man kände hela tiden så skulle man inte ha tid att ta in intryck.J R Auk skrev:Att "ta hänsyn" för någon annans "känsla" är inget annat än att förvägra dem ett omdöme. Det är att sätta sig själv, sin mänsklighet, som ett generellt "man" över det individuella. Så tvärt emot vad det döljs under, 'hänsynen till en annan' så är det övertagande, och ett förvägrande av just det ansvaret, som känslan realiserar, som sägs ges hänsyn.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
J R Auk skrev:Skogsälvan skrev:Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg.
Kikade in på din blogg, maxexhact. Den verkar intressant, ska kolla lite mer när jag är mer koncentrerad.
Du kan hantera deras sorg?
De har ingen sorg, de har en skyldighet att inte se sig som skyldiga när deras empati bara är ideell och inte reell.
Det där är bara trams Skogsälvan. När man gråter hittar man en famn att falla in i. Varför skall du rädas att blöta ner tröjan hos den famnen?
Du avslöjar att din emotionella etik inte har genomslagskraft hos dig själv. Du antar att alla har rätt till sina känslor, att dessas erfarelse av dessa känslor är i det närmaste heligt och att vi därför måste se till inte bara att någon får känna utan vad de får känna. Sen kommer du som här ovan och visar att det är ett värdegivande till makten, och att självkontrollen grundlägger de relationer du har till andra.
Vad är deras sorg för något vad är deras smärta för något som gör att du måste kontrollera blotta möjligheten av dem.
Nu tickar jag som jag gör och vad min erfarenhet har lärt mig i liknande fall som ovanstående. Det är en chockartad händelse att konfronteras med att man inte har så lång tid kvar i det här livet. Ytterst få skulle nog ta det med en klackspark. Vid mindre allvarliga problem har jag inget emot att gråta ut mot någons axel.
Hur tror du att människor reagerar som har någon som de tycker mycket om när de får reda på att den personen har drabbats av en livshotande sjukdom? Självklart blir de ledsna och oroliga och det leder till att de inte behandlar personen i fråga på samma sätt som de brukar (dvs. gå från en människa till att behandlas som en glasdocka och distanseras från omgivningen och sig själv innan man ens är död).
Du behöver ju inte resonera som mig, men jag skulle behöva lite tid på mig att landa i faktumet i lugn och ro i en miljö, liksom bemötande, som jag är van vid innan jag orkar drop the bomb.
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
nu har jag fått nog...
här får ni ett scenario:
en man skall dö inom några veckor (fick nyligen veta det av en läkare)... två av hans döttrar är i ett annat land... de har båda blivit skjutna... han förväntar sig att de skall komma till honom inom några månader från sin turist-resa... sonen vet om det...
vad göra?
här får ni ett scenario:
en man skall dö inom några veckor (fick nyligen veta det av en läkare)... två av hans döttrar är i ett annat land... de har båda blivit skjutna... han förväntar sig att de skall komma till honom inom några månader från sin turist-resa... sonen vet om det...
vad göra?
seekeroftruth skrev:nu har jag fått nog...
här får ni ett scenario:
en man skall dö inom några veckor (fick nyligen veta det av en läkare)... två av hans döttrar är i ett annat land... de har båda blivit skjutna... han förväntar sig att de skall komma till honom inom några månader från sin turist-resa... sonen vet om det...
vad göra?
"Ni" är ju bara för roliga... (i varje fall väldigt många av er, ingen nämnd – ingen glömd) Det är väl klart som korvspad att det som är sant och verkligt i väldigt många fall är att föredra – och varje enskilt anfört exempel på detta säger givetvis bara detta och ingenting mer.
Men vad vi talar om här är om "sanningen", så som den vanligtvis uppfattas, har en "over-ruling" funktion i ALLA LÄGEN.
Och detta menar exempelvis undertecknad att den inte kan ha eftersom man i kommunikation med andra ibland måste väga in andra aspekter för att kunna agera skickligt.
Medan andra här i forumet menar att "sanningen" alltid är att föredra eftersom den bör uppfattas som "god i sig" och då är det viktigt att förklara hur man menar att den skulle kunna vara "god i sig". Det är liksom ingen självklarhet. Jag kan exempelvis inte alls förstå hur ett värdeomdöme kan klistras på något i sig – på dess natur.
Men att just klargöra och diskutera sådana frågor är alltså det som filosofiska och dialektiska samtal brukar handla om – om det nu är någon här som har missat detta...
Si vis pacem, para bellum
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
Jag har också mycket funderingar kring den här frågan. Har alltid varit en sanningssägare, men jag tror numera inte att konsekvensen av det alltid är det ultimata.
Sanningen har lätt att trampa folk på tårna, folk som inte alltid kan hantera det.
Visst ska man ju inte ta ansvar för hur andra kan tänkas agera, men man behöver nog vara lite eftertänksam, innan helst.
Läste en klassiker som handlade om det här. "Vildanden" av Ibsen.
han var tydligen en riktig sanningssägare hela sitt liv tills han plötsligt började ändra synvinkel. 64 år gammal.
Sanningen har lätt att trampa folk på tårna, folk som inte alltid kan hantera det.
Visst ska man ju inte ta ansvar för hur andra kan tänkas agera, men man behöver nog vara lite eftertänksam, innan helst.
Läste en klassiker som handlade om det här. "Vildanden" av Ibsen.
han var tydligen en riktig sanningssägare hela sitt liv tills han plötsligt började ändra synvinkel. 64 år gammal.
Tack
Vildanden och...
Ewelina skrev:
Läste en klassiker som handlade om det här. "Vildanden" av Ibsen.
han var tydligen en riktig sanningssägare hela sitt liv tills han plötsligt började ändra synvinkel. 64 år gammal.
Precis! Och komplexet uppträder också i Knut Hamsuns "Mysterier", där Johan Nagel säger till Dagny att (i princip) – Jag talar om för dig att jag har ljugit (vilket då är en sanning) för att du ska få större förtroende för mig (så att han ska kunna ljuga även mer). Sanningen och lögnen vävs så ihop och in i varandra...
Si vis pacem, para bellum
kort skrev:Är det inte en utopi att inga ska vara främlingar för varandra?J R Auk skrev:Jag tycker det är irrelevant om hon känner att hon kan hantera den eller inte. Det är att förfrämliga sig mot mänskligheten vi delar att söka kontrollera sådant. Det är att erkänna och bjuda in maktperspektivet i en relation som skulle handla om empati.
Jag talar inte om inga, jag talar om mig eller dig. Och det gör en stor skillnad. Klart det är en utopi att 'inga' skall vara. Dessa "inga" är ju en stipulerad entitet som söker samla en mängd i en beskrivning. Det jag talar om är inget så abstrakt eller stort. Det är konkret och mellanmänskligt.
Varför tror du att vi kan överta sorg från någon? Varför ställs den övertagna sorgen inför samvetet som något som jag relaterar till?
Empatin är inte bara en tom reflektion frånkopplad "så som det verkligen är". Empatin är "så som det verkligen är". Empatin är en del av vår mänsklighet och inte ett objekt för oss att ställa utanför oss så att vi kan släppa in det, eller skjuta bort det.
Jag är väl bekant med mina egna förfrämligande rörelser för att slippa den empati som världen upplåter för mig som värdegivande och som normerar mig. Jag är bekant med de hänvisningar som jag gör om "för en annans skull" eller sättandet av attityder som söker säga mig "inte vara blödig här" eller liknande. Men jag är också medveten om att det är en alienation av vad det är för mig att leva. När jag förnekar empatin så förnekar jag livet. Jag tar ett faktum och sätter istället en idé om ett bör framför.
kort skrev:Om man gav uttryck för allt man kände hela tiden så skulle man inte ha tid att ta in intryck.J R Auk skrev:Att "ta hänsyn" för någon annans "känsla" är inget annat än att förvägra dem ett omdöme. Det är att sätta sig själv, sin mänsklighet, som ett generellt "man" över det individuella. Så tvärt emot vad det döljs under, 'hänsynen till en annan' så är det övertagande, och ett förvägrande av just det ansvaret, som känslan realiserar, som sägs ges hänsyn.
Behöver du tid för sådant? För mig är tid ett intryck som ges mig och inte något som ger intryck.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag tror att sorg kan vara kopplat till valmöjligheter och om man då övertar valmöjligheten så kanske man övertar sorgen, kan det stämma?J R Auk skrev:Varför tror du att vi kan överta sorg från någon? Varför ställs den övertagna sorgen inför samvetet som något som jag relaterar till?
Empatin är inte bara en tom reflektion frånkopplad "så som det verkligen är". Empatin är "så som det verkligen är". Empatin är en del av vår mänsklighet och inte ett objekt för oss att ställa utanför oss så att vi kan släppa in det, eller skjuta bort det.
Jag tror frågan handlar om om uttrycken är riktade till någon som därav förstår dem för då finns det väl en tidsbegränsning.J R Auk skrev:Behöver du tid för sådant? För mig är tid ett intryck som ges mig och inte något som ger intryck.kort skrev:Om man gav uttryck för allt man kände hela tiden så skulle man inte ha tid att ta in intryck.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 43 och 0 gäster