Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
Moderator: Moderatorgruppen
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
Det här en fråga som tynger mig. Ni vet ju att jag sällan skriver i den här kategorin, men jag skulle gärna höra ett allvarligt resonemang kring den här frågan av er som är lite mer insatta i denna form av kunskap och vad tidigare filosofer har sagt. Om sanningen gör ont, bör man ändå framföra den, eller vänta tills vederbörande förhoppningsvis inser den?
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Att få ont, eller ha smärta, är något som uppmärksammar oss på ett problem. Det är inte smärtan som är problemet, utan smärtan hjälper oss att se det.
När du skär dig och det blöder är det inte för att skada dig som det smärtar. Tvärt om är det en del av det skydd du har mot att skada dig utan att ge skadan hänsyn.
Emotionella skador är det inte någon skillnad med. Om vi blir svikna av någon är det kanske lätt att vi oreflekterar antar smärtan över sveket som det som är dåligt i situationen. Men smärtan kommer av om vi vet oss svikna eller inte, sveket däremot beror inte på vad vi vet. Smärtan hänvisar till sveket för sin relevans. Smärtan säger att det är sveket som frammanar den. Då är smärtan inte frånvarande för att vi inte vet det utan latent.
Precis som en ett sjukt som smärtar inte är bra för att det inte märks. Det är fortfarande sjukt och smärtan något som påtalar det, även om inte tillräckligt för oss att märka det.
När du frågar dig om du skall hålla tand för tunga om saker som kan smärta andra så tar du inte hänsyn till dem. Den dy ger hänsyn är dig själv, den som tar på sig skuld för en smärta som inte är sin egen. För dig finns ingen funktion i en annans smärta. Du har inget ont den hänvisar till. För dig är den smärtan bara tom, ologisk, och hänsynslös. Men för den som har ett sår som smärtan talar om finns logik och det är ett hänsynstagande i hela sin existens.
Sanningen förändrar inget, den aktualiserar bara, eller realiserar det som framträder i en annan form.
När du skär dig och det blöder är det inte för att skada dig som det smärtar. Tvärt om är det en del av det skydd du har mot att skada dig utan att ge skadan hänsyn.
Emotionella skador är det inte någon skillnad med. Om vi blir svikna av någon är det kanske lätt att vi oreflekterar antar smärtan över sveket som det som är dåligt i situationen. Men smärtan kommer av om vi vet oss svikna eller inte, sveket däremot beror inte på vad vi vet. Smärtan hänvisar till sveket för sin relevans. Smärtan säger att det är sveket som frammanar den. Då är smärtan inte frånvarande för att vi inte vet det utan latent.
Precis som en ett sjukt som smärtar inte är bra för att det inte märks. Det är fortfarande sjukt och smärtan något som påtalar det, även om inte tillräckligt för oss att märka det.
När du frågar dig om du skall hålla tand för tunga om saker som kan smärta andra så tar du inte hänsyn till dem. Den dy ger hänsyn är dig själv, den som tar på sig skuld för en smärta som inte är sin egen. För dig finns ingen funktion i en annans smärta. Du har inget ont den hänvisar till. För dig är den smärtan bara tom, ologisk, och hänsynslös. Men för den som har ett sår som smärtan talar om finns logik och det är ett hänsynstagande i hela sin existens.
Sanningen förändrar inget, den aktualiserar bara, eller realiserar det som framträder i en annan form.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- seekeroftruth
- Inlägg: 424
- Blev medlem: 09 apr 2010 22:28
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Om personen inte inser sin smärta kan man visa på att det redan blöder. Synen av blodet brukar uppmärksamma ordentligt.
Sen är det förstås bra om du har ett plåster för såret, men inte för att plåstra om, utan för att stoppa blödningen. Oftast är det bara självbilden hos den som tröstar som ges omtanke när vi söker trösta. Och smärtan är inte heller något vi kan normera över, den markerar bara.
Blod vet vi dock alla att vi inte skall blöda för mycket av.
Så nej jag menar inte att man ska gå varligt fram, men däremot kan man försöka ha något mot den faktiska skadan som smärtan påtalar. Smärtan eller det onda är inte vad som skall behandlas, det är vad som ger smärtan eller det onda som skall behandlas.
Varligt går man bara fram med de som visat sig inte tåla smärta, där för mycket smärta kan skyla över såret mer än det påminner det.
Sen är det förstås bra om du har ett plåster för såret, men inte för att plåstra om, utan för att stoppa blödningen. Oftast är det bara självbilden hos den som tröstar som ges omtanke när vi söker trösta. Och smärtan är inte heller något vi kan normera över, den markerar bara.
Blod vet vi dock alla att vi inte skall blöda för mycket av.
Så nej jag menar inte att man ska gå varligt fram, men däremot kan man försöka ha något mot den faktiska skadan som smärtan påtalar. Smärtan eller det onda är inte vad som skall behandlas, det är vad som ger smärtan eller det onda som skall behandlas.
Varligt går man bara fram med de som visat sig inte tåla smärta, där för mycket smärta kan skyla över såret mer än det påminner det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Re: Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?
Skogsälvan skrev:Det här en fråga som tynger mig. Ni vet ju att jag sällan skriver i den här kategorin, men jag skulle gärna höra ett allvarligt resonemang kring den här frågan av er som är lite mer insatta i denna form av kunskap och vad tidigare filosofer har sagt. Om sanningen gör ont, bör man ändå framföra den, eller vänta tills vederbörande förhoppningsvis inser den?
Det beror på vilken etik du har.
Utilitarism - fundera på vad som på sikt skänker mest lycka i världen...
Pliktetik - har plikten att tala sanning inga undantag?
Situationsetik - vad säger din magkänsla, din etiska intuition, ditt samvete HÄR och NU?
Dygdeetik - både ärlighet och hänsynsfullhet är dygder - hur skall de vägas mot varandra i ett visst fall?
Sinnelagsetik - vilken är din avsikt att berätta sanningen? Vad vill du uppnå?
Mitt motto har alltid varit att man aldrig skall ljuga men man behöver ändå inte berätta allt för alla.
Vill andra höra dina sanningar alls? Vad skall de göra med dem?
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
J R Auk skrev:Att få ont, eller ha smärta, är något som uppmärksammar oss på ett problem. Det är inte smärtan som är problemet, utan smärtan hjälper oss att se det.
När du skär dig och det blöder är det inte för att skada dig som det smärtar. Tvärt om är det en del av det skydd du har mot att skada dig utan att ge skadan hänsyn.
Emotionella skador är det inte någon skillnad med. Om vi blir svikna av någon är det kanske lätt att vi oreflekterar antar smärtan över sveket som det som är dåligt i situationen. Men smärtan kommer av om vi vet oss svikna eller inte, sveket däremot beror inte på vad vi vet. Smärtan hänvisar till sveket för sin relevans. Smärtan säger att det är sveket som frammanar den. Då är smärtan inte frånvarande för att vi inte vet det utan latent.
Precis som en ett sjukt som smärtar inte är bra för att det inte märks. Det är fortfarande sjukt och smärtan något som påtalar det, även om inte tillräckligt för oss att märka det.
När du frågar dig om du skall hålla tand för tunga om saker som kan smärta andra så tar du inte hänsyn till dem. Den dy ger hänsyn är dig själv, den som tar på sig skuld för en smärta som inte är sin egen. För dig finns ingen funktion i en annans smärta. Du har inget ont den hänvisar till. För dig är den smärtan bara tom, ologisk, och hänsynslös. Men för den som har ett sår som smärtan talar om finns logik och det är ett hänsynstagande i hela sin existens.
Sanningen förändrar inget, den aktualiserar bara, eller realiserar det som framträder i en annan form.
J R Auk skrev:Om personen inte inser sin smärta kan man visa på att det redan blöder. Synen av blodet brukar uppmärksamma ordentligt.
Sen är det förstås bra om du har ett plåster för såret, men inte för att plåstra om, utan för att stoppa blödningen. Oftast är det bara självbilden hos den som tröstar som ges omtanke när vi söker trösta. Och smärtan är inte heller något vi kan normera över, den markerar bara.
Blod vet vi dock alla att vi inte skall blöda för mycket av.
Så nej jag menar inte att man ska gå varligt fram, men däremot kan man försöka ha något mot den faktiska skadan som smärtan påtalar. Smärtan eller det onda är inte vad som skall behandlas, det är vad som ger smärtan eller det onda som skall behandlas.
Varligt går man bara fram med de som visat sig inte tåla smärta, där för mycket smärta kan skyla över såret mer än det påminner det.
Mäktigt svar, trots att något saknas. Jag är fortfarande i liknadne position som skogsälvan, som undrar. Någonting mer hör till ekvationen, som inte ses, eftersom det fortfarande ligger i vägen. Det är som sagt ett mäktigt svar, och tror ärligt talat inte att jag själv egentligen kan prestera bättre - men det saknas fortfarande något. Ovan är ett bra steg på vägen, men inte ända fram. Läs det om och om igen, för att make sense out of it ..för att komma närmare en hel(ig) förståelse av det.
Ska man alltid säga det som är tekniskt korrekt och logiskt veriferbart? Trots att tekniken avancerar dag för dag - och alltså inga gränser reellt kan sägas vara de äkta? Ska man fortfarande säga vad man tycker, och i sägandet, anse detta för den enda sanningen?
Auk är redan inne på det. Den som har vuxit upp med fötterna inslagna i paket, så att de inte ska växa så som är naturligt (har hört någonstans att vissa flokslag gör detta? Oavsett om det stämmer eller inte, så är principen relevant - att hindra någons, någots, naturliga tillväxt. The flowers bloom with all their might, in the all to short summer..) inser inte alltid att detta är fallet med sig själv, på gott och ont. Eller kanske närmare (vår) verkligheten - den som är uppvuxen med viss social inkompetens, inser inte alltid att den faktiskt är socialt inkompetent. Är det då rätt att säga detta tilldenne, rakt ut? Det som reellt felar med det tillvägagångssättet är kanske inte helt naturligt (förvisso helt beroende på partnerns förmåga till relevans), att den tillsagde i 9 fall av 10 bara blir värre av det.
och där kommer snällismen in också. Är det korrekt att vara snäll mot alla, och i vilken mån?
För samhälle, visst. Och därför också för viss överlevnad. men för uppelevelse och njutning i stunden - det som reellt utgör ett drägligt liv eller frånvaron av detta? Hade du reellt kul igår när du var med dina kompisar? Kändes det intressant när du pratade med den här människan?
Till den kommer förvisso buddismens mäktiga härlighet, den där man alltid är harmonisk. Den som nietsche (fuck stavning) benämnde nihilistisk, och som avant (mer konkret) benämnde livsfrånvänd?
Auk är redan inne på det. Den som har vuxit upp med fötterna inslagna i paket, så att de inte ska växa så som är naturligt (har hört någonstans att vissa flokslag gör detta? Oavsett om det stämmer eller inte, så är principen relevant - att hindra någons, någots, naturliga tillväxt. The flowers bloom with all their might, in the all to short summer..) inser inte alltid att detta är fallet med sig själv, på gott och ont. Eller kanske närmare (vår) verkligheten - den som är uppvuxen med viss social inkompetens, inser inte alltid att den faktiskt är socialt inkompetent. Är det då rätt att säga detta tilldenne, rakt ut? Det som reellt felar med det tillvägagångssättet är kanske inte helt naturligt (förvisso helt beroende på partnerns förmåga till relevans), att den tillsagde i 9 fall av 10 bara blir värre av det.
och där kommer snällismen in också. Är det korrekt att vara snäll mot alla, och i vilken mån?
För samhälle, visst. Och därför också för viss överlevnad. men för uppelevelse och njutning i stunden - det som reellt utgör ett drägligt liv eller frånvaron av detta? Hade du reellt kul igår när du var med dina kompisar? Kändes det intressant när du pratade med den här människan?
Till den kommer förvisso buddismens mäktiga härlighet, den där man alltid är harmonisk. Den som nietsche (fuck stavning) benämnde nihilistisk, och som avant (mer konkret) benämnde livsfrånvänd?
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Bra exempel där med social inkompetens, Minded. Vad får det för effekter att säga "du saknar social kompetens"? Det verkar inte så konstruktivt, tycker jag. Jag är så förvirrad, men om jag går på Algots lista med de förklaringar han gav:
Utilitarism - lär man ju vara övermänsklig för att förstå.
Pliktetik - ja, jag säger inte till en kompis som frågar vad jag tycker om hennes nyinköpta tröja att hon passar inte i färgen, jag plockar ut något jag gillar med den som att den ser varm och gosig ut eller något. Det är ju en sanning och det är en lögn och jag förstår ingenting av den här listan!
Situationsetik - den förstår att det är komplext.
Dygdetik - ja, säg det...
Sinnelagsetik - förmedla lite mer självinsikt kanske.
Jag fattar inte hur ni fattar någonting av det där och dessa, i mitt tycke, märkliga gränser mellan etikerna. Det glider ju runt lite.
Utilitarism - lär man ju vara övermänsklig för att förstå.
Pliktetik - ja, jag säger inte till en kompis som frågar vad jag tycker om hennes nyinköpta tröja att hon passar inte i färgen, jag plockar ut något jag gillar med den som att den ser varm och gosig ut eller något. Det är ju en sanning och det är en lögn och jag förstår ingenting av den här listan!
Situationsetik - den förstår att det är komplext.
Dygdetik - ja, säg det...
Sinnelagsetik - förmedla lite mer självinsikt kanske.
Jag fattar inte hur ni fattar någonting av det där och dessa, i mitt tycke, märkliga gränser mellan etikerna. Det glider ju runt lite.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster