Har en fråga som jag grubblat över lite:
Varför inleder Descartes sin undersökning med att försöka betvivla allting? och hur motiverar Descartes påståendet att satsen ”jag tänker, alltså är jag till” är omöjlig att betvivla?
Någon som har ett tänkvärt svar?
Descartes
Moderator: Moderatorgruppen
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
Rent kronologiskt tvivlar jag på att han kom på sin vetenskapliga metod genom ett inledande tvivel, även om det är så han framställer det. Istället är det nog så att han tänkte ut en metod, som han senare vill vederlägga, och då rationaliserade han in hela det där tvivlet.
"Jag tänker, alltså finns jag" är faktiskt en parafras på vad han faktiskt sa, men essensen är densamma. Kort sagt, att tvivla på sin egen existens förutsätter att det finns ett tvivlande subjekt.
"Jag tänker, alltså finns jag" är faktiskt en parafras på vad han faktiskt sa, men essensen är densamma. Kort sagt, att tvivla på sin egen existens förutsätter att det finns ett tvivlande subjekt.
Nja.. Han vet bara att det finns något som tänker. Inte hur länge det kommer finnas, hur länge det har funnits och vad det har för egenskaper. Jaget i cognito ergo sum ställer till det efter som han inte är presiserat vad han menar med jag (eller?). Det skulle kunna skrivas om till "en tanke tänks alltså moste det finnas ett upphov till tanken".
"en tanke tänks alltså moste det finnas ett upphov till tanken"
Intressant tanke, i Filosfi A (Martin Levander) framställs det så här : Descartes tvivlade på allt som var möjligt att tvivla på, sinnena kan bedra oss, vi faller offer för illusioner, drömmar och minnesfel. Men så fann Descartes till slut en sats han inte kunde tvivla på. "jag tänker altså är jag till" ( Cogito ergo sum).
Han kan tvivla, men just därför att han kan det så tänker han, å då existerar han.
Är det inte så att Descartes ansåg sig behöva en absolut seker grund för sin kunskap, ett absolut sekert grundpåstående varifrån han sedan kan deducera nya sanningar.
Cogito var ju inte tillräckligt för ett helt deduktivt system, så han ansåg sig vara lika seker om gud existens. Att det inte kan vara mera i verkan än i orsaken var tanken bakom detta. Han ansåg alltså att han som ofullkomlig varellse(orsak) inte kan föreställa sig något fullkomligt(verkan). Det är alltså gud som skapar föreställningen. Härifrån deducerar han sedan sina kunskaper om kropp och själ, yttervärld osv...
Man kan ju inte ha ett deduktivt system med osäkra axiom. Man kan nog tvivla på "bevis" för guds existens.
Cogito var ju inte tillräckligt för ett helt deduktivt system, så han ansåg sig vara lika seker om gud existens. Att det inte kan vara mera i verkan än i orsaken var tanken bakom detta. Han ansåg alltså att han som ofullkomlig varellse(orsak) inte kan föreställa sig något fullkomligt(verkan). Det är alltså gud som skapar föreställningen. Härifrån deducerar han sedan sina kunskaper om kropp och själ, yttervärld osv...
Man kan ju inte ha ett deduktivt system med osäkra axiom. Man kan nog tvivla på "bevis" för guds existens.
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
Descartes formulerade sig inte i de ordalagen. Om han någonsin gjorde det, så måste det ha varit i privat korrespondens. Det handlar inte om någon aristotelsk slutledning, utan om ett metafysiskt - till synes ostridbart - faktum att man inte kan bestrida att man existerar, utan att först existera för att kunna tvivla.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster
