Överallt där det har funnits mäktiga samhällen, regeringar, religioner, offentliga opinioner, kort sagt överallt där det rådde tyranni, där har man hatat den ensamma filosofen. Ty filosofin öppnar för människan en asyl dit ingen annan tyranni kan nå, det inre livets grotta, labyrinten i vårt bröst. Och detta föragrar tyrannen. Där inne gömmer sig de ensamma. Men där lurar också den ensammas största fara. Dessa människor som räddat sin frihet in i sitt inre, måste också leva i det yttre, bli synliga, låta sig bli sedda. De står i oändligt många förbindelser med andra genom sin födelse, bostadsort, uppfostran, fosterland, tillfälligheter och andra människors påflugenhet. Likaså förväntar man sig hos dem oändligt många åsikter, helt enkelt därför att de råkar vara förhärskande. Varje min som inte förnekar, gäller som ett bejakande. Varje handrörelse som inte slår sönder, uppfattas som ett godkännande. De vet, dessa ensamma och i anden fria, att de beständigt i vad det än gäller, förefaller vara annorlunda än de tänker. Medan de inte vill någonting annat än sanning och ärlighet, så omges de av ett nät av missförstånd. De stora krav de ställer på sig själva kan inte hindra att det över deras handlande stannar kvar en dunst av falska åsikter, anpassning, halva medgivanden, skonsam tystnad, oriktiga tolkningar. Och det samlar ett moln av melankoli över deras pannor. Ty att skenet skulle vara en nödvändighet, det hatar sådana naturer mer än döden. En sådan pågåense förbittring över förhållandena gör dem vulkaniska och hotfulla. Då och då straffar de sig själva för sin våldsamma kurragömmalek, för sin påtvingade tillbakadragenhet. De kommer ut ur sina hålor med rysliga miner. Deras ord och handlingar är då explosioner, och det är möjligt att de går under på grund av sig själva. /…/ Just sådana ensamma behöver kärlek, behöver kamrater inför vilka de kan liksom inför sig själva uppträda öppet och enkelt, och i vars närvaro tystnadens och föreställningens kramp upphör. Tag bort dessa kamrater, och ni framkallar en växande fara. /…/ Dock finns det alltid någon halvgud som står ut med att leva under så förfärliga villkor och leva segerrikt. Vill ni höra hans ensamma sånger, så hör Beethovens musik.
– Friedrich Nietzsche