Jag har på senare tid börjat ändra mitt sätt att leva steg för steg.
Den moderna människan i väst värderar idag en stabil inkomst, ett jobb med hög "status", en "bra" partner, en skaplig bil, ett sjysst hus, en vältränad kropp, en personlighet "som passar in", att vara "normal" osv. osv.
Det är mestadels just rykte, status och hur andra personer ser på en som räknas. Man blåser upp sitt ego och sin självbild så mycket man kan. Och sedan är det luftslottet som ska blåsas upp och skyddas till varje pris.
Varför har det blivit såhär? Förstår inte människor att det är fel väg att gå? Det mesta av lidandet som finns hos en individ beror av att den där självbilden hotas eller att själva människan bakom mår dåligt av att att jobba så mycket, hunsas runt av egot som tycker att vi borde, borde, borde.... det är som om vi vore uppdelade i två, schizo allihopa. En del av oss som är självbilden, vem vi "'är" utifrån sett, och en del är människan, upplevaren i bakgrunden som måste stå ut med "oss själva". Se på tanken: "Jag står inte ut med mig själv längre".
Aldrig kan man slappna av, en ständig hets att vara lyckad och lycklig. Man blickar utåt för att bli lycklig, om jag bara hade det där jobbet/partnern/huset skulle jag vara lycklig... Sedan när man kommer dit har man tusen nya problem och det börjar om.
Hur kan vi vara så dumma? Kommer detta att ändras inom en snar framtid? Har ni hört talas om Eckhart Tolle, Byron Katie, Adyashanti, non-dualismen osv?
Jag tycker att människan ska börja prioritera sitt inre tillstånd istället för sitt yttre. Att försöka varva ned, jobba mindre, minska sina utgifter, satsa på fritid och att hitta sig själv. Att ägna sig åt det man vill innerst inne och har saknat. Att kunna njuta av en kopp kaffe, en god bit mat, en film, en fika med en vän. Utan att vara distraherad och stressad av det moderna prestationssamhället.
Vad är det som hindrar oss? Folk kanske tänker "jo han har väl en poäng där". Men sedan går de bara vidare med sina liv som vanligt. Varför gör 99% av alla ingenting åt det???? Folk vet ju innerst inne om det här, eller hur? Men ignorerar det och kör på som vanligt vilket leder vidare in i den onda spiralen. Det är så frustrerande när jag tänker på det.
Håller ni med mig här? Är detta ett problem? Vad tror ni om utvecklingen framöver?
/Storken
Hur livet ska levas?
Moderator: Moderatorgruppen
Visst håller vi med, livet är ett stort skämt men detta upplever de flesta först på dödsbädden. Så länge vi inte ligger på dödsbädden måste vi ju ha något att sysselsätta oss med, och därför ser jag inget problem med någonting, tills det att "problem" uppstår.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Nej det är ju just det. Folk vaknar inte ur detta strassel förrän de har "fått nog", när de har lidit tillräckligt mycket så att motivationen till förändring blir tillräckligt stor.
Vi föds med förutsättningar att bli lite vadsomhelst. Vi matas med samhällets normer om hur en "lyckad" människa är och hur man ska leva sitt liv. Sen när man gått ut gymnasiet så börjar den jakten på allvar, om inte långt tidigare. Vi är unga, friska och fulla med energi. Vi känner att, nu jävlar ska jag visa vad jag går för, eller bara ren nyfikenhet på livet.
Vi vill testa våra gränser, känner att "jag tål nog en hel del jag". Sendan jobbar man och sliter, man bildar familj, någonstans där börjar det bli lite tungt och överväldigande. Vissa råkar hitta arbeten och familj som verkligen passar dem som handen i handsken, de blir aldrig utbrända för det har roligt och de har rätt inställning till det mesta.
Andra, vilket är de flesta skulle jag säga, går in i väggen på något sätt. De har hittat sin gräns, en del gör det bara några år efter gymnasiet, andra gör det när de är 45. Då börjar "tillbakarörelsen". Man vill förenkla sitt liv igen, skala ned. Men de flesta är nog för stolta att erkänna att de inte pallar längre, de härdar istället ut och inväntar pensionen. (tänk alla som sitter på jobbet o suckar över tillvaron i x antal år).
Någon gång i livet kommer denna sanning alltså ifatt en om man inte lever som "sig själv" eller lever enligt det giriga egot och självbilden som hela tiden måste tillfredsställas. Eller bara rättar in sig i ledet och lever som alla andra, ett slags uttråkat liv istället där vi blir passiviserade och deprimerade.
Men detta talas det aldrig om, nästan ingenstans. Trots att säkert 50 % av Sveriges befolkning lever liv dom inte vill ha, är för stressade och inte får livspusslet att gå ihop sig. Var o varannan jävel mår ju jävligt dåligt i vardagen.
Borde vi inte ha en ny syn i samhället om vad som är "en lyckad" person. Borde vi inte ha "livskunskap" i skolan där vi får lära oss att "smarthet" inte är lika viktigt som "visdom". Där vi får hör om alla fällor och fallgropar, så att man slipper dem. Varför få vi som unga människor så lite input från äldre med erfarenhet? Själviskhet?(dom ska fan få lida o lära sig saker o ting själv som jag gjorde).
Förlåt om jag har en lite trött o negativ syn, men jag tycker att det här är en ganska stor fråga som inte borde ignoreras på pass som det har gjorts.
Vi föds med förutsättningar att bli lite vadsomhelst. Vi matas med samhällets normer om hur en "lyckad" människa är och hur man ska leva sitt liv. Sen när man gått ut gymnasiet så börjar den jakten på allvar, om inte långt tidigare. Vi är unga, friska och fulla med energi. Vi känner att, nu jävlar ska jag visa vad jag går för, eller bara ren nyfikenhet på livet.
Vi vill testa våra gränser, känner att "jag tål nog en hel del jag". Sendan jobbar man och sliter, man bildar familj, någonstans där börjar det bli lite tungt och överväldigande. Vissa råkar hitta arbeten och familj som verkligen passar dem som handen i handsken, de blir aldrig utbrända för det har roligt och de har rätt inställning till det mesta.
Andra, vilket är de flesta skulle jag säga, går in i väggen på något sätt. De har hittat sin gräns, en del gör det bara några år efter gymnasiet, andra gör det när de är 45. Då börjar "tillbakarörelsen". Man vill förenkla sitt liv igen, skala ned. Men de flesta är nog för stolta att erkänna att de inte pallar längre, de härdar istället ut och inväntar pensionen. (tänk alla som sitter på jobbet o suckar över tillvaron i x antal år).
Någon gång i livet kommer denna sanning alltså ifatt en om man inte lever som "sig själv" eller lever enligt det giriga egot och självbilden som hela tiden måste tillfredsställas. Eller bara rättar in sig i ledet och lever som alla andra, ett slags uttråkat liv istället där vi blir passiviserade och deprimerade.
Men detta talas det aldrig om, nästan ingenstans. Trots att säkert 50 % av Sveriges befolkning lever liv dom inte vill ha, är för stressade och inte får livspusslet att gå ihop sig. Var o varannan jävel mår ju jävligt dåligt i vardagen.
Borde vi inte ha en ny syn i samhället om vad som är "en lyckad" person. Borde vi inte ha "livskunskap" i skolan där vi får lära oss att "smarthet" inte är lika viktigt som "visdom". Där vi får hör om alla fällor och fallgropar, så att man slipper dem. Varför få vi som unga människor så lite input från äldre med erfarenhet? Själviskhet?(dom ska fan få lida o lära sig saker o ting själv som jag gjorde).
Förlåt om jag har en lite trött o negativ syn, men jag tycker att det här är en ganska stor fråga som inte borde ignoreras på pass som det har gjorts.
Jag tycker också att det är mycket märkligt att folk väljer att se på sig själva med förakt, och väljer att se på andra med förakt precis som deras föräldra. "Deras" säger jag men lider själv av prestationssjukdomen.
Tolle är väldigt bra på att påminna mig om vem jag egentligen, och wilber också, men sjukdomen smittar och det är svårt att ha boken i handen alltid, speciellt när man pluggar där betyg för prestation är så viktigt.
Men att se på snön på rasten och måla kolteckningar hemmavid uppskattas och är små verktyg för att vara på det ändå stället jag egentligen kan vara. i Nu.
Dagboksvarning här kanske, ville bara dela med mig av mina tankar.
Lev väl!
Tolle är väldigt bra på att påminna mig om vem jag egentligen, och wilber också, men sjukdomen smittar och det är svårt att ha boken i handen alltid, speciellt när man pluggar där betyg för prestation är så viktigt.
Men att se på snön på rasten och måla kolteckningar hemmavid uppskattas och är små verktyg för att vara på det ändå stället jag egentligen kan vara. i Nu.
Dagboksvarning här kanske, ville bara dela med mig av mina tankar.
Lev väl!
Tack
Vi människor prioriterar olika saker,
en stund i livet är det det ena, senare i livet är det något annat.
En person som trivs med sina val, ska väl få leva det livet hon själv tycker är okej ?
Jag kan som du anse att vissa saker inte är bra, men det är våra egna uppfattningar, inte allas.
En del vill vara vuxna tidigt, andra vill vara barn livet ut, vissa trivs med trygghet och jobba och slava,
andra vill inte slava för andra, En del vill ha ett tryggt familjeliv och andra vill bo ensamma i öken.
Ingenting i livet blir perfekt, utan vi får göra våra val, trivs vi inte så får vi ändra på det som är fel
lättare sagt än gjort.
en stund i livet är det det ena, senare i livet är det något annat.
En person som trivs med sina val, ska väl få leva det livet hon själv tycker är okej ?
Jag kan som du anse att vissa saker inte är bra, men det är våra egna uppfattningar, inte allas.
En del vill vara vuxna tidigt, andra vill vara barn livet ut, vissa trivs med trygghet och jobba och slava,
andra vill inte slava för andra, En del vill ha ett tryggt familjeliv och andra vill bo ensamma i öken.
Ingenting i livet blir perfekt, utan vi får göra våra val, trivs vi inte så får vi ändra på det som är fel
lättare sagt än gjort.
Storken skrev:Borde vi inte ha en ny syn i samhället om vad som är "en lyckad" person.
Samhällets syn på vad som är en lyckad person är hela tiden i förändring. Att du, som många andra, nu ifrågasätter dagens syn på lyckad person är ett tecken på att den är på väg ur dato. För inte längesen fanns inte ens tanken på att man skulle vara en lyckad person, då gällde det bara att överleva (och gjorde man det så var man glad). Eller en lyckad kvinna var en gift kvinna, och det var inte ens längesen. Se vad snabbt förändringen gått (även om det fortfarande finns ett och annat spån som tror det än)! Idéer om vad som var en lyckad person i Sverige för hundra år sedan och nu är väsentligt skiljda, även om det finns likheter. Om hundra år till kommer vi ha tappat 1800-talet, precis som vi nu har tappat 1700-talet, och synen kommer vara förändrad. Hoppas jag!
Anledningen att många äldre vill trycka ner de yngre tror jag kan vara en missriktad omtanke. De kämpade för det här idealet och trodde verkligen på sin tid att det skulle bringa lycka. De såg sina pärons miserabla liv där kampen för mat, värme och hygien var påtaglig och försökte undvika att göra som dem. Och kanske blev de lyckligare än sin föräldragenerationen, och tycker att det iallafall är nog, även om det inte blev helt lyckat? De vill nog att vi ska bygga vidare på det de startat, för de lever troligtvis fortfarande i illusionen att de hittat vägen mot lyckan, men nådde inte ända fram?
Jag är själv väldigt förtjust i Byron Katie och Eckart Tolle och jag tycker tanken- Jag står inte ut med mig själv från Eckarts bok är spännande och intressant. Det påminner mig om när jag själv inte orkade längre och plötsligt kände hur jag fick hjälp att se livet på ett helt annat sätt. Inte så starkt som han gjorde förstås, men ändå.
Just nu är jag nog på väg att ta mig in i en period av andligt tänkande igen och då blir det så mycket lättare att ta vara på livet på ett sätt som gör att jag känner mig lycklig.
Jag pendlar fram och tillbaka mellan medvetenhet och medvetslöshet.
Vi människor bara jagar en framtid som vi aldrig ändå kommer fram till eftersom vi endast kan vara i nuet. Närvarande eller inte.
Jobba mycket och tjäna pengar och status kan man göra om vägen dit verkligen gör en lycklig av någon anledning.
Byron Katie är verkligen bra på att visa människor vägen ut ur det meningslösa livet. Hennes frågor är befriande att jobba med.
Varje människa har sin egen gräns för när det får vara nog och man vill se sanningen och börja leva ett nytt liv.
De flesta verkar inte uppleva någon undran alls och blir gamla och dör utan att ha tänkt på att det måste finnas ett annat sätt att leva det här livet på.
Mag tror vi blir allt fler som vaknar till och jag tror och hoppas att vi tillsammans kommer att förändra livet så alla blir mer tillfreds och lyckliga här på planeten.
Lite av mina tankar om det du skrev här Storken.
Just nu är jag nog på väg att ta mig in i en period av andligt tänkande igen och då blir det så mycket lättare att ta vara på livet på ett sätt som gör att jag känner mig lycklig.
Jag pendlar fram och tillbaka mellan medvetenhet och medvetslöshet.
Vi människor bara jagar en framtid som vi aldrig ändå kommer fram till eftersom vi endast kan vara i nuet. Närvarande eller inte.
Jobba mycket och tjäna pengar och status kan man göra om vägen dit verkligen gör en lycklig av någon anledning.
Byron Katie är verkligen bra på att visa människor vägen ut ur det meningslösa livet. Hennes frågor är befriande att jobba med.
Varje människa har sin egen gräns för när det får vara nog och man vill se sanningen och börja leva ett nytt liv.
De flesta verkar inte uppleva någon undran alls och blir gamla och dör utan att ha tänkt på att det måste finnas ett annat sätt att leva det här livet på.
Mag tror vi blir allt fler som vaknar till och jag tror och hoppas att vi tillsammans kommer att förändra livet så alla blir mer tillfreds och lyckliga här på planeten.
Lite av mina tankar om det du skrev här Storken.
Många vill göra en uppdelning mellan 'det populära idealet' och det egna. Man vill inte bli påtvingad egenskaper. Jag menar att detta fenomen i sig verkar bero av frånvaro av acceptans av verkligheten. För att tydliggöra, i mina öron låter det i princip ekvivalent med att 'fan, samhället tvingar mig att bli längre' (om man vore tidig tonåring och reellt växte). Eller, 'fan, samhället tvingar mig att ha två armar'.
Den civilisation vi har runt omkring oss idag har gett oss säkerhet om överlevnad. Vi har hus att bo i, värme i elementen och mat i kylskåpet. Vi har tak över huvudet. Detta hade inte stenåldersmänniskorna. På gott och ont. Och min poäng är att det verkar reellt inte finnas någon annan sorts utveckling som är lika relevant som denna. Alltså, oavsett hur man hade vridit och vänt på det, så hade vi hamnat här ändå. Kanske med lite variation i småsaker, men never-the-less, här. Folk pratar om anarki, i meningen att riva upp det som är, för att ge plats för ett bättre system. Och jag frågar mig, vilket system kan existera utan någon som talar för detta system? Och om någon talar för det, så är detta systemets ledare. Om ingen talar för det, så finns det ingen ledare. Alltså, om man vill att något annat (eller bara något) ska göras, så vill man i själva verket manifestera sig själv som just ledare. Inget annat. Och thus, om en ledare finns, så är ett system, så är detsamma som idag. Bara att dagens vår civilisation har kommit längre än den eget implementerade. Har hus vars väggar skyddar bättre från kylan utifrån.
Problemet ligger just i att ni jämför er själva med er omgivning, och fastnar i detta. Ni skyller på att det är samhället som tvingar er till en viss form, vissa egenskaper och sysslor. När den andra aspekten av det hela vore att skylla på er själva, som tar åt er av vad samhället säger. Och det här är själva tröskeln, skillnaden mellan svart och vitt. Om ni skulle börja skylla på er själva, snarare än samhället, så är detta i sig eftersom att ni reellt tar kontrollen över er själva, snarare än överlåter den till samhället. Då kan ni reellt börja vara er själva, oavsett om ett samhälle säger att man ska vara så och så. Och när ni börjar vara er själva, så kommer ni oundvikligen att se de många poängerna med att ha civilisation. Eller, så är ni åtminstone mogna att ta er ur den, att göra något eget annat, precist liknande. Ett eget litet samhälle, en egen liten civilisation.
Fö är utvecklingen på god väg. Inte minst din egen, Storken. Ju mer du väljer att lufta sådana här, dina tankegångar, desto fler chanser får du att någon hör vad du säger och ger sin syn på saken. och ju större chans blir att du hör något som faktiskt passar dig. Thus, du mognar i dig självt, utvecklas, ju mer du investerar i att utvecklas. Säg vad du tycker. Folk kommer svara. Ta till dig och lyssna på vad som sägs. Snart kommer du ha lärt dig mycket, om just detta du känner för. Fortsätt fråga, fortsätt berätta. Och fortsätt lyssna.
Den civilisation vi har runt omkring oss idag har gett oss säkerhet om överlevnad. Vi har hus att bo i, värme i elementen och mat i kylskåpet. Vi har tak över huvudet. Detta hade inte stenåldersmänniskorna. På gott och ont. Och min poäng är att det verkar reellt inte finnas någon annan sorts utveckling som är lika relevant som denna. Alltså, oavsett hur man hade vridit och vänt på det, så hade vi hamnat här ändå. Kanske med lite variation i småsaker, men never-the-less, här. Folk pratar om anarki, i meningen att riva upp det som är, för att ge plats för ett bättre system. Och jag frågar mig, vilket system kan existera utan någon som talar för detta system? Och om någon talar för det, så är detta systemets ledare. Om ingen talar för det, så finns det ingen ledare. Alltså, om man vill att något annat (eller bara något) ska göras, så vill man i själva verket manifestera sig själv som just ledare. Inget annat. Och thus, om en ledare finns, så är ett system, så är detsamma som idag. Bara att dagens vår civilisation har kommit längre än den eget implementerade. Har hus vars väggar skyddar bättre från kylan utifrån.
Problemet ligger just i att ni jämför er själva med er omgivning, och fastnar i detta. Ni skyller på att det är samhället som tvingar er till en viss form, vissa egenskaper och sysslor. När den andra aspekten av det hela vore att skylla på er själva, som tar åt er av vad samhället säger. Och det här är själva tröskeln, skillnaden mellan svart och vitt. Om ni skulle börja skylla på er själva, snarare än samhället, så är detta i sig eftersom att ni reellt tar kontrollen över er själva, snarare än överlåter den till samhället. Då kan ni reellt börja vara er själva, oavsett om ett samhälle säger att man ska vara så och så. Och när ni börjar vara er själva, så kommer ni oundvikligen att se de många poängerna med att ha civilisation. Eller, så är ni åtminstone mogna att ta er ur den, att göra något eget annat, precist liknande. Ett eget litet samhälle, en egen liten civilisation.
Fö är utvecklingen på god väg. Inte minst din egen, Storken. Ju mer du väljer att lufta sådana här, dina tankegångar, desto fler chanser får du att någon hör vad du säger och ger sin syn på saken. och ju större chans blir att du hör något som faktiskt passar dig. Thus, du mognar i dig självt, utvecklas, ju mer du investerar i att utvecklas. Säg vad du tycker. Folk kommer svara. Ta till dig och lyssna på vad som sägs. Snart kommer du ha lärt dig mycket, om just detta du känner för. Fortsätt fråga, fortsätt berätta. Och fortsätt lyssna.
Källa: http://www.bravenewworld.nu/2010/08/spiral-dynamics-8-nivaer-av.htmlSpiral Dynamics; 8 Nivåer av samhällsutveckling - Var är vi nu och vart är vi påväg?
För ett tag sedan publicerade jag 9 Action logics, en sammanfattad översikt på stadierna i människans individuella självförverkligande. En liknande modell är Spiral Dynamics, utvecklad av Dr. Clare Graves, Don Beck och Chris Cowan. Jag intresserar mig av modeller som denna för att de visar vart vi är påväg, de visar högre och bättre sätt att funktionera på och de utvidgar våra perspektiv på vad den mänskliga naturen och livet verkligen innebär
Se även ett annat inlägg: http://www.bravenewworld.nu/2010/03/vara-9-inre-formagor.html
...
Har träffat skribenten av inläggen (David) för ett par år sedan genom "Ken Wilber Meetup" (Stockholm).
Köp denna bok om ni vill veta mer om detta: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1570627401
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Re: Hur livet ska levas?
Storken skrev:Jag har på senare tid börjat ändra mitt sätt att leva steg för steg.
Den moderna människan i väst värderar idag en stabil inkomst, ett jobb med hög "status", en "bra" partner, en skaplig bil, ett sjysst hus, en vältränad kropp, en personlighet "som passar in", att vara "normal" osv. osv.
Det är mestadels just rykte, status och hur andra personer ser på en som räknas. Man blåser upp sitt ego och sin självbild så mycket man kan. Och sedan är det luftslottet som ska blåsas upp och skyddas till varje pris.
/Storken
Jag upplever min omvärld liknade sätt dock med andra parameter. Individerna skall självklart leva ett så ansvarsfritt ansvarsfullt liv genom självförverkligande om paradoxen utgör någon grund till förståelse. Ex. Ung vuxna skall minst ha backpackat genom två ökenområde och paddlat genom två floder i sydamerika, ensamstående mödrar skall ha rätten att leva sitt liv genom fest och glamour, uttalad promiskuitet och rättigheter att när som helst få lämna bort sin barn. Samma sak med ensamstående fäder. Ansvar konstra självförverkligande. Vad som är normalt är inte kärnfamiljen, utan självförverkligande individer som med lite (o)tur ingår i en familj.
Men illusionen som Storken skriver om är den samma...
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Hur livet ska levas?
Hej Storken
Aha! Spännande! På vilket sätt? Hur går det? Hur reagerar din omgivning på ditt nya liv? Har du något speciellt mål med det nya sättet att leva?
Jaså, är du verkligen säker på det?
Man skulle väl även kunna vända på det och, med fog, påstå att följande värderas i skrivande stund:
1. Slippa arbeta och hålla på med annat (dvs öka fritiden), jämför med hur det var "förr" då det verkligen var yrket som stod i centrum och att förvärvsarbeta var nästa likställt med att vara (existera).
2. Det har blivit mer och mer "populärt" med "downshifting", att jämföra med det tidigare behovet av status och höga poster, karriär etc.
3. Singellivet har väl inte höjts till skyarna mer än det gör just nu. Jämför med dåtiden då i princip giftermålet var en dygd.
4. Intresset för materiella ting har nog varit ungefär lika stort hela tiden, skillnaden är väl egentligen bara den att dagens materiella ting "så som t.ex.en iPad eller en laptop" blir gammal mycket snabbare än tidigare objekt. Så genom den snabba utvecklingen får vi en "illusion" av att vi vill ha mer prylar etc, än vad som (kanske) egentligen är fallet.
5. Stämmer det verkligen att husköpandet har ökat vs. lägenhetsboendet? Den här punkten är lite märklig för det finns väl inte någon på vår planet som inte vill bo bra?
6. Kroppsidéal har funnits sedan långt tillbaka, det är väl bara att intervjua någon historiker så lär man säkert få höra om kroppsdyrkan i de flesta äldre kulturer. Det som dock har förändrats är kunskapen om hälsa, medicin och fysiologiska processer. Detta tillsammans med ett allt minskat fysiskt arbete leder ju till att kroppen måste hållas i trim på annat sätt. Visst finns det en del människor som har "fastnat" i ett fokus på sin och andras kroppar, men inte är det väl så att de flesta går runt och bryr sig om det?
7. Det där med att passa in är väl också en mycket gammal, ja till och med uråldrig, drift hos oss (att passa in i flocken). Det kan man nog inte klandra den "moderna människan" för.
8. Att vara normal (dvs att vara som många andra och/eller som många andra tycker om) kan ju vara både bra och dåligt, men knappast bra eller dåligt i sig. Det handlar alltså om vad som är normalt i just den kontext man befinner sig i. Så det som är normalt är det som är vanligast (ev. medianen)! Så om det t.ex. är vanligast att folk är snygga eller har längden x cm i en viss skara av människor så är det normalt (normen). Ett tillägg till detta är även den normativa delen som inte enbart har med antal att göra utan vad som handlar om vad som är allmänt accepterat. Men det allmänt accepterade (t.ex. att avbryta någon eller inte) behöver inte med nödvändighet vara tråkigt eller dåligt utan helt enkelt något som gillas av många. Huruvida det är eftersträvansvärt att vara normal eller inte beror väl på vad det är som är normalt? Om det t.ex. är normalt att i en vissa grupp människor vara väldigt snäll, ja då är det väl eftersträvansvärt att vara normal? Om det är normalt i en viss skara människor att vara tvungen att arbeta med något man inte tycker om, ja då är det inte eftersträvansvärt att vara normal?
Ok, detta har jag ingen personlig erfarenhet av men däremot känner jag igen en del av det du beskriver från vissa amerikanska filmer etc.
Jag är inte säker på att det är så som du beskriver! Men om vi antar att du har rätt, så torde det bero på extremt komplicerade psykosociala- interpersonella, interkulturella grupdynamiska, mediala, politiska och marknadsekonomiska fenomen i vilket man inte direkt kan peka ut en enskild faktor som ansvarig för detta.
Jo, det finns nog en del människor som stävar efter ett välbefinnande genom att göra saker som inte ger dem detta. Att de med andra ord inte ser sin egen position på livets karta och därmed inte hittar till de platser de tror att de vill vara på. Jag är dock tveksam till att det är speciellt många människor som ägnar sig åt detta. De flesta lever väl tämligen vanliga liv och njuter av var dag som kommer på det sätt som passar bäst för stunden. Jag känner åter inte igen mig i denna beskrivning av människor. De flesta jag har träffa verkar inte hålla på och hetsa på det sätt som du beskriver varken på landsbygden eller i storstaden.
Dumhet är något relativt och något som lätt missbedöms därför att man inte har hela kontexten framför sig. I ljuset av något annat, tidigare okänt, kan det som verkade dumt innan framstå som intelligent och tvärt om.
Frågor:
Vad i ligger det dumma när det kommer till att:
1. Vilja göra karriär och anta utmaningar, bidra till vårt gemensam genom ett bra arbete?
2. Hitta en människa som man trivs ihop med och leva med denne?
3. Hitta ett bra boende (hus eller lägenhet) och i detta boende äga materiella ting så som t.ex. stereo, TV, iPhone?
4. Hålla sin kropp i trim
5. Att leva ett liv som passar bra ihop med andra människor (att influeras av andra etc)?
Men det är ju det "inre" man fokuserar på genom att göra det du beskriver som så dåligt och dumt! Jag misstänker att du delar upp människans psyke, vara, existenssätt eller vad vi nu ska kalla det för (kanske jaget) som om vore det dikotomatiskt "en inre" och "en yttre" värld. Kan man inte i så fall tycka eller se det som minst lika dumt, egocentriskt och icke-eftersträvansvärt att enbart fokusera på denna så kallade inre värld. Vad skulle det ha för bra implikationer? Är det verkligen något att sträva efter.
Vad vill du egentligen? Bo i en primitiv grotta, utan någon du älskar, utan en enda materiell pinal (kasta iPaden i brunnen), vara någon som inte är som någon annan i några avseenden alls, helt fysiskt otränad - eller vad vill du. Det verkar verkligen inte roligt eller upplyftande
Förklar!
Tja, de kanske inte ser det som något problem helt enkelt.
Svårt att veta. Om det är så som du beskriver det så kan det säkert vara ett problem för vissa. Frågan är ju som sagt om din beskrivning stämmer fullt ut och i så fall i vilken grad (hur många procent av västvärldens befolkning gäller det etc).
För övrigt en riktigt intressant och viktig fråga! Trevligt Storken!
Vänligen
Fredrik
Storken skrev:Jag har på senare tid börjat ändra mitt sätt att leva steg för steg.
Aha! Spännande! På vilket sätt? Hur går det? Hur reagerar din omgivning på ditt nya liv? Har du något speciellt mål med det nya sättet att leva?
Storken skrev:Den moderna människan i väst värderar idag en stabil inkomst, ett jobb med hög "status", en "bra" partner, en skaplig bil, ett sjysst hus, en vältränad kropp, en personlighet "som passar in", att vara "normal" osv. osv.
Jaså, är du verkligen säker på det?
Man skulle väl även kunna vända på det och, med fog, påstå att följande värderas i skrivande stund:
1. Slippa arbeta och hålla på med annat (dvs öka fritiden), jämför med hur det var "förr" då det verkligen var yrket som stod i centrum och att förvärvsarbeta var nästa likställt med att vara (existera).
2. Det har blivit mer och mer "populärt" med "downshifting", att jämföra med det tidigare behovet av status och höga poster, karriär etc.
3. Singellivet har väl inte höjts till skyarna mer än det gör just nu. Jämför med dåtiden då i princip giftermålet var en dygd.
4. Intresset för materiella ting har nog varit ungefär lika stort hela tiden, skillnaden är väl egentligen bara den att dagens materiella ting "så som t.ex.en iPad eller en laptop" blir gammal mycket snabbare än tidigare objekt. Så genom den snabba utvecklingen får vi en "illusion" av att vi vill ha mer prylar etc, än vad som (kanske) egentligen är fallet.
5. Stämmer det verkligen att husköpandet har ökat vs. lägenhetsboendet? Den här punkten är lite märklig för det finns väl inte någon på vår planet som inte vill bo bra?
6. Kroppsidéal har funnits sedan långt tillbaka, det är väl bara att intervjua någon historiker så lär man säkert få höra om kroppsdyrkan i de flesta äldre kulturer. Det som dock har förändrats är kunskapen om hälsa, medicin och fysiologiska processer. Detta tillsammans med ett allt minskat fysiskt arbete leder ju till att kroppen måste hållas i trim på annat sätt. Visst finns det en del människor som har "fastnat" i ett fokus på sin och andras kroppar, men inte är det väl så att de flesta går runt och bryr sig om det?
7. Det där med att passa in är väl också en mycket gammal, ja till och med uråldrig, drift hos oss (att passa in i flocken). Det kan man nog inte klandra den "moderna människan" för.
8. Att vara normal (dvs att vara som många andra och/eller som många andra tycker om) kan ju vara både bra och dåligt, men knappast bra eller dåligt i sig. Det handlar alltså om vad som är normalt i just den kontext man befinner sig i. Så det som är normalt är det som är vanligast (ev. medianen)! Så om det t.ex. är vanligast att folk är snygga eller har längden x cm i en viss skara av människor så är det normalt (normen). Ett tillägg till detta är även den normativa delen som inte enbart har med antal att göra utan vad som handlar om vad som är allmänt accepterat. Men det allmänt accepterade (t.ex. att avbryta någon eller inte) behöver inte med nödvändighet vara tråkigt eller dåligt utan helt enkelt något som gillas av många. Huruvida det är eftersträvansvärt att vara normal eller inte beror väl på vad det är som är normalt? Om det t.ex. är normalt att i en vissa grupp människor vara väldigt snäll, ja då är det väl eftersträvansvärt att vara normal? Om det är normalt i en viss skara människor att vara tvungen att arbeta med något man inte tycker om, ja då är det inte eftersträvansvärt att vara normal?
Storken skrev:Det är mestadels just rykte, status och hur andra personer ser på en som räknas. Man blåser upp sitt ego och sin självbild så mycket man kan. Och sedan är det luftslottet som ska blåsas upp och skyddas till varje pris.
Ok, detta har jag ingen personlig erfarenhet av men däremot känner jag igen en del av det du beskriver från vissa amerikanska filmer etc.
Storken skrev:Varför har det blivit såhär? Förstår inte människor att det är fel väg att gå? Det mesta av lidandet som finns hos en individ beror av att den där självbilden hotas eller att själva människan bakom mår dåligt av att att jobba så mycket, hunsas runt av egot som tycker att vi borde, borde, borde.... det är som om vi vore uppdelade i två, schizo allihopa. En del av oss som är självbilden, vem vi "'är" utifrån sett, och en del är människan, upplevaren i bakgrunden som måste stå ut med "oss själva". Se på tanken: "Jag står inte ut med mig själv längre".
Jag är inte säker på att det är så som du beskriver! Men om vi antar att du har rätt, så torde det bero på extremt komplicerade psykosociala- interpersonella, interkulturella grupdynamiska, mediala, politiska och marknadsekonomiska fenomen i vilket man inte direkt kan peka ut en enskild faktor som ansvarig för detta.
Storken skrev:Aldrig kan man slappna av, en ständig hets att vara lyckad och lycklig. Man blickar utåt för att bli lycklig, om jag bara hade det där jobbet/partnern/huset skulle jag vara lycklig... Sedan när man kommer dit har man tusen nya problem och det börjar om.
Jo, det finns nog en del människor som stävar efter ett välbefinnande genom att göra saker som inte ger dem detta. Att de med andra ord inte ser sin egen position på livets karta och därmed inte hittar till de platser de tror att de vill vara på. Jag är dock tveksam till att det är speciellt många människor som ägnar sig åt detta. De flesta lever väl tämligen vanliga liv och njuter av var dag som kommer på det sätt som passar bäst för stunden. Jag känner åter inte igen mig i denna beskrivning av människor. De flesta jag har träffa verkar inte hålla på och hetsa på det sätt som du beskriver varken på landsbygden eller i storstaden.
Storken skrev:Hur kan vi vara så dumma? Kommer detta att ändras inom en snar framtid? Har ni hört talas om Eckhart Tolle, Byron Katie, Adyashanti, non-dualismen osv?
Dumhet är något relativt och något som lätt missbedöms därför att man inte har hela kontexten framför sig. I ljuset av något annat, tidigare okänt, kan det som verkade dumt innan framstå som intelligent och tvärt om.
Frågor:
Vad i ligger det dumma när det kommer till att:
1. Vilja göra karriär och anta utmaningar, bidra till vårt gemensam genom ett bra arbete?
2. Hitta en människa som man trivs ihop med och leva med denne?
3. Hitta ett bra boende (hus eller lägenhet) och i detta boende äga materiella ting så som t.ex. stereo, TV, iPhone?
4. Hålla sin kropp i trim
5. Att leva ett liv som passar bra ihop med andra människor (att influeras av andra etc)?
Storken skrev:Jag tycker att människan ska börja prioritera sitt inre tillstånd istället för sitt yttre. Att försöka varva ned, jobba mindre, minska sina utgifter, satsa på fritid och att hitta sig själv. Att ägna sig åt det man vill innerst inne och har saknat. Att kunna njuta av en kopp kaffe, en god bit mat, en film, en fika med en vän. Utan att vara distraherad och stressad av det moderna prestationssamhället.
Men det är ju det "inre" man fokuserar på genom att göra det du beskriver som så dåligt och dumt! Jag misstänker att du delar upp människans psyke, vara, existenssätt eller vad vi nu ska kalla det för (kanske jaget) som om vore det dikotomatiskt "en inre" och "en yttre" värld. Kan man inte i så fall tycka eller se det som minst lika dumt, egocentriskt och icke-eftersträvansvärt att enbart fokusera på denna så kallade inre värld. Vad skulle det ha för bra implikationer? Är det verkligen något att sträva efter.
Vad vill du egentligen? Bo i en primitiv grotta, utan någon du älskar, utan en enda materiell pinal (kasta iPaden i brunnen), vara någon som inte är som någon annan i några avseenden alls, helt fysiskt otränad - eller vad vill du. Det verkar verkligen inte roligt eller upplyftande
Förklar!Storken skrev:Vad är det som hindrar oss? Folk kanske tänker "jo han har väl en poäng där". Men sedan går de bara vidare med sina liv som vanligt. Varför gör 99% av alla ingenting åt det???? Folk vet ju innerst inne om det här, eller hur? Men ignorerar det och kör på som vanligt vilket leder vidare in i den onda spiralen. Det är så frustrerande när jag tänker på det.
Tja, de kanske inte ser det som något problem helt enkelt.
Storken skrev:Håller ni med mig här? Är detta ett problem? Vad tror ni om utvecklingen framöver?
Svårt att veta. Om det är så som du beskriver det så kan det säkert vara ett problem för vissa. Frågan är ju som sagt om din beskrivning stämmer fullt ut och i så fall i vilken grad (hur många procent av västvärldens befolkning gäller det etc).
För övrigt en riktigt intressant och viktig fråga! Trevligt Storken!
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Otis skrev:Ett gott liv handlar om förmågan att träna upp sin balans, för att snabbt kunna komma i balans. /O
Hej Otis
Balans? I vad, mellan vad?
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Tack för era svar!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det var många som höll med och många som hade invändningar.
Vissa känner nog igen sig i min beskrivning. Jag tror att man ska, som någon påpekade, ha lidit tillräckligt av detta för att se det som ett problem. Ingen vill ändra sitt liv om man redan är nöjd med det. Man dock kanske lider i sitt undermedvetna eller härdar ut. I så fall kommer man nog till en punkt där man "fått nog" och vill få lite lättnad i livet., förr eller senare. Isf tycker jag man kan läsa Eckhart Tolle, Byron Katie och kompani, kul att några av er också läst/hört om dessa fantastiska människor!
Sen håller jag med, som någon var inne på, att man inte ska skylla allt på samhället. Jag var nog lite hård, det handlar ju om att vara sig själv och hitta lyckan inifrån. Jag tar tillbaka lite av min kritik, samhället är ju fantastiskt idag, man måste bara vara i rätt tillstånd själv för att kunna njuta av de delar av livet som man gillar. Världen kan vara himmel eller helvete, det är upp till oss själva hur vi tänker, som sedan avgör hur vi upplever världen. Precis som Eckhart är inne på, man jagar efter något yttre, och vet inte att det man söker finns där inne i en själv hela tiden. Fisken letar efter vattnet osv....
Frågan om man ska försöka påverka andra till ett bättre liv, är intressant. I teorin kan jag tänka mig att mycket lidande kunde besparas om vi hjälpes åt mera med den enorma samlade kunskap som finns om hur livet ska levas. Å andra sidan så är det inte upp till oss att bråka med andra personers liv, och i praktiken brukar det tas emot med mycket lite uppskattning.
Jag håller också med om att samhället håller på att bli bättre. Samtidigt som det håller på att bli sämre?
1. Vi ser uppdelning bland folkgrupper och rasism, islamofobi osv. Karriärmänniskor sliter hårdare än någonsin och man säljer sin själ till företagen ungefär. Andelen utbrända ökar. Pressen att vara lyckad på många olika plan ökar, se på Solsidan! Hur många i sveige känner inte igen sig där! Det fanns uppenbarligen ett behov att att få upp detta i ljuset och den serien kom precis rätt i tiden.
2. Jämställdhet, möjlighet/acceptans av självförverkligande ökar. Folk pratar om Eckhart tolle i internetforum. Bla. bla. Jag ni beskrev ju det där bra, hur samhället faktiskt är mycket bättre nu på många plan än för 100 år sedan.
Lite som två läger? Som att vissa sitter kvar på tåget som skenar, medan vissa hoppar av och ser vansinnet.
/Storken
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det var många som höll med och många som hade invändningar.
Vissa känner nog igen sig i min beskrivning. Jag tror att man ska, som någon påpekade, ha lidit tillräckligt av detta för att se det som ett problem. Ingen vill ändra sitt liv om man redan är nöjd med det. Man dock kanske lider i sitt undermedvetna eller härdar ut. I så fall kommer man nog till en punkt där man "fått nog" och vill få lite lättnad i livet., förr eller senare. Isf tycker jag man kan läsa Eckhart Tolle, Byron Katie och kompani, kul att några av er också läst/hört om dessa fantastiska människor!
Sen håller jag med, som någon var inne på, att man inte ska skylla allt på samhället. Jag var nog lite hård, det handlar ju om att vara sig själv och hitta lyckan inifrån. Jag tar tillbaka lite av min kritik, samhället är ju fantastiskt idag, man måste bara vara i rätt tillstånd själv för att kunna njuta av de delar av livet som man gillar. Världen kan vara himmel eller helvete, det är upp till oss själva hur vi tänker, som sedan avgör hur vi upplever världen. Precis som Eckhart är inne på, man jagar efter något yttre, och vet inte att det man söker finns där inne i en själv hela tiden. Fisken letar efter vattnet osv....
Frågan om man ska försöka påverka andra till ett bättre liv, är intressant. I teorin kan jag tänka mig att mycket lidande kunde besparas om vi hjälpes åt mera med den enorma samlade kunskap som finns om hur livet ska levas. Å andra sidan så är det inte upp till oss att bråka med andra personers liv, och i praktiken brukar det tas emot med mycket lite uppskattning.
Jag håller också med om att samhället håller på att bli bättre. Samtidigt som det håller på att bli sämre?
1. Vi ser uppdelning bland folkgrupper och rasism, islamofobi osv. Karriärmänniskor sliter hårdare än någonsin och man säljer sin själ till företagen ungefär. Andelen utbrända ökar. Pressen att vara lyckad på många olika plan ökar, se på Solsidan! Hur många i sveige känner inte igen sig där! Det fanns uppenbarligen ett behov att att få upp detta i ljuset och den serien kom precis rätt i tiden.
2. Jämställdhet, möjlighet/acceptans av självförverkligande ökar. Folk pratar om Eckhart tolle i internetforum. Bla. bla. Jag ni beskrev ju det där bra, hur samhället faktiskt är mycket bättre nu på många plan än för 100 år sedan.
Lite som två läger? Som att vissa sitter kvar på tåget som skenar, medan vissa hoppar av och ser vansinnet.
/Storken
freddemalte skrev:Otis skrev:Ett gott liv handlar om förmågan att träna upp sin balans, för att snabbt kunna komma i balans. /O
Hej Otis
Balans? I vad, mellan vad?
Vänligen
Fredrik
Hej Fredrik.
Med balans menar jag att undvika att stanna i obalans eller i ytterligheter som ett uttryck för ditt liv.
Att inneha balans är också att inneha kontroll.
Att t e x dricka kaffe i en sådan mängd att du inte blir slav under dess påverkan och att kunna sluta sluta med kort varsel om du så önskar.
Att lära sig balansera på livets lina tar tid, vägen dit är full av fall, men förr eller senare blir balansen så god att du utan problem kan ta vissa risker, men ändå känna att du har situationen under kontroll. Men det kräver daglig träning.
/O
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster