Fruktan för döden!

[PlaskPojken]

Det är bara att inse, en av de största anledningarna till varför människor uppfann tron på en högre makt (någon Guda liknande kraft) var rädslan för döden. Och så är det fortfarande. Det mänskliga egot hos väldigt många människor är så starkt att man vägrar inse att man själv en dag slutar existera och hittar istället på en högre makt av någon form som gör att när de dör så fortsätter livet på något sätt eller någon annan stans, så länge som de själva får fortsätta att existera!

Själv har jag ingen rädsla för döden. Vad finns det att vara rädd för, egentligen? Du dör och sen är du död. Ditt medvetande försvinner i och med att din hjärna inte längre fungerar så du lider inte av att vara död. Alltså finns det inte ett skit att frukta kring döden. Varför hänga upp sig på när livet tar slut? Fokusera istället på vad du vill göra när du lever.

Man skulle kunna tänka sig att denna enorma fruktan för döden skulle ha minskat med år av vetenskapliga bevis för vad som händer när du dör, men det ignorerar folk. Människor vill fortfarande hänga kvar i hoppet om att existera i all evighet. Är vi verkligen så svaga att vi inte klarar av att stå emot den mänskliga egoismen om att leva i oändlighet?

[hovnarr]

Själv har jag ingen rädsla för döden.

Vad lägger du i det begreppet? Mer precist: Var drar du gränsen mot att vilja leva?

Skulle du t.ex. ha något emot om jag kom hem till dig ikväll och dödade dig? Varför då?

§

P.S. Röstade ja. D.S.

[PlaskPojken]

Naturligtvis har jag en högst livlig vilja att leva, ingen tvekan om saken. Att vara rädd för döden och att instinktivt försvara sig om ens liv är i fara är två olika saker. Jag värderar mitt liv högt och jag vill gärna leva så länge jag kan, men jag tänker inte ljuga för mig själv och säga att mitt liv kommer att fortsätta efter att jag dör bara för att jag vill det.

[Jonas Nystrom]

Hmmm... det är till att kräla på kroken, plaskpojke!

jn, med kniven på strupen

[Jonas Nystrom]

Jag röstade också ja. Filosofiskt räds jag inte döden men eftersom jag ofta vet mig sväva i livsfara (och t ex inte använder bilbälte) har jag märkt att även jag gör det. I mitt fall beror det säkert på att jag vet mig ha saker kvar att göra som jag har föresatt mig att ro iland med och i vissa fall påbörja innan jag dör för den här gången. Mitt liv är ett flerlivsprojekt. En följetong kan man säga. Men i och med att mina barn har vuxit upp och är glada människor så är en stor del avklarad och jag skulle acceptera en utloggning för den här gången.

jn, inloggad

[Tatjana]

Jag röstade nej, jag är inte rädd för döden i sig snarare sättet jag kommer att dö på. Tänk om man blir mördad, eller ihjälskrämd... det verkar läskigt. Tänk ett jättemonster som hoppar upp ur min soptunna och skrämmer ihjäl mig, hua!! Eller tänk om jag får för mig att hoppa från en klippa... (neurotisk? ja helt klart) Döden i sig är inte äcklig, då är ju allt slut men precis innan, hujjedamej!!

[Jonas Nystrom]

"ju"?

jn

[What Gives?]

Är jag rädd för döden? Jag vet inte.

Jag har vid 25 års ålder ännu inte på allvar konfronterats med döden än. Hur skulle jag kunna veta?

Om mitt liv någonsin kommer ha den ingrediensen vill jag att den inträffar förr hellre än senare. Jag vill ha en snabb smärtfri död, men eventuell fruktan därom har inte med döden i sig att göra anser jag. Det är snarare en fruktan för vad som ligger bakom en då man ser sig om.

Många dö för sent och några för tidigt. Ännu klingar främmande den läran: 'Dö i rättan tid!'
Dö i rättan tid; så lär eder Zarathustra.
Det är sant, den vilken aldrig lever i rättan tid, huru skulle han någonsin kunna dö i rättan tid?

Skrev Nietzsche, och jag håller med.

[Conocimiento]

Jag är inte heller rädd för döden i sig, utan snarare för att bli dödad. Då menar jag sättet jag kommer dö på. Att veta innan att man kommer bli plågad till döds eller halshuggen är något jag fruktar oerhört mycket. Att känna rädsla att "nu svävar mitt liv i fara".

Ett exempel på det är att jag på de senaste åren börjat ogilla att flyga. Uppe i luften har jag ingen kontroll över mitt liv, utan då är mitt och de övriga passagerarnas liv i piloternas händer. Då känner jag mig instabil. Det gör jag inte om jag åker tåg eller bil eller något annat dock, för då vet jag att chansen är större att jag överlever om en kollision skulle inträffa, än om planet skulle krascha.

Jag försöker undvika tänkbara situationer som kan göra att mitt liv kan komma att stå på spel. Visst, man vet aldrig vad som kan hända vart man än tar vägen – om det nu är sent på natten utanför en stökig krog eller mitt på ljusa dagen vid fridfulla familjevillaområdet – men jag försöker ändå följa min intuition: 'här känner jag att jag inte bör vara just nu, ty det känns otryggt', eller något liknande. Hoppas ni förstår.

Kort och gott: jag fruktar inte döden, utan att bli dödad

[Pollux]

Det är bara att inse, en av de största anledningarna till varför människor uppfann tron på en högre makt (någon Guda liknande kraft) var rädslan för döden.

Jag anser att det finns många andra orsaker sen är det ju inte döden i sig man fruktar ofta utan vad som händer efter detta.

Det mänskliga egot hos väldigt många människor är så starkt att man vägrar inse att man själv en dag slutar existera

Varför måste vi upphöra att existera?

Själv har jag ingen rädsla för döden. Vad finns det att vara rädd för, egentligen? Du dör och sen är du död. Ditt medvetande försvinner i och med att din hjärna inte längre fungerar så du lider inte av att vara död. Alltså finns det inte ett skit att frukta kring döden.

Om det nu är så här så kan man frukta att upphöra med sin existens? Det låter fullkomligt befogat enligt mig.

Man skulle kunna tänka sig att denna enorma fruktan för döden skulle ha minskat med år av vetenskapliga bevis för vad som händer när du dör, men det ignorerar folk. Människor vill fortfarande hänga kvar i hoppet om att existera i all evighet. Är vi verkligen så svaga att vi inte klarar av att stå emot den mänskliga egoismen om att leva i oändlighet?

Ojojoj... kan du nämna ett vetenskapligt bevis för vad som händer efter döden? Det närmnsta du kommer ett konkret svar det är religionen och även om inte jag är religiös så anser jag det vara en stor möjlighet att själen lever kvar för alltid.

[PlaskPojken]

Jag anser att det finns många andra orsaker sen är det ju inte döden i sig man fruktar ofta utan vad som händer efter detta.

Helt rätt, det finns många andra orsaker men jag anser att rädslan för döden var en av huvudfaktorerna i många religioner. Sen ber jag om ursäkt om jag varit otydlig, jag menar inte rädslan att man kan dö, en sådan rädsla har ju de flesta. Det jag menar är rädslan för att man inte kommer existera för evigt, att acceptera det, det är den rädslan jag pekar på.

Varför måste vi upphöra att existera?

Därför att det är egoistiskt att tro att man har rätt att leva i all evighet medan alla andra djur på våran planet dör och förmultnar. Vi är också djur. Vi tillhör också ekosystemet, vi dör och förmultnar och blir gräs osv. Vi har ingen rätt att sätta oss över det naturliga kretsloppet, anser jag.

Om det nu är så här så kan man frukta att upphöra med sin existens? Det låter fullkomligt befogat enligt mig.

Varför det? Jag förstår dig inte riktigt där. Utveckla vad du menar med att du tycker att det låter fullkomligt befogat.

Ojojoj... kan du nämna ett vetenskapligt bevis för vad som händer efter döden? Det närmnsta du kommer ett konkret svar det är religionen och även om inte jag är religiös så anser jag det vara en stor möjlighet att själen lever kvar för alltid.

Det jag menade med vetenskapliga framsteg var att vi t.ex. vet att det är vår hjärna som styr vår kropp, inte hjärtat. Vetenskapliga bevis som jag anser borde ersätta tron på en själ när man nu kan förklara hur människan fungerar och vad som händer när man dör, nämligen att hjärnan dör. Själen är ju en slags ersättningsförklaring för hjärnan kan man säga, eller hur?

[raniE]

Ja, jag är rädd för döden. Dels har jag en stark självbevarelsedrift, dels så vill jag inte dö på ett smärtfyllt sätt, men mest så vill jag inte upphöra att existera. Argumentet "Men då är du ju död, så då är du ju inte medveten om att du är död" köper jag inte. Det är ju just det jag fruktar, alltså att inte ha ett medvetande, att inte finnas, att aldrig mer få uppleva någonting.

//ny på forumet

[Allthingsmustpass]

Ja, jag är rädd för döden. Dels har jag en stark självbevarelsedrift, dels så vill jag inte dö på ett smärtfyllt sätt, men mest så vill jag inte upphöra att existera. Argumentet "Men då är du ju död, så då är du ju inte medveten om att du är död" köper jag inte. Det är ju just det jag fruktar, alltså att inte ha ett medvetande, att inte finnas, att aldrig mer få uppleva någonting.

//ny på forumet

Precis! Jag har en fruktan både för sättet att dö och det faktum att mitt medvetande upphör. Jag förstår folk som resonerar på det sättet att det inte spelar någon roll för att man är död och inte känner någonting. Men det är just det som jag tycker är jobbigt, att acceptera att det här är allt, det blir inget mer, det gäller att ta vara på det här livet för sedan blir det inge mer mjukglass med saltlakrisströssel.

Man skulle kunna tänka sig att denna enorma fruktan för döden skulle ha minskat med år av vetenskapliga bevis för vad som händer när du dör, men det ignorerar folk. Människor vill fortfarande hänga kvar i hoppet om att existera i all evighet. Är vi verkligen så svaga att vi inte klarar av att stå emot den mänskliga egoismen om att leva i oändlighet?

Vilka bevis syftar du till här? Det finns inga bevis på vad som händer med vårt medvetande efter döden? Bara mer eller mindre logiska resonemang. Det är just därför vi människor låter vår fantasi flöda i den här frågan och det är just det som ger så otroligt många människor hopp. Jag ser ingen anledning att ta ifrån dom det hopppet. Vad finns det för anledning att missionera ateism?

[Squirrel]

Det mänskliga egot hos väldigt många människor är så starkt att man vägrar inse att man själv en dag slutar existera och hittar istället på en högre makt av någon form som gör att när de dör så fortsätter livet på något sätt eller någon annan stans, så länge som de själva får fortsätta att existera!

Inse och inse. Så länge man inte har kartlagt hur medvetenhet uppstår ur materiella, omedvetna beståndsdelar kan man inte utesluta att medvetandet är något utöver det materiella (om ens då). Därmed återstår en hel del för att helt kunna avfärda möjligheten till ett medvetande efter den kroppsliga döden.

Själv har jag ingen rädsla för döden. Vad finns det att vara rädd för, egentligen? Du dör och sen är du död. Ditt medvetande försvinner i och med att din hjärna inte längre fungerar så du lider inte av att vara död. Alltså finns det inte ett skit att frukta kring döden.

Jag tror inte på ett liv efter detta men jag är helt på det klara med att det är jusst en tro, inte vetande. Anledningen varför jag inte är rädd för döden är att jag känner tillit till att det inte kommer något värt att se som skrämmande. Det är tillit, inte heller vetande. Det kan finnas ett helvete som väntar oss alla men jag tror det inte och litar på att jag helt enkelt upphör. Att livet är begränsat ser jag som en av de sakerna som gör det värt att leva, i varje enskild stund.

Varför hänga upp sig på när livet tar slut? Fokusera istället på vad du vill göra när du lever.

Det är nog ett bra råd för de som kan ta det till sig. Rädsla är inte alltid kopplat till rationella tankar eller föreställningar. Är man rädd och har svårt att känna tillit är ett sådant råd tämligen värdelöst. Då kanske det är bättre med en tro på ett liv efter detta för att stilla oron, oavsett om detta kommer att infrias eller ej.

Man skulle kunna tänka sig att denna enorma fruktan för döden skulle ha minskat med år av vetenskapliga bevis för vad som händer när du dör, men det ignorerar folk.

Det finns inga vetenskapliga bevis när det gäller empirisk vetenskap och särskillt inte när det gäller ett så bristfälligt kartlagt område som medvetandet. Vi har klara indisier på att förändring i hjärnan kan påverka medvetandet men det finns ingen vetenskapligt kartlagd förklaring av hur medvetandet kan uppstå i det materiella. Jag tror på en materialistisk förklaringsmodell men är samtidigt medveten om att det kan förhålla sig på annat sätt. Dessutom är jag tämligen säker på att för att åstadkomma en godtagbar materialistisk förklaring kräver en radikal förändring av vårt sätt att tolka vår omvärld. Vi är låsta i vårt sätt att definiera objekt, med underobjekt och strävan efter att bryta ner i mindre beståndsdelar. Jag är dock inte säker på att vi skulle klara en mer holistisk och samtidigt detaljerad mental representation.

Är vi verkligen så svaga att vi inte klarar av att stå emot den mänskliga egoismen om att leva i oändlighet?

Egoistim eller helt enkelt att sitta fast i självmedvetenhet. Det kan vara ett sätt att tolka det.

[Allthingsmustpass]

PlaskPojken skrev:
Varför hänga upp sig på när livet tar slut? Fokusera istället på vad du vill göra när du lever.

Det är nog ett bra råd för de som kan ta det till sig. Rädsla är inte alltid kopplat till rationella tankar eller föreställningar. Är man rädd och har svårt att känna tillit är ett sådant råd tämligen värdelöst. Då kanske det är bättre med en tro på ett liv efter detta för att stilla oron, oavsett om detta kommer att infrias eller ej.

Precis! det är just det jag menar. Om jag är demprimerad så blir det ju inte precis bättre av att någon kommer och börjar predika om hur kort livet är osv. Då blir jag ju bara ännu mer deprimerad.
Det låter så fint att man ska njuta varenda stund av livet, men jag anser att det är ohållbart och det funkar inte att ha den inställningen. Man blir så lätt besviken då.