Psykologi; filosofi eller statistik?

[NT85]

Hej läsare!

Det har konfunderat mig hur modern forskning i psykologi genomförs. Om ett beteende ska förklaras alternativt förutspås (detta är inte nödvändigtvis desamma) så antar ofta modern psykologi att det mest objektiva sättet att förklara händelsen är att anamma ett så pass simpel förklaringsmetod som möjligt. T.ex. självförtroende hos individen beror på en trygg föräldrarelation i de tidiga åren. Denna typ av samband finner man av mängder av statistik på stora urval där flertal variabler mäts och jämförs mot varandra. Detta jämförs och viktas utifrån huruvida datan har uppkommit av slumpen och med vilken sorts säkerhet man kan säga att detta förhållande inte har uppkommit av slumpen. Samt med mått för effektens storlek t.ex. trygg föräldrarelation på självförtroendet.

Det jag undrar är: Vad är det för typ av kunskap vi utvinner utifrån detta perspektiv jämfört med mer filosofiska resonemang om inre processer och referenspunkter?


_Korta tankar_
*Jag antar att man eventuellt kan tänka på problemet i termer av kunskapen om sannolikhet för att Y ska inträffa givet X. Svaret blir i sannolikhet. När vi teoretiserar försöker vi hitta någon form av kausalitet eller samband också men även då blir vi inte säkra på resultaten. Kanske finns det en kvalitativ komponent i kunskapen som vi missar i statistisk psykologi, om detta är fallet så kanske vi bör fundera över vad denna kvalitét förändrar i upplevelsen av tingen och om denna överhuvudtaget är relevant för att förstå individer.

**Problemet verkar expandera: vad individen består i, om vi inte enbart tänker på beteende utan involverar tankar och känslor och tillåter dem att kunna vara "motstridiga" till handlingen (människan tycks vara kapabel till detta) då kan man snabbt anta att tanken och känslan inte spelade roll för den specifika handlingen. Däremot så skulle tanke och känsla kunna spela in i andra handlingar. Okej men nu har tydligen släppt lös ett monster inom människan som verkar göra oss kaotiska. Om inte yttre beteende kan mäta detta så hur gör vi då för att beskriva detta inre? Nu verkar vi behöva någon slags "teori" för att förklara hur monstret påverkar individens handlingsmönster. Det vill säga, psykologi är en slags filosofi. MEN, om vi antar rent epifenomenologiskt (tror jag det heter) så har detta monster ingen inverkan på handlingen: är psykologi i så fall statistik?

[nytt namn]

Det hastigt sagda:

Har inte läst hela inlägget, men det lilla jag förstått om kvantfysik är att den baserar sig på sannolikhet/"statistik".
Det finns nog ett "visst mått av sannolikhet" i allting.
Men frågan är om "sannolikhet i sig själv" är en "förklaring" eller om det är en "bortförklaring".

Rent spontant: sannolikhet påvisar "samband" (korrelation), men kanske inte "ursprung" (kausalitet).

Men frågan är: kan man påvisa "huruvida något X är något Y's källa", dvs. "X skapar Y", dvs. Y är beroende av X för att "uppstå". I "förlängningen är, i viss del, allt beroende av allt, för att uppstå". Såg t.ex. nyss på nyheterna om kärnkraftverk som kollapsar för att "inkommande el" stryps. Det som producerar måste alltså även konsumera.
"Allt är informationsbearbetande" är något jag återkommer till.
Men det är inte en fråga om enbart "reduktion" (dvs. reducera/kollapsa-in något i något annat, dvs, som att "Y endast vore symptomatiskt för X").

Verkligheten består av hierarkier, och kausaliteten sker på "flera nivåer samtidigt", men samtidigt så kan "högre nivåer påverka lägre nivåer", och detta sker gå högre nivåer antingen "skapas" eller "förstörs". Dvs. "molekylinteraktion" är en annan typ av interaktion än "atominteraktion", men oavsett om molekylen "förstörs" så kommer fortfarande atominteraktion att ske, dock ser den "annorlunda ut", och det är "detta atomiska samspel" vi kallar "molekyl".

En av mina senaste ideer, är att allt i universum är "bindande", dvs. ingår och utgår "genom bindingar", dvs. en slags "resonans" som "två delar delar på" och synkar till en större enhet. Bindningen är ett slags momentum som alltid är temporärt (genom tid), men, som i sig, skapar "rummet". "Rummet" är alltså "bunden tid". bla bla bla...

[nytt namn]

Det jag annars saknar lite i ditt ovanstående inlägg, är "allmän vetenskapsteori". Du nämner inget om postulerande av hypoteser, verifierbarhet av tesen. osv....

Vet inte om du har kännedom om vetenskapsteori, i det lilla jag kan läsa av ditt inlägg så verkar den hur som helst vara frånvarande. Ta dig gärna en titt på detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskapsteori

[nytt namn]

Sheldrakes teori om "morfisk resonansn" är också intressant. Dock en disclaimer: inom "konventionell vetenskap" så anses detta fortfarande vara "pseudovetenskap". Inte för att jag personligen bryr mig direkt. http://en.wikipedia.org/wiki/Morphic_resonance#Morphic_resonance

[Marko]

Sheldrakes teori om "morfisk resonansn" är också intressant. Dock en disclaimer: inom "konventionell vetenskap" så anses detta fortfarande vara "pseudovetenskap". Inte för att jag personligen bryr mig direkt. http://en.wikipedia.org/wiki/Morphic_resonance#Morphic_resonance

Det är intressant ide som Sheldrake har skapat. Pseudovetenskap ska vi nog ta med en nypa sallt,
M-Theory och superstrings är minst sagt pseudovetenskaplig i sig. Ren matematik som man tycker att det ska passa in i verkligheten.  kanske lite finare med Magic brans än morfisk resonans...

[NT85]

Hm Jag skulle ha varit mer specifik när jag skrev min fråga. Jag antar att man får skörda det man sår.  Nåväl här sitter jag med min brusande C-vitamin i mitt glas och ser över dina ord.

Det hastigt sagda:
Har inte läst hela inlägget, men det lilla jag förstått om kvantfysik är att den baserar sig på sannolikhet/"statistik".
Det finns nog ett "visst mått av sannolikhet" i allting.
Men frågan är om "sannolikhet i sig själv" är en "förklaring" eller om det är en "bortförklaring".

Okej men på vilket sätt menar du att morfisk resonans (som du nämner senare) undgår problemen med att individers vara är sannolikhetsbaserad?

Rent spontant: sannolikhet påvisar "samband" (korrelation), men kanske inte "ursprung" (kausalitet).

Naturligtvis.

Men frågan är: kan man påvisa "huruvida något X är något Y's källa", dvs. "X skapar Y", dvs. Y är beroende av X för att "uppstå". I "förlängningen är, i viss del, allt beroende av allt, för att uppstå". Såg t.ex. nyss på nyheterna om kärnkraftverk som kollapsar för att "inkommande el" stryps. Det som producerar måste alltså även konsumera.
"Allt är informationsbearbetande" är något jag återkommer till.
Men det är inte en fråga om enbart "reduktion" (dvs. reducera/kollapsa-in något i något annat, dvs, som att "Y endast vore symptomatiskt för X").

Verkligheten består av hierarkier, och kausaliteten sker på "flera nivåer samtidigt", men samtidigt så kan "högre nivåer påverka lägre nivåer", och detta sker gå högre nivåer antingen "skapas" eller "förstörs". Dvs. "molekylinteraktion" är en annan typ av interaktion än "atominteraktion", men oavsett om molekylen "förstörs" så kommer fortfarande atominteraktion att ske, dock ser den "annorlunda ut", och det är "detta atomiska samspel" vi kallar "molekyl".

Det här är jag villig att acceptera då detta innebär att du är kausalt kopplad till trilobiterna för 3 miljoner år sedan. Hur som helst vill ju ingen av oss säga att det var trilobiterna som fick dig att svara mig? Och Let's face it, ingen av oss tänker gå å kolla upp de där gamla trilobiterna! Rent praktiskt så vore det nog lämpligare att analysera kausalitet i de närmare leden (dvs inom individen eller i samband med det yttre som individen upplever eller på annat vis påverkas av).
Jag har också undrat om man måste tillbaka till trilobiterna eller den "första röraren", Gud (som startaren av den newtoniska vaggan), för att förklara de rörelser vi ser i vardagen. Detta är hursomhelst inte frågan jag ställde i tråden och även om detta verkar viktigt för att tala om "sann kausalitet" så är detta inte det primära fokuset.

Det jag istället är intresserad av är hur dessa "rörelser" i nuet, mellan t.ex. dig och mig som individer kan göras förståelig. Till exempel så gav jag dig en anledning till att skriva, men du var inte tvungen till det. Jag antar att din vetskap om forum innefattar att du även vet det sistnämnda. Trots detta valde du att skriva, och du gjorde det i 3 separata meddelanden. Härifrån skulle jag kunna anamma en funktionalistisk syn på dig som individ. På denna nivå kan jag göra statistiska tester på individer som liknar dig och skapa samband mellan dessa individer och olika betingelser för att sedan kunna generalisera dessa samband till dig med viss träffsäkerhet. Alltså är du statistiskt tolkbar och förutsägbar på denna nivå. Men det känns även nära till hands att tolka in intentioner, det vill säga du vill någonting utöver att enbart svara--det ger dig en typ av skild upplevelse från det mundana skrivandet, anledning att du svarade fyller någon slags "mening" för dig och det är vägen från det faktiska skrivandet till din representation av mening i relation till skrivandet. Det senare verkar mer interaktionistiskt och även om jag kan förutse dina handlingar väl, så förstår jag dom allt mindre (tror jag).

__Försök till förtydligande av min fråga__
Vi kan väl ställa frågan så enkelt som möjligt, vad är vikten av att "förstå" hur människor tänker, handlar, känner i relation till att istället kunna förutsäga hur personer reagerar, tänker, känner. Alltså om vi är intresserade av att förstå andra individer, givet att våra medvetanden/hjärnor är strukturellt likartade; hur förstår vi dessa fenomen och skeenden bäst?  :!:
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------