Jesus sa döm inte så blir ni inte heller dömda. Och varför ser man flisan i sin broders öga men inte balken i sitt eget? Vad är det som gör att man försöker att vara den som vill tillrättavisa andra i hur dom ska leva? Blir man lyckligare av det? Vad får man ut av det? Jag tror att den som dömer andra människor är försatt i ett slags slaveri. Det är förmodligen som stoikerna menar att man kan inte kontrollera det externa, om man försöker göra det så blir man ångestfylld, förslavad och bitter och förbannar sig själv och gudarna för allt som känns fel. Man tror felaktigt att man har ansvar för andra människors liv och däri ligger problemet. För det leder oundvikligen till att man får sitt hjärta krossat och att man involverar sig i en kamp på grund av något som man egentligen inte har rätt till.
Stoikerna menar att det finns vissa saker som du kan kontrollera, och det finns saker som du inte kan kontrollera. Att veta vad du kan kontrollera innebär att man lär sig vad frihet är, eftersom allting du kan kontrollera av nödvändighet är något som är ditt. Medan den som försöker att ta kontrollen över något som inte tillhör honom lever som bunden vid någonting osynligt, blir ständigt dragen åt olika håll, kommer leva i förvirring och villrådighet. Moralisten är inte en lycklig människa. Med moralist menar jag inte bara den som talar om för andra hur dom ska leva, eller de som fördömer andra för att dom lever fel, utan också och kanske framförallt de som på engelska kallas för "do-gooders". Människor som har gjort det till sin uppgift att rädda andra människor, oavsett om dom vill ha denna hjälp eller inte.
En do-gooder måste av nödvändighet leva under föreställningen att det är hans ansvar att ta hand om och rätta till andra människors liv, och för att kunna tro det så måste han också tro att andra människors liv är hans egendom som han därför har rätt att bestämma över. Även om han aldrig skulle säga att han tror sig äga andra människors liv, så är det ändå implicit i hans åsikt. Och det är därför som en do-gooder alltid kommer att slitas mellan vad andra människor tycker och gör och själv kan han aldrig känna sinnesfrid. Han blir ambitionslysten, söker sig till höga poster i samhället där han kan "influera" fler människor. Men han plågas av ångest, av skam inför sitt eget hyckleri och skuld för att inte kunna leva upp till de krav han ställer på andra. Han hamnar ständigt i debatter och gräl på grund av sina ambitioner och åsikter.
Jag vet inte hur många som lever i tron om att de är ansvariga för andra människors liv, men av vad jag förstår utan att ha några bevis för det så är det många som är missbrukare som också har den inställningen att de är ansvariga för andras liv, för hela världen, och känslan av hopplöshet är aldrig långt borta och behovet av tröst och distraktioner blir oändligt.
Stoikerna menade att vi kan uppnå sinnesfrid då vi lär oss vad vi har ansvar för och vad vi inte har ansvar för. Vi har ansvar för det som är vårt eget och har inget ansvar för det som inte tillhör oss. Det som tillhör oss är vår egen vilja och denna vilja är det enda vi har ansvar för för det är det enda som vi verkligen äger och kan kontrollera. Resten tillhör någon annan. Naturen är varken god eller ond. Godhet och ondska existerar inte i externaliteter. Godhet och ondska finns bara i den egna viljan.
Att avstå från att döma
Moderator: Moderatorgruppen
-
jag är jag
- Inlägg: 57
- Blev medlem: 29 mar 2011 11:19
- Ort: rune b nilsson
Sceptisk skriver
Bra skrivet! Har inga invändningar.
Vi är överens men här finns ett problem. Vad finns i vårt omedvetna?
6.5 Jung om psyket (sorry jag kunde inte få till figuren - finns på nätet i min uppsats "[att förverkliga skuggan" sid 10) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hig:diva-415
Fig 1. Psyket (Från "Människan och hennes symboler" Jung 1981 s161)
Jung delade in psyket i en medveten del och en omedveten del. I figuren, som är en symbol för psyket, är en del medveten - det ljusa fältet A - medan resten är omedveten. Det är A som är tillgängligt för minnet. I centrum av medvetandet finns "Egot" eller "Jaget" som vi använder för att styra våra aktiviteter i det dagliga livet.
Den största delen av psyket är enligt Jung omedveten - det mörka fältet B. Det innehåller dels allt personligt material som vi glömt bort och dels en kollektiv del som finns där när vi föds, som han kallar arketyper – ett slags urbilder – gemensamma för hela människosläktet. Dessa använde han som hjälp vid drömtolkningen.
I mitten av psyket finns "Självet" som är både dess centrum och dess helhet. Det är värt att notera att Jaget är en del av Självet.
Jung skriver:
"Men de bortglömda föreställningarna (upplevelserna) har inte upphört att finnas till. Fast de inte kan reproduceras efter behag är de ändå närvarande i subliminalt tillstånd - strax under minnets tröskel - varifrån de spontant kan dyka upp igen när som helst - inte sällan efter flera års till synes total glömska.
Jag talar här om saker som vi medvetet har sett eller hört och därefter glömt. Men om oss alla gäller att vi ser, hör, luktar och smakar många saker utan att lägga märke till det just när vi upplever det, därför att vår uppmärksamhet är avledd, eller därför att retningen av sinnet ifråga är alltför svag för att lämna kvar ett medvetet intryck.
Det omedvetna har emellertid noterat dem; sådana subliminala
sinnesförnimmelser spelar en viktig roll i vårt dagliga liv. Utan att vi gör det klart för oss, inverkar
de på vårt sätt att reagera för både händelser och människor." (Jung 1981, s 34) Både förnimmelser som vi har varit medvetna om och sådana som vi omedvetet noterat finns alltså kvar som minnen i det omedvetna. Båda dessa slags minnen från tidigare i livet kan påverka våra liv i dag. Om de aktiveras kan de framkalla starka känslor och påverka hur vi reagerar i olika situationen och de kan styra vårt handlande.[b]
[b]"En dylik ..... effekt kan förklara uppträdandet av neurotiska symtom likaväl som mer ofarliga hågkomster, när en syn, ett ljud eller en lukt återkallar en situation i det förflutna. En flicka kan t.ex. sitta och arbeta på sitt kontor, till synes vid god hälsa och gott humör. En liten stund senare har hon plötsligt brinnande huvudvärk och visar också andra tecken på att plågas.
Utan att medvetet märka det har hon från ett långt avlägset fartyg hört ljudet av en siren , vilket omedvetet har påmint henne om den olycka hon upplevat i samband med att hon skilts från en man som hon älskat och som hon gjort sitt bästa för att glömma." (Jung 1981 s 36)
Flickans reaktion visar att det finns sorg kvar efter den smärtsamma upplevelsen. En sorg som behöver medvetandegöras och bearbetas så att den slutar att påverka henne negativt i hennes medvetna liv.[b]
ÄR DET VÅRT EGET MEDVETNA SOM STYR VÅRA LIV ELLER ELLER ÄR DET OMEDVETNA MINNEN FRÅN DET FÖRFLUTNA SOM MER ELLER MINDRE HAR BEFÄLET?
Skrivet: 23 Mar 2011 13:15 Ämne: Att avstå från att döma
Jesus sa döm inte så blir ni inte heller dömda. Och varför ser man flisan i sin broders öga men inte balken i sitt eget? Vad är det som gör att man försöker att vara den som vill tillrättavisa andra i hur dom ska leva? Blir man lyckligare av det? Vad får man ut av det? Jag tror att den som dömer andra människor är försatt i ett slags slaveri. Det är förmodligen som stoikerna menar att man kan inte kontrollera det externa, om man försöker göra det så blir man ångestfylld, förslavad och bitter och förbannar sig själv och gudarna för allt som känns fel. Man tror felaktigt att man har ansvar för andra människors liv och däri ligger problemet. För det leder oundvikligen till att man får sitt hjärta krossat och att man involverar sig i en kamp på grund av något som man egentligen inte har rätt till.
Stoikerna menar att det finns vissa saker som du kan kontrollera, och det finns saker som du inte kan kontrollera. Att veta vad du kan kontrollera innebär att man lär sig vad frihet är, eftersom allting du kan kontrollera av nödvändighet är något som är ditt. Medan den som försöker att ta kontrollen över något som inte tillhör honom lever som bunden vid någonting osynligt, blir ständigt dragen åt olika håll, kommer leva i förvirring och villrådighet. Moralisten är inte en lycklig människa. Med moralist menar jag inte bara den som talar om för andra hur dom ska leva, eller de som fördömer andra för att dom lever fel, utan också och kanske framförallt de som på engelska kallas för "do-gooders". Människor som har gjort det till sin uppgift att rädda andra människor, oavsett om dom vill ha denna hjälp eller inte.
En do-gooder måste av nödvändighet leva under föreställningen att det är hans ansvar att ta hand om och rätta till andra människors liv, och för att kunna tro det så måste han också tro att andra människors liv är hans egendom som han därför har rätt att bestämma över. Även om han aldrig skulle säga att han tror sig äga andra människors liv, så är det ändå implicit i hans åsikt. Och det är därför som en do-gooder alltid kommer att slitas mellan vad andra människor tycker och gör och själv kan han aldrig känna sinnesfrid. Han blir ambitionslysten, söker sig till höga poster i samhället där han kan "influera" fler människor. Men han plågas av ångest, av skam inför sitt eget hyckleri och skuld för att inte kunna leva upp till de krav han ställer på andra. Han hamnar ständigt i debatter och gräl på grund av sina ambitioner och åsikter.
Bra skrivet! Har inga invändningar.
Stoikerna menade att vi kan uppnå sinnesfrid då vi lär oss vad vi har ansvar för och vad vi inte har ansvar för. Vi har ansvar för det som är vårt eget och har inget ansvar för det som inte tillhör oss. Det som tillhör oss är vår egen vilja och denna vilja är det enda vi har ansvar för för det är det enda som vi verkligen äger och kan kontrollera. Resten tillhör någon annan. Naturen är varken god eller ond. Godhet och ondska existerar inte i externaliteter. Godhet och ondska finns bara i den egna viljan.
Vi är överens men här finns ett problem. Vad finns i vårt omedvetna?
6.5 Jung om psyket (sorry jag kunde inte få till figuren - finns på nätet i min uppsats "[att förverkliga skuggan" sid 10) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hig:diva-415
Fig 1. Psyket (Från "Människan och hennes symboler" Jung 1981 s161)
Jung delade in psyket i en medveten del och en omedveten del. I figuren, som är en symbol för psyket, är en del medveten - det ljusa fältet A - medan resten är omedveten. Det är A som är tillgängligt för minnet. I centrum av medvetandet finns "Egot" eller "Jaget" som vi använder för att styra våra aktiviteter i det dagliga livet.
Den största delen av psyket är enligt Jung omedveten - det mörka fältet B. Det innehåller dels allt personligt material som vi glömt bort och dels en kollektiv del som finns där när vi föds, som han kallar arketyper – ett slags urbilder – gemensamma för hela människosläktet. Dessa använde han som hjälp vid drömtolkningen.
I mitten av psyket finns "Självet" som är både dess centrum och dess helhet. Det är värt att notera att Jaget är en del av Självet.
Jung skriver:
"Men de bortglömda föreställningarna (upplevelserna) har inte upphört att finnas till. Fast de inte kan reproduceras efter behag är de ändå närvarande i subliminalt tillstånd - strax under minnets tröskel - varifrån de spontant kan dyka upp igen när som helst - inte sällan efter flera års till synes total glömska.
Jag talar här om saker som vi medvetet har sett eller hört och därefter glömt. Men om oss alla gäller att vi ser, hör, luktar och smakar många saker utan att lägga märke till det just när vi upplever det, därför att vår uppmärksamhet är avledd, eller därför att retningen av sinnet ifråga är alltför svag för att lämna kvar ett medvetet intryck.
Det omedvetna har emellertid noterat dem; sådana subliminala
sinnesförnimmelser spelar en viktig roll i vårt dagliga liv. Utan att vi gör det klart för oss, inverkar
de på vårt sätt att reagera för både händelser och människor." (Jung 1981, s 34) Både förnimmelser som vi har varit medvetna om och sådana som vi omedvetet noterat finns alltså kvar som minnen i det omedvetna. Båda dessa slags minnen från tidigare i livet kan påverka våra liv i dag. Om de aktiveras kan de framkalla starka känslor och påverka hur vi reagerar i olika situationen och de kan styra vårt handlande.[b]
[b]"En dylik ..... effekt kan förklara uppträdandet av neurotiska symtom likaväl som mer ofarliga hågkomster, när en syn, ett ljud eller en lukt återkallar en situation i det förflutna. En flicka kan t.ex. sitta och arbeta på sitt kontor, till synes vid god hälsa och gott humör. En liten stund senare har hon plötsligt brinnande huvudvärk och visar också andra tecken på att plågas.
Utan att medvetet märka det har hon från ett långt avlägset fartyg hört ljudet av en siren , vilket omedvetet har påmint henne om den olycka hon upplevat i samband med att hon skilts från en man som hon älskat och som hon gjort sitt bästa för att glömma." (Jung 1981 s 36)
Flickans reaktion visar att det finns sorg kvar efter den smärtsamma upplevelsen. En sorg som behöver medvetandegöras och bearbetas så att den slutar att påverka henne negativt i hennes medvetna liv.[b]
ÄR DET VÅRT EGET MEDVETNA SOM STYR VÅRA LIV ELLER ELLER ÄR DET OMEDVETNA MINNEN FRÅN DET FÖRFLUTNA SOM MER ELLER MINDRE HAR BEFÄLET?
jag är
-
jag är jag
- Inlägg: 57
- Blev medlem: 29 mar 2011 11:19
- Ort: rune b nilsson
dokido skrev
Jag är ledsen att jag inte kunde lägga in bilden på hur stort det omedvetna innehåller i psyket är.
Det som det finns mycket av är just omedvetet material.
Du förlorar inget om du fortsätter att hjälpa andra som behöver din hjälp. Det var inte det som det var fråga om.
Det har ingenting att göra med hur mycket jag bryr mig om andra. De som ber om hjälp tycker jag man skall hjälpa om man kan.
Här va det frågan om människor som tror att de är vet vad som är bäst för andra. Hitler trodde att han visste vad som var bäst för det tyska folkets självkänsla att börja krig för att ta ett extremt exempel. George Bush trodde att han visste att det var bäst att börja kriga mot Irak och Afghanistan för att amerikanska folket skulle bli tryggt.
Jag hade en morsa som trodde att det var bäst att jag skulle lära mig att det var hon som bestämde. Min personlighet blev deformerad. Indirekt så lärde jag mig av hennes beteende hur man skulle vara. "Att aldrig ha fel" var ledordet".
Blir man aldrig blir vänligt bemött så vet man inte vad vänlighet är och saknar erfarenhet om hur viktigt vänlighet är i umgänget med andra.
Mina erfarenheter har gjort att jag har gjort livet jobbigt för min omgivning (och mig själv). Inte minst mina barn. Att ha att göra med nån som tror att hon/han vet bäst är en plåga. Så jag har varit jobbig till tusen för min omgivning ända tills nu. Jag har slutat att anmärka på andra för att de "gör fel".
Det är det bästa som har hänt mig.
Så bra att du inte tänker släppa ditt föräldraansvar. Var fick du det ifrån?
skeptisk:så om vi bryr oss om varandra är vi slavar???
håller inte med, tycker man kan hjälpa andra, skiter i om jag förlorar på det
jag skulle aldrig släppa mitt föräldra ansvar heller även om jag har balkar i ögonen
jagärjag: men det omedvetna är bara en del, finns hur mycket mer som helst
Jag är ledsen att jag inte kunde lägga in bilden på hur stort det omedvetna innehåller i psyket är.
Det som det finns mycket av är just omedvetet material.
Du förlorar inget om du fortsätter att hjälpa andra som behöver din hjälp. Det var inte det som det var fråga om.
Det har ingenting att göra med hur mycket jag bryr mig om andra. De som ber om hjälp tycker jag man skall hjälpa om man kan.
Här va det frågan om människor som tror att de är vet vad som är bäst för andra. Hitler trodde att han visste vad som var bäst för det tyska folkets självkänsla att börja krig för att ta ett extremt exempel. George Bush trodde att han visste att det var bäst att börja kriga mot Irak och Afghanistan för att amerikanska folket skulle bli tryggt.
Jag hade en morsa som trodde att det var bäst att jag skulle lära mig att det var hon som bestämde. Min personlighet blev deformerad. Indirekt så lärde jag mig av hennes beteende hur man skulle vara. "Att aldrig ha fel" var ledordet".
Blir man aldrig blir vänligt bemött så vet man inte vad vänlighet är och saknar erfarenhet om hur viktigt vänlighet är i umgänget med andra.
Mina erfarenheter har gjort att jag har gjort livet jobbigt för min omgivning (och mig själv). Inte minst mina barn. Att ha att göra med nån som tror att hon/han vet bäst är en plåga. Så jag har varit jobbig till tusen för min omgivning ända tills nu. Jag har slutat att anmärka på andra för att de "gör fel".
Det är det bästa som har hänt mig.
Så bra att du inte tänker släppa ditt föräldraansvar. Var fick du det ifrån?
jag är
jag kan inte tolka skeptisk text på annat sätt än jag gjort, visst var jag inne på din tanke, men jag tycker inte att skeptisk för fram den så klart
ang det omedvetna så visst är det stort, jag menar bara att det finns ännu större sfärer som kemi, biologi, fysik etc. som påverkar vårt handlande
jag antog att du menade hur stor möjlighet vi har att påverka med vår vilja när du drog upp det omedvetna
men jag kanske missade nån point där?
ang det omedvetna så visst är det stort, jag menar bara att det finns ännu större sfärer som kemi, biologi, fysik etc. som påverkar vårt handlande
jag antog att du menade hur stor möjlighet vi har att påverka med vår vilja när du drog upp det omedvetna
men jag kanske missade nån point där?
Dokido
Det var en reflektion jag gjorde tidigare, när man blir beordrad att älska andra så är man inte fri - om det bara handlar om att lyda angående hur man ska vara och känna då blir man ju fråntagen ansvaret för sitt eget känsloliv och det tror jag är onyttigt och outvecklande.
Jagärjag
Jag har läst lite om en Hawaiiansk problemlösarfilosofi som tar upp mycket av det du också talar om. Det handlar om att ta 100% ansvar för det man upplever som problem i ens liv eftersom man själv på någon nivå (oftast omedvetet) skapat problemen. Frågan om vem det är som bestämmer återkommer också. Och att det är undermedvetna minnen som ligger bakom våra medvetna handlingar samt hur man kan bli fri genom att be till det gudomliga att radera dessa minnen. Systemet kallas Ho'oponopono. Se Dr Hew Len bl a på youtube.
Det var en reflektion jag gjorde tidigare, när man blir beordrad att älska andra så är man inte fri - om det bara handlar om att lyda angående hur man ska vara och känna då blir man ju fråntagen ansvaret för sitt eget känsloliv och det tror jag är onyttigt och outvecklande.
Jagärjag
Jag har läst lite om en Hawaiiansk problemlösarfilosofi som tar upp mycket av det du också talar om. Det handlar om att ta 100% ansvar för det man upplever som problem i ens liv eftersom man själv på någon nivå (oftast omedvetet) skapat problemen. Frågan om vem det är som bestämmer återkommer också. Och att det är undermedvetna minnen som ligger bakom våra medvetna handlingar samt hur man kan bli fri genom att be till det gudomliga att radera dessa minnen. Systemet kallas Ho'oponopono. Se Dr Hew Len bl a på youtube.
Sceptisk skrev: Det var en reflektion jag gjorde tidigare, när man blir beordrad att älska andra så är man inte fri[...]
I vilken mån blir man beordrad att älska någon?
Angående ämnet att avstå från att döma så tycker jag att du belyser ämnet på ett adekvat sätt.
Däremot så tror jag att mycket av diskussionen urvattnas när man berör de extrema exempel då människor väljer att döma någon. Finns det en mildare grad av dömande? När är det rättvist att döma någon utan att för den delen bli bedömd själv?
Jag tycker diskussionen kräver sin anti-tes för att riktigt blomma.
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
-
jag är jag
- Inlägg: 57
- Blev medlem: 29 mar 2011 11:19
- Ort: rune b nilsson
dokido skriver:
Nej, det var just det jag menade. För att ta ett citat till: Paulus säger:"Det onda jag inte vill, det gör jag. Det goda jag vill, det gör jag inte." Han var inte heller helt medveten.
Sceptisk skriver:
Tack för tipset!
Eftersom jag var så liten när jag straffades av morsan så kunde jag inte alltid förstå VAD jag blev straffad för. Jag vet att hon hatade farsan så jag misstänker att hon tog ut en del den ilskan på mig.
Enligt mitt omedvetna kunde vad som helst vara fel. Eftersom det inte fanns nån annan som var annorlunda än hon så blev hennes handlingar den "sanning" som jag trodde på. Dvs att det var fel på mig. Jag var alltid rädd och i försvarsställning utan att riktigt veta varför. Det var min känsla att jag saknade värde som gjorde att jag kände ett tvång att "hjälpa" andra vare sig de ville eller inte. Dvs att bli en do-gooder.
Men det fanns inget positivt i detta utan det var enbart ett tvång som åt upp mina energier. Både om människor ville ha "hjälpen" eller om de såg den som ett problem eller t o m avskydde den.
Min mamma såg det som en naturlig sak att jag var "hennes slav" (mitt uttryck). Jag kommer ihåg att jag när jag blev lite större brukade tänka på vår relation på det sättet. När jag var över 40 år och började i gruppterapi då insåg jag hur hon hade manipulerat mig. När hon ringde och frågade hur det var så sa jag "Jag är arg på dig". "Du jag har nåt i ugnen som jag måste ta ut", sa hon och lade på. Jag fick sen veta att hon sa hon till mina syskon att jag hade kommit i händerna på någon slags sekt.
Nästa gång jag träffade henne fick jag en enorm ångest bara genom att se henne. Hon var ju gammal och visade ingen ilska utan såg bara svag och bräcklig ut. (Det är synd om mig - syndromet)
Hon har i dag varit död i mer än 20 år och jag är fortfarande inte helt fri från skuld. I dag bearbetar jag den metodiskt. Det har alltså tagit år av bearbetning och det är inte helt över ännu.
I dag har jag inte några tvivel om att hon var medveten om vad hon gjorde. Gjorde mig till någon som för mitt eget lugn var beroende av att alltid tänka på hennes bästa. T o m när jag hade familj.
Jag är säker på att jag inte är det enda barnet som har uppfostrats på det sättet. Jag tror att många ungdomars psykiska problem beror på att de har haft mammor som (medvetet/omedvetet) varit som häxan i sagan om Hans och Greta. De "äter upp" sin avkomma.
jag antog att du menade hur stor möjlighet vi har att påverka med vår vilja när du drog upp det omedvetna
men jag kanske missade nån point där?
Nej, det var just det jag menade. För att ta ett citat till: Paulus säger:"Det onda jag inte vill, det gör jag. Det goda jag vill, det gör jag inte." Han var inte heller helt medveten.
Sceptisk skriver:
Jag har läst lite om en Hawaiiansk problemlösarfilosofi som tar upp mycket av det du också talar om. Det handlar om att ta 100% ansvar för det man upplever som problem i ens liv eftersom man själv på någon nivå (oftast omedvetet) skapat problemen. Frågan om vem det är som bestämmer återkommer också. Och att det är undermedvetna minnen som ligger bakom våra medvetna handlingar samt hur man kan bli fri genom att be till det gudomliga att radera dessa minnen. Systemet kallas Ho'oponopono. Se Dr Hew Len bl a på youtube.
Tack för tipset!
Eftersom jag var så liten när jag straffades av morsan så kunde jag inte alltid förstå VAD jag blev straffad för. Jag vet att hon hatade farsan så jag misstänker att hon tog ut en del den ilskan på mig.
Enligt mitt omedvetna kunde vad som helst vara fel. Eftersom det inte fanns nån annan som var annorlunda än hon så blev hennes handlingar den "sanning" som jag trodde på. Dvs att det var fel på mig. Jag var alltid rädd och i försvarsställning utan att riktigt veta varför. Det var min känsla att jag saknade värde som gjorde att jag kände ett tvång att "hjälpa" andra vare sig de ville eller inte. Dvs att bli en do-gooder.
Men det fanns inget positivt i detta utan det var enbart ett tvång som åt upp mina energier. Både om människor ville ha "hjälpen" eller om de såg den som ett problem eller t o m avskydde den.
Min mamma såg det som en naturlig sak att jag var "hennes slav" (mitt uttryck). Jag kommer ihåg att jag när jag blev lite större brukade tänka på vår relation på det sättet. När jag var över 40 år och började i gruppterapi då insåg jag hur hon hade manipulerat mig. När hon ringde och frågade hur det var så sa jag "Jag är arg på dig". "Du jag har nåt i ugnen som jag måste ta ut", sa hon och lade på. Jag fick sen veta att hon sa hon till mina syskon att jag hade kommit i händerna på någon slags sekt.
Nästa gång jag träffade henne fick jag en enorm ångest bara genom att se henne. Hon var ju gammal och visade ingen ilska utan såg bara svag och bräcklig ut. (Det är synd om mig - syndromet)
Hon har i dag varit död i mer än 20 år och jag är fortfarande inte helt fri från skuld. I dag bearbetar jag den metodiskt. Det har alltså tagit år av bearbetning och det är inte helt över ännu.
I dag har jag inte några tvivel om att hon var medveten om vad hon gjorde. Gjorde mig till någon som för mitt eget lugn var beroende av att alltid tänka på hennes bästa. T o m när jag hade familj.
Jag är säker på att jag inte är det enda barnet som har uppfostrats på det sättet. Jag tror att många ungdomars psykiska problem beror på att de har haft mammor som (medvetet/omedvetet) varit som häxan i sagan om Hans och Greta. De "äter upp" sin avkomma.
jag är
-
jag är jag
- Inlägg: 57
- Blev medlem: 29 mar 2011 11:19
- Ort: rune b nilsson
Sceptisk skrev
och
Jag tror att du har helt rätt i att många t ex missbrukare i samma situation som jag försökt göra sig av med tvånget att känna ansvar. Redan i femårsåldern kände jag att Gud behövde hjälp med alla människor som hade problem.
Jag har också känt känslan av ett stort behov av tröst som aldrig blev tillfredsställt. Dessutom ett tvångsmässigt behov av ständig aktivitet som har varit närvarande i sinnet. För att få beröm och bli bekräftad.
Jag anser också att Naturen varken är ond eller god utan att problemet ligger inom individen.
Tack för rådet med Ho'oponopono. Jag testade flera inlägg i går och jag påverkades starkt och positivt.
Jag vet inte hur många som lever i tron om att de är ansvariga för andra människors liv, men av vad jag förstår utan att ha några bevis för det så är det många som är missbrukare som också har den inställningen att de är ansvariga för andras liv, för hela världen, och känslan av hopplöshet är aldrig långt borta och behovet av tröst och distraktioner blir oändligt.
Stoikerna menade att vi kan uppnå sinnesfrid då vi lär oss vad vi har ansvar för och vad vi inte har ansvar för. Vi har ansvar för det som är vårt eget och har inget ansvar för det som inte tillhör oss. Det som tillhör oss är vår egen vilja och denna vilja är det enda vi har ansvar för för det är det enda som vi verkligen äger och kan kontrollera. Resten tillhör någon annan. Naturen är varken god eller ond. Godhet och ondska existerar inte i externaliteter. Godhet och ondska finns bara i den egna viljan.
och
Och att det är undermedvetna minnen som ligger bakom våra medvetna handlingar samt hur man kan bli fri genom att be till det gudomliga att radera dessa minnen. Systemet kallas Ho'oponopono. Se Dr Hew Len bl a på youtube.
Jag tror att du har helt rätt i att många t ex missbrukare i samma situation som jag försökt göra sig av med tvånget att känna ansvar. Redan i femårsåldern kände jag att Gud behövde hjälp med alla människor som hade problem.
Jag har också känt känslan av ett stort behov av tröst som aldrig blev tillfredsställt. Dessutom ett tvångsmässigt behov av ständig aktivitet som har varit närvarande i sinnet. För att få beröm och bli bekräftad.
Jag anser också att Naturen varken är ond eller god utan att problemet ligger inom individen.
Tack för rådet med Ho'oponopono. Jag testade flera inlägg i går och jag påverkades starkt och positivt.
jag är
jag vill inte vilja och har med det inget ansvar eftersom jag inte eftersträvar någonting.
Jag tror inte att missbrukare har problemet med att dom har ansvar för hela världen.
Tvärtom tror jag att missbrukare har stort problem med sig själva att sköta om sitt eget liv och sin egen vilja.
Missbruk är ett ett kemiskt behov av droger och ett mentalt beteende kickstartar igång suget som finns livet ut.
Jag tycker inte att man ska ifrånta sig ett socialt ansvar, men jag påstår inte att du har fel.
Jag börjar se världen lite som olika levels på samma plan där dom olika nivåerna samarbetar.
Det är svårt att beskriva hur jag menar, då tanken inte är helt klar.
Men det jag tror händer när man inte har ansvar för någon än sig själv, så föds ett sundare sätt att vara delaktig i det sociala. Det är krafter som samverkar, du och andra tillsammans.
och det där med att förtränga och radera saker, det kan man göra på många olika vis,
mitt sätt var att skapa ett rum i en källare, den var/är igenbommad med en bastant trädörr som inte gick att öppna.
Där bakom kunde jag lägga saker jag ville bli av med... dvs inte minnas eller ta bort ångest för vissa saker.
Det fungerar än idag.. rummet är kvar, och mina minnen ligger där bakom i tryggt förvar...
vette fan vad som händer den dan jag river upp förseglingen och allt forsar ut...
Detta kallas visst för själv suggestion.
Dörren har en liten glipa.. den skapade jag för att i lagom takt omedvetet kunna bearbeta det som jag inte vill ta itu med direkt, eller klarade av.
Jag tror inte att missbrukare har problemet med att dom har ansvar för hela världen.
Tvärtom tror jag att missbrukare har stort problem med sig själva att sköta om sitt eget liv och sin egen vilja.
Missbruk är ett ett kemiskt behov av droger och ett mentalt beteende kickstartar igång suget som finns livet ut.
Jag tycker inte att man ska ifrånta sig ett socialt ansvar, men jag påstår inte att du har fel.
Jag börjar se världen lite som olika levels på samma plan där dom olika nivåerna samarbetar.
Det är svårt att beskriva hur jag menar, då tanken inte är helt klar.
Men det jag tror händer när man inte har ansvar för någon än sig själv, så föds ett sundare sätt att vara delaktig i det sociala. Det är krafter som samverkar, du och andra tillsammans.
och det där med att förtränga och radera saker, det kan man göra på många olika vis,
mitt sätt var att skapa ett rum i en källare, den var/är igenbommad med en bastant trädörr som inte gick att öppna.
Där bakom kunde jag lägga saker jag ville bli av med... dvs inte minnas eller ta bort ångest för vissa saker.
Det fungerar än idag.. rummet är kvar, och mina minnen ligger där bakom i tryggt förvar...
vette fan vad som händer den dan jag river upp förseglingen och allt forsar ut...
Detta kallas visst för själv suggestion.
Dörren har en liten glipa.. den skapade jag för att i lagom takt omedvetet kunna bearbeta det som jag inte vill ta itu med direkt, eller klarade av.
-
Sefket Ramovic
- Avslutat konto
- Inlägg: 505
- Blev medlem: 18 mar 2011 12:24
- Ort: många gånger har jag velat vakna ur en dröm, vaknat och funnit att jag drömmer!
:) :) :D
-
rara-gossen
- Inlägg: 72
- Blev medlem: 10 maj 2011 23:15
Jag hoppas det är okej om jag skapar mitt inlägg till det som sades vid första inlägget:
Dels så kan jag tycka att döma någon egentligen är ett sätt att begagna sig själv av belåtenhet, likt hur vi kan sätta dit en liten del av oss själva hos en annan, man gör en person lite till sin egen genom dömandet.
Hur kan man egentligen undvika att döma andra? Detta gör man ju hela tiden, fast allt som ofta inte uttalat.
Jag tror det var Oscar Wilde som sa att det är dem mest ytliga människor som hävdar att de inte är ytliga - eftersom det förnekar det mest uppenbara.
Däremot så behöver man naturligtvis inte göra något anspårk på att det man dömer ska vara sant eller inte, man kan ju ha i åtanke att det är ens egen åsikt. Om man tror på något och samtidigt är skeptisk mot det torde man kunna uppnå en upphöjd position - man ser båda sidorna av myntet och stannar där, utan att välja sida. Tes möter antites och skapar en syntes i hegelianska termer.
Om stoikerna menade på att vi kan uppnå sinnesfrid om vi innehar vetskap om och tar ansvar för vad som är vårt eget - vår vilja - hur ska vi då kunna bibehålla den känslan när vi ständigt blir påverkade av andra människors förvirring över vad som är mitt och ditt? Är vår vilja oomkullrunkelig pga att den tillrättalägger sig efter situationen den skymtas i, eller finns det en bakomliggande "egentlig" vilja till allt vi gör?
Att förlita sig på sin vilja och inte göra anspårk på kontroll av något utanför den är nog ett ganska bra sätt att leva. Dock så ska man ha i åtanke att ens vilja inte nödvändigtvis behöver vara adekvat för vad man eftersträvar. En vilja kan vara ytterst flyktig och en osäker källa till det man vill åt.
Jag förhåller mig nog väldigt skeptisk till att vi kan kontrollera vår vilja, även till ägandet av denna vilja, för den är uppenbart påverkad av yttre faktorer. Om vi ska dra ner det till en väldigt basal nivå så tror jag att vi endast innehar en ren vilja när vi är opåverad av yttre faktorer - detta sker när vi är små spädbarn som skriker efter exakt den sak vi vill ha och inget annat.
Nuförtiden är man helt oförstående för det man vill.
Dels så kan jag tycka att döma någon egentligen är ett sätt att begagna sig själv av belåtenhet, likt hur vi kan sätta dit en liten del av oss själva hos en annan, man gör en person lite till sin egen genom dömandet.
Hur kan man egentligen undvika att döma andra? Detta gör man ju hela tiden, fast allt som ofta inte uttalat.
Jag tror det var Oscar Wilde som sa att det är dem mest ytliga människor som hävdar att de inte är ytliga - eftersom det förnekar det mest uppenbara.
Däremot så behöver man naturligtvis inte göra något anspårk på att det man dömer ska vara sant eller inte, man kan ju ha i åtanke att det är ens egen åsikt. Om man tror på något och samtidigt är skeptisk mot det torde man kunna uppnå en upphöjd position - man ser båda sidorna av myntet och stannar där, utan att välja sida. Tes möter antites och skapar en syntes i hegelianska termer.
Om stoikerna menade på att vi kan uppnå sinnesfrid om vi innehar vetskap om och tar ansvar för vad som är vårt eget - vår vilja - hur ska vi då kunna bibehålla den känslan när vi ständigt blir påverkade av andra människors förvirring över vad som är mitt och ditt? Är vår vilja oomkullrunkelig pga att den tillrättalägger sig efter situationen den skymtas i, eller finns det en bakomliggande "egentlig" vilja till allt vi gör?
Att förlita sig på sin vilja och inte göra anspårk på kontroll av något utanför den är nog ett ganska bra sätt att leva. Dock så ska man ha i åtanke att ens vilja inte nödvändigtvis behöver vara adekvat för vad man eftersträvar. En vilja kan vara ytterst flyktig och en osäker källa till det man vill åt.
Jag förhåller mig nog väldigt skeptisk till att vi kan kontrollera vår vilja, även till ägandet av denna vilja, för den är uppenbart påverkad av yttre faktorer. Om vi ska dra ner det till en väldigt basal nivå så tror jag att vi endast innehar en ren vilja när vi är opåverad av yttre faktorer - detta sker när vi är små spädbarn som skriker efter exakt den sak vi vill ha och inget annat.
Nuförtiden är man helt oförstående för det man vill.
-
rara-gossen
- Inlägg: 72
- Blev medlem: 10 maj 2011 23:15
Algotezza skrev:Vi kan genom självdisciplin avstå från att uttala våra domar/bedömningar/fördömanden - men kan vi rensa ut sådant i våra inre privata processer ingen annan utom telepater kan ha inblick i?
/Algotezza
Sen kan man ju fråga sig om saker faktiskt inte först blir verkliga när vi uttalat dem. Om vi dömer men håller domen för oss själva, så skadar det ju ingen på ett samhälleligt plan.
I min egen erfarenhet, och ni andra kanske också har tänkt på det, så kan jag bli förskräckt inför mina egna tankar när jag uttalar dem högt. Visst kan man aldirg helt göra en tanke rättvis genom att uttala den verbala versionen av den. Dock är min poäng att om man tänker i ord och sedan uttalar dem, så kan man bli äcklad eller förvånad över sig själv, på ett sätt som man inte kände när man bara tänkte orden, vilket är lite konstigt eller?
Alltså saker och ting kan ju vara så att de först blir verkliga när vi uttalar dem. Då spelar det ingen roll om vi förvarar orden på insidan.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster