¨Algotezza skrev:David H skrev:Algotezza skrev:
När man räknar ut ett tal eller gör en slutledning kommer man iofs tillbaka till utgångspunkten vad gäller innehållet då man ej tillfört något nytt under processen, men som jag ser har man uppnått en högre nivå av förståelse eftersom man utfört ett tankearbete.
Allt Martinus skriver exempelvis har denna struktur. Analysen tillför inget nytt till premisserna men uttrycker samma innehåll på ett tydligare sätt som medför en högre grad av förståselse för premisserna.
Kan vi tala om en intersubjektiv överenskommelse mellan den man var innan man gjort sin slutledning, och den man är efter man gjort slutledningen?
Hur tänker du här?
Huruvida det tillförts något nytt eller inte, tänker jag är ett subjektivt omdöme. Likaså om man har nått en högre förståelse eller inte, även detta är ett subjektivt omdöme. Ta till exempel en enkel gåta: om det tar 10 minuter att hårdkoka ett ägg, hur lång tid tar det då att hårdkoka tre ägg? Person 1 svarar 30 minuter, dvs 10 minuter x 3. Person 2 svarar 10 minuter, eftersom tre ägg kan kokas samtidigt.
När person 1 hör person 2:s svar, kommer det då att vara en tautologi för person 1? Tillförde person 2:s svar något nytt? Om person 1 vet redan innan att tre ägg kan kokas samtidigt är svaret är svaret rimligtvis nej. Och tillför svaret högre förståelse? Om person 1 aldrig tänkte på möjligheten att tre ägg kan kokas samtidigt, så kan man säga att upplysningen ger högre förståelse.
Men det skulle också kunna vara tvärtom, att person 1 tänkte att detta om att koka flera ägg samtidigt är ny okänd information, och att det inte alls ger någon högre förståelse.
Alltså om person 2:s slutledning är en tautologi för person 1, är en intersubjektiv överenskommelse som person 1 får göra med sig själv, genom att jämföra sin mentala inställning innan respektive efter hen fått person 2:s slutledning presenterad för sig. Låter det rimligt?