Kritik mot pyrrhonismen

[hovnarr]

Några iakttagelser:

*En pyrrhonist önskar inte uttala sig (dogmatiskt) om yttervärlden

*En pyrrhonist förutsätter inte att yttervärlden existerar

*En pyrrhonist ställer inte upp några teser [ej heller denna]

*En pyrrhonist är villig att förmedla sina sinnesförnimmelser och hur världen tycks honom

När en pyrrhonist förmedlar sina sinnesförnimmelser gör han inga anspråk på att de skulle vara allmängiltiga eller sanna. Om man frågar honom om det är sant att han tycker det han påstår sig tycka blir följdfrågan vanligtvis "Hur menar du? Menar du att det känns sant?" osv. Naturligtvis kan han känna tvivel över andra känslor och till och med ljuga, men pyrrhonisten menar att frågan om sanning inte uppkommer så långt vi ifrågasätter vad han tycker (hur skulle vi bli mer förvissade av hans andra påstående om vi ifrågasatte det första?), men däremot uppkommer frågan ifall han gör anspråk på att det han säger skulle gälla i själva verket.

Jag hoppas att det ovanstående är en korrekt återgivning av pyrrhonismen. Min kritik är följande:

När pyrrhonisten säger sig avstå från att uttala sig om hur det är i själva verket och väljer uttryckssättet "det tycks mig att..." så har han redan förutsatt att det är en osäker fråga huruvida det finns en yttervärld eller inte. Han ger i själva verket uttryck för en mycket stark tro på sina sinnesförnimmelser, sammankopplad med en slags helgardering eller ett förbehåll att dessa kanske ändå inte räcker till att uppfatta en eventuell yttervärld. Jag ska försöka visa nedan varför det är ett misstag.

"Honung är sött" är ett lämpligt exempel. Här skulle en pyrrhonist föredra att säga "Det tycks mig just nu att honung är sött" (för när han är förkyld tycks det honom inte, och vem vet vad en hund tycker osv.). När man frågar honom varför han anser sig nödgad att använda detta uttryckssätt meddelar han att han inte vill hävda att honung är något i sig eller har en viss egenskap ("i själva verket"), men att han gärna vill rapportera hur den tycks honom!

Nu är det viktigt att minnas att pyrrhonisten inte heller förutsätter att det inte finns en yttervärld. Kanske är vi hjärnor i burkar, men det finns i varje fall lika mycket som talar för som emot. Så vad anser egentligen pyrrhonisten? I varje fall inte detta:

(P1) "'Honung är sött' är en utsaga om yttervärlden"

Detta eftersom han inte förutsätter att det finns en yttervärld. Om det inte fanns någon yttervärld vore ju allt just "tyckanden" och allt rapporter om känslor. Ingen vits att markera detta med ett "det tycks mig" alltså. Således tittar vi på alternativet:

(P2) "Om yttervärlden finns, så är 'honung är sött' en utsaga om yttervärlden"

Oavsett var en pyrrhonist menar med "yttervärlden" är P2 en om-sats. Låt oss först anta att yttervärlden finns. Det finns verkligen ett ting-i-sig och vi kan bara tycka. Vore då "honung är sött" en utsaga om tinget-i-sig? Naturligtvis inte. Tack vare den skarpa uppdelningen är ju sådana utsagor omöjliga. Ändå vet vi precis vad vi menar när en människa säger "honung är sött". Alltså är P2 falskt.

Även om vi vare sig vill förutsätta att yttervärlden existerar eller inte existerar gäller alltså följande:

S1 "Honung är sött i själva verket, och det är sant" och
S2 "Det tycks mig just nu att honung är sött"

är i lika stor utsträckning utsagor om en eventuell yttervärld. Om det inte finns någon yttervärld, då är det just våra känslorapporter och tyckanden som har sanningsvärden (de är ju allt som finns). Finns det istället ett onåbart ting-i-sig, då är sådana tyckanden det bästa vi kan hoppas på. Det tycks mig alltså att pyrrhonisten inte har någon stans att springa och gömma sig undan frågan om sanning.

§

[Stefan]

Nu är det viktigt att minnas att pyrrhonisten inte heller förutsätter att det inte finns en yttervärld. Kanske är vi hjärnor i burkar, men det finns i varje fall lika mycket som talar för som emot.

Det finns väl egentligen tre positioner om yttervärlden.

1) Det finns en fysisk verklighet som är som vi känner till den. Vår common sense-uppfattning är sann.
2) Vi har fel om nästan allt. Vi är hjärnor i en burk som får vissa stimuli.
3) Det finns ingen yttervärld öht. Det enda som finns är sinnesförnimmelser.

2) förnekar inte att det finns en yttervärld, utan säger bara att den ser vansinnigt annorlunda ut än vi alltid tänkt oss. 3) däremot är mer radikal. Enligt denna uppfattning finns det ingen yttervärld öht.

I min mening får 3) svårt att göra reda för misstag. Hur ska vi kunna göra reda för att vi begått misstag om allt vi har är olika sinnesförnimmelser. Allt vi borde kunna säga är att idag hade jag den förnimmelse, imorgon en annan. Man kan inte säga att sinnena förleder oss med denna uppfattning.

S1 "Honung är sött i själva verket, och det är sant" och
S2 "Det tycks mig just nu att honung är sött"

Man brukar tycka att man kan vara helt säker på satser av typen S2. I vilket fall menar man att man kan vara säkrare på dem än på satser av typen S1. Enligt vissa ska man bara uttala sig om dessa typer av satser, dvs. man ska inte uttala sig om hur det verkligen står till, för det kan man inte veta. Denna idé var poppis i början på förra seklet och kallades fenomenalism. Som sagt verkar det som om den får svårt att göra reda för misstag. Numera anser man inte att absolut säkerhet är ett lika viktigt mål som man en gång gjorde.