Fann skrev:
Jag har inte läst alla inlägg i tråden men flera. Jag vet inte riktigt vad det är du vill diskutera, känner jag. Å ena sidan verkar det som att det hela handlar om de bemötanden du får när du talar om att du tycker att något är fel och å andra sidan verkar det som du argumenterar för att alla andra måste tycka samma företeelse ÄR fel. Att du ibland blir bemött på ett lite moraliserande sätt har jag lagt märke till. Och det är som sagt intressant som exempel på motsägelsefullhet. Det är inte dina åsikter i sig som man bemöter utan ATT du har dem, verkar det som. (Jag har säkert varit där och moraliserat jag med.)
Du brukar ju i en del andra sammanhang diskutera med "värdeobjektivister" och då säger du sådant som att värderandet är något som var och en gör, och att rätt och fel inte är något som finns. Ungefär som jag tycker att Nonstop nu säger. Men nu denna tråd låter det som att du menar att om man inte fastställer vad som ÄR rätt och fel så kommer det att hamna likdelar i alla buskage.
Det ena är din rätt att reagera som du reagerar och säga "Usch, detta kan jag inte acceptera" det andra är detta med allmänna regler för vad man får göra/säga/ tänka. Jag känner mig alltså osäker på vad det är du vill komma åt!
Jag vet inte om jag hade ett så genomtänkt mål med mitt inlägg mer
än ge uttryck för en frustration för något som känns fel.
Och så växer tänkandet fram under tiden.
Nej, det finns ingen objektiv moral men samtidigt ligger det i moralens
natur att inte vara individualistisk, kanske något motsägelsefullt men
eftersom moralen huvudsakligen handlar om hur vi lever tillsammans så blir det moralen som med politiken den går ut på att påverka - att sträva mot ett koncensus - för att ta till ett tjusigt modeord.
Även om jag brukar hävda att jag ser även moraliska skyldigheter gentemot mig själv skulle jag om moralen bara angick individen och inte
hade ett dugg med samspelet mellan individer och i kollektivet att göra,
så skulle jag inte finna det värt att diskutera och det skulle definitivt
inte bli så känslomässigt laddat.
Du tar också upp detta med att ge personer stöd som du inte vill ge stöd. Det är ytterligare en aspekt. Jag kan förstå den tanken. För egen del tror jag att jag i sammanhang som dessa nog har kommit fram till att inte alls diskutera med personer som jag upplever som illasinnade eller destruktiva. Oavsett vad man svarar ger man ju dessa personer stöd eftersom det man främst vill ha när man skriver här är "svar"... Men jag vet inte, jag kanske ibland hamnar i sådana dilemman som du beskriver, jag med. Men som du tar upp det här handlar det då inte i och för sig om en diskussion om en sakfråga utan om att inte stödja personer som man inte vill stödja
Inte känner man sig stöttad i sin destruktivitet om man får motargument, speciellt inte om det är motargument med substans. En del kallar det
"tjafs" om man argumenterar mot och inte "tar till sig och prövar",
vilket väl skulle bli det mest uppskattade.
Det är en svår fråga om destruktivitet ska tigas ihjäl eller bemötas.
Det finns de som hävdar att det var alltför tyst om de nynazistiska
rörelserna i början - att ingen tog dem på allvar.....
