Vad är sanning?

[Maat]

Vad är sanning?

Hur viktig är sanningen?

Vad är viktigare än sanning?

Och om man upplever flera saker vara viktigare än sanningen, vilka följder får då det på längre sikt?

Samhället är till största delen byggande på åsikter, och dessa åsikter kan vara baserade på i stort sett vilken typ av grund som helst.
En åsikt eller ett påstående som vinner flest anhängare blir en sanning.

Jag hävdar att detta är en omöjlighet, majoriteten kan inte bestämma vad som är sant eller falsk, rätt eller fel.
Sanningen är universellt fristående från alla annat, den är oberoende av alla försök att styra, påverka eller tolka.
Sanningen är öppen för alla att ta del av och se eller att inte ta del av och att inte se.

Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften.

I samma ögonblick som en människa försöker sätta sin egen prägel på sanningen är det inte längre en sanning.

[Ungkarl]

En manipulerad sanning är också en sanning.

Om X har manipulerats och blivit Y, då är Y sant.

[Zokrates]

Vad är sanning?

I samma ögonblick som en människa försöker sätta sin egen prägel på sanningen är det inte längre en sanning.

Det där kan inte vara sant!

Om vi utgår från att alla människors upplevelser präglas av varje människas individuella erfarenheter,
så skulle det aldrig gå att berätta eller förmedla någon sanning överhuvudtaget, om det du skrev är sant.

Vad du beskriver förefaller röra omtolkningar, dvs om en människa omtolkar ett förlopp, en händelse,
eller ett faktum, på ett sådant sätt att tolkningen inte längre helt överensstämmer med underlaget,
då är det inte längre fråga om en riktig sanning, förutom då möjligen en halvsanning, det är nog sant.

[freddemalte]

[...]Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften[...]

Hej Maat
Kan du, lite mer fördjupat, förklara vad du menar med påståendet här ovan?

Mvh
Fredrik

[Jörgen]

Enligt Maats påstående så ligger sanningen utom räckhåll för människan,
endast tolknigen av sanningen finns att tillgå (?)

Men om kroppen däremot kan ta till sig mat, så är maten sann.

Men sinnet däremot har hittat på uttrycket sanning,
så vem kan då veta vad sanning är,
om föreställningen är påhittad?

[Maat]

"Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften."

"Kan du, lite mer fördjupat, förklara vad du menar med påståendet här ovan?"


Tja… det är inte lätt, eftersom jag i hela mitt liv har gått helt andra vägar än vad människor normalt gör, och därmed tänker jag så annorlunda att jag varje gång jag ska förklara något på djupet måste översätta mitt språk till det språk som används av andra.
Därför kan det lätt bli lite svårt med förståelsen här och där.

Jag är inte alls säker på att en djupare förklaring som beskriver vad jag menar gör det lättare att förstå.
Tvärtom kan jag genast upplysa om att det bara kommer att bli mer dunkelt och mystiskt…

Normalt berör jag aldrig någonsin sådana frågor som denna offentligt eftersom jag vet hur svår det är att ta till sig främmande tänkesätt.
Så jag ber nästan om ursäkt för att jag gjort det och förväntar mig inte så mycket.

MEN, ett försök att förtydliga skulle kunna se ut som följer:
Som jag uppfattar det så tycks många mena att sanningen är något som uppstår inuti människor som sedan kan göra vad de vill med denna sanning och vad de än gör med den så är det fortfarande sant.

Jag menar att sanningen är som universum, galaxerna, solen, det är något större än det mänskliga, en gudomlig konstant.

För mig är detta extremt klart, tydligt och enkelt.

Om man berättar om en viss historisk händelse så utelämnas ofta väldigt mycket som är relevant att berätta och som hör till bilden för att berättelsen skall bli sann och rättvisande.
Vilket leder till att den som ser och hör berättelsen får berättarens uppfattning om hur den ska berättas.

Fakta finns alltid, det är ett passivt material, det är om man väljer att bara berätta som det var eller är, eller om man väljer att själv plocka ut och sätta ihop och sedan tolka, som man avgör om det man berättar är sant eller inte.
Man kan plocka ut, sätta ihop och tolka utan att förändra sanningen, men det kräver en iskyla och neutral vetenskaplighet, totalt fristående från samhällets alla åsikter och uppfattningar som ytterligt få människor äger.
Endast om man äger denna förmåga kan man undvika att prägla sanningen.

Jag menar att det finns TVÅ sanningar, det ena är den som vem som helst kan uppleva i varje ögonblick, medan den andra är den faktiska sanningen som det i verkligheten faktiskt är.

Om någon upplever att något är svårt och krångligt, medan det faktiska förhållandet bara är så att det är annorlunda och inte liknar det som personen i fråga är van vid.

Om nu personen inte heller är intresserad av att lära sig förstå, utan genast avfärdar företeelsen som svår och krånglig fast den inte alls är det, och sedan går ut och berättar att den är krånglig och komplicerad och dum, när det i själva verket rör sig om tjurskallig motighet och vägran att lyfta blicken bortom sin egna inskränkta horisont.

Då berättar man å ena sidan den egna sanningen att man faktiskt tycker något är dumt och krångligt, vilket är sant så långt… men man berättar då också samtidigt en lögn därför att det man klagar på är i själv verket enkelt och mycket fint fungerande, fast det har man av olika orsaker ingen lust att upptäcka.

Och jag menar att den enda sanna sanningen är hur det verkligen är och inte hur visa människor med allehanda begränsningar och tillkortakommanden tror att det är.

Tanken om Två olika sanningar är förmodligen den lättaste att ta till sig eftersom det öppnar upp för människor att kunna acceptera tanken på att de kan ha både rätt och fel på samma gång och att den egna upplevelsen inte behöver känna sig förolämpad eller trampad på av en form av överlägsen gudomlig sanning.  

Ett stort problem är att människor inte är ödmjuka i sitt förhållande till världen och allt där ute bortom det egna jaget.

Människor sätter sig själva i centrum, sina åsikter, sina tankar, sina upplevelser, sina önskningar och behov och sedan får resten av världen bara anpassa sig.
Vilket är en orsak till att mänsklighetens överlevnad nu är hotad av en hel rad olika orsaker.
(Om detta inte är känt så är det för mycket att gå närmare in på.)

Jag gör precis tvärt om, jag arbetar tillsammans med den stora världen där ute, inte emot den.
Jag vet att människorna inte har makten i universum, vad människor tänker och tycker betyder ingenting för världen utanför människornas sfär.

Om man istället för att vara motsträvig och kräva att få göra på sitt sätt eller också inte alls, öppnar sig för världens makter och storheter och tar till sig den kunskap, insikt, förståelse och till slut vishet, som denna stora oändliga värld är uppfylld av, då blir allt det som människorna tror är omöjligt, möjligt.
Även att lekande lätt behärska sanningen.

Och det är inte en åsikt utan en kunskap.
En sanning om man så vill.

Och varifrån kommer den kunskapen?
Tro mig, att nämna det, gör inte detta lättare att ta in…

[Faust.]

Vad är sanning?

Hur viktig är sanningen?

Vad är viktigare än sanning?

Och om man upplever flera saker vara viktigare än sanningen, vilka följder får då det på längre sikt?

Samhället är till största delen byggande på åsikter, och dessa åsikter kan vara baserade på i stort sett vilken typ av grund som helst.
En åsikt eller ett påstående som vinner flest anhängare blir en sanning.

Jag hävdar att detta är en omöjlighet, majoriteten kan inte bestämma vad som är sant eller falsk, rätt eller fel.
Sanningen är universellt fristående från alla annat, den är oberoende av alla försök att styra, påverka eller tolka.
Sanningen är öppen för alla att ta del av och se eller att inte ta del av och att inte se.

Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften.

I samma ögonblick som en människa försöker sätta sin egen prägel på sanningen är det inte längre en sanning.

För mig är sanningen viktigast av allt, igen inget annat kan vara lika relevant.


Och om man upplever flera saker vara viktigare än sanningen, vilka följder får då det på längre sikt? -Vilka saker pratar du om då? Moral, plikt, vilja, önskemål?     Följder av vad?

"En åsikt eller ett påstående som vinner flest anhängare blir en sanning." -Påstår vem?

Sanningen är universellt fristående från alla annat, den är oberoende av alla försök att styra, påverka eller tolka.
Sanningen är öppen för alla att ta del av och se eller att inte ta del av och att inte se.
Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften. -JA!

"I samma ögonblick som en människa försöker sätta sin egen prägel på sanningen är det inte längre en sanning."
-Det du skrev här sist motsäger med det stycket du skrev innan…

[Faust.]

En manipulerad sanning är också en sanning.

Om X har manipulerats och blivit Y, då är Y sant.

Om X har manipulerats och blivit Y, då är sanningen X har blivit Y och inte bara att Y är sant?!

En manipulerad sanning är också en sanning, ja en annan sanning dvs. en ny sanning.

[Marko]

.. Och en lögn kan vara en sanning som sanningen kan vara en lögn.

[Zokrates]

.. Och en lögn kan vara en sanning som sanningen kan vara en lögn.

Ordlek, ja, det kan vara sant att något är en lögn, men det gör inte lögnen till en sanning i sig, en viss skillnad.

Jag funderade häromdagen på när den här begreppsförvirringen inträdde, det verkar som om det skett i början av medeltiden i takt med att Engelsmännen växte i makt och inflytande, deras ord för sanning, truth, bygger ju etymologiskt på en helt annan grund än vad grunden för vårt ord för sanning bygger på.

Sant, slår man på det ordet så finner man att minst hälften av världens befolkning, Indien, kina, mfl, har precis
som i svenskan ett snarlikt ord, som betyder detsamma, i många fall har de även samma ord för "verklig", "äkta",
"riktig", detta är intressant om vi noterar att en grund i ordet är just är, i många andra språk, finner vi att de istället utgår från "vara" som i betydelsen att vara, detta visar på ett liknande sätt att bygga upp begreppet sanning,
men går vi över till engelskan så bygger truth på ordet tro, detta innebär en radikal begreppsförskjutning av grundbetydelsen för ordet sanning, för sanningen har inget med vad vi tror är sant, utan på vad som är, sant.

Ordet tro, i sin tur är besläktat med ordet tröst, men för att förstå detta, så måste vi förstå att begreppet trösta, bygger på att inge den som skall tröstas styrka, dvs bli stark, hård, därav finner man att även ordet trä, kommer från samma grund som ordet tro, vi kan alltså vitsa till det och säga att de som använder denna grunden för sanning i grund och botten är ena riktiga träskallar, men det tråkiga är ju att så är fallet.

I många slaviska språk finner vi istället ord liknande pravda, vilket många hävdar kommer av ordet för höger, vilket i sin tur i avsikten betyder rätt, men inte heller kan detta vara hela sanningen, ett annat ord, beprövad ligger faktiskt mer rätt till här, det som har prövats och har bestått är då sant,
men klart är i vilket fall, oavsett om jag har rätt eller fel, att när ord som förväntas omfattas av ett liknande begrepp,
kommer från ord med en annan etymologisk bakgrund, så uppstår det en förvirring, här menar jag att människor behöver inte vara belästa, det är istället hjärnan som bearbetar orden på ett sådant sätt att de kategoriseras in i rätt fack och det i en till största delen omedveten process, men resultatet blir begreppsförvirring.

Sant på diverse språk, mer som en kul grej.

Satya, Saca,  Indien, Bangladesh mfl, grunden för vårt ord sant.
sự thật, vietnam
Zhēnzhèng de, Zhēnxiàng,  kina
sasil, korea
certo, galiciska ( jmf ordet säker)
Sācum. gujarati
sant, svenska, norska,
sandt, danska.
satt, isländska.

Lustigt i sammanhanget, beprövad på ryska, dokazanny ,  engelska adverbet sincerely, uppriktig

[freddemalte]

.. Och en lögn kan vara en sanning som sanningen kan vara en lögn.

Ordlek, ja, det kan vara sant att något är en lögn, men det gör inte lögnen till en sanning i sig, en viss skillnad.

Jag funderade häromdagen på när den här begreppsförvirringen inträdde, det verkar som om det skett i början av medeltiden i takt med att Engelsmännen växte i makt och inflytande, deras ord för sanning, truth, bygger ju etymologiskt på en helt annan grund än vad grunden för vårt ord för sanning bygger på.

Sant, slår man på det ordet så finner man att minst hälften av världens befolkning, Indien, kina, mfl, har precis
som i svenskan ett snarlikt ord, som betyder detsamma, i många fall har de även samma ord för "verklig", "äkta",
"riktig", detta är intressant om vi noterar att en grund i ordet är just är, i många andra språk, finner vi att de istället utgår från "vara" som i betydelsen att vara, detta visar på ett liknande sätt att bygga upp begreppet sanning,
men går vi över till engelskan så bygger truth på ordet tro, detta innebär en radikal begreppsförskjutning av grundbetydelsen för ordet sanning, för sanningen har inget med vad vi tror är sant, utan på vad som är, sant.

Ordet tro, i sin tur är besläktat med ordet tröst, men för att förstå detta, så måste vi förstå att begreppet trösta, bygger på att inge den som skall tröstas styrka, dvs bli stark, hård, därav finner man att även ordet trä, kommer från samma grund som ordet tro, vi kan alltså vitsa till det och säga att de som använder denna grunden för sanning i grund och botten är ena riktiga träskallar, men det tråkiga är ju att så är fallet. I många slaviska språk finner vi istället ord liknande pravda, vilket många hävdar kommer från höger, vilket i sin tur betyder rätt, men inte heller kan detta vara hela sanningen, ett annat ord, beprövad ligger faktiskt mer rätt till här, det som är prövats och har bestått är sant,
men klart är i vilket fall, oavsett om jag har rätt eller fel, att när ord som förväntas omfattas av ett liknande begrepp,
kommer från ord med en annan etymologisk bakgrund, så uppstår det en förvirring, här menar jag att människor behöver inte vara belästa, det är istället hjärnan som bearbetar orden på ett sådant sätt att de kategoriseras in i rätt fack och det i en till största delen omedveten process, men resultatet blir begreppsförvirring.

Sant på diverse språk, mer som en kul grej.

Satya, Saca,  Indien, Bangladesh mfl, grunden för vårt ord sant.
sự thật, vietnam
Zhēnzhèng de, Zhēnxiàng,  kina
sasil, korea
certo, galiciska ( jmf ordet säker)
Sācum. gujarati
sant, svenska, norska,
sandt, danska.
satt, isländska.

Lustigt i sammanhanget, beprövad på ryska, dokazanny ,  engelska adverbet sincerely, uppriktig

Hej Zokrates

Mycket intresSANT inlägg!

Mvh
Fredrik

[freddemalte]

"Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften."

"Kan du, lite mer fördjupat, förklara vad du menar med påståendet här ovan?"


Tja… det är inte lätt, eftersom jag i hela mitt liv har gått helt andra vägar än vad människor normalt gör, och därmed tänker jag så annorlunda att jag varje gång jag ska förklara något på djupet måste översätta mitt språk till det språk som används av andra.
Därför kan det lätt bli lite svårt med förståelsen här och där.

Jag är inte alls säker på att en djupare förklaring som beskriver vad jag menar gör det lättare att förstå.
Tvärtom kan jag genast upplysa om att det bara kommer att bli mer dunkelt och mystiskt…

Normalt berör jag aldrig någonsin sådana frågor som denna offentligt eftersom jag vet hur svår det är att ta till sig främmande tänkesätt.
Så jag ber nästan om ursäkt för att jag gjort det och förväntar mig inte så mycket.

MEN, ett försök att förtydliga skulle kunna se ut som följer:
Som jag uppfattar det så tycks många mena att sanningen är något som uppstår inuti människor som sedan kan göra vad de vill med denna sanning och vad de än gör med den så är det fortfarande sant.

Jag menar att sanningen är som universum, galaxerna, solen, det är något större än det mänskliga, en gudomlig konstant.

För mig är detta extremt klart, tydligt och enkelt.

Om man berättar om en viss historisk händelse så utelämnas ofta väldigt mycket som är relevant att berätta och som hör till bilden för att berättelsen skall bli sann och rättvisande.
Vilket leder till att den som ser och hör berättelsen får berättarens uppfattning om hur den ska berättas.

Fakta finns alltid, det är ett passivt material, det är om man väljer att bara berätta som det var eller är, eller om man väljer att själv plocka ut och sätta ihop och sedan tolka, som man avgör om det man berättar är sant eller inte.
Man kan plocka ut, sätta ihop och tolka utan att förändra sanningen, men det kräver en iskyla och neutral vetenskaplighet, totalt fristående från samhällets alla åsikter och uppfattningar som ytterligt få människor äger.
Endast om man äger denna förmåga kan man undvika att prägla sanningen.

Jag menar att det finns TVÅ sanningar, det ena är den som vem som helst kan uppleva i varje ögonblick, medan den andra är den faktiska sanningen som det i verkligheten faktiskt är.

Om någon upplever att något är svårt och krångligt, medan det faktiska förhållandet bara är så att det är annorlunda och inte liknar det som personen i fråga är van vid.

Om nu personen inte heller är intresserad av att lära sig förstå, utan genast avfärdar företeelsen som svår och krånglig fast den inte alls är det, och sedan går ut och berättar att den är krånglig och komplicerad och dum, när det i själva verket rör sig om tjurskallig motighet och vägran att lyfta blicken bortom sin egna inskränkta horisont.

Då berättar man å ena sidan den egna sanningen att man faktiskt tycker något är dumt och krångligt, vilket är sant så långt… men man berättar då också samtidigt en lögn därför att det man klagar på är i själv verket enkelt och mycket fint fungerande, fast det har man av olika orsaker ingen lust att upptäcka.

Och jag menar att den enda sanna sanningen är hur det verkligen är och inte hur visa människor med allehanda begränsningar och tillkortakommanden tror att det är.

Tanken om Två olika sanningar är förmodligen den lättaste att ta till sig eftersom det öppnar upp för människor att kunna acceptera tanken på att de kan ha både rätt och fel på samma gång och att den egna upplevelsen inte behöver känna sig förolämpad eller trampad på av en form av överlägsen gudomlig sanning.  

Ett stort problem är att människor inte är ödmjuka i sitt förhållande till världen och allt där ute bortom det egna jaget.

Människor sätter sig själva i centrum, sina åsikter, sina tankar, sina upplevelser, sina önskningar och behov och sedan får resten av världen bara anpassa sig.
Vilket är en orsak till att mänsklighetens överlevnad nu är hotad av en hel rad olika orsaker.
(Om detta inte är känt så är det för mycket att gå närmare in på.)

Jag gör precis tvärt om, jag arbetar tillsammans med den stora världen där ute, inte emot den.
Jag vet att människorna inte har makten i universum, vad människor tänker och tycker betyder ingenting för världen utanför människornas sfär.

Om man istället för att vara motsträvig och kräva att få göra på sitt sätt eller också inte alls, öppnar sig för världens makter och storheter och tar till sig den kunskap, insikt, förståelse och till slut vishet, som denna stora oändliga värld är uppfylld av, då blir allt det som människorna tror är omöjligt, möjligt.
Även att lekande lätt behärska sanningen.

Och det är inte en åsikt utan en kunskap.
En sanning om man så vill.

Och varifrån kommer den kunskapen?
Tro mig, att nämna det, gör inte detta lättare att ta in…

Hej Maat

Tack för ett långt och utförligt svar! Jag gissar att jag har uppfattat dina tankegångar i enlighet med det du vill ha sagt, men det är såklart min tolkning av det hela

Nåväl, nu när jag vet hur du menar och vad du avser återstår ytterligare en fråga:

Hur har du kommit fram till detta?

Förtydligande: Vad i din upplevelse av ditt liv (din tillvaro) pekar på att världen är på ett sådant sätt som du beskriver i ditt inlägg?

Mvh
Fredrik

[Harald Davidsson]

då lögnen stiger in i köket,

slår då sanningen till på vänstra kinden?

nej, för sanningen kramar om lögnen,
för det visste ni inte,

att sanningen och lögnen är vänner,

jag vill inte säga att lögnen är detsamma som Hamarthia som Aristoteles filosoferade om,

dörren mellan de olika världarna
skulle inte gå att öppna utan lögnens hjälp,

för om sanningen levde helt ensam utan sin bäste vän lögnen
skulle allt stagnera och dö ut,

jag vill inte säga att det finns nån evolution,
men om det verkligen fanns nåt som liknade evolution skulle detta vara just vad lögnen är.

[Harald Davidsson]

lär dig att ljuga kreativt.

[Harald Davidsson]

Det är bara i den djupaste lögnen

du kan se den klaraste sanningen