Den stora Wittgenstein-tråden

[David H]

IQ, EQ och moral kan väl stundom vara i obalans både hos både filosofer och vanliga dödliga.

Sedan är frågan om det går att skilja mellan liv och verk. Bör de utgöra en harmonisk helhet? Kan en obehaglig person som mobbar andra skapa något betydelsefullt och fullödigt?

Det hör samman, menar jag. Men det är också bra att kunna förstå skillnaden. Och att förstå livet öppnar för bättre förståelse av verket, och att förstå verket öppnar för bättre förståelse för livet. Konsten i själv-reflexivitet har bland annat utvecklats av Pierre Bourideu.

[Anders]

IQ, EQ och moral kan väl stundom vara i obalans både hos både filosofer och vanliga dödliga.

Sedan är frågan om det går att skilja mellan liv och verk. Bör de utgöra en harmonisk helhet? Kan en obehaglig person som mobbar andra skapa något betydelsefullt och fullödigt?

Det hör samman, menar jag. Men det är också bra att kunna förstå skillnaden. Och att förstå livet öppnar för bättre förståelse av verket, och att förstå verket öppnar för bättre förståelse för livet. Konsten i själv-reflexivitet har bland annat utvecklats av Pierre Bourideu.

Vad hör samman, David? Att vara snäll/elak och kunna skapa? Tror de är rätt oberoende. Tror att både liv och person är så pass komplext att såväl stabila som labila kan skapa. Konstnärer finns ju över hela skalan, från Tolkien som tycks ha varit alltigenom tweed och piprökning som såna som Van Gogh och Satie.

Vad jag tror man kan säga är att en viss stabilitet behövs då man skall leda människor. Och då Wittgenstein fick för sig att bli lärare så var det väl inte helt lyckat. Sen tror jag inte hans skaparkraft påverkades särskilt mycket. Kan tillochmed vara så att han fann stabilitet i filosofin.

[Algotezza]

IQ, EQ och moral kan väl stundom vara i obalans både hos både filosofer och vanliga dödliga.

Sedan är frågan om det går att skilja mellan liv och verk. Bör de utgöra en harmonisk helhet? Kan en obehaglig person som mobbar andra skapa något betydelsefullt och fullödigt?

Det hör samman, menar jag. Men det är också bra att kunna förstå skillnaden. Och att förstå livet öppnar för bättre förståelse av verket, och att förstå verket öppnar för bättre förståelse för livet. Konsten i själv-reflexivitet har bland annat utvecklats av Pierre Bourideu.

Hur hör de samman, EQ, IQ och skaparförmåga? Det beror kanske på vilka områden vi talar om, litteratur, konst, musik, filosofi, vetenskap, poltik?

[David H]

IQ, EQ och moral kan väl stundom vara i obalans både hos både filosofer och vanliga dödliga.

Sedan är frågan om det går att skilja mellan liv och verk. Bör de utgöra en harmonisk helhet? Kan en obehaglig person som mobbar andra skapa något betydelsefullt och fullödigt?

Det hör samman, menar jag. Men det är också bra att kunna förstå skillnaden. Och att förstå livet öppnar för bättre förståelse av verket, och att förstå verket öppnar för bättre förståelse för livet. Konsten i själv-reflexivitet har bland annat utvecklats av Pierre Bourideu.

Vad hör samman, David? Att vara snäll/elak och kunna skapa? Tror de är rätt oberoende. Tror att både liv och person är så pass komplext att såväl stabila som labila kan skapa. Konstnärer finns ju över hela skalan, från Tolkien som tycks ha varit alltigenom tweed och piprökning som såna som Van Gogh och Satie.

Vad jag tror man kan säga är att en viss stabilitet behövs då man skall leda människor. Och då Wittgenstein fick för sig att bli lärare så var det väl inte helt lyckat. Sen tror jag inte hans skaparkraft påverkades särskilt mycket. Kan tillochmed vara så att han fann stabilitet i filosofin.

Liv och verk hör samman, menar jag. Även liv och habitus, livsmiljö, hör samman.

Bourdieu grottar ner sig ganska mycket i detta, och drar slutsatsen att en individs frihet är aldrig särskilt stor, men den är aldrig heller obefintlig.

Sen menade jag inte att göra någon direkt parallell mellan just skaparkraft och att vara snäll eller elak.

Och jag tror inte det finns koppling mellan elakhet och skaparkraft….men däremot kanske man kan tala om koppling mellan skaparkraft och att vara ”ohämmad”. Och den som är fri från inre hämningar kan komma att ”släppa fram djuret” inom sig själv, på ett våldsamt sätt.
För vissa kan ju också exempelvis alkoholen vara sådan katalysator, som kan dra fram både vackra och fula sidor

Gällande Wittgenstein så är min uppfattning att han mognade med tiden. Han lärde sig förstå den inre besten, och den blev då mindre våldsam. Och det tror jag är något som är viktigt för alla, att förstå sina egna mörka sidor

[Anders]

https://prawfsblawg.blogs.com/files/wit ... tainty.pdf

On Certainty

Blev rekommenderad den här av en kille på filosofiska fakulteten på UU för några år sen. Minns inte exakt hur vi hade resonerat, men dels gillade han den rent allmänt, dels tror jag han föreslog den som vidare läsning efter Tractatus och att den skulle säga mer om den senare W, den är i alla fall läsbar. Jag tänkte läsa den nu, lite med intryck av McGilchrist och de båga hjärnhalvorna. Mitt intryck är att W är stenhårt fast i den vänstra, Tractatus ger det intrycket. Men jag minns att då jag ögnade igenom denna(och sen glömde den) att den öppnade för annat än logik och säkerhet.

[Algotezza]

Jag tror jag har alla postumt utgivna böcker an LW på svenska hemma i bokhyllan. Tractatus har jag på tyska, engelska och svenska. Jag gillar att "tugga mig genom" hans böcker. Visst är de präglade av vänster hjärnhalvas karaktär av analys och logisk dissekering. De utgör en så skön kontrast till Martinus verk.

PS Har alltså även läst dem. DS

[Anders]

Vilken hjärnhalva är det egentligen som är bäst på att bedöma sannolikhet och svårighetsgrad?

[Algotezza]

Vilken hjärnhalva är det egentligen som är bäst på att bedöma sannolikhet och svårighetsgrad?

Låt hjärtat/känslan var med - hur kan vi annars värdera?

[hakkapeliitta]

Förstår inte varför ni orkar läsa struntfilsosen Wittgenstein.
Han har inget vettigt att komma med som ökar förståelsen.
För mej med bakgrund som invandrad arbetarfamilj har han noll att komma med.
I historiebeskrivningar över berömda personer skönmålas de oftast, men verkligheten är att dessa är priviligierade, tillhör överklassen, och gått i dyra privatskolor som gärna delar ut beröm och delar ut glädjebetyg. Ungefär som i Sverige idag. Dessa lyfts upp trots skrala resultat.

Det finns ett klasshat hos mej. Tänker ibland på min egen situation när jag var runt 16 år. Farsan jobbade och slet, kom med lönen varje vecka, sen sa han inte så mycket mer, han hade väl den gamla moralen att hans plikt var detta. Hade rätt dålig kontakt med farsan, tror han hatade oss barn iom bördan med familj att försörja. Han hade själv en taskig barndom som kanske påverkade förhållningssättet till oss barn.

Något omvälvande hände när jag var runt 16 år!
Familjen hade som vana att åka till Finland över semestern. Denna gången åkte jag inte med, konstig känsla var ensam i lägenheten. Vi hade en bokhylla som sig bör men som endast "ett måste" för att leka kulturell, en nasare sålde oss en bokserier som hette Tio Nobelpristagare.
I min ensamhet började jag läsa böckerna, Hemingway, Steinbeck osv. en helt ny värld öppnade sej för mej. DET FINNS NÅGOT ANNAT än det förutbestämda enkla slitet för brödfödan.
Jag blev så fascinerad, slukade böcker, jag ville förstå hur livet är.
Jag förstod också att utbildning är vägen. Jag fick börja från scratch, komplettera mina grundskolebetyg, därifrån till vuxengymnasiet, sen universitet/högskola. Gick ut gymnasiet med toppbetyg, hade kunna välja fritt fortsättningen.

Hoppas denna lilla kortfattade berättelse ger en bakgrund till mitt nick här på forumet och Illusionen behöver inte oroa sig för min anonymitet då jag har ett unikt namn som är lätt att googla fram med alla ev. obehagligheter som det kan bära med sig.

[Algotezza]

Förstår inte varför ni orkar läsa struntfilsosen Wittgenstein.
Han har inget vettigt att komma med som ökar förståelsen.
För mej med bakgrund som invandrad arbetarfamilj har han noll att komma med.
I historiebeskrivningar över berömda personer skönmålas de oftast, men verkligheten är att dessa är priviligierade, tillhör överklassen, och gått i dyra privatskolor som gärna delar ut beröm och delar ut glädjebetyg. Ungefär som i Sverige idag. Dessa lyfts upp trots skrala resultat.

Det finns ett klasshat hos mej. Tänker ibland på min egen situation när jag var runt 16 år. Farsan jobbade och slet, kom med lönen varje vecka, sen sa han inte så mycket mer, han hade väl den gamla moralen att hans plikt var detta. Hade rätt dålig kontakt med farsan, tror han hatade oss barn iom bördan med familj att försörja. Han hade själv en taskig barndom som kanske påverkade förhållningssättet till oss barn.

Något omvälvande hände när jag var runt 16 år!
Familjen hade som vana att åka till Finland över semestern. Denna gången åkte jag inte med, konstig känsla var ensam i lägenheten. Vi hade en bokhylla som sig bör men som endast "ett måste" för att leka kulturell, en nasare sålde oss en bokserier som hette Tio Nobelpristagare.
I min ensamhet började jag läsa böckerna, Hemingway, Steinbeck osv. en helt ny värld öppnade sej för mej. DET FINNS NÅGOT ANNAT än det förutbestämda enkla slitet för brödfödan.
Jag blev så fascinerad, slukade böcker, jag ville förstå hur livet är.
Jag förstod också att utbildning är vägen. Jag fick börja från scratch, komplettera mina grundskolebetyg, därifrån till vuxengymnasiet, sen universitet/högskola. Gick ut gymnasiet med toppbetyg, hade kunna välja fritt fortsättningen.

Hoppas denna lilla kortfattade berättelse ger en bakgrund till mitt nick här på forumet och Illusionen behöver inte oroa sig för min anonymitet då jag har ett unikt namn som är lätt att googla fram med alla ev. obehagligheter som det kan bära med sig.

Så pga. rik familj är Wittgenstein ointressant...? Eller?

Han fick glädjebetyg på gymnasiet?


Gillar du Martinus bättre? Oäkta barn till ensamstående kvinna... Gick sex år i skolan... Jobbade som mejerist... fick en genomgripande upplevelse som totalt ändrade hans liv när han var ca 30...

[hakkapeliitta]

Så pga. rik familj är Wittgenstein ointressant...? Eller?

Han fick glädjebetyg på gymnasiet?


Gillar du Martinus bättre? Oäkta barn till ensamstående kvinna... Gick sex år i skolan... Jobbade som mejerist... fick en genomgripande upplevelse som totalt ändrade hans liv när han var ca 30...[/quote]
Det tillhör allmänbildning att lyfta upp gamla stofiler som inget har att säga men tillhör den anglosaxistiska tankevärlden med struntpratare.
Dessa snubbar har inte själv åstadkommit något genuint, de har gått i fina skolor, är överklass, dessa attribut garanterar en plats i västerländskt tänkande. Ofta som nonsenspratare. De kommer inte med något nytt som inte ryms i det konservativa tänkandet.

Martinus känner jag inte till, hoppas att han som mejerist tillverkar bra ostar.
Låter som en flummare i fantastisk 70-talsanda.

[Algotezza]

Så pga. rik familj är Wittgenstein ointressant...? Eller?

Han fick glädjebetyg på gymnasiet?


Gillar du Martinus bättre? Oäkta barn till ensamstående kvinna... Gick sex år i skolan... Jobbade som mejerist... fick en genomgripande upplevelse som totalt ändrade hans liv när han var ca 30...

Det tillhör allmänbildning att lyfta upp gamla stofiler som inget har att säga men tillhör den anglosaxistiska tankevärlden med struntpratare.
Dessa snubbar har inte själv åstadkommit något genuint, de har gått i fina skolor, är överklass, dessa attribut garanterar en plats i västerländskt tänkande. Ofta som nonsenspratare. De kommer inte med något nytt som inte ryms i det konservativa tänkandet.

Martinus känner jag inte till, hoppas att han som mejerist tillverkar bra ostar.

Jag gillar att läsa LWs texter. Mest för att det kräver lite mental energi att ta sig genom dem. Men förmodligen går det lika bra att försöka lösa en samurajsudoku.

Vad i Tractatus är konservativt?

Martinus var, tror jag, kvalitetskontrollant när det gällde mjölken. Kanske gjorde han någon Gamle Ole.

Vilka filosofer tilltalar dig? De flesta sedan antiken har väl tillhört überklassen, eftersom få andra hade möjlighet till att syssla med enbart tänkande.

[Anders]

Förstår inte varför ni orkar läsa struntfilsosen Wittgenstein.
Han har inget vettigt att komma med som ökar förståelsen.
För mej med bakgrund som invandrad arbetarfamilj har han noll att komma med.
I historiebeskrivningar över berömda personer skönmålas de oftast, men verkligheten är att dessa är priviligierade, tillhör överklassen, och gått i dyra privatskolor som gärna delar ut beröm och delar ut glädjebetyg. Ungefär som i Sverige idag. Dessa lyfts upp trots skrala resultat.

Det finns ett klasshat hos mej. Tänker ibland på min egen situation när jag var runt 16 år. Farsan jobbade och slet, kom med lönen varje vecka, sen sa han inte så mycket mer, han hade väl den gamla moralen att hans plikt var detta. Hade rätt dålig kontakt med farsan, tror han hatade oss barn iom bördan med familj att försörja. Han hade själv en taskig barndom som kanske påverkade förhållningssättet till oss barn.

Något omvälvande hände när jag var runt 16 år!
Familjen hade som vana att åka till Finland över semestern. Denna gången åkte jag inte med, konstig känsla var ensam i lägenheten. Vi hade en bokhylla som sig bör men som endast "ett måste" för att leka kulturell, en nasare sålde oss en bokserier som hette Tio Nobelpristagare.
I min ensamhet började jag läsa böckerna, Hemingway, Steinbeck osv. en helt ny värld öppnade sej för mej. DET FINNS NÅGOT ANNAT än det förutbestämda enkla slitet för brödfödan.
Jag blev så fascinerad, slukade böcker, jag ville förstå hur livet är.
Jag förstod också att utbildning är vägen. Jag fick börja från scratch, komplettera mina grundskolebetyg, därifrån till vuxengymnasiet, sen universitet/högskola. Gick ut gymnasiet med toppbetyg, hade kunna välja fritt fortsättningen.

Hoppas denna lilla kortfattade berättelse ger en bakgrund till mitt nick här på forumet och Illusionen behöver inte oroa sig för min anonymitet då jag har ett unikt namn som är lätt att googla fram med alla ev. obehagligheter som det kan bära med sig.

Hmm, att kolla in W's biografi är väl som att känna fienden lite. Jag har trygg arbetarbakgrund också även om farsan blev kontorsmänninska. Uppväxte Stockholm Nordväst och spenderade alla somrar i ett arbetarkollektiv. Som jag skrivit ibland har jag gjort liten(?) klassresa från kanske lägre medelklass till högre. Det är intressant att se hur olika det funkar i familjer där man nån gång kommit på en högre nivå än dagtidsjobb, se hur de tänker. Finns mycket man känner igen i W.

Sen om man kan hitta nån överklass i hans filosofi? Skulle inte säga det. Han läste ingenjör, jobbade som ingenjör och griper sig an filosofin som en ingenjör. Nördigt och begåvat. Men visst, han kunde få för sig att bli arkitekt, lärare och han träffade Russell helt enkelt genom att klampa in på hans kontor. Det hade han nog inte gjort om han hetat Müller. Men i filosofin hittar jag inget "överklassigt". Lika lite som jag hittar nåt nazistiskt i Sein und Zeit, utgiven tre år innan Heidegger gick in i NSDAP.

[Anders]

Förresten är det väl bara Kant och ev. Sokrates i filosofihistorien som kom från nån svenssonbakgrund.

[David H]

Han läste ingenjör, jobbade som ingenjör och griper sig an filosofin som en ingenjör.

Rudolf Carnap, som var personlig vän beskrev Wittgenstein så här:

[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.

Och Bertrand Russell om Wittgenstein: “His disposition is that of an artist, intuitive and moody.”, och:

I told [Wittgenstein] he ought not simply to state what he thinks true, but to give arguments for it, but he said arguments spoil its beauty, and that he would feel as if he was dirtying a flower with muddy hands

Stämmer dessa beskrivningar överens med en ingenjörs tillvägagångssätt?