Sceptisk skrev:Det tycks som att denna sjukdom bottnar i ett starkt behov av att ha en regel att hålla fast vid. Jag talade med en annan person på ett annat forum och frågade om han var ute efter att ha en regel som kunde fungera i alla sammanhang och i alla situationer. En regel som kan besegra allt inklusive sig själv. Någon sådan regel existerar inte. Vetenskapen använder många olika metoder för att undersöka världen beroende på vad man undersöker och sedan så växer upptäckterna kumulativt. Man bygger vidare på teorierna och producerar mer kunskap. Jag tror att det är samma sak med förmågan att uttrycka sig. Man kan inte finna någon ultimat regel för hur man ska uttrycka sig. Att kunna formulera sig och uttrycka det man tänker tar tid och arbete och likt vetenskapens metod så bygger man vidare på tidigare experiment och söker sig fram efter bättre metoder och på så vis så blir man aldrig "färdig", man blir aldrig "komplett" eller "fullärd". Men man har erfarenheten från förr och kunskaper man tagit med sig, kort sagt visdom. Wittgenstein verkar helt tvivla på sin egen förmåga att ansamla visdom och han tycks vara hopplöst förvirrad just för att han hela tiden ifrågasätter sig själv. Jag skulle vilja säga till honom "Give yourself a break".
Här beskriver du vetenskapens metod. Wittgenstein är väldigt noga med att särskilja filosofi och vetenskap. Till exempel, citat:
Filosofer har ständigt den vetenskapliga metoden för ögonen, och de känner en oemotståndlig frestelse att ställa och besvara frågor på samma sätt som vetenskapen. Denna tendens är den verkliga källan till metafysiken, och den leder filosofen in i ett kolsvart mörker. Jag vill framhålla att det här aldrig kan vara vår uppgift att reducera någonting till någonting. Filosofin är verkligen 'rent deskriptiv'. (Tänk på frågor som “Finns det sinnesdata?” och frågan: Vilken metod har vi för att avgöra detta? Introspektion?) sid 22
Jag är inte intresserad av att uppföra en byggnad så mycket som att få en klar bild av grundvalarna för möjliga byggnader. Mitt syfte är alltså ett annat än vetenskapsmännens, och min tankerörelse annorlunda än deras.
Angående att ha en regel att hålla fast vid, vet jag inte riktigt vad du syftar till. Söker Wittgenstein sådan regel, på vad sätt? Jag tänker att det Wittgenstein skriver om språkspel är ju just att de inte är tydligt avgränsade, att det inte finns färdigt regelsystem, men att det skiftar, är under ständig utveckling.
Det du skriver: Att man aldrig blir "färdig", man blir aldrig "komplett" eller "fullärd", stämmer om vetenskapen, och enligt Wittgenstein stämmer det om filosofin också. Belyses t ex i detta citat:
Unrest in philosophy comes from philosophers looking at, seeing,
philosophy all wrong, i.e., cut up into (infinite) vertical strips, as it were,
rather than (finite) horizontal strips. This reordering of understanding
creates the g r e a t e s t difficulty. They want to grasp the infinite strip,
as it were, and complain that i t / / t h i s / / i s not possible piece by piece.
Of course it isn't, if by 'a piece' one understands an endless vertical
strip. But it is, if one sees a horizontal strip as a piece //a whole,
definite piece//. - But then we'll never get finished with our work! Of
course//certainly//not, because it doesn't have an end. 17