Pollen skrev:rekoj skrev:Citerar från tråden "Vad är slump?".
Pollen skrev:Jag tycker fortfarande att det är intressant att du använder din upplevelse som argument i en filosofisk diskussion.
Jag tycker att det är intressant att du tycker det är intressant. Filosofiska argument handlar som jag ser det till sin kärna om maieutik, dvs att upptäcka/frammana insikten/kunskapen som vi har inom oss. Poängen är inte att du ska lära dig något som extern faktakunskap, utan du behöver förstå själv - och använda egna omdömet som måttstock om det är korrekt eller inte.
Sokrates använde sig av frågandet i sin maieutik, istället för att själv ge svar lät han sina samtalspartners komma på svaren själva, och det var ett sätt att tvinga fram denna inre förståelsen. Att uttrycka egna upplevelsen kan vara ett annat sätt att använda sig av denna teknik. Genom att jag bara uttrycker egna upplevelsen undviker jag att "lägga ord i munnen" på min samtalspartner, liksom att Sokrates undvek att lägga ord i munnen på andra parten genom att bara fråga. (Att använda sig av Sokrates frågeteknik har jag upplevt vara nästan lönlöst på filosofiforum, eftersom medlemmar här är inte lika lydiga som Sokrates interlokutörer. Om jag ställer en fråga här blir den vanligtvis förbisedd eller så får jag en motfråga till svars).
Den sokratiska metoden går ut på att visa vilken slutsatsen blir om vi följer en tankegång från dess utgångspunkt till dess yttersta konsekvens.
Har inget med upplevelser att göra.
Så här definieras maieutik som var det jag syftade till:
Wikipedia skrev:Majeutik (maieutik, majevtik) är ett begrepp filosofen Sokrates använder sig av i sin kunskapsteori. Han menar att ett bra sätt att lägga kunskap på minnet är att locka fram kunskapen genom att en lärare stimulerar tänkandet istället för att ge svaren. Meningen är att den kunskap som kommer fram i en dialog skall uppfattas som själv alstrat vetande och inte som kunskap som kommer utifrån.
För att stimulera sin samtalspartner att "själv alstra vetande" kan man likt Sokrates göra ställa frågor, för att ta simpelt exempel
- "Vad blir 9 * 9?, eller "Stämmer det att 9 * 9 = 81?"
Men man kan också uttrycka det som:
- "Jag upplever att 9 * 9 blir 81" eller "enligt mig blir 9 * 9 = 81"
I båda situationerna undviker man att lägga ord i munnen på samtalspartnern. Vill samtalspartnern bilda sig en uppfattning om vad 9 * 9 blir behöver den göra ett eget ställningstagande.
Jag menar inte att göra någon särskild poäng av egna upplevelsen. Istället för att berätta om egna upplevelsen skulle jag kunna formulera det som en fråga, men som jag påpekade tidigare så är min erfarenhet att det fungerar dåligt att ställa frågor på filosofiforum eftersom jag då sällan får något svar. Oavsett om jag uttrycker det som en fråga eller berättar om egna upplevelsen är syftet detsamma, att samtalspartnern själv ska ta ställning / själv komma till insikt.
Kanske kan man kalla det ett sätt att argumentera, men det är inget jag själv tänkt på. Att ställa en fråga, är det att ge ett argument? Att berätta om en egen upplevelse, är det att ge ett argument? Jag tänker då att när målet är att samtalspartnern själv ska komma till insikt spelar det ingen direkt roll om jag gett eller inte gett något argument.