.

[monreflections]

.

[Pilatus]

Vad innebär döden, och tror ni att man kan leva efter man har dött?

Om du är en hjälte kanske du blir upplyft och får leva bland de andra gudarna. Hesiodos räknade till 30 000 grekiska gudar, så det kanske finns plats för ytterligare någon som utmärker sig.

[freddemalte]

[...]Vad innebär döden, och tror ni att man kan leva efter man har dött?[...]

Jag kan välja att tolka din fråga på två tydliga sätt:

1. Bokstavlig och icke-välvilligt och då blir mitt svar följande:

Enligt t.ex. Wikipedias definition av döden:

Döden är när livet är slut, en total och oåterkallelig avstanning av vitala funktioner i en biologisk organism. I biologin ses det som ett permanent stadium, att alla levande ting förr eller senare dör. Döden kan inträffa på många sätt, till exempel på grund av naturliga orsaker såsom predation, sjukdom, habitatförändringar, ålderdom, undernäring eller onaturliga sådana som en olycka. Den största dödsorsaken i industriländer är åldersrelaterade sjukdomar, och på senare år även hjärt- och kärlsjukdomar. Traditioner och föreställningar om döden är centrala delar i många religioner och en viktig del av mänsklig kultur. Fobi för döden kallas thanatofobi. http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6den

Är det en självmotsägelse att "leva efter döden", eller en logiskt felaktig slutledning då begreppet "döden" just refererar till fenomenet att livet oåterkalleligt tagit slut.

Här blir ju då svaret uppenbarligen: Nej, man kan inte leva efter döden på samma sätt som att man inte kan ta sig norr om nordpolen på Jorden yta . . .

2. Välvilligt - med följande svar:

Om jag ska vara lite mindre bunden till definitionen av döden och spekulera lite mer "fritt" skulle vi kunna fråga ungefär såhär: Kan det vara så att när någon dör så kan den åter börja leva igen ungefär som att någon kan vakna efter att den har somnat - med den skillnaden att när någon dör så börjar denne inte att leva i samma fysiska struktur och system som den gjorde innan döden? Här måste vi då definiera om vad som avses med en människa, ett liv etc. De flesta av oss är antagligen överens om att man är samma person när man vaknar som när man gick och la sig - trots att det har skett en del fysiologiska förändringar. Här kan du läsa Derek Parfits bok* "Reasons and Persons" om just vad mänsklig identitet är etc. Om vi går tillbaka i tiden dödförklarades människor när hjärtat hade stannat, nu sker det när hjärnan har lagt av, förr trodde man alltså att någon var död vid ett stadium då denne hade kunnat leva igen om de hade vetat och kunnat hålla dem igång så som vi håller igång en människa vars hjärta har stannat! Visst skulle vi kunna tänka oss att en person dör, hjärnan slutar att fungera, men att forskningen har kommit fram till ytterligare metoder att få igång hjärnan igen . . .  ja då blir det ju en lurig fråga, huruvida denna person varit död för att åter fått liv igen, eller rent av om det är samma person igen?

* http://en.wikipedia.org/wiki/Reasons_and_Persons

3. Bonusalternativ - om man ska anta att dualisterna (och många religiösa) har rätt, så är "det som upplever mitt jag" inte detsamma som "de neurala processerna i hjärnan", utan något som dock är beroende av dessa processer för att på ett effektivt sätt komma i kontakt med den fysiska världen etc. Vanligtvis kallas "det som upplever mitt jag" i dessa sammanhang för själen och enligt detta sätt att se det är det enbart det fysiska systemet (de neurala processerna) som upphör vid döden, medan själen fortsätter att existera. Här är det dock svårt att veta om begreppet leva passar in på enbart själen? Om vi nu ska anta att dualismen stämmer så blir då frågan om huruvida man fortsätter att existera efter att de neurala processerna har upphört befogad och svaret blir då, Ja, om den så kallade själen kan vara utan kroppen efter att kroppen ha försvunnit? Låt nu säga att själen på något sätt "kopplas ihop" med en ny kropp - är det då samma person á la den som somnat och vaknar igen?

[Raan Manschett]

.

[Raan Manschett]

.

[Raan Manschett]

.

[Zokrates]

Jag och min katt stirrade på ett spöke på förmiddan en vårdag 1985, fast katten blev tyvärr väldigt uppskrämd.

[Pilatus]

Jag och min katt stirrade på ett spöke på förmiddan en vårdag 1985, fast katten blev tyvärr väldigt uppskrämd.

Det är lätt att förstå, speciellt som det inte finns några spöken! Det var säkert din reaktion som katten fann skrämmande.  :twisted:

[Algotezza]

Kroppen som en levande struktur, en biologisk enhet/helhet löses upp men den materia den bestått av försvinner inte. Materia försvinner aldrig, den övergår bara i andra tillstånd, blir strukturerad på andra sätt.

Om medvetande och självmedvetande emanerar ur en tillräckligt komplex biologisk helhetsstruktur, består medvetande och självmedvetande så länge denna struktur består, men löses upp i samma takt som kroppen löses upp.

Om de mentala processerna, upplevande i någon form, tänkande, kännande, minnande, fantiserande, planerande etc. kan fortsätta utan koppling till en fysisk kropp får vi reda på med tiden i praktiken, antingen vi vill eller ej.

Vilken skillnad gör det här och nu, emotionellt, intellektuellt och etiskt om vi tror, resp. inte tror att medvetandet överlever döden, resp. upplöses i takt med den fysiska kroppens upplösning?

Om det inte gör någon skillnad - är det då en intressant fråga att offra energi på?

/Algotezza

[Raan Manschett]

.

[Raan Manschett]

.

[Zokrates]

Jag och min katt stirrade på ett spöke på förmiddan en vårdag 1985, fast katten blev tyvärr väldigt uppskrämd.

Katter ser inta saker på samma sätt som oss, men att katten skulle bli "rädd" för något du uppfattar som ett spöke har jag svårt att tänka mig. Det katten möjligen kan uppfatta som skrämmande är att du upplever scenariot som skrämmande. Och vad är det som säger att, om det nu skulle finnas spöken, dessa något att vara rädd för?

Inget att vara rädd, för, det beror väl på om "spöket" interagerar med något rent fysiskt i rummet,
poltergeistfenomen o dylikt om du känner till det. I det fallet jag beskrev, vilket jag tog upp för att
du själv skrev om enbart spöken som nattliga fenomen, så inträffade den händelsen under fullt
dagsljus. Förövrigt så var det kattens stirrande som fick mig att undra vad den tittade på, inte
tvärtom. Katten satt på soffkanten och stirrade ut genom hallen mot köket, själv satt jag så till
att jag inte kunde se direkt in i köket men glaset på vardagsrumsdörren stod dock i en sådan vinkel
att jag via reflektionen ändå kunde se köket som om jag satt där katten satt. I glasets reflektion
utspelades det en scen, lika tydlig som om jag skulle tittat på en tv. Om det var ett spöke eller en
inbillning, typ som en vakendröm kan jag tyvärr bara spekulera om, rent logiskt så borde det varit
det senare, men varför skulle nu spöken följa något logiskt om de finns, tvärtom borde deras natur
vara väldigt ologisk för oss.

[Raan Manschett]

.

[Sceptisk]

Livet fortsätter, så länge som villkor för liv finns. Men om det individuella livet fortsätter efter döden tror jag är ganska orimligt.

[Raan Manschett]

.