Absoluta Kunskapens Källa:

[* KYREUS *]

Det lär finnas ca 2 miljarder kristna på vår jord, så ungefär även om förstås siffrans exakthet kan diskuteras. Och någon miljard, kanske 2 som är bekännande muslimer. Låt oss säga - ungefär 3 miljarder "gudstroende" människor. För alla dessa finns Asolut Kunskap.

Den Absoluta Kunskapens Källa är förstås Skaparen, Alltings Ursprung...alltså G U D.

Från den utgångspunkten är inget relativt. Allt är Absolut och Evigt enligt den skapande Gudens plan för mänskligheten. Det som kan uppfattas som relativt blir då människans tolkningar av Guds Plan och Vilja.

>>>> Två poler:

1. Guds Kristallklara Skapartanke

2. Människans grumliga sinnen, oklara och subjektiva motiv

>>>>> En avsikt: Guds Hemliga Rådslut

* M Y S T E R I E T, grek mysterion

Först i en framtid kommer mysteriet avslöjas helt och fullt. "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild", som aposteln Paulus uttrycker saken.


* Kadmos

[* KYREUS *]

Någon kanske invänder: - skall den här frågan ligga under "filosofi"?
Mitt svar: - skälet till att jag lagt tråden här är ju det faktum att i en annan tråd väcks frågorna om den sk aboluta kunskapens ev förekomst och karaktär samtidigt som man här under rubriken "filosofi" diskuterar alltings ev relativitet....

Summa summarum: detta visar ju att en av mina teser faktiskt stämmer:

>>>>>>>>> Det finns frågor som naturligen blir

GRÄNSÖVERSKRIDANDE (v.s. b.)


Mvh Kadmos

[Johannes Sjöstedt]

Först så vill jag instämma i att det är en filosofisk fråga - vilket de flesta frågor är - och tråden är i mitt tycke rätt placerad.

. Låt oss säga - ungefär 3 miljarder "gudstroende" människor. För alla dessa finns Asolut Kunskap.

Den Absoluta Kunskapens Källa är förstås Skaparen, Alltings Ursprung...alltså G U D.

Från det att ett visst Subjekt S tror att S själv har kunskap - eller "absolut kunskap" - om en viss proposition P, följer inte att S de facto har kunskap om P.

Teister tror naturligtvis på propositionen:

(1) Gud finns

Men det betyder ju inte att (1) är en sann proposition, även om detta intuitivt förefaller mycket troligt - för de flesta av människorna på jorden.

Någon som däremot är intressant om man talar om Gud och kunskap är följande:

Anta att Gud har skapat människorna, då är det troligt att han har skapat dessa med en viss kognitiv förmåga till att få tillförlitlig kunskap om verkligheten. Vidare är det troligt att han skapat människorna med förmågan att få tillförlitlig kunskap om (1). Om S kommer till att tro på (1) och (1) är sann, är det mycket troligt att S har kunskap om (1). Detta vore ett externalistiskt eller realibilistiskt förhållningsätt till kunskap, men jag tycker helt klart att det ligger någonting i det.

Vad skulle konsekvensen bli av detta? Jo, om någon vill kritisera en person som tror på Gud måste denna kritik rikta sig till den ontologiska frågan och inte den epistemologiska frågan. Alla försök att säga att S är irrationell för att S tror på Gud, utan att lägga fram något positivt argument för Guds icke-existens, förutsätter att Gud inte finns. En vanlig religionskritik har annars varit: "Jag vet inte om Gud finns, hur kan man veta något sådant. Men jag vet åtminstone att du irrationell till att tro att Gud finns". All sådan kritik verkar vara cirkulär, då den förutsätter att Gud inte finns.

Som sagt, absolut kunskap om Guds existens kan enbart finnas om Gud finns. Det hjälper inte att de flesta tror att Gud finns. Grejen med Gud är att han skapar människan, inte att männsikan skapar Gud.

[What Gives?]

Någon kanske invänder: - skall den här frågan ligga under "filosofi"?

Det finns frågor som naturligen blir

GRÄNSÖVERSKRIDANDE (v.s. b.)


Mvh Kadmos

OK, men jag ser ingen fråga.

[* KYREUS *]

Tack för många och tänkvärda slutsatser. Jag skall begrunda dem och återkomma när jag har smält dem. En sak vill jag dock ta upp genast:
2 saker vill jag kommentera:

1. Du hävdar att "grejen är att människan inte skapade GUD, utan GUD skapade människan".

2. Jag hävdar att SkapelseAkten är ömsesidig: om inte människan kontinuerligt RE^CREATIO - (åter)skapade GUD genom att besvara
GUDs kärlek, så funnes varken jorden, människan - eller GUD som vi tänker om GUD.

Med vänlig hälsning/KADMOS

[* KYREUS *]

Frågan? Men frågan återges ju på ett flertal ställen:

- Är Absolut Kunskap möjlig?/Ett existentieltt faktum?

Eller: är vi offer för en total relativism?


============

mvh KADMOS

[archaxe]

Vad menas med "existentiellt faktum"?

[What Gives?]

Frågan? Men frågan återges ju på ett flertal ställen:

- Är Absolut Kunskap möjlig?/Ett existentieltt faktum?

Eller: är vi offer för en total relativism?


============

mvh KADMOS

Jag vet nog inte riktigt vad absolut kunskap är, så jag är inte mycket till hjälp i frågan.

För övrigt ser jag mig själv inte som ett "offer för en total relativism", - tvärtom - och det tvivlar jag på att du också gör.

[Johannes Sjöstedt]

2. Jag hävdar att SkapelseAkten är ömsesidig: om inte människan kontinuerligt RE^CREATIO - (åter)skapade GUD genom att besvara
GUDs kärlek, så funnes varken jorden, människan - eller GUD som vi tänker om GUD.

De flesta tänker Gud som ett väsen som existerar oberoende av människan och är hennes skapare, jag skulle hävda att detta är så centralt att det till och med ligger i det teistiska Gudsbegreppet, d.v.s. meningen hos begrppet "Gud". Sedan finns det andra gudsbegrepp som är annorlunda, men "Gud" enligt Judendom, Kristendom, Islam, kan knappast tolkas som annorlunda än ett oberoende, självexisterande, universumskapande väsen. Men du är givetvis fri att använda ditt eget gudsbegrepp.

[* KYREUS *]

Jag har inga speciellt egna GUDs-begrepp ifall du upplever det så. Att människan är delaktig i Skapelsen, är ju en vanlig kristen åsikt. I kristna kyrkans bibel-tolkningar kan man ju ofta höra hur deras präster berättar om efterföljelse, förvaltarskap...människan är GUDs medskapare på jorden. Det lär ju tom stå i början av Bibeln att människan "är Guds Avbild". Om Skapelse innefattar allt som "lever rör sig och är till" (kristet uttryck), så är GUDs existens fullt ut förverkligad (=100% liv) bara i kärleks-sfären med människan. OM....GUD tänkt sig en existens förutan det skapade då hade världen inte funnits. Världen, Universum, och allt dess liv - är samtidigt GUD, på sä sätt att det är en del av GUD

Med vänlig hälsning/Kadmos

[Johannes Sjöstedt]

Jag har inga speciellt egna GUDs-begrepp ifall du upplever det så. Att människan är delaktig i Skapelsen, är ju en vanlig kristen åsikt. I kristna kyrkans bibel-tolkningar kan man ju ofta höra hur deras präster berättar om efterföljelse, förvaltarskap...människan är GUDs medskapare på jorden. Det lär ju tom stå i början av Bibeln att människan "är Guds Avbild".

Så långt inget kontroversiellt. Att människan är Guds medskapare är en klassisk tanke inom kristendomen (även om det även går att strida om detta). Människan kan vara med och skapa Guds verk genom att med sin fria vilja låta bli att säga: - NEJ jag vill inte!. Till det Gud vill skapa.

Om Skapelse innefattar allt som "lever rör sig och är till" (kristet uttryck), så är GUDs existens fullt ut förverkligad (=100% liv) bara i kärleks-sfären med människan. OM....GUD tänkt sig en existens förutan det skapade då hade världen inte funnits. Världen, Universum, och allt dess liv - är samtidigt GUD, på sä sätt att det är en del av GUD

Här börjar det bli kontroversiellt, förutsatt att vi håller oss till det kristna Guds-begreppet. Är verkligen allting Gud? D.v.s. är kristendomen en panteistisk religion? Knappast, det finns åtminstone två grejer:
a) Gud
b) Guds skapelse.

Dessa ting får inte blandas samman. Skapelsen är givetvis 100% skapelse (dock finns det i universum icke-realiserad skapelse, vilket inte är någonting, utan snarare ett hål i det som skulle ha varit om Guds intentioner hade realiserats, vilka de inte blev för att människan sa: - Nej, jag vill inte!. Samt också de naturliga konsekvenserna av detta nej. Här syftar jag naturligtvis på det moraliskt och fysiskt onda i universum.) och Gud är naturligtvis 100% Gud, och Gud är den yttersta orsaken till skapelsen. Men Gud är inte identisk med sin skapelse. Hur ska man i huvud taget förstå idén av en skapelse om det som skapar skapelsen är skapelsen? Kan en skapelse skapa sig själv? Måste inte det som skapar kausalt föregå skapelsen? D.v.s. om A orsakar B vid tidpunkt t, kan A=B? Detta begriper jag inte.

[A friend of ours]

Hur blir det då med alla Omni- begrepp? Gud finns överallt hela tiden, vet allt hela tiden, o.s.v. Är det inte då underförstått att Gud ÄR allt? Gudsbegreppet i sig är något att bråka sig gråhårig över, men att derivera Gud ur skapelsen är nog nödvändigt för att kunna nå fruktbara insikter i dennes natur. Spinoza yrkade ju på någon typ av Panteism, och jag ser, personligen, inga problem med att Gudsbegreppet konkretiseras på det viset.

Sen är det nog dags att omvärdera den här tesen att "Gud skapade människan i sin egen avbild" - inte förkasta den, nej, utan snarare att ställa sig frågan i vilket avseende vi efterliknar denne (Kadmos var inne och sneglade på detta litet grand).

Kan skapelsen skapa sig självt? Kan en process utlösas av sig själv? Här måste vi ta till vetenskaperna. 'Big Bang' utlöses, så långt är vi nog överens. Vad som föregick detta var, likt DNA och slikt, en typ av information om 'Big Bangs' utlösande, eller - i mer modern analogi - en typ av "källkod" (vilket vi kan se i kvantfysiken, till exempel, som till synes är helt slumpartad men ändock konstituerar den manifestation av skapelsen som vi själva bevittnar). Nu får vi dock börja med att kalla Gud för ägare av upphovsrätten (passiv), eller det intellektuella kapital på vilket skapelsens specifika egenskaper vilar på, istället för "skapare" (aktiv). Kanske kan vi rent av påstå att Gud ÄR denna "källkod" - eller kvantfysikens essens, om ni så önskar. Detta resonemang är dock, till fullo, hinduiskt - Brahma.

[* KYREUS *]

Någon menade att just "jacocum" är den nya vetenskapsdilgologin. Alltings - sk omöjlighet. Att omöjligheten - jacocum - speglar bäst .... sanningen. Tror vi egentligen att sanningen är möjlig att visa på? Helt och fullt ut?

* Kadmos

[Johannes Sjöstedt]

Tror vi egentligen att sanningen är möjlig att visa på? Helt och fullt ut?

Antingen är det möjligt, eller så är det inte det.

Och om det är möjligt, så är det sant att det är möjligt. Alltså i sådana fall är det möjligt att visa på en sanning.

Och om det inte är möjligt, så är det sant att det inte är möjligt. Alltså är det i sådana fall möjligt att visa på en sanning.

Det enda sättet att inte skjuta sönder våra filosofiska fötter med självmotsägande grovsalt, är och förblir, att utgå ifrån att sanning är något vi kan komma fram till.

Låt oss börja i rätt ände och acceptera det som måste accepteras, annars fastnar vi innan vi börjat.

[* KYREUS *]

Du har naturligtvis en poäng i detta som tycks vara din slutsats (så här i min tolkning):

- Det finns något slags sanning, låt oss söka den.

Kadmos perspektiv, inte invändning:

- Sök sanningen; låt oss tänka oss en objektiv sanning därute... någonstans. Men:

- Låt oss samtidigt vara så ödmjuka att vi inser att :

1. Sanningen har många ansikten

2. Sanningen färgas av människans subjektivitet

3. Vem är Domaren att säga: nu människor har ni funnit sanningen!
DEN ULTIMATA SANNINGEN. DEN OBJEKTIVA SANNINGEN.

OBSERVERA!

(1) Jag talar nu inte om sanningar om tex fakta som naturlagar
vilka är verifier- och bevisbara

(2) Jag talar primärt om
a/ sanningar om mänskliga relationer
b/ sanningar om mänskliga värderingar
c/sanningar om mänskliga livsuppfattn ingar, kosmologier etc


Med vänlig hälsning, Kadmos