Arbetsnatt (28/12 03), skrev och läste. Det dimper till i brevlådan, aha, klockan är fyra, här kommer DN. Det första blicken faller på, sidan 4: mellan 40 och 50 miljarder kronor årligen går åt till att försörja invandrare som inte får till det där med att arbeta. Mellan 40 och 50 miljarder, inte miljoner utan tusen gånger mer: miljarder. Svårt att ta in. Men det är pengar vi andra får i lön för vårt arbete och betalar i skatt.
Det andra min blick faller på, sidan 5: tullen tror sig stoppa max en tiondel av alla insmugglade sprit- och tobaksvaror och betydligt mindre – inte mer utan mindre – av de förbjudna drogerna som väller in över våra gränser. Samtidigt ska tullverket reducera – inte öka utan minska – sina resurser. Va? Knarkkarteller mellanlandar sina varor i Sverige för att vi är så lama och blåögda att vi inget gör och dessutom har ett gott anseende: varor från Sverige klarar sig lättare genom andra länders tullkontroll än andra varor. För att man litar på oss. För att svenskar anses hederliga.
Sverige läcker som ett såll med andra ord. Inte bara den ekonomiska integriteten utan även den moraliska integriteten tycks perforerad. Vårt land ligger och förblöder och parasiter sörplar i sig vårt livsblod. Och det verkar vara fult att bry sig. Vår hederligaste, svenskaste och mest godtrogna minister förblödde så och ingen ser, ingen påpekar, ingen hajar till inför sinnebilden. Blygt och skyggt slår vi ner blicken. Sverige höggs i levern av en dagdrivande serb och Sverige låtsas som ingenting. För att inte skapa onödig missämja, för att inte väcka anstöt, för att… för att hedra offret? Anna hade ju inte velat att man gjorde politik av hennes öde… men vänta nu här… Anna Lindhs öde VAR väl politik? Anna Lindh sågs som en sinnebild för vårt land redan i livet och man får anstränga sig för att inte se det sinnebildliga i hennes död. Sverige är hugget i levern och ligger och förblöder mitt i en tafatt skock som inget gör. Jo de står och känner efter, de står och mår och tycker lite. För jävligt, typ. Men de ser inte vad som sker framför deras ögon och de törs inte dra några slutsatser som leder till konkreta risktaganden. Anna Lindh hade inte velat det, heter det. Just detta blev hennes död och blir även vår död. Sveriges pulsåder är sårad och vi köper platta storbildsskärmar och höjer volymen på Robinson. HALLÅ! Är det kanske dags att dra ur sladden?
Läser i samma DN att 27 präster skrivit under på att alla människor i hela världen är jämlika och vad har vi för kristlig rätt att neka någon enda människa mat och husrum så länge det får plats med en till. Denna humanistiska optimism är kanske vår största läcka. Det är en helig ko men en ko som mer liknar en trojansk häst. Ut ur hästens ihåliga buk myllrar nöden men också hänsynslösheten och girigheten ut i vårt sovande land.
På ett sätt verkar prästerna ha en poäng: Det är för sent, vi har passerat punkten där återvändo ännu är möjlig. Nu kanske det bara återstår att fullborda kullerbyttan och hoppas att de överlevande med Guds nåde kommer upp på fötter. Sverige är som en överfull buss där skrikande flyktingar och tysta parasiter om varandra klänger på taket och håller sig fast i dörrar och fönster och varandra och det kränger och vinglar och bussen håller på att kantra och prästerna menar att ja ja, det är bara att låta bussen kantra. De flesta omkommer och bussen blir skrot men de som överlever kommer därmed att få ut ett nyare och bättre fordon på den gudomliga försynens försäkring för heroiska självutplånare. Vi som med prästerna dör hjältedöden kanske får ynnesten att reinkarnera i Finland eller Norge eller åtminstone Danmark? Där har de vaccinerats av krig och ockupation och vet vad som gäller.
Vad är ett land? Vad är en gräns? Vad är ett folk?
Vad är en familj? Vad är en gemenskap? Vad är en individ?
I denna tid av svarta hål och kärnklyvningar blir allt metaforiskt.
Även Anna Lindhs död, vad hon än själv skulle säga om den saken.
Det är metaforiskt att vi inte kan försvara våra gränser. Vi vet ju inte vilka ”vi” är längre och med vilken rätt vi skulle försvara något. Och vad som skulle försvaras. Är det våra USA-ägda bilfabriker? Är det vår pinsamt lukrativa vapenindustri? Allt relativiseras.
Det finns arbetande invandrare. Jag känner dem från videouthyrningen och pizzerian. De är bra människor. De tänker på sina familjer. Familjerna är stora, alla hänger samman. De flesta bor fortfarande i sina egna sargade länder och dit skickar de sina pengar. Inte bara de som väljer att leva på våra skattepengar utarmar alltså Sverige utan även de som arbetar! Pengar ut, knark och smuggelsprit in. Som säljs för ännu mera pengar som försvinner ut ur landet. Och ingen bryr sig, inte på allvar, inte som om det gällde livet. Men det gör det. Jag har aldrig förut skrivit ner sådana här tankar, jag har knappt vågat tänka dem i sina konsekvenser men i morse klockan fyra snäppte något till. Jag talade med min fru och hon förstod och bad mig skriva DN. Raljera, sa hon. Men jag vill inte raljera. Jag vill ruska er vakna allihop.
De bra invandrarna, vad gör de om eller när Sverige slutligen sjunker? Vad gör de om eller när gränserna angrips på ett tydligare sätt? Kniven på strupen - stannar de och slåss? För vad är de beredda att dö… och hur vet vi det – de har ju redan flytt sina hemländers kamp! Är vi så förvekligade att vi själva flyr med dem (vart – till Norge?) eller vad händer om och när strömmen bryts och den nya platta bildskärmen slocknar? (Ingen fara i första taget – TVn är det sista som kommer att slockna – maten hinner ta slut i affärerna långt innan dess och brunnarna sina). Gunnar Wetterberg pekar på befolkningskurvor på sidan 9 och tycker sig skönja slutet på den svenska modellen. Vi behöver arbetskraft för att orka med 40-talisterna när de blir åldriga. Och svenskar drar sig allt mer för att sätta barn till världen. Inte invandrarna men de svenska svenskarna. Där är det preventivmedel och aborter som gäller.
Man invänder ofta att vi har haft befolkningstillströmningar förut och pekar då gärna på vallonerna. Men vallonerna kom för att arbeta! På 1500-talet fanns det ingen svensk välfärdsmodell som ville försörja vuxna människor som av olika skäl mådde dåligt. ”Tar vi 1990-talets stora invandrargrupp, bosnier, är siffrorna direkt skrämmande. Andelen förvärvsarbetande av den stora grupp som invandrade 1993-94 uppgick 1997 (ett gott arbetsmarknadsår) till 11 procent i Malmö, 16 procent i Göteborg och 28 procent i Stockholm…” påpekar Bo Södersten i sin debattartikel. Elva procent av bosnierna i Malmö 1997 var registrerade arbetstagare – vad gjorde de andra? Vad gör de idag? Vad gör de hela dagarna? På vems bekostnad? Kan vi ha det så här? Vad tycker etablerade invandrare själva om saken? Skulle ni, etablerade invandrare, tolerera ett sådant förhållande i era hemländer? Skulle de anhöriga ni lämnade bakom er i dessa hemländer tolerera det?
Detta är inget politiskt korrekt perspektiv. Reaktionerna från det humanistiska etablissemanget är enkla att räkna ut. Man kommer att tala om etnisk rensning. Och blotta tanken på något som kan förknippas med skräcktermen etnisk rensning i vårt och Anna Lindhs land är nog för att lamslå alla rationella tillmötesgåenden. Men levern är huggen och vad ska vi göra? Vem vågar riskera sitt politiska skinn för sitt lands skull?
Jag växte upp i en vanlig humanistisk vänstermiljö på 60-talet och mina politiska perspektiv i den mån jag hade några var inte helt olika t ex Marita Ulvskogs, hon som intervjuas på sidan 11. Min farmor var judinna. I morse klockan fyra vaknade jag. Jag tror inte att jag kan somna om! Måste jag bli skinnskalle nu?
Jonas Nyström, Södertälje den 28 december 2003
Nationell identitet och internationell moral
Moderator: Moderatorgruppen
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Nationell identitet och internationell moral
Ab aspera ad astra!
Nationell identitet och internationell moral
Du skriver så bra att jag nätt o jämnt förstår vad du säger...
Din tes är alltså att Sverige förblöder och detta på grund av den speciellt svenska humanismen. Du radar upp ett antal fakta och genom att de presenteras som de gör åskådliggör du ett förmodat entydigt och ofrånkomligt orsakssammanhang. Obönhörligt. Den där obönhörliga, domedagsförebådande logiken är lockande. Att den är så lockande betyder förstås inte att du behöver ha fel men den betyder att man får se upp lite.
Om förblödandet är specifikt svenskt borde andra länder vara mindre anemiska eller åtminstone ha annan balans i vätskesystemet. Är det så? Eller är det just Sverige som är svenskast och som därför blöder mest?
Slutna system drabbas av entropi och det är inte ett dugg bättre än att läcka som ett såll.
Du älskar att hata humanister (sådana som till exempel mig) och att slänga ur dig sådana epitet lite en passant är effektivt men säger egentligen inte så mycket. "Humanist" är ett minst lika kvicksilverbetonat adjektiv som "skrytsam". Att använda det på det sätt du gör är effektivt eftersom vardagsanvändningen av detta begrepp närmast står för "godhjärtad människovän" och att du med ditt utifrån-perspktiv ger oss vanliga vita en sådan beteckning utan att gå in på vad du menar att alternativet skulle vara blir ett sätt att tala om att vi är naiva och att du själv sett mer (vilket i och för sig kan vara alldeles sant. Jag bara försöker förstå hur din argumentation fungerar). Jag blir extra misstänksam mot argumentationen eftersom jag är ganska övertygad om att du också använder den för att bekräfta dig själv som "bad boy" och joker med ständigt hot om att bli utkastad från civilisationens olika sociala institutioner... Skrämma gråsparvarna lite och känna sig farlig, du vet...
Vad är det för problem du talar om egentligen? Är det att vi är FÖR MÅNGA? Släppt in fel personer? Det rimliga är väl att problemet inte är antalet personer (många menar ju tvärtom att Sveriges största problem är att vi är för få. Det moderna samhället som bygger på utbyggd infrastruktur, rörlighet och ständiga transporter blir för dyrt att hålla igång om det är glesbefolkat. Minst 25 miljoner borde vi vara för att få snurr på det). Nej problemet är förstås att de som kommer hit inte lönearbetar - och att de pengar som sätts i rullning rullar ut och inte skvätter omkring i det svenska samhället. Menar du att det är vår förkättrade humanism som gör att vi inte ser till att de som kommer hit kommer igång med arbete?
Kapitalismen säckar ihop av sin egen inre logik och på samma sätt är det väl med människorna när de blir lika lättrörliga som pengar. Det går liksom att räkna ut att det blir så här, om det sedan är lite större problem i ett land än i ett annat under en period och om det i så fall skulle bero på olika grad av humanistisk naivitet eller idealism är en annan sak...
Frågan vad en enhet är är bra... Vad är det som sagt vi i så fall ska försvara om vi ska försvara något?
Jag vet inte men jag tror inte man behöver bli skinnskalle
Din tes är alltså att Sverige förblöder och detta på grund av den speciellt svenska humanismen. Du radar upp ett antal fakta och genom att de presenteras som de gör åskådliggör du ett förmodat entydigt och ofrånkomligt orsakssammanhang. Obönhörligt. Den där obönhörliga, domedagsförebådande logiken är lockande. Att den är så lockande betyder förstås inte att du behöver ha fel men den betyder att man får se upp lite.
Om förblödandet är specifikt svenskt borde andra länder vara mindre anemiska eller åtminstone ha annan balans i vätskesystemet. Är det så? Eller är det just Sverige som är svenskast och som därför blöder mest?
Slutna system drabbas av entropi och det är inte ett dugg bättre än att läcka som ett såll.
Du älskar att hata humanister (sådana som till exempel mig) och att slänga ur dig sådana epitet lite en passant är effektivt men säger egentligen inte så mycket. "Humanist" är ett minst lika kvicksilverbetonat adjektiv som "skrytsam". Att använda det på det sätt du gör är effektivt eftersom vardagsanvändningen av detta begrepp närmast står för "godhjärtad människovän" och att du med ditt utifrån-perspktiv ger oss vanliga vita en sådan beteckning utan att gå in på vad du menar att alternativet skulle vara blir ett sätt att tala om att vi är naiva och att du själv sett mer (vilket i och för sig kan vara alldeles sant. Jag bara försöker förstå hur din argumentation fungerar). Jag blir extra misstänksam mot argumentationen eftersom jag är ganska övertygad om att du också använder den för att bekräfta dig själv som "bad boy" och joker med ständigt hot om att bli utkastad från civilisationens olika sociala institutioner... Skrämma gråsparvarna lite och känna sig farlig, du vet...
Vad är det för problem du talar om egentligen? Är det att vi är FÖR MÅNGA? Släppt in fel personer? Det rimliga är väl att problemet inte är antalet personer (många menar ju tvärtom att Sveriges största problem är att vi är för få. Det moderna samhället som bygger på utbyggd infrastruktur, rörlighet och ständiga transporter blir för dyrt att hålla igång om det är glesbefolkat. Minst 25 miljoner borde vi vara för att få snurr på det). Nej problemet är förstås att de som kommer hit inte lönearbetar - och att de pengar som sätts i rullning rullar ut och inte skvätter omkring i det svenska samhället. Menar du att det är vår förkättrade humanism som gör att vi inte ser till att de som kommer hit kommer igång med arbete?
Kapitalismen säckar ihop av sin egen inre logik och på samma sätt är det väl med människorna när de blir lika lättrörliga som pengar. Det går liksom att räkna ut att det blir så här, om det sedan är lite större problem i ett land än i ett annat under en period och om det i så fall skulle bero på olika grad av humanistisk naivitet eller idealism är en annan sak...
Frågan vad en enhet är är bra... Vad är det som sagt vi i så fall ska försvara om vi ska försvara något?
Jag vet inte men jag tror inte man behöver bli skinnskalle
Nationell identitet och internationell moral
Detta är nog en diskussion som borde hållas i Sverige.
Enligt Bo Södersten så kostar invandringen 40-50 miljarder kronor per år.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=217880&previousRenderType=2
Det är i jämförelse med försvaret som kostar ca 45 miljarder, pensioner etc kostar ca 53 miljarder, sjukvården/social omsorg kostar 33 miljarder.
(Uppgifter hmtat från http://finans.regeringen.se/)
Där nämner de dock att invandringen kostar "bara" 7 miljarder.
Jag tycker att Sverige borde minska antalet som får asyl per år och istället satsa på de invandrare som redan finns i landet.
Att se till att de kommer på rätt köl, språkundervisning, hitta ett passande arbete åt dem osv.
Enligt Bo Södersten så kostar invandringen 40-50 miljarder kronor per år.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=217880&previousRenderType=2
Det är i jämförelse med försvaret som kostar ca 45 miljarder, pensioner etc kostar ca 53 miljarder, sjukvården/social omsorg kostar 33 miljarder.
(Uppgifter hmtat från http://finans.regeringen.se/)
Där nämner de dock att invandringen kostar "bara" 7 miljarder.
Jag tycker att Sverige borde minska antalet som får asyl per år och istället satsa på de invandrare som redan finns i landet.
Att se till att de kommer på rätt köl, språkundervisning, hitta ett passande arbete åt dem osv.
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
nationalkaraktär och etnicitet
Det som gör mig beklämd i den här frågan är mina egna reaktioner. Eller bristen på dem. Att jag är ute och går i en park eller på en badstrand och så dyker det upp en skock fullkomligt exotiska varelser där männen är riktiga karlakarlar och kvinnorna bär vackra, mystiska slöjor och de talar en guttural rotvälska som inte ens verkar indoeuropeisk OCH JAG REAGERAR INTE. Var är min nyfikenhet? Var är min förundran? Jag noterar sorgset att jag INTE springer fram till dem och frågar var de kommer ifrån och vad "tack" och "kärlek" och "gud" heter på deras språk, hur det ser ut där de föddes, vad folk i deras hemtrakter har för sorger och glädjeämnen...
De bor ju här. De har kommit för att stanna och de hoppas inte ens att jag ska intressera mig för dem liksom de inte visar minsta spår av intresse för mig och min sort. De bor i stora hyreshus med köpcentra och allt och de har gemenskap och sammanhållning och annat vi saknar här i norden. Men jag bryr mig inte. Jag bara låter dem gå förbi och tror mig veta att de skulle bli förnärmade och misstänksamma om jag gick upp och nosade på dem. Vilket jag ändå inte skulle göra ty de har blivit ett vanligt inslag i samhällsbilden. Herregud, det är ju ARABER, det är PERSER, det är MORER - spännande människor med historia och traditioner och sagor och myter och angelägenheter som skulle få det att svindla, egentligen. Tusen och en natt. Och jag blir vemodig. Jag vill hedra dessa människor och deras egendomliga kultur. Men det förmår jag inte. För de bor här. Vore de gäster så kunde jag behandla dem som det anstår en värd att behandla sin gäst men de ÄR inte gäster. De BOR här. Och jag känner inte deras drömmar, inte deras tankar, inte deras känslor eller intentioner. De luktar inte rätt, rent psykiskt. De är främlingar men de bor här i det land som har formats av min sort. Jag får inte ihop det. Deras ungar ter sig fräcka och högljudda i mina ögon, jag vet inte hur jag ska lita på dem. Jag distanserar mig MEN JAG VILL INTE DISTANSERA MIG från människor som bor i mitt eget land. Och jag inser vad som händer när människor inte kan läsa av varandra fastän de bor ihop. Disken diskas inte. Reglerna och tvången blir allt mer pedantiska, viljan att smita från sina uppgifter blir allt mer självklar. Det finns ingen enhetlig anda, ingen enhetlig atmosfär som håller ihop det hela. DET menar jag när jag undrar vad ett land nu är, vad en gräns är och hur man i ett mångkulturellt samhälle (ett mini-USA) ska uppbåda lust att vårda det allmänna, det gemensamma. Vadå gemensam? Jag (JAG av alla!) KÄNNER ingen gemenskap med dessa människor, de pratar ju inte ens mitt språk fastän de bor i mitt land! Och jag blir FÖRTVIVLAD - jag VILL gilla alla. Jag MÅSTE till och med gilla de jag bor med, annars blir det inte bra, annars måste jag flytta hemifrån. Men jag bor här, jag föddes och växte upp här, jag har rötter, inte i en blomkruka utan i den svenska myllan. Visst, jag hade mina vandringsår och det är jag mycket tacksam över men nu är jag gammal nog att slå ner mina bopålar och bygga vidare på det mina förfäder har påbörjat. Hedra deras möda. Fan, jag börjar låta som värsta nassen och det skrämmer mig. Jag gillar till och med rinkebysvenskan ("värsta" o s v) och ser mycket vitalitet och frisk kraft i Latin Kings och så vidare men nu vill jag leva också. Bo. Arbeta. Odla kultur. Och jag vill gilla alla jag ser. Särskilt främmande folk. Och det kan jag göra om jag vet att de åker bort igen, som gäster gör. Jag säger som Michael Moore: Where's my country, dude?
Detta är KÄNSLOR, inte politiska ställningstaganden. Jag är nyvaken och gnuggar mig fortfarande i ögonen. Och jag vill ha hjälp att se. Från så många håll som möjligt. Även detta fullt naturliga, spontana kejsaren-har-ju-inga-kläder-håll som skrämmer mig med sin doft av Blut und Boden.
jn
De bor ju här. De har kommit för att stanna och de hoppas inte ens att jag ska intressera mig för dem liksom de inte visar minsta spår av intresse för mig och min sort. De bor i stora hyreshus med köpcentra och allt och de har gemenskap och sammanhållning och annat vi saknar här i norden. Men jag bryr mig inte. Jag bara låter dem gå förbi och tror mig veta att de skulle bli förnärmade och misstänksamma om jag gick upp och nosade på dem. Vilket jag ändå inte skulle göra ty de har blivit ett vanligt inslag i samhällsbilden. Herregud, det är ju ARABER, det är PERSER, det är MORER - spännande människor med historia och traditioner och sagor och myter och angelägenheter som skulle få det att svindla, egentligen. Tusen och en natt. Och jag blir vemodig. Jag vill hedra dessa människor och deras egendomliga kultur. Men det förmår jag inte. För de bor här. Vore de gäster så kunde jag behandla dem som det anstår en värd att behandla sin gäst men de ÄR inte gäster. De BOR här. Och jag känner inte deras drömmar, inte deras tankar, inte deras känslor eller intentioner. De luktar inte rätt, rent psykiskt. De är främlingar men de bor här i det land som har formats av min sort. Jag får inte ihop det. Deras ungar ter sig fräcka och högljudda i mina ögon, jag vet inte hur jag ska lita på dem. Jag distanserar mig MEN JAG VILL INTE DISTANSERA MIG från människor som bor i mitt eget land. Och jag inser vad som händer när människor inte kan läsa av varandra fastän de bor ihop. Disken diskas inte. Reglerna och tvången blir allt mer pedantiska, viljan att smita från sina uppgifter blir allt mer självklar. Det finns ingen enhetlig anda, ingen enhetlig atmosfär som håller ihop det hela. DET menar jag när jag undrar vad ett land nu är, vad en gräns är och hur man i ett mångkulturellt samhälle (ett mini-USA) ska uppbåda lust att vårda det allmänna, det gemensamma. Vadå gemensam? Jag (JAG av alla!) KÄNNER ingen gemenskap med dessa människor, de pratar ju inte ens mitt språk fastän de bor i mitt land! Och jag blir FÖRTVIVLAD - jag VILL gilla alla. Jag MÅSTE till och med gilla de jag bor med, annars blir det inte bra, annars måste jag flytta hemifrån. Men jag bor här, jag föddes och växte upp här, jag har rötter, inte i en blomkruka utan i den svenska myllan. Visst, jag hade mina vandringsår och det är jag mycket tacksam över men nu är jag gammal nog att slå ner mina bopålar och bygga vidare på det mina förfäder har påbörjat. Hedra deras möda. Fan, jag börjar låta som värsta nassen och det skrämmer mig. Jag gillar till och med rinkebysvenskan ("värsta" o s v) och ser mycket vitalitet och frisk kraft i Latin Kings och så vidare men nu vill jag leva också. Bo. Arbeta. Odla kultur. Och jag vill gilla alla jag ser. Särskilt främmande folk. Och det kan jag göra om jag vet att de åker bort igen, som gäster gör. Jag säger som Michael Moore: Where's my country, dude?
Detta är KÄNSLOR, inte politiska ställningstaganden. Jag är nyvaken och gnuggar mig fortfarande i ögonen. Och jag vill ha hjälp att se. Från så många håll som möjligt. Även detta fullt naturliga, spontana kejsaren-har-ju-inga-kläder-håll som skrämmer mig med sin doft av Blut und Boden.
jn
Ab aspera ad astra!
Re: nationalkaraktär och etnicitet
Jonas Nystrom skrev:Det som gör mig beklämd i den här frågan är mina egna reaktioner. Eller bristen på dem..... Detta är KÄNSLOR, inte politiska ställningstaganden. Jag är nyvaken och gnuggar mig fortfarande i ögonen. Och jag vill ha hjälp att se. Från så många håll som möjligt. Även detta fullt naturliga, spontana kejsaren-har-ju-inga-kläder-håll som skrämmer mig med sin doft av Blut und Boden.
OK då förstår jag bättre (tror jag). Och dessa känslor skulle i sin tur eventuellt kunna leda till politik? Det vill säga beslut om hur man ska göra i samhället.
Jag känner igen mig i det du beskriver och har också förfärat iakttagit mina prmitiva reaktioner inför det som jag spontant upplever som guttural rotvälska, gapiga ungar osv. Om man tar reaktionen och känslan till intäkt för något annat, om den kanske till och med är omedveten, det är väl då man kanske blir skinnskalle. Jag har känt samma avstånd och till och med äckel inför personer med utvecklingsstörning (som jag tidigare arbetade med), samma primitiva reaktion från min sida som beror på att jag inte alls känner igen mig, eller känner igen mig tillräckligt för att inte kunna känna igen mig snarare. Jag tror att du har alldeles rätt i att det som händer när människor inte kan läsa av varandra är att diskar blir odiskade och sopsorteringen kollapsar. Och regler och pedanteri frodas.
Jag tänker: Nu ser världen ut så här. Det är faktiskt alldeles orimligt att tänka sig att vi skulle kunna återgå till ett mer statiskt samhälle där folk runt omkring en har åtminstone hundraåriga rötter och det mesta gemensamt med en själv. När jag arbetade med utvecklinssgtörda blev min räddning (för bevarandet av min naiva humanism) att jag hittade sätt att kommunicera som gjorde att jag kunde känna det gemensamt mänskliga. Något "vi" och inte bara jag och den andra som jag skulle ta hand om. Hur detta ska gå att överföra för mig själv i mitt eget bostadsområde, min egen trappuppgång, min egen sopstation, vet jag inte men som jag ser det är det så det kan gå till.
Hur mycket av någon slags "platsidentitet" som har att göra med att människorna runtomkring en på den platsen har ett långt förhållande till den vet jag inte. Det är klart att det har betydelse men redan rörligheten inom landet har ju brutit upp den identiteten. Jag har flyttat runt i Sverige en hel del och även vistats i ganska olika sociala miljöer och känt mig mycket främmande (och varit det). Det är nog gradskillnader snarare än artskillnader även om gradskillnaden är stor...
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
tolerans möter intolerans
http://www.roks.se/kvinnotryck/kt8_03_rep_ana.html
I ovanstående berättelse - som tyvärr inte är unik - skildras en subkultur som Sverige fått. Denna subkultur präglas av total rasism och intolerans. Hur bemöter vi den utan att själva bli rasistiska och intoleranta? Prata förstånd med dem? Sticka huvet i sanden (som vanligt)? Jag är fortfarande yrvaken men oroar mig för hur det går när jag vaknar till ordentligt. Vill knappt prata om det här men vill heller inte ignorera det.
jn
I ovanstående berättelse - som tyvärr inte är unik - skildras en subkultur som Sverige fått. Denna subkultur präglas av total rasism och intolerans. Hur bemöter vi den utan att själva bli rasistiska och intoleranta? Prata förstånd med dem? Sticka huvet i sanden (som vanligt)? Jag är fortfarande yrvaken men oroar mig för hur det går när jag vaknar till ordentligt. Vill knappt prata om det här men vill heller inte ignorera det.
jn
Ab aspera ad astra!
Intolerant mot intoleransen?
Jag känner mig också verkligen maktlös inför den här frågan. Jag som
är starkt religionskritisk och kan gå rätt hårt åt kristendomen får lätt tunghäfta när det gäller islam - dels på grund av att jag inte kan
lika mycket om islam och att det då handlar om invandrare.
När vi kritiserar ideologier bland "infödingar" så har vi i alla fall en bas
gemensamt men det har man inte där. Sen vet man ju att man lättare
kan drivas in i fundamentalism om man känner främlingsskap gentemot
omgivningen.
Kontakten måste komma först på något sätt - eller?
är starkt religionskritisk och kan gå rätt hårt åt kristendomen får lätt tunghäfta när det gäller islam - dels på grund av att jag inte kan
lika mycket om islam och att det då handlar om invandrare.
När vi kritiserar ideologier bland "infödingar" så har vi i alla fall en bas
gemensamt men det har man inte där. Sen vet man ju att man lättare
kan drivas in i fundamentalism om man känner främlingsskap gentemot
omgivningen.
Kontakten måste komma först på något sätt - eller?
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Nationell identitet och internationell moral
agnostica,
Samma problematik finns när ens mormor ligger på dödsbädden och talar om Gud, det är då också svårt att vara kritisk. Destå starkare ideologins förespråkare är destå lättare är det att vara kritisk och rättfärdiga sin egen ståndpunkt. Vid en viss punkt slår det dock över, och det kan bli ohälsosamt att försöka rättfärdiga sin egen ståndpunkt.
Det värsta scenariot är att det bildas starka grupper i Sverige som får en attityd mot det traditionellt Svenska, då kommer problemen att accelerera, då är de inte längre offer. De blir då fiender som vi ser som starka, och de är olika de "gamla svenskarna". Det är skillnad på att ha olika attribut och funktioner i en helhet och att vara olika på ett sätt som gör en integration omöjlig. Mångkultur är på sikt omöjlig i en helhet, och integrationens motsats. Mitt förslag är därför att genom filosofin hitta de gemensamma nämnarna som möjliggör integrationen innan konflikterna accelererar och med det lidandet. Vi måste tala om detta i stället för att försvara våra egna ideologier (och vår kultur) som om de vore absoluta. Vi måste gå bortom detta. "Egen identitet" kan hårddras till omöjlighet - då inget i livet är självständigt - eller vidgas till att omfatta större helheter.
Att vi människor är lika är en kliché utan praktisk funktion så länge människor inte ser de gemensamma nämnarna. De gemensamma nämnarna finns bortom abstraktionen.
Kulturens värde är främst ett försvar, och i bästa fall ett försök till förklaring. Något egenvärde har den inte som odling, det har endast naturen; de funktionella formerna som tjänar människans utveckling (att förverkliga våra funktioner som existerar bortom våra vanföreställningar). Är kulturen en sådan yttring så faller den inte under min kulturdefinition. Vi kan kalla det god och dålig kultur så att inget missförstås; dålig kultur är resultatet av felaktig kunskap och förståelse (något jag inte gör anspråk på att känna, fast lite kanske
)
Johan
Samma problematik finns när ens mormor ligger på dödsbädden och talar om Gud, det är då också svårt att vara kritisk. Destå starkare ideologins förespråkare är destå lättare är det att vara kritisk och rättfärdiga sin egen ståndpunkt. Vid en viss punkt slår det dock över, och det kan bli ohälsosamt att försöka rättfärdiga sin egen ståndpunkt.
Det värsta scenariot är att det bildas starka grupper i Sverige som får en attityd mot det traditionellt Svenska, då kommer problemen att accelerera, då är de inte längre offer. De blir då fiender som vi ser som starka, och de är olika de "gamla svenskarna". Det är skillnad på att ha olika attribut och funktioner i en helhet och att vara olika på ett sätt som gör en integration omöjlig. Mångkultur är på sikt omöjlig i en helhet, och integrationens motsats. Mitt förslag är därför att genom filosofin hitta de gemensamma nämnarna som möjliggör integrationen innan konflikterna accelererar och med det lidandet. Vi måste tala om detta i stället för att försvara våra egna ideologier (och vår kultur) som om de vore absoluta. Vi måste gå bortom detta. "Egen identitet" kan hårddras till omöjlighet - då inget i livet är självständigt - eller vidgas till att omfatta större helheter.
Att vi människor är lika är en kliché utan praktisk funktion så länge människor inte ser de gemensamma nämnarna. De gemensamma nämnarna finns bortom abstraktionen.
Kulturens värde är främst ett försvar, och i bästa fall ett försök till förklaring. Något egenvärde har den inte som odling, det har endast naturen; de funktionella formerna som tjänar människans utveckling (att förverkliga våra funktioner som existerar bortom våra vanföreställningar). Är kulturen en sådan yttring så faller den inte under min kulturdefinition. Vi kan kalla det god och dålig kultur så att inget missförstås; dålig kultur är resultatet av felaktig kunskap och förståelse (något jag inte gör anspråk på att känna, fast lite kanske
)Johan
Johan Ågren skrev:agnostica,
Mitt förslag är därför att genom filosofin hitta de gemensamma nämnarna som möjliggör integrationen innan konflikterna accelererar och med det lidandet. Vi måste tala om detta i stället för att försvara våra egna ideologier (och vår kultur) som om de vore absoluta. Vi måste gå bortom detta. "Egen identitet" kan hårddras till omöjlighet - då inget i livet är självständigt - eller vidgas till att omfatta större helheter.
Att vi människor är lika är en kliché utan praktisk funktion så länge människor inte ser de gemensamma nämnarna. De gemensamma nämnarna finns bortom abstraktionen.
Johan
Det låter så bra men hur går vi tillväga i praktiken? Gemensamma
nämnare kan man förstås finna i vardagen genom att samtala om
mänskliga vardagliga angelägenheter som är neutrala i förhållande
till olika religioner och ideologier. Men räcker det att försöka vara
allmänt snäll och samtala om okontroversiella ting?
Hur kommer man vidare?
agnostica
Hurra nu kom jag äntligen på hur man gör när man citerar
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
agnostica,
i praktiken handlar det om ett fördjupande, alltså inget lätt och kanske inget som (den kortsiktiga) utvecklingen pekar på. Men ordet förståelse som ofta används i sådana här sammanhang är inte så dumt. Genom att förstå funktionerna bakom olika människors agerande kan vi se hur vi någonstans är lika fast olika. Det är inget problem att interagera med olika människor så länge man relaterar till samma grund och har en gemensam strävan. Det handlar kanske främst om att bearbeta det dogmatiska i respektive lägers trosinriktningar; att byta religion mot en levande filosofi, och då är vi tillbaka vid; "att genom filosofin hitta de gemensamma nämnarna". Rent konkret så handlar det om att i samhället stimulera sådana processer. Några andra genvägar än ansträngning tror jag inte finns, kanske SM och psykedelisk terapi då
Och grattis till dina nyförvärvade citatfunktionskunskaper
Johan
i praktiken handlar det om ett fördjupande, alltså inget lätt och kanske inget som (den kortsiktiga) utvecklingen pekar på. Men ordet förståelse som ofta används i sådana här sammanhang är inte så dumt. Genom att förstå funktionerna bakom olika människors agerande kan vi se hur vi någonstans är lika fast olika. Det är inget problem att interagera med olika människor så länge man relaterar till samma grund och har en gemensam strävan. Det handlar kanske främst om att bearbeta det dogmatiska i respektive lägers trosinriktningar; att byta religion mot en levande filosofi, och då är vi tillbaka vid; "att genom filosofin hitta de gemensamma nämnarna". Rent konkret så handlar det om att i samhället stimulera sådana processer. Några andra genvägar än ansträngning tror jag inte finns, kanske SM och psykedelisk terapi då
Och grattis till dina nyförvärvade citatfunktionskunskaper
Johan
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
En sak, Johan och Fann, är att jag när jag känner efter och är på det humöret verkligen kan FÖRSTÅ de där muslimska eller assyrisk-kristna fäderna som hellre dräper sina döttrar än ser dem knulla runt med svennar på krogarna. Det är nästan skrämmande men tyvärr, jag förstår dem. Det är bara det att jag inte tycker att vi kan tolerera det här. Och jag tror att de skulle förstå det. Särskilt om man var skarp och tydlig från första början. Typ:
"(med tolk) Hej nyanlända mellerstaöstare. Var hälsade. Allah akh bar!Jag kommer att vara er lots in i det nya landets seder och bruk. Innan vi börjar är det en sak jag vill göra mycket klart för er. Jag tycker inte om att ni är här. Ni hörde rätt. Jag inser att ni säkert har era skäl att lämna era hemländer men att ni kommer hit ÄR ett problem och ingen vore betjänt av att vi stack under stol med den saken. Vet ni, svenskarna är så olika er till lynnet att ni knappast fattar hur olika ni är, och de flesta svenskar vill inte tro det. Tror ni till exempel på Gud? (spridda jakanden). Genomsnittssvensken skulle inte svara på en sån fråga. Eller så skulle han neka. Men tror ni att svensken inte håller nånting för heligt? För svensken är det mycket som är heligt. Först och främst naturen. Man vistas inte gärna i kyrkor men naturen är helig. Där är man gärna. Men man skränar inte där, man är tystlåten, lyssnande. Man lyssnar till (ni kommer inte att tro mig) TYSTNADEN. För svensken talar Gud i tystnaden i naturen. Men han skulle inte uttrycka det på det viset. Naturen är helig, man går gärna dit och hämtar kraft, bönen är ordlös och marken och stillheten helig. MAN SKRÄPAR INTE NER. Den av er som slänger så mycket som en fimp i skogen kommer att sättas på nästa plan till Moskva, är det uppfattat? En annan sak som svensken håller helig är relationer, även mellan män och kvinnor. Sex är som skogen. Man går gärna dit men man skriker inte där, man stör inte livet där. Överhuvudtaget ÖVERDRIVER man inte i Sverige. För svensken är det heligt att känna av gränser och respektera dem. Det är inte lätt och ni kommer att göra många misstag i början men ni måste lära er annars kan ni inte vara här, har ni förstått! Man kan inte räkna ut dessa gränser, de följer inga kända principer, de är olika från gång till gång men det är heliga. Så svårt är det att vara i Sverige. Svensken är som regel hövlig. Men det är ohövlig att vara för hövlig, även där måste man lära sig att KÄNNA vad som passar sig. Gör man inte det så kommer man ALDRIG att bli accepterad som fullvärdig samhällsmedlem även om hövligheten kommer att göra så att ni kan tro att ni är accepterade. Det ser lätt ut att vara svensk och för svenskar är det också lätt men det är SVÅRT att lära sig, kanske omöjligt. Man måste lära sig nyanserna i tonfallen och ordvalen. Man måste förstå vad det är att modulera stämman. Svenskar tror ofta att ni är arga hela tiden, de tycker ni är skrikiga och grova och de undviker er. Svenskar tycker INTE om konfliker, en sak som är helig är samförstånd. SAMFÖRSTÅND är när man utan många ord förstår vad den andre förstår. Utan samförstånd dör Sverige. Om ord och lagar ersätter samförståndet så kollapsar den svenska moralen.
Svensken tycker inte om att ni bygger moskéer i hans land. Visst, han kommer aldrig att erkänna det - det förbjuder honom den svenska hövligheten - men så är det. Sverige ÄR svenskens moské. Tänk om svenskar kom till ert land och byggde sig kyrkor inuti era moskéer! För svensken är naturen helig. Svensken är inte beredd att försvara naturen för redan försvarandet av det heliga fördriver det. Därför är svensken mycket sårbar, hans gud är mycket flyktig. Måste han tala om det heliga så försvinner det ur hans känsla. Och en svensk utan känsla för det heliga är en olycklig människa. En neurotisk människa. Skymfa inte svensken. Lär er att smälta in, att respektera hans seder och bruk. Han kommer aldrig att insistera på att ni gör det men gör ni inte det så går någonting inom honom sönder. Det är alltså bäst om ni inte bor här. Svensken kommer inte att säga som det är - kanske inte ens till sig själv- men under den kanske tillmötesgående ytan så upplever han er närvaro som om någon slagit upp ett tält i hans vardagsum. Någon som inte ens är en gäst utan som tänker stanna. Det är en olycklig situation. Det är inte sannolikt att ni kan bli svenskar men om ni inte gör allt för att era barn åtminstone ska fostras till svenskar så är det bättre att ni vandrar vidare. Annars gör ni våld på ert värdland. Blanda er med svenskarna. Det kommer inte vara lätt, svårare än det verkar eftersom svensken är hövlig och konflikträdd, men om ni klumpar ihop er i förorterna och skapar kolonier så dör Sverige. Svensken vet då snart inte längre vad som är svenskt. Det blir svenskt att ha förorter fulla med människor som inte talar svenska. Och landet kollapsar. Först moraliskt, sedan ekonomiskt. man kan inte ha ett sunt näringsliv som inte bygger på samförstånd, på moral. Inte i Sverige. Inte utan att förstöra Sverige. Om ni struntar i hur det går för Sverige så måste vi skicka bort er. Eftersom VI inte struntar i hur det går för Sverige. Klart? Bra. Då över till problem nummer ett: era döttrar. De kommer att växa upp i en fri kultur. De liksom ni kommer att tro att det inte råder några moraliska regler i denna fria kultur. Eftersom även era döttrar saknar den svenska finkänsligheten kommer många av dem att överdriva och vilja bete sig väldigt sexuellt utmanande. Ni kommer att bli arga på dem och vi kommer att tycka att de skriker i kyrkan. Det är ett problem. Återigen: "allt eller inget" fungerar inte i Sverige. Lär er det heliga uttrycket: LAGOM ÄR BÄST. Vad som är lagom vet man inte, det måste man få en känsla för. Få den känslan eller dra vidare. Ni kan bara få den genom att umgås med svenskar på deras villkor. Lär känna deras historia och deras litteratur även om de själva inte tycks kunna den. De har den i blodet, inte ni. Ni måste ha den i medvetandet. Det kommer inte att räcka men utan går det inte. Läs Ellen Key. FÖRSTÅ Ellen Key. Läs Viktor Rydberg. FÖRSTÅ Viktor Rydberg. Och Jonas Gardell. Det blir inte lätt men annars går det inte.
Lämna era hemländers seder och bruk hemma! Svensken har ett ordspråk: Ta seden dit du kommer. Han kommer aldrig att insistera på att ni gör det. Men om ni inte gör det så kommer svensken själv att glömma sina seder inom några generationer. Ni eller era barn kan alltid återvända till era hemländer - men vart ska svensken ta vägen när han inte känner igen sitt land? Om ni ens oavsiktligt rubbar den ömtåliga kulturen i Sverige så kommer även det svenska näringslivet att gå under - och vem ska då skicka bidrag till era länder?
En man och en kvinna behöver sitt hemland såsom de behöver varandra. Om ni alls kan: åk hem. Återvänd till ert folks länder, där ni och naturen talar samma språk. Här blir ni aldrig helt lyckliga, aldrig helt fullständiga."
De senaste två somrarna har vi sett en våg av albanier i Stockholm. De tigger. De låter sina barn tigga. Och ger man - och det gör man gärna som empatisk svensk - så tar de hela handen. De tvingar oss att bli hårdhjärtade. Det är inte bra. Det tog lång tid för oss att bli så inkännande som vi är, så förstående och rättvisa. Östeuropéerna kan få oss att hårdna på kort tid. Klimatet har redan hårdnat betydligt. Inte med östeuropeiska mått, bevars, men med svenska. Det är en sån fälla - sätter man hårt mot hårt så blir man själv hård. Men sätter man inte hårt mot hårt så blir man till slut cynisk. Och då är man hård ända in i kärnan. Det är värre. Då är man själsligt död. Bättre då att skicka ut de som alls går att skicka ut och integrera resten. De som vägrar att låta sig integreras kan heller inte stanna.
De flesta av mina vänner tycker tvärtom. Och jag förstår dem. Men jag håller inte med, inte längre. Att jag sedan har en hjärtlig kontakt med många invandrare (kurder, assyrier, jugoslaver) gör inte saken lättare. Men det är inget personligt. Jag har en assyrisk tandläkare och han är underbar. En jugoslav hör till mina närmaste vänner men han är egentligen en riktigt cynisk snyltbagge. En charmig parasit som skrattar åt dumma, blåögda svenskar och deras dumma, blåögda system. Han tycker att han, som trixar och snyltar, gör Sverige en tjänst som väcker folk så att de inte är så naiva. Han tycker det är dags för Sverige att vakna upp, säger han, och inse att det är som det är i världen, och att Sverige är en del av världen. jag tycker att han vill hämnas. Att han inte unnar någon att ha det bättre än han själv hade det. Han stjäl ohämmat i butiker och fifflar vilt och är cyniskt kallhamrad i affärer och urskuldrar sig med sin taskiga barndom. Undrar hur många det finns som tänker som han? Sånt tänk vinner ju, det smittar av sig mest eftersom det är hårdast.
ja ja. Gonatt då.
jn
"(med tolk) Hej nyanlända mellerstaöstare. Var hälsade. Allah akh bar!Jag kommer att vara er lots in i det nya landets seder och bruk. Innan vi börjar är det en sak jag vill göra mycket klart för er. Jag tycker inte om att ni är här. Ni hörde rätt. Jag inser att ni säkert har era skäl att lämna era hemländer men att ni kommer hit ÄR ett problem och ingen vore betjänt av att vi stack under stol med den saken. Vet ni, svenskarna är så olika er till lynnet att ni knappast fattar hur olika ni är, och de flesta svenskar vill inte tro det. Tror ni till exempel på Gud? (spridda jakanden). Genomsnittssvensken skulle inte svara på en sån fråga. Eller så skulle han neka. Men tror ni att svensken inte håller nånting för heligt? För svensken är det mycket som är heligt. Först och främst naturen. Man vistas inte gärna i kyrkor men naturen är helig. Där är man gärna. Men man skränar inte där, man är tystlåten, lyssnande. Man lyssnar till (ni kommer inte att tro mig) TYSTNADEN. För svensken talar Gud i tystnaden i naturen. Men han skulle inte uttrycka det på det viset. Naturen är helig, man går gärna dit och hämtar kraft, bönen är ordlös och marken och stillheten helig. MAN SKRÄPAR INTE NER. Den av er som slänger så mycket som en fimp i skogen kommer att sättas på nästa plan till Moskva, är det uppfattat? En annan sak som svensken håller helig är relationer, även mellan män och kvinnor. Sex är som skogen. Man går gärna dit men man skriker inte där, man stör inte livet där. Överhuvudtaget ÖVERDRIVER man inte i Sverige. För svensken är det heligt att känna av gränser och respektera dem. Det är inte lätt och ni kommer att göra många misstag i början men ni måste lära er annars kan ni inte vara här, har ni förstått! Man kan inte räkna ut dessa gränser, de följer inga kända principer, de är olika från gång till gång men det är heliga. Så svårt är det att vara i Sverige. Svensken är som regel hövlig. Men det är ohövlig att vara för hövlig, även där måste man lära sig att KÄNNA vad som passar sig. Gör man inte det så kommer man ALDRIG att bli accepterad som fullvärdig samhällsmedlem även om hövligheten kommer att göra så att ni kan tro att ni är accepterade. Det ser lätt ut att vara svensk och för svenskar är det också lätt men det är SVÅRT att lära sig, kanske omöjligt. Man måste lära sig nyanserna i tonfallen och ordvalen. Man måste förstå vad det är att modulera stämman. Svenskar tror ofta att ni är arga hela tiden, de tycker ni är skrikiga och grova och de undviker er. Svenskar tycker INTE om konfliker, en sak som är helig är samförstånd. SAMFÖRSTÅND är när man utan många ord förstår vad den andre förstår. Utan samförstånd dör Sverige. Om ord och lagar ersätter samförståndet så kollapsar den svenska moralen.
Svensken tycker inte om att ni bygger moskéer i hans land. Visst, han kommer aldrig att erkänna det - det förbjuder honom den svenska hövligheten - men så är det. Sverige ÄR svenskens moské. Tänk om svenskar kom till ert land och byggde sig kyrkor inuti era moskéer! För svensken är naturen helig. Svensken är inte beredd att försvara naturen för redan försvarandet av det heliga fördriver det. Därför är svensken mycket sårbar, hans gud är mycket flyktig. Måste han tala om det heliga så försvinner det ur hans känsla. Och en svensk utan känsla för det heliga är en olycklig människa. En neurotisk människa. Skymfa inte svensken. Lär er att smälta in, att respektera hans seder och bruk. Han kommer aldrig att insistera på att ni gör det men gör ni inte det så går någonting inom honom sönder. Det är alltså bäst om ni inte bor här. Svensken kommer inte att säga som det är - kanske inte ens till sig själv- men under den kanske tillmötesgående ytan så upplever han er närvaro som om någon slagit upp ett tält i hans vardagsum. Någon som inte ens är en gäst utan som tänker stanna. Det är en olycklig situation. Det är inte sannolikt att ni kan bli svenskar men om ni inte gör allt för att era barn åtminstone ska fostras till svenskar så är det bättre att ni vandrar vidare. Annars gör ni våld på ert värdland. Blanda er med svenskarna. Det kommer inte vara lätt, svårare än det verkar eftersom svensken är hövlig och konflikträdd, men om ni klumpar ihop er i förorterna och skapar kolonier så dör Sverige. Svensken vet då snart inte längre vad som är svenskt. Det blir svenskt att ha förorter fulla med människor som inte talar svenska. Och landet kollapsar. Först moraliskt, sedan ekonomiskt. man kan inte ha ett sunt näringsliv som inte bygger på samförstånd, på moral. Inte i Sverige. Inte utan att förstöra Sverige. Om ni struntar i hur det går för Sverige så måste vi skicka bort er. Eftersom VI inte struntar i hur det går för Sverige. Klart? Bra. Då över till problem nummer ett: era döttrar. De kommer att växa upp i en fri kultur. De liksom ni kommer att tro att det inte råder några moraliska regler i denna fria kultur. Eftersom även era döttrar saknar den svenska finkänsligheten kommer många av dem att överdriva och vilja bete sig väldigt sexuellt utmanande. Ni kommer att bli arga på dem och vi kommer att tycka att de skriker i kyrkan. Det är ett problem. Återigen: "allt eller inget" fungerar inte i Sverige. Lär er det heliga uttrycket: LAGOM ÄR BÄST. Vad som är lagom vet man inte, det måste man få en känsla för. Få den känslan eller dra vidare. Ni kan bara få den genom att umgås med svenskar på deras villkor. Lär känna deras historia och deras litteratur även om de själva inte tycks kunna den. De har den i blodet, inte ni. Ni måste ha den i medvetandet. Det kommer inte att räcka men utan går det inte. Läs Ellen Key. FÖRSTÅ Ellen Key. Läs Viktor Rydberg. FÖRSTÅ Viktor Rydberg. Och Jonas Gardell. Det blir inte lätt men annars går det inte.
Lämna era hemländers seder och bruk hemma! Svensken har ett ordspråk: Ta seden dit du kommer. Han kommer aldrig att insistera på att ni gör det. Men om ni inte gör det så kommer svensken själv att glömma sina seder inom några generationer. Ni eller era barn kan alltid återvända till era hemländer - men vart ska svensken ta vägen när han inte känner igen sitt land? Om ni ens oavsiktligt rubbar den ömtåliga kulturen i Sverige så kommer även det svenska näringslivet att gå under - och vem ska då skicka bidrag till era länder?
En man och en kvinna behöver sitt hemland såsom de behöver varandra. Om ni alls kan: åk hem. Återvänd till ert folks länder, där ni och naturen talar samma språk. Här blir ni aldrig helt lyckliga, aldrig helt fullständiga."
De senaste två somrarna har vi sett en våg av albanier i Stockholm. De tigger. De låter sina barn tigga. Och ger man - och det gör man gärna som empatisk svensk - så tar de hela handen. De tvingar oss att bli hårdhjärtade. Det är inte bra. Det tog lång tid för oss att bli så inkännande som vi är, så förstående och rättvisa. Östeuropéerna kan få oss att hårdna på kort tid. Klimatet har redan hårdnat betydligt. Inte med östeuropeiska mått, bevars, men med svenska. Det är en sån fälla - sätter man hårt mot hårt så blir man själv hård. Men sätter man inte hårt mot hårt så blir man till slut cynisk. Och då är man hård ända in i kärnan. Det är värre. Då är man själsligt död. Bättre då att skicka ut de som alls går att skicka ut och integrera resten. De som vägrar att låta sig integreras kan heller inte stanna.
De flesta av mina vänner tycker tvärtom. Och jag förstår dem. Men jag håller inte med, inte längre. Att jag sedan har en hjärtlig kontakt med många invandrare (kurder, assyrier, jugoslaver) gör inte saken lättare. Men det är inget personligt. Jag har en assyrisk tandläkare och han är underbar. En jugoslav hör till mina närmaste vänner men han är egentligen en riktigt cynisk snyltbagge. En charmig parasit som skrattar åt dumma, blåögda svenskar och deras dumma, blåögda system. Han tycker att han, som trixar och snyltar, gör Sverige en tjänst som väcker folk så att de inte är så naiva. Han tycker det är dags för Sverige att vakna upp, säger han, och inse att det är som det är i världen, och att Sverige är en del av världen. jag tycker att han vill hämnas. Att han inte unnar någon att ha det bättre än han själv hade det. Han stjäl ohämmat i butiker och fifflar vilt och är cyniskt kallhamrad i affärer och urskuldrar sig med sin taskiga barndom. Undrar hur många det finns som tänker som han? Sånt tänk vinner ju, det smittar av sig mest eftersom det är hårdast.
ja ja. Gonatt då.
jn
Ab aspera ad astra!
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
mer kverulans
Nigeriabrev. Nu har de blåögdaste av alla äppelkindat präktiga nordarier som går att uppbåda, nämligen antroposoferna - KÖPT NIGERIABREV FÖR FYRA MILJONER AV RÖRELSENS PENGAR! Ska man skratta eller gråta?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=1804&a=164402
Gonatt igen då...
jn
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=1804&a=164402
Gonatt igen då...
jn
Ab aspera ad astra!
Nationell identitet - en myt
Den nationella identiteten är en myt så god som vilken religion som helst
och den fungerar väl på samma sätt som religionen att skapa
"vi och dom" -förhållanden.
På sikt kanske det är bra att många vandrar in och vi blir uppblandade
och uppmixade så vi blir så förvillade att vi inte längre kan hålla koll
på det där "svenska" eller vad det nu är. Tänk om vi till slut blir bara
människor?
och den fungerar väl på samma sätt som religionen att skapa
"vi och dom" -förhållanden.
På sikt kanske det är bra att många vandrar in och vi blir uppblandade
och uppmixade så vi blir så förvillade att vi inte längre kan hålla koll
på det där "svenska" eller vad det nu är. Tänk om vi till slut blir bara
människor?
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
Inga särarter - inga möten. Ingen smärta men heller ingen kärlek. Ingen dynamik helt enkelt. Bara dödhet. Stagnation. Ingen utveckling. Därför är jag angelägen om att HEDRA SKILLNADER, inte släta över eller spä ut dem. Detta gäller såväl ras som kön och ålder, de tre givna skillnaderna/egenskaperna vi begåvas med. Alla särarter har något viktigt att bidra till helheten med - men de kan bara göra det om de bottnar i sig själva. När det gäller aboriginier och andra fjärran folkspillror är vi vanligen rörande eniga om detta. Men inte när det gäller oss själva!
jn
jn
Ab aspera ad astra!
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster