Myter och annat om Det stora språnget framåt...

[Zokrates]

Men som kines står denne ju lägre ner på den mänskliga skalan, förvisso ett trappsteg ovanför negern!

Det var ju synd att du inte kände till att enligt kinserna, så står de högst i den mänskliga evolutionära utvecklingen, vita däremot, befinner sig snäppet över "negern" som du så smaklöst uttryckte dig!

Rätt ska vara rätt Janne svenne banan.

[Algotezza]

Men som kines står denne ju lägre ner på den mänskliga skalan, förvisso ett trappsteg ovanför negern!

Det var ju synd att du inte kände till att enligt kinserna, så står de högst i den mänskliga evolutionära utvecklingen, vita däremot, befinner sig snäppet över "negern" som du så smaklöst uttryckte dig!

Rätt ska vara rätt Janne svenne banan.

Envar sin egen rasist/ Übermensch...

Alle Menschen sind nur nackte Apfen!

Hilsen fra Algotezza

[biggj]

Hejsan!

Det var även så, visst Logos. Men Taiping-upproret var dessutom en social revolt mot årtionden av förödmjukande underutveckling i det kinesiska samhället, dessutom naturkatastrofer av kolosalformat, floder bytte fåror med enorma mänskliga offer, och britterna hade tvingat på kineserna knark i över 50 års tid vid det här laget. Taiping var ett stort uppror, förmodligen det största i historien fram tills Mao och hans gerilla inledde kampen mot fascism och liberalism i det dåvarande Kina 75-80 år efter Taiping. Qing-dynastin hade i praktiken redan vid början av 1800-talet förlorat sin legimitet i Kina, de var ju dessutom utlänningar och betraktade som sådana! Också mot detta opponerade sig forna Ming-chavunister när det drog ihop sig till en extrem social revolt i slutet av 1840-talet. Taiping hade kunnat överta styret i Kina, men rörelsens ledare var inte eniga, och dessutom hjälpte frikårer från de europeiska makterna till att besegra Taiping.

Och där har du rätt Logos, precis som Ryssland, USA och Indien är Kina ingen enhetlig stat, utan mer att se som ett gammaldags imperium, med massor av olika folkgrupper, men där den dominerande etniska gruppen förtrycker de övrige!

Nu vidare i vårt sökande efter de gäckande miljonerna som inte verkar gå att finna i några källor!  :)

Dödligheten bland de vuxna – finner vi spåren av den extrema svälten här?

De anglosaxiska författarna sökte därefter att rädda sina teser med att föra fram siffror som skulle visa att en minskning av antalet äldre mellan år 1953 och år 1964. Resultaten tenderade att bli lika nedslående för deras teser som teserna kring barnadödligheten, skulle det visa sig. Det står helt klart att ett land som genomgått en sådan snabb utveckling mot bättre levnadsförhållanden som Kina, även borde innebära ett bättre hälsoläge för de äldre, inte ett sämre hälsoläge. Författarna argumenterade för att siffrorna visade en minskning av andelen äldre berodde på att de förnekades mat under svältperioden. Men även här fick författarna som såg en massvält i Kina problem med siffrorna. De påstod att andelen äldre män över 45 år minskade liksom andelen kvinnor över 65 år. Kvinnor över 45 år ökade alltså – medan män över 45 år minskade.

Man kan fråga sig vad för slags ransoneringssystem kunde leda till sådana siffror? Ett ransoneringssystem som ger föda till kvinnor mellan 45 och 65 år, men inte till män i samma ålder. Ja kvinnorna måste ha gynnats särskilt mycket eftersom deras andel i åldern 75-79 år ökade med en halv procent enligt de officiella siffrorna för perioden 1953-1964. Jämfört med åldersgruppen kvinnor under 65 år som ökar ungefär lika mycket. Även åldersgrupperna 20-24 och 45-49 år ökar med nästan samma siffror, 0,57 respektiver 0,55 procent per år. Utgår man från dessa siffror ser man ingen diskriminering alls av de äldre i dåtidens Kina. Det hela kan bäst förklaras genom att författarnas antaganden och uppskattningar är helt uppåt väggarna. Vi fortsätter följa, ursprungligen från det officiella Kina, Ashton m.fl. resonemang och siffror för olika årsgruppers ökningar under den aktuella perioden 1953-1964, se tabell 3 nedan:

Tabell 3. Årlig genomsnittlig ökning av olika åldersgrupper i Kina,
fördelat på könen, åren 1953-1964
Ålder      Manlig ökning (%) Kvinlig ökning (%)
10-14           3.83                           4.58
15-19           1.30                           1.61
20-24           0.66                           0.57
25-29           1.42                          1.13
30-34           2.07                           1.47
35-39           1.13                           0.91
40-44           0.90                           1.02
45-49           0.48                           0.55
50-54           0.47                           0.83
55-59           0.16                           1.27
60-64           0.00                           0.96
65-69          -0.64                           0.11
70-74          -1.02                          -0.37
75-79          -0.08                           0.51
80+            -0.54                           -0.22
(Källa: Ashton m.fl. 1984)

Artikeln som vi ovan relaterar till påstår alltså att det skulle ha förekommit en extrem svält i Kina under de undersökta åren. Och det är visserligen sant att författarna till artikeln har sina poänger om det hela. De framför vissa samband mellan antalet födda utifrån den officiella födelsestatistiken som kom ut år 1982 och som behandlade åren 1953-1964. Och det ligger säkerligen en del i antagandena om födelsetalen för 1964 och befolkningstalet i Kina år 1982. Och är det så att olika källor, oberoende av varandra, visar på samma resultat, då finns det naturligtvis en större möjlighet att det troligen också varit så i verkligheten. Men så är det inte i detta fall, siffrorna och uppskattningarna går åt helt olika håll – vilket gör det hela mindre sannolikt eller ens troligt.

Det bör dock påpekas att det rådde särskilda omständigheter när den förnyade viljan att få fram reella siffror kring den kinesiska folkmängden alldeles efter Maos död. Ovetskapen om hur stor Kinas befolkning egentligen var, var en omständighet som den nya ledningen i Kina ville råda bot på, av flera anledningar. I Kina hade man försökt tillämpa en familjeplanering redan i början på 1970-talet, men den var inte särskilt effektiv. Mao var inte pigg på att hindra en befolkningsökning eftersom han såg fler kineser innebära ökad makt. De yngre teknokraterna och samhällsplanerarna var emellertid oroade för att en ökande befolkning skulle bli ett hinder för utvecklingen och äta upp alla framsteg som gjordes. Denna fara kände även Deng Xiaoping, och så fort han tagit makten 1978, påbörjades radikala planer på att söka vägar att stoppa en skenande befolkningsökning. Plötsligt sattes en stor apparat igång med syfte att få ordning på den demografiska bilden av Kina. Ett annat syfte var även att skapa siffror för tidigare perioder, och se till så siffrorna gynnade den nya regimens politiska linje.

Judith Banister noterade att 1982 års befolkningstal på olika sätt avvek från andra demografiska uppgifter från samma år. Bland annat såg hon att siffrorna för överlevande efter födslarna inte sammanföll med födelsetalen för år 1982. Hon ansåg att den åldersgrupp som föddes åren 1958-1962 och levde år 1982, inte heller stämde med de födelsetal som angivits för just åren 1958-1962. Detta kunde inte stämma enligt logikens lagar, fler hade fötts då än som hade åldern 20-24 år just under år 1982.

Men det behövde inte innebära att det fattades folk som Banister trodde. Problemet var inte svårare än att Banister helt enkelt inte hade några tillförlitliga källor. Hon hade i praktiken skrivit en hel bok om siffror och tal som hon vid närmare granskning inte alls visste om de var efterhandskonstruerade eller om de var ”riktiga”! Redan Ansley Coale hade i en artikel funnit en mindre svacka än Banister för antalet registrerade födslar åren 1958-1962 och den åldersgrupp som år 1982 befann sig mellan 20 och 24 år. Vilket faktiskt innebar att det stora påstådda antalet svältande barn, och vuxna för den delen, kraftigt minskade i antal. För åren 1961-1962 existerade inte alls den stora barnadödlighet i Coales rapport, som Banister försökt påvisa.

Allt detta underminerar hela bilden av att det skulle ha förekommit en extremt stor svält i Kina åren 1958-1962. Däremot har en del författare och propagandister sökt skapa en hypotes om en stor svält i Kina under det stora språngets dagar, utan att ha någon täckning alls i några säkra, eller ens sannolika, källor. Men det är en helt annan sak än att påstå att det dog 30, 60 eller 90 miljoner av svält under fyra års tid under Det stora språngets dagar…
(Källor: J. Banister, China's Changing Population, Stanford University Press, 1987)

MVH
bigj

[Kallekula]

"Kallekula"
Jo jag känner till det. Frågan är om det är finansieringen eller de fakta som förs fram av forumet som kritiseras?

Logos:
inte sett hos Forum för levande historia, som tenderar att behandla det de undersöker som små isolerade fickor av ideologisk ondska.

Det är därför man vill lägga ner detta statliga åsiktsinstitut!
Tycker jag verkar vara en vettig ide annars bör man väll skriva spalt kilometer om kapitalisterna och de neo liberalas brott ochså?

Lär väll inte hända så länge som Frydrich sitter vid  makten!

Håller. All smutsig byk ska drags fram.

Det finns ett problem med att tala om kapitalismens verkningar, positiva och negativa. Detta eftersom = tecken kan sättas kapitalism=det moderna samhället. Men visst kan man visa på tex dödstal sedan tja 1850 och framåt, för världen som helhet. Fast då ska man väl också väga in det positiva med. En storpotät med andra ord. Skulle vara intressant om någon på detta forum tog tag i denna fråga.

Dock så håller jag med vänstertomtarna vad det gäller USA. I alla fall i det avseendet att deras härjningar ska beslysas. Har jag inget emot.

Personligen så ser jag inte kapitalism som ett självändamål (om def är stora kapitalstarka företag, privatpersoner, banker etc) utan det är den fria marknaden som är nyckeln till framgång. (men det får vi ta i en annan tråd).

[biggj]

Hejsan!

Vi har nu kollat ett flertal av de mer kända massmordsförfattarna vad gäller Kinas demografiska historia åren kring 1960! Och ännu har vi inte påträffat en enda källa som ens är i närheten av någon stor svält. Även om det faktiskt förekom matbrist, och svält, på sina håll i Kina under dessa år, en provins som sägs ha hemsökts värre än det normala var Sechuan i det bergiga sydvästra Kina gränsande mot Tibet. I övrigt är källorna förvånansvärt tysta - fram tills 1982 då det plötsligt exploderade av rapporter som "sipprade" ut, eller "läckte" ut till världen utanför Stora Murens Mittersta Rike om en svält som sedan stegvis byggdes på för varje nytt alster som gavs ut om Det stora språnget mot framtiden....

Vad gav den kinesiska folkräkningen år 1982 för information?

Slutligen kommer en del ”bevis” för en stor svält i Kina åren 1959-1961 från kinesiska folkräkningar. Det kan man alltså utröna om man vet antalet födda under det stora språnget och sedan jämföra dessa siffror med hur många som befann sig i åldersgruppen 21-23 år när folkräkningsdata från Kina släpptes ut år 1982. Och faktiskt ser det ut som om det föddes färre barn dessa år – frågan är varför? Alldeles bortsett från att siffrorna först påträffades år 1982, över 20 år efter den påstådda katastrofen.

Även om det faktiskt var så att siffrorna verkligen visar på färre födslar åren 1959-1961 behöver detta ändå inte betyda att massor av barn dog av svält. Deng Xiaopings regim tog fram siffror som visade på en massiv nedgång i fertiliteten under de nämnda åren för det stora språnget. Vad kan då ha orsakat denna nedgång i fertiliteten? Om det nu med säkerhet är så – vilket vi inte vet? Hunger och försämrade villkor kan ha spelat en stor roll här, eftersom människor ogärna skaffar barn om de vet att barnen kanske inte får tillräckligt med föda! Men var det då frågan om den största svälten i historien som en del skribenter har kallat denna period under Maos styre? Den holländska svälten åren 1944-1945 ledde till en 50 procentig nedgång i födelsetalen jämfört med tidigare år. Svälten i Bangla Desh åren 1974-1975 ledde också till en 50 procentig nedgång i antalet födslar jämfört med normala år.  

Dessa siffror, från Deng Xiaopings regim, tenderar att vara påfallande lika de kinesiska talen för fertiliteten för åren 1959-1961. Även om svälten var tragisk i sig i både Nederländerna åren 1944-1945 eller i Bangla Desh åren 1974-1975, ledde det inte till den extrema dödlighet såsom vissa demografer och författare påstår sig ha bevis för under det stora språnget i Kina. I Bangla Desh dog tiotusentals, inte tiotals miljoner som det påstås ha gjort i Kina. Men oavsett detta finns det en del problem i den kinesiska statistiken för vissa år under 1950-1960-talen. Vi bör hela tiden hålla i minnet att de kinesiska siffrorna om den påstådda svälten inte dyker upp förrän år 1982, ungefär samtidigt som beskyllningarna för att Mao hade låtit miljoner svälta ihjäl också började cirkulera i västvärlden. Och det är inte oviktigt i sammanhanget.

Judith Banister påstod att det var konstigt att de tre folkräkningarna som företogs åren 1953, 1964 och 1982 företog ett så likartat mönster utifrån kön och ålder. Det var påfallande, menade hon, att könen var nästan exakt lika många i Kina. Trots att man inte rimligen kunde få fram det verkliga antalet kineser som levde i landet beroende på svårigheterna att räkna alla i avlägsna regioner eller ens alla i en vanlig bondby. Dessutom gjordes dessa folkräkningar i största hemlighet, särskilt den från år 1964.

Professor Ping-ti Ho vid University of British Colombia i Kanada, skrev år 1953 att folkräkningen detta år delvis var uppskattningar mer än en egentlig folkräkning enligt västerländskt synsätt. Ändå tycks den ha varit träffsäker då de efterföljande folkräkningarna tenderar att sammanfalla med denna på ett naturligt sätt. Kineserna gissade inte så fel, trots allt.

Vi återgår till det gytter av teser och hypoteser som florerar om huruvida det förelåg en massvält som tog tiotals miljoner under stora språngets tid eller inte. John Aird påstod sig ha bevis för att de olika könen och åldersgrupperna som presenterades i 1953 års folkräkning i Kina faktiskt var orealistiska. Detta bygger han på oredovisade icke-officiella data från samma folkräkning där det framgår att åldersgruppen 5-24 år är allt för låg liksom att åldersgruppen över 75 år är allt för hög. Dessa siffror borde diskuteras mer, menade han i sin skrift från 1968, Population Growth and Distribution in Mainland China.

Att det förekommer oklarheter vad gäller de olika åldersgruppernas andelar av den totala folkmängden kan dock ha naturliga orsaker, eller rättare skrivet, onaturliga orsaker i form av krig och annat som tär på en åldersgrupp. Det är väl helt klart att åldersgruppen 5-24 år under år 1953 var underrepresenterad därför att den bara tills för fyra år tidigare utsatts för stora påfrestningar i det inbördeskrig som då utkämpades. Arméchefer brukar ju vara intresserade av att ha yngre män i sina led, särskilt män i åldern 17-18 år upp till cirka 35-40 års ålder. Svårare behöver det inte vara, men samtidigt bör vi inse att all form av historisk återgivning även innehåller subjektiva antaganden och subjektiva inslag.

Dessutom bör vi komma ihåg att all historia skrivs av vinnarna – och kommunisterna var vinnarna i det kinesiska inbördeskriget. Därmed tenderade de att skriva till egen fördel, även när det gäller de demografiska siffrorna. Hur det egentligen var med befolkningsstorlek och åldersgruppernas fördelning i 1950-talets Kina vet vi fortfarande inte, frågan är om vi någonsin får de verkliga siffrorna? Däremot bör det i framtiden gå att få en sannolik bild av skeendet – men då bör Kina vara en demokrati liksom att många historiker och forskare i västvärlden bör ta av sig de ideologiskt färgade glasögonen och mer söka efter fakta och sanning än billiga propagandistiska poäng som med tiden ändå avslöjas.
Källor:
J. Bongaarts, Does Malnutrition Affect Fecundity? Ur Science, 9 Maj, 1980  
+
B. Ashton, K. Hill, A. Piazza och R. Zeitz, Famine in China 1958-1961, ur Population and Development Review volume 10, nr. 4, 1984
+
J. Banister, An Analysis of Recent Data on the Population of China, Indian Institute of Asian Studies, 1983
+
Ping-ti Ho, Studies on the Population of China 1368-1953, Harvard East Asian Studies 4, University of British Colombia, 1959
+
J. Aird, Population Growth and Distribution in Mainland China. Ur Joint Committee of the U.S. Congress. An Economic Profile of Mainland China. Praeger, 1968

MVH
bigj

[Logos]

Jo jag kan tro på det. Så fort man talar om Kinas historia och sociala omvälvningar så dyker det alltid, med våra mått mätt, upp helt absurt stora dödssiffror. Ta Taiping-upproret i mitten av 1800-talet till exempel: 20 miljoner döda i stridigheterna och kanske 60 miljoner ihjälsvultna. Tror man.

Den klassiska konfucianska ståndpunkten har ju också alltid varit att försöka uppnå "stabilitet" och att undvika sociala omvälvningar, i och med vetskapen om de enorma konsekvenser som varje rörelse får(och för att man velat bevara klassamhället givetvis). Något som man definitivt inte efterlever idag, då man raserar de välfärdssystem som faktiskt (till ett högt pris) byggdes upp under kommunismen och klyftorna ökar. Frågan är när Kina exploderar igen? Den kinesiska regeringen försöker ju på europeiskt manér vända frustrationen till ett nationalistiskt ramaskri mot minoriteterna och kanske lyckas det. Vi får se.

De försöker på europeiskt manér mana till konsumtion för att sluta leden, åtminstone när jag såg deras talesman predika. Klyftorna berodde enligt honom på att ekonomin inte nådde till de fattiga, ibland flyttade, bönderna med naturhushållning och de stora aktörerna dumpar såklart priserna (vem vill köpa 5 grisar, det finns ju inga pengar i det, 5000 däremot).

Det var faktiskt skrämmande, jag minns inte exakta ordalagen, men meningen var det ingen tvekan om:

Den nya medelklassen måste lyfta underklassen genom att konsumera mera.

Jag läste en artikel om några kinesiska bönder (som ansågs vara representativa för normen) som i princip levde på naturahushållning och sparade de slantar som de fick tag på till en buffert för sjukvård (som tidigare var gratis). Myndigheterna såg det här som ett problem, eftersom det handlade om en så stor summa pengar som inte användes till konsumtion så att man hade speciella kampanjer för att förmå bönderna att konsumera. Utan att lyckas. Från Mao till Mammon.

[Zokrates]

Kina, ännu ett land att exploatera tänker väst.. och gör det...

[matahari]

Zokrates
Det var ju synd att du inte kände till att enligt kinserna, så står de högst i den mänskliga evolutionära utvecklingen, vita däremot, befinner sig snäppet över "negern" som du så smaklöst uttryckte dig!
Rätt ska vara rätt Janne svenne banan.

Du kan inte mena att du tolkade detta på detta viset? Du menar inte att jag
än en gång ska få en möjliget till eran sega humor igen? Är alla kommunister imbecilla ägg med Eq på 180 Zokrates?

[matahari]

Biggen har ännu inte ställt någon fråga i denna tråd och vi lär få vänta i evigheters evigheter i vanlig ordning och som vanligt handlar det om en
monolog ur nån av dennes böcker.

Ja ja, intent nytt under solen således!

Undras om biggen kommer att beslysa Kinas brott mot Tibetaner eller Uigurer?

[biggj]

Hejsan!

Har tydligen blivit inne bland trollen att föra in foton i trådarna. Kanske de tror att de märks mer, och att någon bara för den skull tager dem på allvar! Men det kanske är en missräkning, även det? Där inte kunskapsförmågan räcker till, där kan knappast den målade beskrivningen göra bättre!
Nu till trådens ämne, den kinesiska historien åren 1958-1961!

Osäkerhet kring den kinesiska folkmängden perioden 1947-1965

De kinesiska tidningarna kallade nöden och svälten åren 1961-1962 för den värsta svälten i Kina sedan 1879. År 1961 tvingades Kina importera 6,2 miljoner ton säd från Kanada och Australien. År 1962 importerades 5,32 miljoner ton säd. Sammanlagt importerade Kina omkring 30 miljoner ton säd mellan åren 1961 och 1965, till en kostnad av 2 miljarder US dollar, enligt Robert Price i hans bok International Trade of Communist China från 1967.

Kina hade behov av att importera mer säd, men USA tvingade Kanada och Australien att begränsa deras sändningar till Kina, trots att Kanada och Australien var villiga att bevilja Kina ännu större krediter för att hjälpa Kinas befolkning. USA:s påtryckningar och embargo kan mycket väl ha påverkat en del av försörjningsproblematiken i Kina under dessa år.
Men själva grundorsaken låg i naturens plötsliga nycker, t.ex El Niño-fenomenet 1957-1958, översvämningarna längs Gula floden i juli 1959 då drunkningar samt efterkommande missväxt uppskattningsvis krävde 2 miljoner människoliv längs flodens sista 75 mil innan utloppet i Bo Hai-bukten. År efter, 1960, drabbades stora delar av norra Kina av torka medan andra områden längre åt sydost drabbades av oväder och skyfall, bl.a Hong Kong drabbades av enorma skyfall redan under sommaren 1959. Enligt Encyclopaedia Britannicas årsböcker från åren 1958 till 1962 redovisas onormala väderförhållanden under samtliga dessa år. Väderförhållandena orsakade både torka och översvämningar i olika delar av Kina, och 55 procent av den odlade jorden drabbades av torka 1960, medan man uppskattar att 60 procent av jordbruksmarken inte levererade spannmål och ris alls detta år. Utöver detta kommer själva samhällssystemets oförmåga att snabbt gripa in, eller rent av att ens låta problematiken komma upp till ytan – och diskuteras offentligt. Mycket riktigt påpekar ju exempelvis ”nobelpristagaren i ekonomi”, Amartya Sen, att det sker mer av sådana felsteg i diktaturer än i demokrater – och då drabbas naturligtvis människorna.

Maurice Meisner, en av de största Kina-kännarna, forskare vid The University of Wisconsin, USA, ser tre olika sätt att närma sig problematiken under denna period i Kinas historia. Man kan påstå att det är helt fel att alls påstå att 20-30 miljoner människor svalt ihjäl under det stora språngets år, eller att det var den sista stora svältepidemin som avslutades då. Svältperioder hade förekommit i varje generation i Kina sedan början av 1800-talet! Eller så var det en enorm felplanering av jordbruket som ledde till de stora talen vad gäller antalet svältoffer, menade han som tredje alternativ.
Den idag bortgångne Willem Frederik Werthheim, professor emeritus vid Universitetet i Amsterdam, expert på Indonesiens historia och det tidigare Holländska Ostindien, även omtalad Kina-kännare i västvärlden, påpekade att de som påstår att mellan 17 och 29 miljoner människor svalt ihjäl åren 1958-1961 faktiskt inga källor har! Detta påpekar han i sin artikel Vilda svanar och Mao´s agrara strategi (1997). Alltså mot den av Jung Chang skrivna boken Vilda svanar – tre döttrar av Kina som kom ut år 1991, och ett år senare på svenska. En mycket läsvärd bok, man får en intressant insyn i hur det kinesiska systemet på olika sätt fungerade – och inte fungerade. År 1957 var Wertheim i Kina och hörde då talas om två forskare där, Fei Xiao-tung, sociolog och Chen Ta, demograf, vilka hade råkat i onåd hos de styrande kommunisterna. Det berodde på att Chen Ta kritiserade den officiella kinesiska dogmen att Kinas befolkning år 1957 hade ökat till 600 miljoner från 450 miljoner åren 1947-1953. Det var omöjligt menade han. Kinas befolkning kunde inte ha ökat med omkring 150 miljoner på bara 6 år. Under en tid då revolution och inbördeskrig rådde, åtminstone under de tre första av dessa sex år. En 30-procentig folkökning på bara drygt sex år var helt enkelt omöjlig, menade Chen Ta, vilket sociologen Fei Xiao-tung höll med om. För detta råkade de båda forskarna i onåd hos kommunistpartiet redan i mitten av 1950-talet. De styrande ville få upp folkökningen så mycket det gick, för att just kunna peka på hur väl deras nya samhällssystem fungerade och hur gynnsam den var för befolkningen som nu ökade tack vare mer av mat, arbete, kläder och välstånd. Avvikelser från denna dogm sågs ej med blida ögon av de styrande. Chen Tas utsagor var provocerande för både den dåtida, såväl som den nutida, kinesiska regimen. Om folkökningen var så stor så skulle ett avbräck på mellan 17-29 miljoner ha märkts i statistiken – vilket det inte gjorde. Detta avbräck märktes inte heller i någon statistik från provinserna under dessa år.  

De saknade 17-29 miljonerna var helt enkelt en felräkning från början till slut – dessa 17-29 saknade miljonerna hade i verkligheten aldrig funnits, enligt demografiexperten Doktor Ping-ti Ho, professor i historia vid University of Chicago, i hans bok Studies on the Population of China, 1368-1953. Detta framförde han i en artikel i Harvard East Asian Studies No 4, 1959. Osäkerheten över hur mycket folk det egentligen bodde i Kina under 1950-talet bidrog till denna oreda kring statistiken, man visste inte riktigt om det fanns 450 miljoner eller så många som 600 miljoner människor i landet vid kommunisternas maktövertagande. Det enda man visste var att folkökningen satte rejäl fart under 1950-talet, då den oro som hade präglat landet sedan mer än ett århundrade nu äntligen tog slut! Hur många som egentligen levde i Kina under de svåra åren vet man således inte – därmed kan man inte heller veta hur många som svalt ihjäl! Att många säkerligen faktiskt svalt ihjäl, är säkert sant, men ingen har någon siffra som ens är i närheten av sanningen – eftersom ingen troligen känner till sanningen!  

Ser man till de vanligaste källorna om Kinas befolkningsutveckling är det troligt att Kinas befolkning redan år 1947 var långt över 500 miljoner, kanske 540-550 miljoner. Efter det att inbördeskriget avslutades och bönderna kunde odla jorden igen, nu utan godsägare som tvingade av dem det mesta av deras produktion, började förmodligen befolkningen åter att öka. Redan mot slutet av 1950-talet kan den ha nått närmare 600 miljoner, eller rent av 650 miljoner. Därefter fortsatte den att öka kraftigt under 1960-talet, och troligen var folkmängden redan år 1965 uppe i omkring 750 miljoner. Hos vissa källor kan man se ett våldsamt avbräck mellan åren 1960 och 1961, men även extrema ökningar mellan 1964 och 1965 som båda är omöjliga ur ett demografiskt perspektiv. Är det här de saknade miljonerna från 1960-1961 finns? Var folkökningen verkligen femtio miljoner mellan 1964 och 1965? Kan en årlig folkökning vara så hög över huvud taget? Om man ser till den årliga ökningen som kännetecknar Kinas befolkningsutveckling mellan 1940-talet och resten av 1900-talet så finns inget år som befolkningen ökat så kraftigt. Ja, inte heller åren 2001-2008 visar någon så kraftig ökning – trots att befolkningen då var nästan dubbelt så stor som år 1965!
Källor:
Price, Robert L. “International Trade of Communist China, 1950-1965”, An Economic Profile of Mainland China, Vol II, sid. 600-601. Washington, D.C. U.S. Government Printing Office, 1967.
+
Encyclopaedia Britannica, 14:e reviderade upplagan, om åren 1958 till 1962 i Kina
+
Maurice Meisner, Mao´s China: A history of the Peoples republic´, 1977
+
Maurice Meisner, Marxism, Maoism and Utopianism : Eight Essays, 1982
+
Se även Wertheim, Willem Frederik, Third World: Whence and Whither? Protective State Versus Aggressive Market, 1997
http://www.atimes.com/atimes/China/FD01Ad04.html  
+
Ping-ti Ho, Studies on the Population of China, 1368-1953, Harvard East Asian Studies No 4, 1959.
+
Jan Lahmeyer, Kinas folkmängd genom historien
http://www.library.uu.nl/wesp/populstat/populframe.html

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vi går vidare med jakten på de gäckande miljonerna, var finns de? Var fanns de? Fanns de alls?

Funderingar och tankar om den stora svältens politiska vidd

Det kan här vara på sin plats att notera vad Wikipedia skriver i ”Great Chinese Famine” om de siffror som antas visa svältens omfattning. Vi hör även en avvikande röst i dessa sammanhang:
“The estimations vary largely because of inaccurate data, thanks to the efforts of the government to hide the actual situation (all the related data was classified as extremely confidential until their disclosure after 1983). Due to the unpleasant political implications, some people deny the validity of any of these estimates on the ground of "the absence of reliable country-wide population census." As Wim F Wertheim, emeritus professor from the University of Amsterdam, put it in the article "Wild Swans and Mao's Agrarian Strategy", University of Amsterdam:
-Often it is argued that at the censuses of the 1960s "between 17 and 29 millions of Chinese" appeared to be missing, in comparison with the official census figures from the 1950s. But these calculations are lacking any semblance of reliability...it is hard to believe that suddenly, within a rather short period (1953-1960), the total population of China had risen from 450 [million] to 600 million”.
http://en.wikipedia.org/wiki/Three_Year ... e-Atimes-5   (Januari 2007)

Jag kan bara hålla med professor Wertheim i denna iakttagelse. Man kunde önska att fler funderade på de spörsmål han framlägger, istället för att följa den konspirationsbenägna flocken!  
Vad hände då i Kina under dessa år? Tre klara orsaker som påverkade, och drev fram svälten och matbristen, kan tydligt skönjas vid en närmare granskning. För det första verkar det vara otvetydigt är vädret var besvärligt åren 1957-1960, med torka i norr och översvämningar i söder. Gula floden svämmade över i juli 1959, och hela floddalen i östra Kina drabbades med enorma mänskliga offer.
För det andra finner vi en drivkraft i själva den kinesiska samhällsapparaten. Vad som också kan sägas orsaka en del av dessa katastrofer som drabbade människorna var just Det Stora Språnget och allt det extraarbete och på sina håll rena slöseriet med arbetskraften vilket innebar att jordbruksproduktionen på många håll blev lidande. Något som märktes redan 1959, enligt de dåtida kinesiska rapporterna. Inte minst från provinserna Sichuan och Henan där matbristen enligt rapporterna var särskilt svår, och där svälten faktiskt drabbade befolkningen.
Det tredje problemet var den kinesiska statsmakten och det totalitära systemet över huvud taget. Man rapporterade inte missförhållanden av rädsla för att anklagas för att ha orsakat problemen vilket innebar att den nödvändiga avrapporteringen sköts framåt, vilket innebar att hjälpsändningarna kom igång för sent för många människor. Allt detta sinkade åtgärderna för att lindra matbristen under hela år 1959, och även år 1960 som måste ha varit mycket besvärligt och problematiskt för stora delar av befolkningen. Inte förrän i januari 1961 beslutades om krafttag, och man började köpa spannmål från Australien och Kanada för att lindra nöden.

Under våren 1960 började anklagelserna mot Mao Zedong öka i styrka och hans maktposition försvagades. Man anklagade Mao för att ha satt igång folkkommunerna och Det Stora Språnget – två av de företeelser som sades ha förstärkt livsmedelsbristen i landet. År 1961 var Mao mer eller mindre utfrusen ur den högsta styrande makten i Beijing, och hans stjärna var i dalande. Men Mao lyckades hålla sig kvar som ledare för armén och där åtnjuta ett visst mått av respekt – något som troligen räddade hans ställning inför framtiden. Hans rykte bland större delen av befolkningen var även fortsatt gott, vilket innebar en räddningsplanka för honom längre fram – och gynnade en comeback till toppen av det kinesiska styret. Han drog sig tillbaks från makten, men bidade troligen sin tid och planerade en återkomst till makten när bara tillfälle gavs, och de besvärliga åren började förblekna i folks minnen.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vår ihärdiga jakt på sanningen är lång och gäckande, var finner vi sanningen om de många miljonerna avlidna människorna som så många källor söker få oss att tro?  :D

Forum för Levande historia – en del av den kinesiska statens historieskrivning?

Intressant är att notera en del av de källor som används av Forum för Levande historia, angående dödstalen under ”Det Stora Språnget” 1958-1961. Vi följer nedan en del av det som skrivits av dem som sammansatt materialet som ligger till grund för Forum för Levande Historia. Den finns att läsa och begrunda på nätet, bara att klicka sig fram! Det är sant att just Forum för Levande Historia åtnjuter ett gott rennomé bland den svenska allmänheten, och det är i sig ett bra initiativ. Under senare år har dock kritiken tilltagit då ”forskarna” på forumet nogsamt undviker de verkligt stora folkminskningarna och överdödligheten i världen under de gångna seklen, trots att det finns gott om material. Man kan misstänka att de har politiska och ideologiska motiv till detta, att tro att det finns neutrala forskare utan egna privata agendor är det samma som att tro på jultomten – en vacker tanke men omöjlig i sak. Men när jag läste dess källintag och på vad de byggde sina siffror om just ”Det Stora Språnget” i Kina, blev jag lite konfunderad, dels av den okritiska förhållningen till en del källor, dels på den lite avsnäsande attityden gentemot dem som ifrågasätter det stora antal dödsoffer under denna tid, 1958-1961!

Det finns inga relevanta källor som egentligen kan upplysa om det exakta, eller ens det sannolika antalet svältoffer under denna tid – och då borde man förvänta sig lite mer ödmjukhet även från ”forskarna” kring Forum för Levande Historia! Annars ligger man ju snubblande nära propagandisternas roll, och det antar jag att de inte vill förknippas med! De källor man har angående storleken på den stora svälten i Kina åren 1958-1961 är samtliga konstruerade lång tid efteråt, oftast närmare 20 år efter den aktuella tiden. De källor som kan förväntas vara med sannolikheten överensstämmande, är lokala, eller regionala, rapporter från skilda delar av Kina – men någon heltäckande rapportering existerar ej från denna tid. Alla är efterhandskonstruktioner av skilda slag. Nedan några textstycken från Forum för Levande Historia, angående svältens offer och omfattning:

FFLH (Forum För Levande Historia)
” Följden av Stora Språngets hybris blev en ekonomisk och social katastrof utan like men framför allt, och i första hand, en mänsklig tragedi i form av den värsta hungersnöden i Kinas historia. Händelseförloppet på den högsta beslutsfattande nivån inom kommunistpartiet tolkades och beskrevs på 1980- och 1990-talen av utländska statsvetare med tillgång till det som skrivits av det officiella Kinas historiker, en begränsad (om än ofta informativ) dokumentation från Språnget, och läckta samlingar av tal av Mao Zedong vilka sammanställts under Kulturrevolutionen. De bästa produkterna av denna periods internationella forskning i det som för enkelhetens skull kan sägas höra hemma i den ”Pekingologiska skolan” omfattar fransmannen Jean-Luc Domenachs The Origins of the Great Leap Forward, andra och tredje bandet av skotten Roderick MacFarquhars triologi The Origins of the Cultural Revolution, australiensaren Frederick C. Teiwes Politics and Purges in China: Rectification and the Decline of Party Norms (reviderad utgåva), samme Teiwes och taiwanesen Warren Suns China’s Road to Disaster: Mao, Central Politicians and Provincial Leaders in the Unfolding of the Great Leap Forward, amerikanen David Bachmans Bureaucracy, Economy and Leadership in China: The Institutional Origins of the Great Leap Forward och kanadensaren Alfred L. Chans Mao’s Crusade: Politics and Policy Implementation in China’s Great Leap Forward.”
(Källa: Forum för Levande historia, Stora Språnget i Kina, sid. 72, not 286)

Kommentar:
Här finner vi en bekant, Roderick MacFarquhar, ni vet han som använde sig av CIA:s källor för att beskriva Kina under 1960-talet! På andra håll dyker andra ”Kina-forskare” upp som vi har omnämnt i vår redogörelse, även dessa med en del oklart förflutet vad gäller källorna. Det är egentligen bara ”professor” Rummel från Hawaii som avfärdas som en clown i samlingen, hans teorier är allt för magstarka till och med för ”forskarna” kring Forum för Levande Historia, vilka ju knappast själva kan påtalas vara direkt noggranna med sina källor – allt annat hade ju misskrediterat dem till propagandanivån direkt! Intressant är även varför man plötsligt fick tag på ”läckta” källor från Kina under 1980-1990-talen? Kan läckorna ha varit avsedda, rent av? Såsom vi antytt tidigare?

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

En svensk statligt finansierad institution, men driven av inte helt seriösa "forskare", Forum för Levande Historia, har vi just nu under luppen!

Här framförs emellertid fler ”säkra” källor om svältens omfattning, underlaget är hämtat från olika håll, även Kina! Här framförs emellertid fler ”säkra” källor om svältens omfattning:

FFLH
”Det finns fortfarande ingen officiell av KKPs ledning sanktionerad siffra för det totala antalet ’människor som dog en onaturlig död’ (fei zhengchang siwang – det kinesiska uttryck som mindre ordagrant och mer idiomatiskt i detta sammanhang bör översättas till ”offer”) i Kina under åren 1959–1961 - det vill säga antalet offer för hungersnöden under/efter det Stora Språnget. Olika högt placerade källor har under åren givit vitt skilda uppgifter. Den pensionerade f.d. sekreteraren till Röda Arméns fader Zhu De och tillika vicechefen för KKP:s Centrala Partihistoriekontor Liao Gailong hävdade år 2000 att det t.o.m. kan ha rört sig ”närmare 40 miljoner”. År 2004 sade en sekreterare till den f.d. ordföranden för Kinas Nationella Folkkongress Wan Li i en TV-intervju att ”30 miljoner människor svalt ihjäl under de tre svåra åren”. I ett på initiativ av KKP:s Centrala Propagandadepartement producerat encyklopediskt verk Det Samtida Kinas Befolkning som utkom redan 1988 antyddes det att antalet ”människor som dog en onaturlig död under de tre svåra åren” hade legat någonstans mellan 20 och 30 miljoner.”
(Källa: Forum för Levande Historia, kommunismens brott, sid. 74, not 295)

”Forskarna” som framställt Det Stora Språngets många miljoner dödsoffer för Forum för Levande Historia, skriver vidare följande intressanta iakttagelser:

FFLH
”En inhemsk forskningsinventering av vad som skrivits i och utanför Kina om hungersnöden och antalet svältoffer presenterades av två kinesiska forskare vid den Sjunde Årliga Akademiska Konferensen om Nationens Historia i november 2007, i staden Yan’an. Författarna inkluderade och granskade kritiskt ett stort antal oberoende, och på skilda metodologiska och empiriska grunder vilande siffror: man fördömde i sammanhanget som helt och hållet ovederhäftig den mycket inflytelserike nätbaserade forskaren Chen Bihong som hävdat att antalet människor som dog en onaturlig död överhuvudtaget inte kan ha varit några 30 miljoner, eller 20 miljoner, eller 10 miljoner, eller ens en enda miljon till antalet… och en annan forskare på nätet Zhang Zhihong som hävdar Att 30 miljoner skulle ha svultit ihjäl under Stora Språnget Framåt är en ren och skär fabrikation. Här är det alltså intressant att notera att den stora svälten 1959–1961, precis som Förintelsen i Europa, har givit upphov till en slags förnekardiskurs. Denna vägran att acceptera en tragisk sanning besitter dock ingen legitimitet i det kinesiska forskarsamhället och ges ej heller utrymme i andra medier än just på webben.”
(Källa: Forum för Levande Historia, kommunismens brott, sid. 74, not 295)

Kommentar:
Man kan fråga sig varför de som anser att den stora svälten kanske inte var så omfattande trots allt, av de svenska ”forskarna”, anses utgöra en ”förnekardiskurs”? Och är det verkligen en styrka att det ”kinesiska forskarsamhället” inte ger utrymme till andra röster än de egna av partiledningen tillåtna? Vad fler röster kan denna diktatur inte ha tystat? Känner våra Forum-”forskare” till det? Om inte, så är det pinsamt, om man gör det, men ändå stödjer sig på diktaturens utvalda ”källor", desto mer osmakligt! I detta fall verkar ”forumforskarna” lita på det kinesiska forskarsamhället, styrt av en diktatorisk partielit, i andra fall gör man det inte – är inte det att betrakta som en viss oklarhet i var man står gentemot en diktatur, när det gäller våra svenska ”forumforskare”? Forumforskarna har ju själva inga källor som kan anses vara obestridliga när det gäller den enorma svälten!

MVH
bigj