Har Sverige behov av en lågutbildad arbetskraft?

[Restless]

Sitter och funderar på frågan varför invandrare i så hög utsträckning befinner sig utanför arbetsmarknaden, vilken är den bästa förklaringen till orsaken och vilken är den bästa åtgärden på problemet? (om man nu anser det vara ett problem.)

Det jag ser, utan några ideologiska glasögon nu, är att många invandrare i synnerhet kvinnor då, oftast har en väldigt låg utbildning eller ingen alls i bagaget och då tordes kunna placeras in i kategorin "lågutbildad arbetskraft".

Om vi går direkt på sak då så undrar jag, har Sverige på 00-talet ett behov av lågutbildad arbetskraft?
Finns det jobb på arbetsmarknaden anpassade för denna grupp?
Industrin borde väl ha varit en stor sektor som fångat in denna grupp i ett industrialiserat samhälle som Sverige under 60- talet, men nu när vi lever i ett postindustriellt tjänstesamhälle där kraven på språkkunskaper och högre utbildning blir alltmer omfattande, hur pass mycket behov har landet av gruppen då?

Kan det vara ett av skälen till att många befinner sig utanför arbetsmarknaden?



Sen vill jag bara tillägga, för er som orkar läsa, en egen upplevd erfarenhet i rollen av att vara arbetsökande invandrare i ett helt nytt och okänt land.

För ett par år sedan, när jag var 19 år, åkte jag ner till Irak och bosatte mig där i ett halvår av personliga skäl. Till saken hör att jag blev ganska rastlös där efter en tid och började fundera på om jag inte skulle ta mig ett jobb under tiden.

Frågan var bara hur F*N jag skulle få mig ett? jag hade ingen jag kände som var etablerad på arbetsmarknaden och kunde vägleda mig eller ge mig tips på lediga arbeten. Jag ringde runt till ett par större företag som var väl synliga ute i samhället, via media då, men fick hela tiden avslag med skälen att mitt språk inte var tillräckligt bra, (har irakiska föräldrar men är född och uppväxt i Sverige), eller för att jag hade inte någon speciell kompetens ifrån någon utbildning som dem var i behov. Många sa inte direkt rakt ut att jag inte fick jobbet utan sa bara vänligt att de skulle höra av sig, något man aldrig gjorde.

Eftersom att jag inte heller är den där supersociala personen som springer in på varje företag jag ser och frågar efter jobb eller ställer mig mitt ute på det lokala torget med en stor skylt med texten "arbete söks"  hängandes runt nacken så fick jag heller ingen sysselsättning under min tid där.

Trots att jag hade flera miljoner människor runtomkring mig så kände jag mig plötsligt vara i en öken mitt ute i tomma ingenstans. Det var en konstig upplevelse och min hemlängtan har aldrig varit större än då. Och jag började bete mig annorlunda också, det var hur konstigt som helst. Denna maktlösa och desorienterade roll, i ett samhälle som genast på mitt språk och utseende kände igen mig som en ifrån "utlandet" och aldrig till fullo accepterade mig, var en otroligt olycklig och nästintill destruktiv upplevelse. Tänker då, kan det vara så många känner sig här? Eller är det annorlunda?

[Justin Case]

Denna maktlösa och desorienterade roll, i ett samhälle som genast på mitt språk och utseende kände igen mig som en ifrån "utlandet" och aldrig till fullo accepterade mig, var en otroligt olycklig och nästintill destruktiv upplevelse. Tänker då, kan det vara så många känner sig här? Eller är det annorlunda?

Det sägs vara så. Men jag förstår inte varför arbetslöshet är så deprimerande för så många. Okej, jag förstår om man får ångest när man inte får ihop tillräckligt med pengar för att överleva, men i Sverige har vi i alla fall ett socialt skyddsnät som ger den arbetslöse i Sverige rentav högre levnadsstandard än vad många arbetare har i andra länder - arbetare som inte tycks vara deprimerade i lika stor utsträckning som långtidsarbetslösa i Sverige tycks vara!

Det framgår av din berättelse att anledningen till att du sökte jobb var att du var rastlös. (Är det därifrån ditt nick kommer förresten?) Det var alltså inte för att få en inkomst du sökte jobb? I så fall fanns det väl en massa annat du kunde hitta på för att ha roligt, dra igång studiecirklar, diskussionsgrupper, sporta, gå runt och snacka med folk och skaffa vänner som du sedan umgås med och gör kul grejer med. Vad ska man med just ett jobb till om inte för att man behöver pengar, har jag alltid undrat. Jag har aldrig förstått varför folk finner det så svårt att ha ett tillfredsställande liv utan att få det där sociala från just ett jobb. En komplikation är förstås om staten kräver att man ska spendera en massa tid på Arbetsförmedlingen och meningslösa oavlönade arbetsuppgifter om man inte har något jobb. Anta att du behövde ett jobb i Irak för pengarnas skull, hade då Irakiska staten försörjt dig tills du hittade ett jobb, under förutsättning att du lade en massa tid på sådant meningslöst som svenska staten kräver av sina arbetslösa att de lägger tid på? Jag kan nästan inget om Irak. Fanns det något som helst socialt skyddsnät där när du bodde där?

Självklart är det så att många invandrare i Sverige saknar jobb därför att de inte har tillräckligt hög utbildning. Kanske vore en bra lösning på det problemet att svenska staten istället för att kräva en massa meningslöst arbetssökande och "praktik" som motprestation mot de pengar som betalas ut till den arbetslöse, istället kräva att den arbetslöse studerar som motprestation för dessa pengar och utbildar sig till något där det kommer att finnas jobb. En sådan strategi borde väl på sikt visa sig bli billigare för svenska staten än att som nu staten måste försörja de arbetslösa invandrarna år efter år utan ände?