Ibland får jag intrycket om att jag lever i en skyddad verkstad. De gånger jag varit i andra länder så har t.ex nyhetsrapporteringen varit mycket råare. Är det någon som försöker vagga mig till ro, och intala mig att allt är OK och att det bra är att köra på? I den här tråden vill jag att ni berättar alla hemskheter ni vet om världen, och som ni kanske anar att andra inte är medvetna om. Positivt tänkande i all ära, men det innebär inte att man kan leva utan reella grunder till sitt agerande.
Jag har märkt att jag i allt högre grad går och irriterar mig på människors, vad jag tycker, fåniga beteenden. Som att de kan leva i sina egna bubblor som att inget annat händer i världen. Men det blir ju också resultatet om människor växer upp i isolation, omedvetna om hur världen ser ut på riktigt.
Jag minns t.ex första gången jag såg ett aborterat foster. I min naivitet trodde jag det uteslutande skulle vara en oformlig massa som avlägsnades. I stället blev jag varse att det var en liten människa som kom ut i bitar. Det var visserligen relativt sena aborter.
Irakkriget avslöjade också sadistiska drag hos mänskligheten.
Och historien med Göran Lindberg, samt historer hur andra poliser agerar gör ju att man avfärdar en stor del av samhället som opålitligt. Jag utgår ifrån att alla människor som är övertrevliga och som ansträngt sig enormt för att få stort inflytande har dunkla avsikter. Bara anledningen till att människor vill bli poliser gör dem olämpade att vara poliser. Och anledningen till att människor vill bli politiker gör dem olämpade att vara politiker.
Anledningen till att jag ser psykopater överallt beror säkerligen på att jag själv har sådana tendenser, och att jag känner igen dem. Men jag tror också att jag har något mer som styr upp detta i mig. En av anledningarna till att jag reflekterar hela tiden över mitt liv är nog att jag måste se över min egen ondska. Jag tror nog överlag att människor måste börja titta på dessa sidor, och inte vara skenheliga. Jag vet att jag har mordiska impulser i mig. Det utlöses t.ex när jag se någon plåga djur. Jag minns när jag gick på dagis, och det var någon av de andra barnen som hittade en mus och lekte med den. Han kastade då den i backen så den bröt benet. Jag höll då på att ta livet av den killen. Jag blir ond och vill skada på riktigt. Detta har jag haft med mig hela livet, men har förmåga att lägga band på mig. Jag har också en form av vad jag tolkar som en rovdjursdrift. Även om jag har haft mycket djur omkring mig och är van, så har jag svårt att hålla i ett djur utan att mina käkar spänns. Ibland har det även gått emaljbitar ur tänderna. Någonting i mig vill göra mat av mina husdjur, och det blir en lite besvärande känsla att jag vill sätta tänderna i dem. Jag måste också gå emellan bråk, då andras agressivitet triggar mig. Jag kan inte stå och se på. Det finns således något i mig som mycket väl kan få ett utlopp i vad som skulle kunna kallas ondska, men jag försöker att tämja den och styra den i andra riktningar. Använder känslan när jag jobbar, så man ska helst inte komma fram och prata med mig när jag bygger något fysiskt krävande.
Hemskheter
Moderator: Moderatorgruppen
Barndomen, min retuscherade variant, allt det riktigt hemska är censurerat.
För några veckor sedan var jag och besökte barnhemmet där jag tillbringade en viktig utvecklingsperiod i mitt liv. Barnhemmet som var ett av Sveriges största lades ned för en sisådär 30 år sedan, ett riktigt övergreppsställe som producerade märkta individer varav ett stort antal antingen blev missbrukare, socialt utslagna eller tog livet av sig, allt på grund av ett ställe som var helt utan kärlek och positiva känslor, en instutition vars enda mål var förvaring av barn med en problematik i bagaget de inte själva valt att bära, ett barnfängelse, nja faktiskt sämre än så då man inte fick behålla en endaste liten egen leksak eller klädtrasa. Tiden som passerat har normalt hos de flesta en lustig effekt på minnet, den suddar ut en del byggnader, placerar andra fel och ibland med en helt annan färg än tidigare, men inte i detta fallet, allt var sig likt vad gällde huvudbyggnaden även om de andra längorna var rivna och kullerstenen ersatt av asfalt, men kvar stod skräckhuset i sin fula dräkt, numera omvandlad till skola!
I rummen där barnen tidigare vanvårdades sitter det idag nya småbarn, kanske eller förhoppningsvis helt ovetande om vad som tidigare förekommit där.
Att hamna på barnhem är en traumatisk upplevelse och jag tvingades att mogna väldigt snabbt. En fördel med detta är att minnet av perioden innan barnhemmet bevarades vilket innebär att jag minns hela mitt liv, till skillnad från de flesta som haft en normalare uppväxt. Utöver det innebär det att jag var tvungen att utveckla min empatiska förmåga, dvs förmågan att läsa av andra och sätta mig in i deras situation.Jag använder alltså ett verktyg på fler sätt än vad verktyget brukar användas vilket inte alltid är enbart positivt.Hur som helst, farsan kämpade i motvind och lyckades till slut få hem mig igen, mot alla odds! med tanke på att han själv suttit på både kåken och hispan.
När jag var 5 år upptäckte jag att jag kunde läsa trots att jag inte försökt att lära mig det, upptäckte i 7 årsåldern att jag förstod engelska i samband med att textningen på ett engelskt tv-program slutade att fungera. I samband med att jag började skolan samma höst förstod jag att jag redan kunde allt läraren hade att erbjuda. Livet i skolan blev tråkigt, jag gjorde alla prov på några minuter, hade alla rätt och blev en pain in the ass för hela omgivningen, varpå mobbningen tilltog. Ett par månader in på åk1, försökte jag ta mitt liv (talar aldrig öppet om det) genom att jag sonika kastade mig utför en klippa, jag landade på toppen av ett träd som böjde sig ned mot marken med mig kvar på toppen varpå jag klev av i marknivå utan en skråma. Klasskamraterna tyckte efter det att jag var än konstigare än tidigare, själv såg jag det som ett tecken.
Några månader senare blev jag nedslagen av en kille, fick skallen krossad, hamnade i koma, hade en nära döden upplevelse, finns i detalj beskrivet av mig om nån letar i mina texter, vaknade upp med afasi, blev ifrågasatt mentalt om jag kunde gå kvar i klassen, gick igenom utredningar som kom fram till att det gick, fick en talpedagog under 3 års tid, allt lät ju rätt i mitt huvud men det var väl nästan omöjligt att förstås av andra, blev mobbad genom hela grundskolan, hade fortfarande alla rätt på alla prov, gjorde aldrig läxor, läste aldrig något, eftersom det inte behövdes.
I trean raddade halva skolan upp sig i en cirkel runt mig, de trakasserade mig och försökte få igång nått nytt.
Jag frågade vem som var ledaren, två killar steg fram, bestäm er sa jag, en kille backade. Jag tog tag i huvudet på honom direkt med en hand, drog ned det mot mina knän, med den andra handen tog jag tag i hans arsle, lyfte honom rätt upp i luften och körde därpå ned hans skalle i asfalten så att framtänderna rök på'n, allt tog nån sekund.
Han började böla, några skrek idiot, resten stack..
Skolkade från och med det under resten av skoltiden, hade bara tillräckligt med närvaro för att slippa gå om.
När tonåren tog slut blev jag våldtagen av psykiskt sjuk person, jag bands fast i en säng, också ett sätt att bli av med oskulden.
För några veckor sedan var jag och besökte barnhemmet där jag tillbringade en viktig utvecklingsperiod i mitt liv. Barnhemmet som var ett av Sveriges största lades ned för en sisådär 30 år sedan, ett riktigt övergreppsställe som producerade märkta individer varav ett stort antal antingen blev missbrukare, socialt utslagna eller tog livet av sig, allt på grund av ett ställe som var helt utan kärlek och positiva känslor, en instutition vars enda mål var förvaring av barn med en problematik i bagaget de inte själva valt att bära, ett barnfängelse, nja faktiskt sämre än så då man inte fick behålla en endaste liten egen leksak eller klädtrasa. Tiden som passerat har normalt hos de flesta en lustig effekt på minnet, den suddar ut en del byggnader, placerar andra fel och ibland med en helt annan färg än tidigare, men inte i detta fallet, allt var sig likt vad gällde huvudbyggnaden även om de andra längorna var rivna och kullerstenen ersatt av asfalt, men kvar stod skräckhuset i sin fula dräkt, numera omvandlad till skola!
I rummen där barnen tidigare vanvårdades sitter det idag nya småbarn, kanske eller förhoppningsvis helt ovetande om vad som tidigare förekommit där.
Att hamna på barnhem är en traumatisk upplevelse och jag tvingades att mogna väldigt snabbt. En fördel med detta är att minnet av perioden innan barnhemmet bevarades vilket innebär att jag minns hela mitt liv, till skillnad från de flesta som haft en normalare uppväxt. Utöver det innebär det att jag var tvungen att utveckla min empatiska förmåga, dvs förmågan att läsa av andra och sätta mig in i deras situation.Jag använder alltså ett verktyg på fler sätt än vad verktyget brukar användas vilket inte alltid är enbart positivt.Hur som helst, farsan kämpade i motvind och lyckades till slut få hem mig igen, mot alla odds! med tanke på att han själv suttit på både kåken och hispan.
När jag var 5 år upptäckte jag att jag kunde läsa trots att jag inte försökt att lära mig det, upptäckte i 7 årsåldern att jag förstod engelska i samband med att textningen på ett engelskt tv-program slutade att fungera. I samband med att jag började skolan samma höst förstod jag att jag redan kunde allt läraren hade att erbjuda. Livet i skolan blev tråkigt, jag gjorde alla prov på några minuter, hade alla rätt och blev en pain in the ass för hela omgivningen, varpå mobbningen tilltog. Ett par månader in på åk1, försökte jag ta mitt liv (talar aldrig öppet om det) genom att jag sonika kastade mig utför en klippa, jag landade på toppen av ett träd som böjde sig ned mot marken med mig kvar på toppen varpå jag klev av i marknivå utan en skråma. Klasskamraterna tyckte efter det att jag var än konstigare än tidigare, själv såg jag det som ett tecken.
Några månader senare blev jag nedslagen av en kille, fick skallen krossad, hamnade i koma, hade en nära döden upplevelse, finns i detalj beskrivet av mig om nån letar i mina texter, vaknade upp med afasi, blev ifrågasatt mentalt om jag kunde gå kvar i klassen, gick igenom utredningar som kom fram till att det gick, fick en talpedagog under 3 års tid, allt lät ju rätt i mitt huvud men det var väl nästan omöjligt att förstås av andra, blev mobbad genom hela grundskolan, hade fortfarande alla rätt på alla prov, gjorde aldrig läxor, läste aldrig något, eftersom det inte behövdes.
I trean raddade halva skolan upp sig i en cirkel runt mig, de trakasserade mig och försökte få igång nått nytt.
Jag frågade vem som var ledaren, två killar steg fram, bestäm er sa jag, en kille backade. Jag tog tag i huvudet på honom direkt med en hand, drog ned det mot mina knän, med den andra handen tog jag tag i hans arsle, lyfte honom rätt upp i luften och körde därpå ned hans skalle i asfalten så att framtänderna rök på'n, allt tog nån sekund.
Han började böla, några skrek idiot, resten stack..
Skolkade från och med det under resten av skoltiden, hade bara tillräckligt med närvaro för att slippa gå om.
När tonåren tog slut blev jag våldtagen av psykiskt sjuk person, jag bands fast i en säng, också ett sätt att bli av med oskulden.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Ja jag märker att du har den där emotionella (och mentala) intelligensen som människor får när de levt utsatta liv och fått erfarenheter. Egentligen har jag svårt att kommunicera rakt med människor som fortfarande är naiva ur det hänseendet. Förutom att det du blivit utsatt för är grövre så känner jag igen mönstret från mitt eget liv. Skolan var grym, men kanske inte alla får veta hur grym den upplevs när man inte är den där som står där själv mot alla andra. Och när jag växte upp så hade inte lärare kompetensen att förstå mobbningens dynamik, så lärarna tog mobbarnas parti. Den som flest tycker illa om måste vara den som är dålig. Nåja jag fick mitt intresse för naturen den vägen.
Hur kul tror ni det är för min grabb att vara nästan ensam i sin skola att ha mörk hudfärg? Vi bor i ett "fint område". Ytterligare en anledning till att jag håller på att se över boendesituationen.
Hur kul tror ni det är för min grabb att vara nästan ensam i sin skola att ha mörk hudfärg? Vi bor i ett "fint område". Ytterligare en anledning till att jag håller på att se över boendesituationen.
Re: Hemskheter
Sverige är ju en avkrok, geopolitiskt sett, och "nyheter" ska ju i första rummet vara lokalt förankrade. Det är ju en service, inte ett forskningsprojekt.Johan Ågren skrev:Ibland får jag intrycket om att jag lever i en skyddad verkstad. De gånger jag varit i andra länder så har t.ex nyhetsrapporteringen varit mycket råare.
Om du är intresserad av övergrepp världen över så finns alltid Amnesty International och Human Rights Watch; och i nästa led finns Röda korset och Läkare utan gränser om du vill bistå med direkta insatser.
Om du däremot bara är sadistiskt lagd och söker underhållning så finns ju alltid Pasolinis Salò eller snuff-tapes med tillfällig internetadress, men då borde den här tråden snarare förpassas till subforumet Lekstugan.
Har déjà vu känslor om din situation. Så tillbaka till problematiken angående hemskheter. Redan när jag skrev lite om mig själv så censurerade jag bort en hel del, 99% för att vara exakt. Orsaken är att jag upplever det som om folk i allmänhet inte klarar av att ta till sig det hemska, på samma sätt märker jag att detta är ett vanligt svenskt fenomen som även omfattar svensk nyhetsförmedling. Jag borde kunna vara öppnare, och jag vill att åtminstone samhället inte var så självkritiskt till vad folk faktiskt klarar av att ta till sig. Det blir lite som ett förmyndarskap att själv bestämma för och över andra vad de klarar av eller ej.
Det händer ofta att det går månader mellan det att jag ser på nyheterna på TV, men samtidigt så märker jag därmed snabbare den förändring som nyheterna gradvis går igenom tydligare, än om jag suttit varje dag och tittat. Häromdan såg jag på rapport och det kändes faktiskt som att se på ett program som var specialriktat mot dels senila människor på ett äldreboende samt dels mot små barn i 5 årsåldern. Slätstruket, tillrättalagt, samt kraftigt censurerat vad gäller all information om vad som faktiskt pågår där ute, de förmedlar ingen direkt kontakt och känslan uteblir. När jag jämför med till exempel nyheter från östländer, så är det nyhetsprogram som riktar sig direkt mot en vuxen befolkning utan en idiotförklaringsstämpel på dem som tittar. Det är naket och rått, direkt på, offer varvas med sakliga reportage, skandaler förs fram, ansvariga hängs ut, konfronteras, arresteras, fängslas, begår självmord, deras anhöriga står där med skammen, myglet och korruptionen visas. Må vara att den högsta makten ändå censurerar allt som skulle kunna ha tolkats som negativt om dem, men resten serveras som ett fritt smörgåsbord.
Många reportrar har hör och häpna, egna tankar om det de bevakar, något som vore helt otänkbart för en svensk nyhetsreporter som enbart levererar färdiga snygga paket utan innehåll, som vore det förbjudet eller otänkbart att ställa någon mot väggen om programformen inte är uppdrag granskning eller kalla fakta. Svenska dagstidningar har alltmer övertagit skvallermagasinens roll, det är Hänt i veckan och Allers för hela slanten, innehållslöst och smaklöst. Debattsidorna håller en ojämn kvalitet, allt beroende på vem som får komma till tals. Så vad händer i världen, ja vill man veta så blir det nätet som vanligt, dvs. undvika TT och media som inte förmedlar något budskap.
Exempel
En familj i Indien drabbades av en hussättning på grund av ihållande regn, grannarna varnade familjen för att det var osäkert att stanna kvar, visst vi flyttar i morgon hade de sagt, innan familjen hade hunnit flytta ut så rasade huset och alla familjemedlemmarna dog, bilder på huset, chockade grannar, intervjuer, frågor, hur kunde det hända, finns det fler hus som är livsfarliga i området, vem tar ansvar... Allt förmedlat på en tredjedels nyhetssida, bland en mängd andra nyheter, som berör.
Utländska journalister verkar ha gått en riktig tuff journalistutbildning, svenska journalister, ja hur fan har de fått jobb, kontakter, släkt? Får de ens lov att skriva RIKTIGA NYHETER, har de fria händer?
Varför sitter de inte på Bollibomparedaktion till 100%, nej för vi lever i landet lagom med mellanmjölk, bregott och lightnyheter.
Det händer ofta att det går månader mellan det att jag ser på nyheterna på TV, men samtidigt så märker jag därmed snabbare den förändring som nyheterna gradvis går igenom tydligare, än om jag suttit varje dag och tittat. Häromdan såg jag på rapport och det kändes faktiskt som att se på ett program som var specialriktat mot dels senila människor på ett äldreboende samt dels mot små barn i 5 årsåldern. Slätstruket, tillrättalagt, samt kraftigt censurerat vad gäller all information om vad som faktiskt pågår där ute, de förmedlar ingen direkt kontakt och känslan uteblir. När jag jämför med till exempel nyheter från östländer, så är det nyhetsprogram som riktar sig direkt mot en vuxen befolkning utan en idiotförklaringsstämpel på dem som tittar. Det är naket och rått, direkt på, offer varvas med sakliga reportage, skandaler förs fram, ansvariga hängs ut, konfronteras, arresteras, fängslas, begår självmord, deras anhöriga står där med skammen, myglet och korruptionen visas. Må vara att den högsta makten ändå censurerar allt som skulle kunna ha tolkats som negativt om dem, men resten serveras som ett fritt smörgåsbord.
Många reportrar har hör och häpna, egna tankar om det de bevakar, något som vore helt otänkbart för en svensk nyhetsreporter som enbart levererar färdiga snygga paket utan innehåll, som vore det förbjudet eller otänkbart att ställa någon mot väggen om programformen inte är uppdrag granskning eller kalla fakta. Svenska dagstidningar har alltmer övertagit skvallermagasinens roll, det är Hänt i veckan och Allers för hela slanten, innehållslöst och smaklöst. Debattsidorna håller en ojämn kvalitet, allt beroende på vem som får komma till tals. Så vad händer i världen, ja vill man veta så blir det nätet som vanligt, dvs. undvika TT och media som inte förmedlar något budskap.
Exempel
En familj i Indien drabbades av en hussättning på grund av ihållande regn, grannarna varnade familjen för att det var osäkert att stanna kvar, visst vi flyttar i morgon hade de sagt, innan familjen hade hunnit flytta ut så rasade huset och alla familjemedlemmarna dog, bilder på huset, chockade grannar, intervjuer, frågor, hur kunde det hända, finns det fler hus som är livsfarliga i området, vem tar ansvar... Allt förmedlat på en tredjedels nyhetssida, bland en mängd andra nyheter, som berör.
Utländska journalister verkar ha gått en riktig tuff journalistutbildning, svenska journalister, ja hur fan har de fått jobb, kontakter, släkt? Får de ens lov att skriva RIKTIGA NYHETER, har de fria händer?
Varför sitter de inte på Bollibomparedaktion till 100%, nej för vi lever i landet lagom med mellanmjölk, bregott och lightnyheter.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Re: Hemskheter
Gassendi skrev:Sverige är ju en avkrok, geopolitiskt sett, och "nyheter" ska ju i första rummet vara lokalt förankrade. Det är ju en service, inte ett forskningsprojekt.
Det blir ju en avkrok om inte annat om det är så att nyheterna filtreras att passa vår förmenta mentalitet.
Om du däremot bara är sadistiskt lagd och söker underhållning så finns ju alltid Pasolinis Salò eller snuff-tapes med tillfällig internetadress, men då borde den här tråden snarare förpassas till subforumet Lekstugan.
Nej jag är inte sadistiskt lagd i den bemärkelsen att jag letar efter information för att tillfredsställa mig. Så tråden ska inte till lekstugan. Jag är intresserad att öppna upp det som är fördolt, då jag anar att det finns mer av isberget. Jag vill till fullo känna den värld jag lever i. Varför? Därför att jag ska kunna förhålla mig till den på ett så rationellt sätt som möjligt.
(Disclaimer: detta är skrivet i en snabb veva)
Uppfostrad av en mor som gav mig villkorslös kärlek, inga regler. Detta var min auktoritet (dock brukade jag aldrig fråga henne saker, vet inte varför) och detta blev en stark kontrast, först i lågstadiet, då gruppdynamiken premierade bra fotbollsspelare, med starka fysiska attribut, vilket jag aldrig hade och därför ofta vald näst sist till laget.
Andra enstaka händelser var då starkare individer personer hävdade sig över mig, men dessa gjorde inte samma intryck på mig eftersom det rörde sig om enskilda individer snarare än en grupp.
Det riktiga problemet var ondska i grupp, inte enstaka händelser.
Fotbollsselektionen var mitt första värderings/selektionsprocess. Jag beslöt mig för att spela efter egna regler: ritade mycket, lekte/designade mina egna lekar och "spel" utifrån egna regler, jag skapade mina egna gränser.
I min naivitet var livet, till sin essens, lek (snarare än en maktkamp/krig).
I högstadiet, jag hade en kort period då jag försökte anpassa mig till de kläd/utseende/beteende normer som symboliserade makt. Men jag kände mig aldrig känslomässigt inte hemma i detta, mitt pathos hörde hemma i villkorslösa kärleken och denna gruppdynamik var känslomässigt kall, orättvis och hård. Jag gillade aldrig hur människor ändrande förhållningsätt till mig, från att ha varit vänliga när man var med dem själv, till att få en annan personlighet när de var i en större grupp, jag upplevde att människor blev pressade till att imponera och skapa sig en status i gruppen, jag förstod då aldrig behov att att hävda sig på någon annans bekostnad.
I gymnasiet kom jag att ifrågasätta skola mer och mer, inte för att jag var dålig, tvärtom, jag hade lätt för skolan men förstod inte varför vi gick där. Kommer ihåg att jag i gymnasiet regelbundet gick till skolans "filosofi-fika" en gång i veckan, och en gång så frågade jag andar där varför man gick i skolan, men de andra där tittade lite frågandes på mig men satt tysta, som att de tyckte frågan var lite underlig. jag ifrågasatte institutionaliseringen eftersom jag aldrig kände mig hemma i den.
Kände mig inte heller hemma i politiska partier/frågor eller subkulturer, båda dessa påminde mig för mycket om låg och högstadiets makt-hävdande.
Mitt starka pathos gick obesvarat ända till jag för första kontakt med något som jag verkligen kände mig hemma i, var en tolkning av Tao te ching, "Varandets Tao" av Ray Grigg. Detta var en stark kontrakts till den krigskonst jag fått ta del av.
Filosofi upplevde jag ofta vara teoretisk och spekulativ, tog del av tankar och tankeexprimient, men saknade känslor och värden.
Efter "Varandets tao" kom jag i kontakt med Alan Watts, som föreläste om Taoism och Buddhism, och genom honom kom jag i kontakt med Jiddu Krishnamurti, och senare via honom till Ken Wilber.
Religion, i synnerlighet österländsk religion, var tilltalande för mig, det österlänska tänkande saknade kristendomens moraliserande.
Tao te ching är fortfarande en av de böcker jag respekterar mest, och detta för att den tar upp "mystisk gränslöshet", och en slags "relativistisk dygdetik", som resonerar starkt med mitt pathos.
...
Min upplevelese, är att om vi inte tar tag i dessa frågor på en tidig nivå, såförblir de olösta. Visst, människor mognar när livet går vidare, men de ociviliserade problemen från barndomen tycks för mig förbli olösta. Nu på äldre dagar, så inser jag att världen är större, och att människor kan komma undan med saker, men jag upplever att fröna till våldsamt beteende sås tidigt.
Uppfostrad av en mor som gav mig villkorslös kärlek, inga regler. Detta var min auktoritet (dock brukade jag aldrig fråga henne saker, vet inte varför) och detta blev en stark kontrast, först i lågstadiet, då gruppdynamiken premierade bra fotbollsspelare, med starka fysiska attribut, vilket jag aldrig hade och därför ofta vald näst sist till laget.
Andra enstaka händelser var då starkare individer personer hävdade sig över mig, men dessa gjorde inte samma intryck på mig eftersom det rörde sig om enskilda individer snarare än en grupp.
Det riktiga problemet var ondska i grupp, inte enstaka händelser.
Fotbollsselektionen var mitt första värderings/selektionsprocess. Jag beslöt mig för att spela efter egna regler: ritade mycket, lekte/designade mina egna lekar och "spel" utifrån egna regler, jag skapade mina egna gränser.
I min naivitet var livet, till sin essens, lek (snarare än en maktkamp/krig).
I högstadiet, jag hade en kort period då jag försökte anpassa mig till de kläd/utseende/beteende normer som symboliserade makt. Men jag kände mig aldrig känslomässigt inte hemma i detta, mitt pathos hörde hemma i villkorslösa kärleken och denna gruppdynamik var känslomässigt kall, orättvis och hård. Jag gillade aldrig hur människor ändrande förhållningsätt till mig, från att ha varit vänliga när man var med dem själv, till att få en annan personlighet när de var i en större grupp, jag upplevde att människor blev pressade till att imponera och skapa sig en status i gruppen, jag förstod då aldrig behov att att hävda sig på någon annans bekostnad.
I gymnasiet kom jag att ifrågasätta skola mer och mer, inte för att jag var dålig, tvärtom, jag hade lätt för skolan men förstod inte varför vi gick där. Kommer ihåg att jag i gymnasiet regelbundet gick till skolans "filosofi-fika" en gång i veckan, och en gång så frågade jag andar där varför man gick i skolan, men de andra där tittade lite frågandes på mig men satt tysta, som att de tyckte frågan var lite underlig. jag ifrågasatte institutionaliseringen eftersom jag aldrig kände mig hemma i den.
Kände mig inte heller hemma i politiska partier/frågor eller subkulturer, båda dessa påminde mig för mycket om låg och högstadiets makt-hävdande.
Mitt starka pathos gick obesvarat ända till jag för första kontakt med något som jag verkligen kände mig hemma i, var en tolkning av Tao te ching, "Varandets Tao" av Ray Grigg. Detta var en stark kontrakts till den krigskonst jag fått ta del av.
Filosofi upplevde jag ofta vara teoretisk och spekulativ, tog del av tankar och tankeexprimient, men saknade känslor och värden.
Efter "Varandets tao" kom jag i kontakt med Alan Watts, som föreläste om Taoism och Buddhism, och genom honom kom jag i kontakt med Jiddu Krishnamurti, och senare via honom till Ken Wilber.
Religion, i synnerlighet österländsk religion, var tilltalande för mig, det österlänska tänkande saknade kristendomens moraliserande.
Tao te ching är fortfarande en av de böcker jag respekterar mest, och detta för att den tar upp "mystisk gränslöshet", och en slags "relativistisk dygdetik", som resonerar starkt med mitt pathos.
...
Min upplevelese, är att om vi inte tar tag i dessa frågor på en tidig nivå, såförblir de olösta. Visst, människor mognar när livet går vidare, men de ociviliserade problemen från barndomen tycks för mig förbli olösta. Nu på äldre dagar, så inser jag att världen är större, och att människor kan komma undan med saker, men jag upplever att fröna till våldsamt beteende sås tidigt.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Jag tänkte på ytterligheter, som ett måste för att få till den där normale människan, men så slog det mig att det kanske inte är fullt så enkelt. Ett litet boktips för er som läser.
"I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter. Här finns en politisk laddning som ger boken en extra tyngd. Det som premieras och uppmuntras i dag – från skola upp till arbetsliv – är alltför sällan det egna tänkandet, de självständiga besluten och ett ifrågasättande. Allt detta är potent vaccin mot system som rör sig i fel riktning."
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/ ... -om-ondska
"I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter. Här finns en politisk laddning som ger boken en extra tyngd. Det som premieras och uppmuntras i dag – från skola upp till arbetsliv – är alltför sällan det egna tänkandet, de självständiga besluten och ett ifrågasättande. Allt detta är potent vaccin mot system som rör sig i fel riktning."
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/ ... -om-ondska
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Ann Heberlein
Men varför lägger hon huvudet på sned och snyggposerar lite halvt svårmodigt så det inte ska se för uppenbart ut? Får ju mig att misstänka att hennes litteratur följer samma mönster.
Mitt ex var en sådan människa. Kom långt på sitt utseende i 30 år, men sedan började hon utbilda sig och forska för att kompensera. Är inte seriös, utan det är en roll. Plockar ihop en massa information och matar ut det i en ny förpackning. Nu är jag elak, "och vill inte förtala", men jag har svårt för kändisintellektuella som kör en roll för att framstå som attraktiva, särskilt svårt får man det naturligtvis när man som mig tagit denna vals några varv.
Som jag ser det är det en hemskhet att kvinnor tvingas in i dessa roller. Jag vill inte upprätthålla dem, eller glorifiera den vackra, mystiska och plågade kvinnan. Varför kunde inte en oattraktiv kvinna få bli känd för det hon skriver, nej för samma information skulle då uppfattas som patetiskt.
Nej, jag har inte läst en bok på 15 år. Jag slutade läsa när jag insåg att det bara var trycksvärta, och att jag läste mig själv.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Johan, skippa det jungianska självcentrerade dravlet. Trycksvärta? Dig själv? Du är inte allomfattande, ge utrymme för det "nya" och det "andra" också, annars blir din värld fattig och skev. Och bläcket som flyter i dina ådror har inte injicerats via "litteratur" då? Oavsett om den nu kommit genom fikarummens skvaller, eller "djupa samtal" med folk initierade i samma esoteriska nonsens som en själv för att finna det intressant nog, så är det likväl bara pratbubblor och trycksvärta det också. Bra litteratur är något som omstöper ditt tänkande, ger dig nya verktyg att förstå och verka i din värld. Det är "erfarenheter". Du själv är ett visst konglomerat av sådana "erfarenheter", men stäng inte för nya. Att hålla fast vid en "identitet" är lika mycket falskt rollspelande som det du fördömer.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Avantgardet skrev:Johan, skippa det jungianska självcentrerade dravlet. Trycksvärta? Dig själv? Du är inte allomfattande, ge utrymme för det "nya" och det "andra" också, annars blir din värld fattig och skev. Och bläcket som flyter i dina ådror har inte injicerats via "litteratur" då? Oavsett om den nu kommit genom fikarummens skvaller, eller "djupa samtal" med folk initierade i samma esoteriska nonsens som en själv för att finna det intressant nog, så är det likväl bara pratbubblor och trycksvärta det också. Bra litteratur är något som omstöper ditt tänkande, ger dig nya verktyg att förstå och verka i din värld. Det är "erfarenheter". Du själv är ett visst konglomerat av sådana "erfarenheter", men stäng inte för nya. Att hålla fast vid en "identitet" är lika mycket falskt rollspelande som det du fördömer.
Och riskera att bli som dig? Någon form av dopad textdammsugare? Kul att se dig här igen (nej det är inte omvänd psykologi för att bli av med dig). Nya perspektiv får jag av livet och de situationer jag hamnar i och det verkar räcka. Just böcker kände jag inte kunde levandegöra något nytt i mig, utan det var som att vända blad i mig själv, faktiskt redan som att jag hade läst böckerna innan. Ja jag vet att det låter inskränkt och att det är fel att tycka så här. Jag ska prova. Föreslå gärna en bok som du tror skulle vara bra för mig att läsa, utan att raljera till det alltför mycket.
Jag anser ju inte att vi är tomma behållare som ska fyllas med information. Jag ser skeptiskt på ett sådant informationsflöde och att det kan dölja något viktigare. "Galler av trycksvärta", "makeup av trycksvärta", fraser jag skrev för 15-20 år sedan när jag malde ner böcker i mitt huvud. Jag till och med gick till biblioteket och "fotograferade" av all vetenskaplig referenslitteratur, genom att titta på alla boksidor. Antar att allt detta ligger någonstans i mitt huvud och värker.
Nej jag är inte en savant med ett öppet fotografiskt minne, men jag är övertygad om att selektiviteten inte sitter i införskaffandet, utan i tillgängligheten till informationen.-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Johan, inte så mycket ett litteraturtips som ett sätt att närma sig litteraturen skulle jag föreslå. Man kan närma sig den på en rad olika sätt, vanligast är kanske att söka nån form av underhållning (för skönlitteraturen) eller bekräftelse (för facklitteraturen), bra mycket mer ovanligt är det att närma sig den som en utmaning, eller som något som utmanar en själv. Att inte läsa det som du känner dig hemma i, det som du låter diktera ditt tänkande och tolkande, att styra bort från Jung och in i Freud t.ex., bort från Bohm och in i Marx. Det finns ingen teorifri praktik (all praktik är tolkande, och förutsätter tolkande), lika lite som det finns någon praktikfri teori (man måste alltid inhämta informationen via "tecken", oavsett medium). Så jag ser litteraturen som något som de facto öppnar upp ett existentiellt utrymme för oss att dväljas i, den vidgar de "situationer" som vi befinner oss i, den omstöper innebörden i dessa situationer (även om praktiken till det yttre så skulle förbli densamma så förstår vi den inte längre på samma sätt). Att överhuvudtaget bestämma något som en "situation" förutsätter (alltid-redan) någon "litteratur" som lägger sig som ett raster över det kontinuerliga fluxet och ger den fasthet och struktur. För mig är det viktigt att själv bestämma, så förnuftigt jag kan, vilken litteratur som får spela denna bestämmande roll i mitt liv. Så jag skulle helt enkelt föreslå att du läser författare du inte sympatiserar med.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag hade bara lust att dra iväg lite rallarsvingar, och eftersom jag försöker möta folk lite mer där de själva befinner sig och dekonstruera vardagen inifrån så blir jag lätt uttråkad av för lite stimulans. Men det där överbevisat märkligt nog Einstein. Skvallret rör sig fortare än ljuset, men det har man känt till innan (om jag bara kunde minnas vem som sade det). Eller så är jag bara äckligt genomskinlig och inte varse det själv.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster