Turkiet och EU

[anko]

Hej, jag vill börja en tråd här angående EU och Turkiet. Tycker ni att landet ska med i EU? Själv har jag funderingar både för och emot och hade gärna velat läsa vad ni tycker

[J R Auk]

De kommer aldrig komma med i EU eftersom deras stora befolkningsmängd då skulle ge dem mandat i klass med dem Tyskland och Frankrike bär. Så tills man ändrar mandatfördelningen så är jag övertygad om att de inte kommer släppas in.

Det var väl dock inte riktigt vad du frågade. Men jag tänkte bara påpeka det så en liten medvetenhet om det politiska spelet bakom sådana här organisationer infinner sig.

[anko]

Jag kan ju lägga till "tror ni att..."

[Gassendi]

Tycker ni att landet ska med i EU?

Mitt svar är nej, men frågor rörande Turkiets EU-medlemskap är knappast enkla att besvara, främst för att där finns så mycket att betrakta. Till frågan hör därför ett utredande av vilka de egentliga kriterierna är för ett EU-medlemskap.

Malcolm Rifkind, f d brittisk försvarsminister, uttryckte 1994 (dvs. innan EG blev EU) behovet av en "Atlantic Community" (USA-NATO-EG) vars samarbete vilade på fyra hörnstenar:

1) Försvar och säkerhet via NATO;
2) "shared belief in the rule of law and parliamentary democracy";
3) "liberal capitalism and free trade" (NAFTA, EFTA m.fl.);
4) "the shared European cultural heritage emanating from Greece and Rome through the Renaissance to the shared values, beliefs and civilization of our own century".
Samuel P. Huntington, The Clash of Civilizations & the Remaking of World Order (London: Simon & Schuster, 1997: s. 307).

Tar vi oss an Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan möter vi en auktoritär ledare med uselt facit i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kurder och armenier förtrycks systematiskt, samtidigt sker häktningar och skenrättegångar mot journalister och höga militärer. Detta är i sig nog för att riva upp varje tanke på ett framtida EU-medlemskap. Därtill sker inom landet en pågående radikalisering initierad av det ledande islamistiska partiet (AKP), med fler madrasahs bland skolbarn och bl.a. ett hävande av slöjförbudet i offentliga byggnader. Turkiet satisfierar alltså varken punkt 2 eller 4.

Samtidigt är Turkiet ett av världens just nu starkast växande ekonomier. Landet befinner sig på 17:e plats i världsrankingen (BNP: $608 miljarder) och med en befolkning på 78 miljoner lär det stiga väldigt snabbt i rang i takt med att landet industrialiseras (30 % arbetar fortfarande inom jordbruket). Turkiet har redan ingått frihandelsavtal med EU och EFTA och är också upptaget i EU:s tullunion, så i ekonomisk hänsyn är turkiska gods och varor redan EU-medlemmar -- men inte dess befolkning. Punkt 3 är alltså given.

Militären utgör dock den märkligaste detaljen i denna fråga. Turkiet är en mycket viktig NATO-medlem med starka band till bland annat Israel. Sedan Mustafa Kemal Atatürks dagar utgjorde militären det moderna Turkiets hjärta och progressiva maskinrum; den gjorde sig skyldig till många övergrepp men var samtidigt garanten mot ett teokratiskt eller kommunistiskt maktövertagande. Premiärminister Erdogan är en stor motståndare av denna tradition och har i viss mån riktat om landets försvarspolicy, men dock inte på ett sätt som äventyrar det atlantiska samarbetet. Punkt 1 är alltså satisfierad.

Slutligen framstår att förutsättningarna för samarbete -- två av fyra hörnstenar -- inte är fullt godtagbara och då blir frågan snarast om man godtar en "eftersläntrare". Vissa ser en utvecklingsmöjlighet i punkt 2 -- "shared belief in the rule of law and parliamentary democracy" -- men här är jag pessimistisk och ser inte någon positiv utveckling sedan Erdogan blev premiärminister 2003. Därtill är Turkiets (Osmanska imperiets) historiska relation till Grekland och Rom en stötesten som gör att punkt 4 förmodligen aldrig kan satisfieras.

Turkiets nuvarande medlemskap i EU:s tull- och frihandelsunion, liksom försvarsunionen NATO, bör inte förringas. Däremot tror jag inte att ett EU-medlemskap (dvs. fri rörlighet för dess befolkning) någonsin blir aktuellt.

[anko]

Det är en tung fråga men just darför är den intressant.

Jag har läst mycket för och ännu mer mot ett EU-medlemskap och vet själv inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Men jag läste något som var väldigt intressant angående ett framtida EU-medlemskap. Om vi vill förbättra situationen i Turkiet hade det bästa sättet varit att verkligen få med Turkiet i EU och genom det, förändra den nuvarande situationen. Redan nu bor många turker i EU, de flesta finns i Tyskland. Visst hade situationen varit en annan om Turkiet går med i EU men så mycket må kanske inte ändras iaf. Som du Gassendi redan skrev finns det ju redan nu viktiga avtal mellan EU och Turkiet.

Enligt mig är anledningen till varför Turkeit inte har gått med i EU än att de enskilda stater inte vill. Beroende på deras samarbete med Turkiet röstar de för eller emot ett medlemskap. I detta fall handla det inte om att vi är en union och det kanske hade varit bra för oss om Turkiet går med.

Vid detta tillfälle ska jag även ta upp situationen med bl.a. de männkliga rättigheterna. Sedan EU för första gången fråga om EU medlemskap 1959 har de förändrat mycket i det egna landet, mer än alla andra länder som har blivit medlemmar nu. Jag tycker att detta är ett mycket bra tecken på att Turkiet är beredd att faktikst ge upp lagar för EU och att de gör allt för att bli en del av gemenskapen.

[Andreas]

Optimalt tycker jag EU skulle fungera som en förebild för ett stärkande av andra unioner i andra världsdelar. Turkiet är då en del av mellanöstern, så målet borde vara att de på egen hand stärker en organisation som på sikt inkluderar Israel, Palestina, Iran, Irak och de andra länderna där ikring. Fasta kriterier (främst ekonomiska) som styr om ett land kan söka medlemskap och länderna ansluter så som Sverige genom folkomröstning.

Sen kanske en omorganisation av FN till att vara en mötesorganisation mellan MÖU (mellanösternunionen), AU (Afrikanska Unionen) SAU (sydamerikanska unionen) EU, osv.

Kanske ett allt för idealiserat perspektiv, men åtminstone en fin vision  :)

[Soweto]

Om Turkiet uppfyller de demokratiska krav som en EU-stat måste uppfylla finns det enligt mig ingenting som står i vägen för ett turksikt EU-medlemskap. Som det redan påpekats uppfyller dock Turkiet inte kraven för tillfället.

Att stänga dörren för Turkiet helt, som vissa vill göra, tycker jag dock är helt fel. För det första har Turkiet historiskt alltid orienterat sig mot väst och kan ses som en del av europas kulturgemenskap. För det andra kan moroten EU-medlemskap bidra mycket till att Turkiet utvecklas åt ,,rätt'' håll och tar tag i sina problem. Att stänga dörren för Turkiet skulle medföra risken att mer religiöst-fundamentalistiska eller nationalistiska rörelser får ett ökat inflytande i landet. Detta vore negativt inte bara för Turkiet utan även för säkerhetsläget i världen.

Ett Turkiet som medlem i EU skulle bevisa att det går att förena ett muslimskt land med det (väst-)europeiska demokratikonceptet. Detta skulle kunna vara ett föredöme för andra  muslimska länder runtom i världen.

[anko]

Om Turkiet uppfyller de demokratiska krav som en EU-stat måste uppfylla finns det enligt mig ingenting som står i vägen för ett turksikt EU-medlemskap. Som det redan påpekats uppfyller dock Turkiet inte kraven för tillfället.

Att stänga dörren för Turkiet helt, som vissa vill göra, tycker jag dock är helt fel. För det första har Turkiet historiskt alltid orienterat sig mot väst och kan ses som en del av europas kulturgemenskap. För det andra kan moroten EU-medlemskap bidra mycket till att Turkiet utvecklas åt ,,rätt'' håll och tar tag i sina problem. Att stänga dörren för Turkiet skulle medföra risken att mer religiöst-fundamentalistiska eller nationalistiska rörelser får ett ökat inflytande i landet. Detta vore negativt inte bara för Turkiet utan även för säkerhetsläget i världen.

Ett Turkiet som medlem i EU skulle bevisa att det går att förena ett muslimskt land med det (väst-)europeiska demokratikonceptet. Detta skulle kunna vara ett föredöme för andra  muslimska länder runtom i världen.

Jag håller med dig. Jag tror dessutom att många är emot ett EU-medlemskap eftersom de har haft dåliga erfarenheter med muslimer eller tycker att de är "för annorlunda" för  att gå med i unionen. Men precis som du säger tror jag att landet bara kan utvecklas åt det rätta hållet om vi hjälper till genom just ett medlemskap.

[Gassendi]

Som ett brev på posten har Ayaan Hirsi Ali i dag skrivit en artikel i Wall Street Journal där hon anknyter till såväl Turkiet och islam som till Huntingtons Clash of Civilizations.

Om vi vill förbättra situationen i Turkiet hade det bästa sättet varit att verkligen få med Turkiet i EU och genom det, förändra den nuvarande situationen. Redan nu bor många turker i EU, de flesta finns i Tyskland.

Och det är just tyska politiker som driver frågan starkast. Turkiets befolkning (med miljontals sysslolösa) ses som en garant för det åldrande och ekonomiskt stagnerande Mitteleuropa, som är i skriande behov av lågavlönad arbetskraft.

Vid detta tillfälle ska jag även ta upp situationen med bl.a. de männkliga rättigheterna. Sedan EU för första gången fråga om EU medlemskap 1959 har de förändrat mycket i det egna landet, mer än alla andra länder som har blivit medlemmar nu. Jag tycker att detta är ett mycket bra tecken på att Turkiet är beredd att faktikst ge upp lagar för EU och att de gör allt för att bli en del av gemenskapen.

Utvecklingen från 1959 till 2002 är otvetydig, men sedan Erdogans tillträde har Turkiet regredierat till 1950-talets (och i viss mån 1920-talets) ideologiska och teologiska stridigheter. Ayaan understryker omständigheten: "there remain secularists in Istanbul ... But they have no hold over the key government ministries, and their grip over the army is slipping". (Jag rekommenderar för övrigt Orhan Pamuks Snö som en intressant inblick i olika samhällskrafter och identitetskonflikter, från religiös fundamentalism till kemalistisk sekularism och nationalism.)

Och om det stormar inrikes, så är situationen utrikes om möjligt värre. "A year ago", skriver Ayaan, "Turkey's President Recep Erdogan congratulated Iran's Mahmoud Ahmadinejad on his re-election after he blatantly stole the presidency. Then Turkey joined forces with Brazil to try to dilute the American-led effort to tighten U.N. sanctions aimed at stopping Iran's nuclear arms program. Most recently, Turkey sponsored the 'aid flotilla' designed to break Israel's blockade of Gaza and to hand Hamas a public relations victory." Denna utveckling -- Erdogans rapprochement med Iran och Hamas -- är oförenlig med den atlantiska gemenskapens intressen.  

Optimalt tycker jag EU skulle fungera som en förebild för ett stärkande av andra unioner i andra världsdelar. Turkiet är då en del av mellanöstern, så målet borde vara att de på egen hand stärker en organisation som på sikt inkluderar Israel, Palestina, Iran, Irak och de andra länderna där ikring ...

Sen kanske en omorganisation av FN till att vara en mötesorganisation mellan MÖU (mellanösternunionen), AU (Afrikanska Unionen) SAU (sydamerikanska unionen) EU, osv.

Kanske ett allt för idealiserat perspektiv, men åtminstone en fin vision

Ett Turkiet som medlem i EU skulle bevisa att det går att förena ett muslimskt land med det (väst-)europeiska demokratikonceptet. Detta skulle kunna vara ett föredöme för andra muslimska länder runtom i världen.

Jag ser att ni båda lider av den villfarelse Ayaan kallar "One World Illusion". Alltsedan Platon (eller snarare Sokrates) finns en inbillning om att förena världen och alla dess fenomen i en vision -- en tradition som genom bland andra Auguste Comte ledde till en skoningslös amalgamering av alla fält (filosofi, sociologi, politik, historia osv.). Allt kunde förenas i en vetenskaplig helhet genom analytisk och positivistisk tillämpning. Ett svar. En ordning. Och med dagens mått innebär denna vision en västerländsk liberal ordning.

Villfarelsen om det universella borde ni genomskåda och lämna därhän. Acceptera mångfalden, i synnerhet när den retar förnuftet och traditionen.

[Andreas]

Det var fan vad du var snabb att diagnostisera mig. Regional sammverkan efter behov och globalt sammarbete mellan de regionala organisationerna... och så kommer du dragandes med namedroppande av en fyra gamla gubbars teoribildningar på lika många textrader och mig i ditt stora analyssystem. Dra nått gammalt över dig, kompis.

[Soweto]

Jag ser att ni båda lider av den villfarelse Ayaan kallar "One World Illusion". Alltsedan Platon (eller snarare Sokrates) finns en inbillning om att förena världen och alla dess fenomen i en vision -- en tradition som genom bland andra Auguste Comte ledde till en skoningslös amalgamering av alla fält (filosofi, sociologi, politik, historia osv.). Allt kunde förenas i en vetenskaplig helhet genom analytisk och positivistisk tillämpning. Ett svar. En ordning. Och med dagens mått innebär denna vision en västerländsk liberal ordning.

Villfarelsen om det universella borde ni genomskåda och lämna därhän. Acceptera mångfalden, i synnerhet när den retar förnuftet och traditionen.

Det är möjligt att jag har ett västerländskt perspektiv när jag skriver detta. Men när jag argumenterar för och emot ett turkiskt EU-medlemskap gör jag det ur ett europeiskt/EU-perspektiv. Att det ligger i EU's (och troligen alla som är intresserade av världssäkerhetslägets) intresse att turkiet och vissa andra muslimska stater orienterar sig mot väst och inte mot till exempel Iran är väl ganska självklart.

[Gassendi]

Jag ser att ni båda lider av den villfarelse Ayaan kallar "One World Illusion". Alltsedan Platon (eller snarare Sokrates) finns en inbillning om att förena världen och alla dess fenomen i en vision -- en tradition som genom bland andra Auguste Comte ledde till en skoningslös amalgamering av alla fält (filosofi, sociologi, politik, historia osv.). Allt kunde förenas i en vetenskaplig helhet genom analytisk och positivistisk tillämpning. Ett svar. En ordning. Och med dagens mått innebär denna vision en västerländsk liberal ordning.

Villfarelsen om det universella borde ni genomskåda och lämna därhän. Acceptera mångfalden, i synnerhet när den retar förnuftet och traditionen.

Det är möjligt att jag har ett västerländskt perspektiv när jag skriver detta. Men när jag argumenterar för och emot ett turkiskt EU-medlemskap gör jag det ur ett europeiskt/EU-perspektiv.

Jag visade hur Turkiet redan till stor del tagit klivet in i den atlantiska gemenskapen, dvs. NATO och EU:s tull- och frihandelsunion, och att bara folkets fria rörlighet (och Schengen och Maastricht osv.) återstår.

Vad jag vänder mig emot är din formulering om Turkiet som automatisk "förebild" efter ett inträde i EU, vilket är ett framhävande av den liberaldemokratiska modellen och värdegrunden som ett universellt anspråk.

Att det ligger i EU's (och troligen alla som är intresserade av världssäkerhetslägets) intresse att turkiet och vissa andra muslimska stater orienterar sig mot väst och inte mot till exempel Iran är väl ganska självklart.

Och det är precis vad jag tar upp i mitt inlägg. Övervägandena sker i ljuset av Lord Palmerstons välkända formulering, att stater saknar såväl naturliga allierade som eviga fiender och att bara egenintresset består. De är alltså maktpolitiska och inte idealistiska åtaganden.  

Det var fan vad du var snabb att diagnostisera mig.

Det var ett mycket märkligt bemötande. Vem du är har jag ingen aning om och det var definitivt inte fråga om en diagnos. Vad jag pekade ut var idén om en (1) passform för världens alla kulturer -- "One World Illusion" -- liksom släktträdet för denna villfarelse. Det var universalismen jag reagerade på i din replik; åsikten, inte personen bakom den.

Dra nått gammalt över dig, kompis.

Excellente salutation, mon frère ; sensible et très très discrète.

[Gassendi]

Författaren Claire Berlinskis artikel i World Affairs Journal (juli-augusti) innehåller en desto mer komisk version av Turkiets utrikespolitiska läge.

"As the First General Law of Travel tells us, every nation is its stereotype. Americans are indeed fat and overbearing, Mexicans lazy and pilfering, Germans disciplined and perverted. The Turks, as everyone knows, are insane and deceitful. I say this affectionately. I live in Turkey. On good days, I love Turkey. But I have long since learned that its people are apt to go berserk on you for no reason whatsoever, and you just can’t trust a word they say. As one Turkish friend put it, 'It’s not that they’re bad. They don’t even know they’re lying.'
...
Many in the West have interpreted the Turkish position as evidence that the place is under the control of Islamic crypto-fundamentalists. This is certainly part of the picture and a very important part, but do not make the mistake of thinking that’s all there is to it. The West is overlooking something both more subtle and more obvious: Emotions are running the show."