Justin Case skrev:freddemalte skrev:Så min fråga till dig är helt sonika: Vad bör samhället (bl.a. politikerna och tjänstemännen) samt dess medborgare (s.k. vanligt folk) göra åt denna situation (alltså denna problematik, med hur samhället förhåller sig till invandringen med mera)? Vad anser du (serilöst) är, dels rimligt, dels praktiskt genomförbart?
Det beror på ett flertal faktorer som du inte specificerar. Ska jag utgå från att de människor du pratar om skulle komma att göra vad jag svarar dig att jag skulle vilja att de gjorde? I vilken hängivenhetsgrad, och hur länge?
Jag tycker att det, förvisso, hade varit intressant att se dina svar givet olika varianter av det du precis frågar här ovan, dvs att du går igenom hela registret av hängivenhetsgrader kopplat till vilka olika system/människor du har inflytande över. Men det var inte riktigt så SiFi jag avsåg det hela utan mer vardagligt, likt:
1. Om du fick vara stadsministerns, migrationsministerns eller någon annan sådan person rådgivare i dessa frågor, vad hade du då gett dem för råd?
2. Vad anser du att man bör vidta för åtgärder i Sverige för att minska lidandet utanför Sveriges gränser? Då avser jag först och främst den typen av lidande som i realiteten är påverkbar på nationell basis.
3. Bör man arbeta med bistånd och i så fall, hur ska det se ut? Pengar, kunskap, arbetskraft etc?
4. Vad gör vi när de som vill komma till Sverige knackar på vår dörr?
5. Hur bör asylprocesserna se ut?
6. Ska vi släppa in någon icke-svensk? Om svar ja, vem och varför?
7. Vad bör en människa ha gått igenom eller riskera att gå igenom för att få stanna i Sverige?
8. Om du kommer fram till att Sverige ska släppa in människor på grund av olika orsaker, hur bör samhället agera för att minimera de problem som vi nu kan konstatera är förknippade med invandringen? Jag avser då gettoboendet, kultur- och religionskrockarna, brottsligheten, utanförskapet (eller vad det nu ska kallas), assimilationen (om det är nödvändigt?) etc? Hur går dina tankar kring detta?
9. Låt säga (tankeexperiment) att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med extrem framgång och faktiskt tar makten, tror du då att Sverige skulle utvecklas till något, för de Svenskfödda, bättre eller sämre samhället?
10. Vilka krav bör samhället (staten och kommunerna) ställa på invandraren?
Justin Case skrev:Om jag kunde få en ansenlig andel av svenska folket, t.ex. en miljon svenskar, att under de tio närmaste åren med 100% hängivenhet göra allt jag sa åt dem, utan minsta risk för att de begick myteri eller något sådant (alltså om jag hade total makt över deras känslor och tankar och viljor, t.ex. med hjälp av någon sorts extremt kraftfull mind control eller magi eller liknande), ja då skulle jag nog kontakta ett gäng transhumanister på Singularity Institute och några andra av världens främsta transhumanister och samarbeta med dessa om att få den miljonen människor att bli så bra dataprogrammerare som möjligt under de första åren, och sedan få dem att gå in för att skapa en på alla sätt övermänskligt intelligent friendly AI tillsammans, i tätt altruistiskt samarbete med varandra och med mänsklighetens och allas vårt oändligt långsiktiga bästa för ögonen. Några tiotal tusen av den miljonen människor skulle kanske förresten behöva arbeta för att skaffa riktigt nyttig mat och andra förnödenheter åt programmerarna så att dessa kan tänka optimalt och fokusera helt på sin programmeringsuppgift. Jag skulle se till att vi alla var väldigt måna om att få till moralen i friendly AI:n riktigt, riktigt bra. När sedan den friendly AI:n uppstått och blivit på alla sätt mer intelligent än alla människor - det torde inte ta tio år ens, med en miljon hängivna programmerare som jobbar mer än heltid med uppgiften - skulle den AI:n i sin tur, och dess skapelser i sin tur, och dessas skapelser i sin tur, osv, snabbt lösa alla problem vi människor kan tänkas vilja ha lösta. På så sätt kommer inte en enda varelse på jorden att behöva bekymra sig om ett enda skvatt längre. Då kommer allt gå strålande bra på alla sätt, för all framtid. Eller rättare sagt tills t.ex. kvantfluktuationer ställer till det för oss (jag vet inte hur längre de torde dröja, men det rör sig nog om någon helt obegripligt lång tidsrymd i varje fall. Vad som händer sedan vet nog ingen riktigt.
Oj, ja det var minsann en lösning på problemet! Dock tämligen futuristiskt. Jag kan se en annan väg här: Skulle man inte också kunna tänka sig att ett stort gäng genialiska programmerare fick till uppgift att emulera och simulera alla tillgängliga komplexa system så som den mänskliga hjärnan, ekosystemet, DNA-molekylens alla tänkbara genotypa och fenotypa särdrag, jordklotets och planetsystemets nyckfullheter och alla tänkbara kvantmekansika system så som supersträngarnas vibrationer i relation till rumtiden olika dynamiska processer både där och då, här och nu för att slutligen komma fram till en passande molekylär struktur som skulle kunna fungera som en drog, vilken de facto enbart gav det mänskliga psyket egenskapen att gilla allt som hände oavsett vad det är? Detta skulle då betyda att när denna substans väl existerar och människor tar denna (likt vi idag tar en medicin, drog, eller vanlig mat) skulle den absoluta njutningen och lyckan vara med oss alla oavsett vad som händer, så länge vi lever. Vi behöver alltså inte förändra omständigheterna (utanför psyket), utan endast attityden till omständigheterna. Så frasen: ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det som är viktigast” får då en total innebörd för all i termer av att allas liv är perfekt, oavsett när det termineras, hur det termineras eller hur det ser ut. Anledningen till att programmerarna bygger upp program som med extrema superdatorer emulerar och simulerar andra fenomen än hjärnan och dess biokemi är för att radera oförutsedda genetiska eller kvantmekaniska samt makroskopiska bieffekter av en sådan drog.
Justin Case skrev:Om jag istället inte får möjlighet att styra några andra människor med någon mind control eller magi eller liknande, utan vi gör om din fråga till att gälla vad bara jag kan göra, vad som vore det allra bästa att jag gjorde av de saker jag skulle kunna göra på riktigt. Att fundera över den frågan är kanske mer "nyttigt", för det är lättare att styra sitt eget handlande än en miljon andras. Svaret på den frågan måste jag fundera mer över, men det är med ganska stor säkerhet i varje fall inte att jag ska sitta och skriva så ohemult länge i sträck här på filosofiforum som jag gjort det senaste dygnet, jag har nästan kramp i fingrarna nu.
Ja, det kan jag nästan förstå! Hur som helst så ser jag fram emot detta
Justin Case skrev:Frågan vad som är det bästa jag kan göra funderar jag ofta på. Du får gärna berätta vad du själv tror vore det bästa du skulle kunna göra. Typ under de närmaste tio åren, givet att saker och ting i din omvärld utvecklar sig som du tror att de kommer att utveckla sig under den tiden givet att du gör det du gör (det du kommer att svara att du skulle göra). Puh, det är svårt redan att ställa frågan... Lycka till med svaret!
Återkommer när jag har mer tid.
Jag har egentligen inga regler eller principer jag följer, inte heller några explicita moraliska tankegångar om hur jag bör leva mitt liv eller vad som är bäst eller sämst att göra i olika situationer. Dock gör jag ju självklart inte sådant som jag direkt kan inse har negativa konsekvenser för mig och min omgivning, men det är inte grundat i någon särskild moral, utan enbart abstraktioner och kalkyleringar (analys) baserat på erfarenhet av hur livet brukar te sig i olika situationer. Det är både befriande och skönt för det egna psyket, men samtidigt lite lurigt då det antagligen, ibland hade varit enklare att enbart följa en slags regelbok, eller ett formellt system (några if-satser här och där) för att leva livet på ett adekvat sätt.
Det jag hittills har märkt och lärt mig är att jag fungerar som så att det egentligen, i ärlighetens namn, bara är de absolut närmaste (geografiskt, känslomässig och tidsmässig) företeelserna i mitt liv som engagerar mig, berör mig och får mig att handla på olika sätt. Visst läser jag mängder av tidningar, ser massor med TV-prgram, läser mängder med böcker i olika ämnen och studera otaliga bloggar, siter och forum i olika ämnen, men det är (hur jag än vänder och vrider på det hela) enbart det som är i min närhet som till syende och sist påverkar och/eller styr mitt agerande. Jag har konstaterat att det finns människor (genom historien) som verkligen har kämpat för andra människors väl och ve och det har i många fall varit på ett till synes totalt självutplånande och/eller altruistiskt sätt. Vad som drivit dessa människor vet jag egentligen inte, men det känns inte helt främmande att tänka sig att de faktiskt ha haft eländet i sin närhet. Så jag är benägen att påstå att (åtminstone jag) skulle vara tvungen att ha eländet i min närhet för att engagera mig i det.
Så svaret på din fråga, vad jag kommer att göra för att försöka påverka det vi har diskuterat hittills är ganska enkelt: Jag kommer att rösta på Socialdemokraterna av den enkla anledningen att de har solidaritetstanken i botten och därför att jag personligen är helt ointresserad av om jag får en tusenslapp mer eller mindre i plånboken jämfört med en utbyggd sjukvård etc. Men visst finns det massor av dåliga saker med detta parti (och det gör det säkert med de andra också), men solidaritetstanken är ändå svår att toppa! Det är väl egentligen det jag kan göra för att påverka på den nivån. Därefter handlar det för mig om att i min vardag behandla alla människor jag möter som en riktigt intressant person som har något att berätta, att tillföra, att bjuda, att berika tills motsatsen eventuellt är bevisad (har inte skett hittills). Detta är inget dogmatiskt förhållningssätt utan bygger helt enkelt på att jag är ganska nyfiken på världen och eftersom andra människor synes mig vara en del av världen så följer det ju av detta att jag även är nyfiken på dem.
Vad gäller att göra avkall på min fysiska standard så sitter det extremt långt inne så länge jag inte kan se ett sådant engagemang från resten av samhället. Men att själv stå där och tramsa som någon slags fånig icke-materialist och martyr för de fattiga, nä det är absolut inte min grej. Sen är det tyvärr så att det inte går att rädda alla, och man (jag) kan inte leva ett liv genom att gå runt och känna att det skulle vara ens uppgift. Av denna anledning räddar jag enbart de som jag har möjlighet att rädda när en sådan situation (av någon anledning) skulle dyka upp. Men jag kan ju i alla fall, i min enfald hoppas på att jag på något sätt bidrar till att andra mår bra och att värden därmed bli lite bättre, men det är inget som jag ser som mitt totala kall. Jag fokuserar på att min dotter, min sambo, mina föräldrar och mina vänner ska må bra och det är nog ungefär det jag klarar av för tillfället.
Justin Case skrev:Det är roligt att diskutera med dig, freddemalte! Ciao!
Tack detsamma!
Vänligen
Fredrik
