Monistisk politik; ändra vårt samhälle utan inre ändringar?

[Luna]

(detta är menat som en början, har bara skrivit utan eftertanke och är då inte komplett, tänkte att man kunde kompletera allteftersom)

Vi har politik och den "allmänna viljan" att skapa vårt samhälle på.
Vi snackar om att vi bör ändra på vår omgivning för att ändra människan..
Jag tror inte att människor kommer att må bättre automatiskt om det skulle lyckas med förändring omkring, jag tror att det behövs mer... Och då inte från dom yttre omständigheterna.

Jag menar, skulle folk ha mat och boende och inte behöva oroa sig för det så skulle det inte skänka inre lycka för det, det svåraste är nog att faktiskt åstadkomma yttre förändring före den inre förändringen ägt rum. Visst kan man lära sig när man är liten att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.. Men hur vill man bli behandlad? Många av dom som utför destruktiva handlingar brukar vara självdestruktiva också.

Man har fått se att det inte går att hålla ordning på människors beteenden med endast lagar och regler, uppenbarligen så skulle det funka ännu mindre UTAN dessa hjälpmedel.. OM människorna ifråga inte kan agera från en inre medvetenhet, då dom kan förstå att dom inte får ut något från att behandla andra dåligt för att stärka sitt "ego" eller behandlar sig själv illa, så det blir acceptabelt att göra andra illa.

Vi har växt upp i ett samhälle där en själv och "ens egna" kommer i första rummet, att alla på jorden skulle kunna ha det bra går inte ens att tänka sig.. Så tillgångar och "lycka" blir det slagsmål om, så som två barn som vill ha en klubba, för roffar man inte åt sig så får man stå där med tårar i ögonen och tycka att livet är orättvist... Om man inte tar nya steg och får trampa på andra för att kunna vara säker på att man får den delen som man tycker sig vara värd!   Och det är det egoistiska beteendet som blir premierat (!), positiv förstärkning till dysfunktionella beteendemönster är ett återkommande tema i samhället.. Så som att kroppen skulle premiera dom skadade (cancer) cellerna när dom förstör sin egen omgivning! Vart tar då "överlevnadsinstinkten" vägen?
Då kan man inte skylla på människors egoistiska handlingar för "överlevnad" för vi dödar ju faktiskt oss själva och den jord vi bor på... Är det verkligen naturligt?

Nä, det är bara människan som inte har förstått sin plats, behaviorismen kan jag verkligen utgå ifrån om man tänker på den "omedvetna" massan som fortsätter likt "nackade höns" att springa runt utan att kunna använda "huvudet" för att ifrågasätta vad man gör.
För i samhället har vi också växt upp med att inte ifrågasätta "Myndigheter" som föräldrar, skola och andra överordnaden och bars brukar endast anses som uppnosiga och dryga när dom kommer till "varför"-åldern... Borde inte vi alla ha den "åldern" inne hela tiden?

Massan är som små (förvuxna kroppsligen) barn som försöker att spela "vuxna" till det yttre och försöker att bygga ett hus ur samma mått fastän dom vet att det inte funkar innerst inne.
Och behaviourismen tycker jag kan platsa in som "profetiauppläsare" medan detta pågår, men jag tror att det kan ändras, att det inte handlar om att vi inte har förmågan till eget reflekterande utöver våra redan inlärda tankemönster utan att vi faktiskt har förmåga till metafysika verksamheter, bara vi "vaknar till" och tror och vill ha en ändring.

Jag har inte läst tillräckligt om marxismen (så ytterligare synpunkter och fakta skulle vara högst uppskattat), men många saker som Marx kom fram med kan jag hålla mycket med om, dock tycker jag att det är något fundamentalt som fattas; den inre världen (ganska behaviouristiskt).. Den yttre världens beskaffenhet är snyggt upplagt till stor del, men hur ska en majoritet (om inte alla) orka bygga om husen (parallel till samhället) med nya mått när dom inte förstår innebörden till varför? En byggare kan mycket väl bygga ett hus efter dom måtten som den har fått som krav att göra, av ren plikt... Men varför? och skulle det verkligen funka med dom nya måtten? plikten kan mycket väl få en att göra saker och ting och ändra beteenden, men just nu går man endast efter dom yttre omständigheterna...

I en monistiskt styrd syn försöker vi bygga upp vår omvärld och i tysthet gråter bakom stängda dörrar för att förneka den inre verkligheten. Var får Etiken plats i moralens "normer"?

Är det inte snart dags att börja bygga upp huset från grunden och få med allt vad det innebär?
Hur länge till ska vi förneka våra inre syften och se människan som "färdigutvecklad" och därigenom värdelös? Vem säger egentligen att man är dömd till att vara människa och syndare? Att det enda som går att ändra är vårt beteende utåt av rena moraliska skäl?

Varför sån hysteri för vad man visar utåt (som ändå ser förjävligt ut) och låter det inre kvitta?
Finns det verkligen inte hopp för människan att komma fram till (i den krisen vi är i och egentligen alltid varit i) att vi inte kan bli av med sjukdomen genom att bara kurera våra symptom (som bara återvänder i form av annat) och kanske faktiskt försöker att göra något åt sjukdomen istället? Det kvittar väl hur frisk man kan verka inför andra när man kanske är sjuk och känner sjukdomen?    Ännu mer när man bygger upp sin omgivning med samma sjukdom och smittar alla dom som kommer in i livet.

När ska vi verkligen utöva introspektion istället för att fly ifrån oss själva och försöka att få någon annan att förklara för en och "rädda" en från smärta?

Hur länge till och hur mycket mer ska vi behöva förstöra och stanna i vår gemensamma utveckling före vi känner att det är mer riskabelt att inte chansa? När ska vi få nog? När ska vi ta tag i ratten och ta ansvar över vårt körande samt ens veta hur vi kör?


Jag förstår att det funnits ett intresse hos ett fåtal att faktiskt stanna upp för vår utveckling och hålla oss dividerade (av bl. a. profit frågan), men vad får vi ut av det, i det långa loppet?

Jag vet inte, jag dras till två ytterligheter där den ena består av hopp för vår utveckling och förståelse, och den andra i misströstan och hopplöshet... Det enda hoppet som finns enligt mig är att människor ska börja ifrågasätta på nytt med alla präglingar åt sidan och återvinna dom som kan vara till hjälp samt slänga bort dom som inte funkar längre och tro på att vi fortfarande utvecklas... Jag menar, det är vi själva som skapar innebörden "människa", det är ju det vi är. Och vi lever upp till innebörden som vi har lärt oss att vi är, men vad om vi fortfarande har makt att faktiskt förändra den bilden? Låta Dominobrickorna falla i varandra och bygg upp dom på nytt!
Någonstans måste det börja, och det blir svårt att få en majoritet att vilja ändra på hela vårt samhälle före dom verkligen känner att det skulle vara värt det...


"It is no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society." ~Krishnamurti

[Zokrates]

Det svåra är att få med sig fler på idén om en bättre värld, men tyvärr, de flesta vågar inte riskera det de har och väljer då den "tryggheten" hellre än att de chansar på att radikalt förbättra världen i grunden. Jag har försökt att leva enligt min moral och mina etiska värderingar och ju äldre jag blir desto mer isolerad från omvärlden har jag blivit, i korthet, arbetslös, noll bekanta, inga vänner utöver familjen, ingen ekonomi och absolut ingen buffert för oförutsedda utgifter, noll kärlek och kroppskontakt under de sista 6 åren, vilket innebär att jag inte heller har ett sexliv, dessutom så droppar kassörskorna numera tillbaka växeln från en allt högre höjd ned i min hand om jag sträcker fram den.

Vinsten, finns det en sådan?
Ja, jag har inga sjukdomar och mitt värde som människa är omutbart samt när jag dör kan man lägga min kropp i vilken kompost som helst.

[Luna]

Det svåra är att få med sig fler på idén om en bättre värld, men tyvärr, de flesta vågar inte riskera det de har och väljer då den "tryggheten" hellre än att de chansar på att radikalt förbättra världen i grunden. Jag har försökt att leva enligt min moral och mina etiska värderingar och ju äldre jag blir desto mer isolerad från omvärlden har jag blivit, i korthet, arbetslös, noll bekanta, inga vänner utöver familjen, ingen ekonomi och absolut ingen buffert för oförutsedda utgifter, noll kärlek och kroppskontakt under de sista 6 åren, vilket innebär att jag inte heller har ett sexliv, dessutom så droppar kassörskorna numera tillbaka växeln från en allt högre höjd ned i min hand om jag sträcker fram den.

Vinsten, finns det en sådan?
Ja, jag har inga sjukdomar och mitt värde som människa är omutbart samt när jag dör kan man lägga min kropp i vilken kompost som helst.

Okej, men då handlar det väl ganska mycket om att du har "gett upp" en ändring till det bättre i samhället och det ser jag ändå som en skild sak.. Jag menar, dom som faktiskt vill och har hopp om en "bättre" framtid i samhället; hur kan man utestänga en ändring inom människan för att ändra dom yttre omständigheterna och inte behöva en "härskare" eller ens "chef" (som inom marxismen) för att se till att saker och ting blir "välgjorda" ?

"offtopic": Känner du att du kan komma på vissa faktorer eller ändringar som skulle kunna få dig att känna människovärdet stiga?

[Zokrates]

Ja, jag skriver ju här och det är ju möjligt att nån promille bland dem som läser mina inlägg hittar nått nyttigt som de i sin tur tar till sig. All förändring måste ju börja någonstans, jag har börjat med mig själv, så gett upp helt har jag ju inte.

[acer2010]

Ja, jag skriver ju här och det är ju möjligt att nån promille bland dem som läser mina inlägg hittar nått nyttigt som de i sin tur tar till sig. All förändring måste ju börja någonstans, jag har börjat med mig själv, så gett upp helt har jag ju inte.

Jag tror att det är så att alla människor är så upptagna med sitt inre "helveten".
Med "helvete" menar jag sina egna, många fall negativa, tankar om sig själv och andra.
Domaren och offret inom sig får hela tiden manifestera, man dömer sig själv och andra.
De förstår inte att allt detta gift skapar deras egna helvete.

Hur många timmar i skolan läggs ner på att lära känna sig själv och andra människor?
Att hitta sitt riktiga JAG och att lära sig förstå sig själv och MÄNNISKANS NATUR.
Så länge som människan tror att det yttre hela tiden är det viktiga så kommer det vara så.

Vi måste börja med vårat inre, omvandla vårat inre helvete till ett himmelrike.
Sedan kan vi hjälpa andra med kärlek och tillsammans skapa en underbar värld.

[Zokrates]

Ja, jag har ju skapat min egen religion, 1 anhängare, jag själv.

Min visshet, den har inget särskilt namn, högste Guden benämns enbart VI om nu någon vill ha dennes namn.

Det finns bara en enkel regel, var så god du nu kan förmå dig till att vara, döda aldrig någon.

Detta är en kortfattad subjektiv personlig redogörelse för vad som sker med en människa enligt mig och baserad på mina erfarenheter och upplevelser av bland annat olika fenomen som NDU och ghostwriting samt seanser, återigen, framförallt, helt baserad på mitt eget liv och mina erfarenheter.

Sanningen om människans existens
1. Mellan 8-12 veckan kommer själen in i fostret.
2. Människan lever
3. Människans kropp dör
4. Människan har en själ, denna själ manifesterar sig i ett högre medvetande, detta medvetande lämnar kroppen när
   kroppen dör. Det finns olika ödesval dit medvetandet far efter kroppens död beroende på omständigheter.

Dessa är de ödesalternativ för själen som jag upplevt eller på annat sätt fått bekräftade.

1. Man kan hamna framför sankte Pers*1 port till en annan värld, man får där ta ställning.
En person som levt ett rättfärdigt liv, agerat väl mot sina medmänniskor och förkovrat sig i kunskap, alternativt varit hängiven en likvärdig god syssla, går direkt vidare i en ny fas av ett högre liv, detta även om personen var ateist, då ens etik och moraliska agerande är överställt all sorts gudstro, handling är mer än bara tro.

2. Vissa själar fastnar i en gråzon, där finns ingen fast mark, inget klart ljus, inga fasta kroppar. Detta är helvetet.
Från denna platsen kan andar jordiskt manifestera sig under speciella omständigheter.

3. Termineringen är avsedd för dem som släckt människoliv då detta är det största och allvarligaste brottet.
Den som förpassats dit dör själsligen, detta är att den andra döden dö och det är definitivt slutgiltigt.

Undantag
Det finns människor som ges en andra chans att leva ett nytt liv på jorden, detta är ett erbjudande som ges dem som framförallt dött en för tidig ond bråd död, antingen genom sjukdom, olycka eller mord, se punkt 1.Dvs, du ges ett alternativ att välja på paradiset eller fortsätta leva, i de fall skadorna är för stora ges alternativet som en reinkarnation.

Livscirklarna
Livet på jorden sker inom den första cirkeln, den andra cirkeln tar vid efter döden i en andevärld, den tredje cirkeln är i en ännu högre energinivå än den andra, men inte ens där finns Gud annat än i manifestationer. I denna tredje cirkeln befinner sig de som är där på ett högre medvetandeplan än vad som är möjligt i någon av de lägre cirklarna, men det är inte konstant eller statiskt då de som är där är under en utvecklingsprocess uppåt, närmare Guds fjärde cirkel där Gud naturligt befinner sig i dess kärna utan manifestationer.

*1 Det är en grindvakt, jag har inte ett namn på den figur jag mötte, men i stort sätt är det en man som till
   karakteristiken kan liknas bäst vid sankte Per.

[Mr.M]

Sten huggarna ogillar din religion.. bara en tavla.

Din religion låter bra och dess budskap var i behagligt format

[Zokrates]

Sten huggarna ogillar din religion.. bara en tavla.

Din religion låter bra och dess budskap var i behagligt format

Nja, stenhuggarna får ju vara ifred, var och en får ju tro på vad den vill enligt min religion, så länge som deras anhängare inte bryter mot mina två bud, 1:Var god, 2: Döda inte. Så busenkelt är det.

För att förtydliga, man kan till och med vara helt igenom ateist, man behöver inte ens tro så länge man följer buden, etik och moral betyder mer än att bara slaviskt tro.

[Mr.M]

andra budordet är lite otydlig.. får jag döda en oxe till släkt träffen nästa vecka ?

[Zokrates]

:-) andra budordet är lite otydlig.. får jag döda en oxe till släkt träffen nästa vecka ?

Döda inte gäller MÄNNISKOR!

Vartenda en som avsiktligt dödar en annan människa är förtappad, jag tvivlar om det går att göra bot för en sådan gärning med mindre än att resten av mördarens liv ägnas åt att enbart göra gott. Men, jag säger, chansa inte under några omständigheter eller villkor på det. Låt de döda döda varandra, de är ju redan döda i livet, faktum är att det till och med är meningslöst att ge en mördare en gravsten, h*n är ju redan väck och bör glömmas bort, suddas ut.

[Luna]

Ja, jag skriver ju här och det är ju möjligt att nån promille bland dem som läser mina inlägg hittar nått nyttigt som de i sin tur tar till sig. All förändring måste ju börja någonstans, jag har börjat med mig själv, så gett upp helt har jag ju inte.

Jag tror att det är så att alla människor är så upptagna med sitt inre "helveten".
Med "helvete" menar jag sina egna, många fall negativa, tankar om sig själv och andra.
Domaren och offret inom sig får hela tiden manifestera, man dömer sig själv och andra.
De förstår inte att allt detta gift skapar deras egna helvete.

Hur många timmar i skolan läggs ner på att lära känna sig själv och andra människor?
Att hitta sitt riktiga JAG och att lära sig förstå sig själv och MÄNNISKANS NATUR.
Så länge som människan tror att det yttre hela tiden är det viktiga så kommer det vara så.

Vi måste börja med vårat inre, omvandla vårat inre helvete till ett himmelrike.
Sedan kan vi hjälpa andra med kärlek och tillsammans skapa en underbar värld.

Ja, håller med där. Det är det jag undrar, hur lång tid kommer det att ta tills en majoritet kommer börja att göra det när vi då går i skolan och blir lärda från alla håll och kanter att det är en monistisk värld, det enda sättet att ändra saker och ting är genom den externa världen? Det är som att vi simmar i cirklar "like a fish in a fishbowl".