Akademi-vänster-miljö.

[Anders]

Den kombinationen ser jag varje dag nu, aldrig förr (eftersom jag växte upp utanför akademi, och såg där sällan vänster eller miljö i nån överdriven omfattning. Folk röstade typ linje 2 1980)

Varför? Varför dras så många ungdomar som växer upp i intellektuella hem till det rödgröna och ofta så kompromisslöst? Typ blir aktivister? Jag tycker att det borde vara tvärt om. Att de, som verkligen växer upp i tankens värld skulle visa att de omfamnar problemfloror, aldrig ta ställning i något kontroversiellt utan bara visa att de behärskar problemfloran och fullt ut visar på problems komplexitet.

[David H]

Den kombinationen ser jag varje dag nu, aldrig förr (eftersom jag växte upp utanför akademi, och såg där sällan vänster eller miljö i nån överdriven omfattning. Folk röstade typ linje 2 1980)

Varför? Varför dras så många ungdomar som växer upp i intellektuella hem till det rödgröna och ofta så kompromisslöst? Typ blir aktivister? Jag tycker att det borde vara tvärt om. Att de, som verkligen växer upp i tankens värld skulle visa att de omfamnar problemfloror, aldrig ta ställning i något kontroversiellt utan bara visa att de behärskar problemfloran och fullt ut visar på problems komplexitet.

För att det är populärt nedsättande omdöme om de som röstar vänster och har akademisk utbildning bland de som röstar höger och själva saknar akademisk utbildning?

uttrycket ”akademisk vänster” tänker jag för övrigt nästan kan klassas som oxymoront, eftersom ”akademisk” ger uttryck för vetenskaplighet och teoretisk vetenskap är per definition inte politisk.

Inom vetenskapliga arbeten finns det inte utrymme gör något eget tyckande…och om det ändå gör det, så är det tecken på dålig vetenskaplighet. Bra vetenskap är inte tendentiös

[Anders]

Den kombinationen ser jag varje dag nu, aldrig förr (eftersom jag växte upp utanför akademi, och såg där sällan vänster eller miljö i nån överdriven omfattning. Folk röstade typ linje 2 1980)

Varför? Varför dras så många ungdomar som växer upp i intellektuella hem till det rödgröna och ofta så kompromisslöst? Typ blir aktivister? Jag tycker att det borde vara tvärt om. Att de, som verkligen växer upp i tankens värld skulle visa att de omfamnar problemfloror, aldrig ta ställning i något kontroversiellt utan bara visa att de behärskar problemfloran och fullt ut visar på problems komplexitet.

För att det är populärt nedsättande omdöme om de som röstar vänster och har akademisk utbildning bland de som röstar höger och själva saknar akademisk utbildning?

uttrycket ”akademisk vänster” tänker jag för övrigt nästan kan klassas som oxymoront, eftersom ”akademisk” ger uttryck för vetenskaplighet och teoretisk vetenskap är per definition inte politisk.

Inom vetenskapliga arbeten finns det inte utrymme gör något eget tyckande…och om det ändå gör det, så är det tecken på dålig vetenskaplighet. Bra vetenskap är inte tendentiös

Akademisk vänster är slarvigt absolut. Vad man borde säga är akademiker som röstar vänster, och även det prickar inte rätt, utan jag skulle säga "människor som växer upp i habitat där de vuxna i övervägande omfattning har akademisk utbildning och även ofta föräldrarnas föräldrar, också ofta pengar i släkten, eventuellt egna". Men det blir slarvigt akademisk vänster.

I mitt fall är det inte "populärt" utan en egen erfarenhet, hamnar på studentmottagningar varje år och i stort sett alltid är det ungdomar med ganska uttalade "rödgröna"(åter slarvigt) begrepp, typiskt håller äldre syskon tal, på svenska som inte direkt är dialektal, om hur de yngre syskonen går i de äldres fotspår som medlemmar i Ung Vänster.

Men det är omöjligt att prata om det utan att människor vänder taggarna utåt. Och eftersom ingen riktigt vill prata om det, utan det skall vara självklart för alla och envar att det är så det är fallet, så kan inte min analys bli annan än att det är en del av spelplanen i det habitatet. Som jag inte direkt behärskar, som relativ nykomling(2001).

[David H]

Den kombinationen ser jag varje dag nu, aldrig förr (eftersom jag växte upp utanför akademi, och såg där sällan vänster eller miljö i nån överdriven omfattning. Folk röstade typ linje 2 1980)

Varför? Varför dras så många ungdomar som växer upp i intellektuella hem till det rödgröna och ofta så kompromisslöst? Typ blir aktivister? Jag tycker att det borde vara tvärt om. Att de, som verkligen växer upp i tankens värld skulle visa att de omfamnar problemfloror, aldrig ta ställning i något kontroversiellt utan bara visa att de behärskar problemfloran och fullt ut visar på problems komplexitet.

För att det är populärt nedsättande omdöme om de som röstar vänster och har akademisk utbildning bland de som röstar höger och själva saknar akademisk utbildning?

uttrycket ”akademisk vänster” tänker jag för övrigt nästan kan klassas som oxymoront, eftersom ”akademisk” ger uttryck för vetenskaplighet och teoretisk vetenskap är per definition inte politisk.

Inom vetenskapliga arbeten finns det inte utrymme gör något eget tyckande…och om det ändå gör det, så är det tecken på dålig vetenskaplighet. Bra vetenskap är inte tendentiös

Akademisk vänster är slarvigt absolut. Vad man borde säga är akademiker som röstar vänster, och även det prickar inte rätt, utan jag skulle säga "människor som växer upp i habitat där de vuxna i övervägande omfattning har akademisk utbildning och även ofta föräldrarnas föräldrar, också ofta pengar i släkten, eventuellt egna". Men det blir slarvigt akademisk vänster.

I mitt fall är det inte "populärt" utan en egen erfarenhet, hamnar på studentmottagningar varje år och i stort sett alltid är det ungdomar med ganska uttalade "rödgröna"(åter slarvigt) begrepp, typiskt håller äldre syskon tal, på svenska som inte direkt är dialektal, om hur de yngre syskonen går i de äldres fotspår som medlemmar i Ung Vänster.

Men det är omöjligt att prata om det utan att människor vänder taggarna utåt. Och eftersom ingen riktigt vill prata om det, utan det skall vara självklart för alla och envar att det är så det är fallet, så kan inte min analys bli annan än att det är en del av spelplanen i det habitatet. Som jag inte direkt behärskar, som relativ nykomling(2001).

Här kommer vi in på habitats-frågan, och visst är det ett knepigt kapitel. Jag gick med i Miljöpartiet och har skrivit en del i deras interna forum... och visst märker jag att det är en viss typ av personer som jag möter där, generellt sett mer åt överklasshållet. Och visst kan man ana en del "präktig vänster" där. Jag föreslog att vi ska försöka rekrytera Alexander Bard till Miljöpartiet, och då blev det inte direkt några glada miner.

Men att tänka djärvt och radikalt tänker jag är något som är sällsynt inom alla skikt i samhället, oavsett politisk tillhörighet.

Visst kan jag ha förståelse för problematiken inom denna klass som du talar om, men det är svårt att hitta andra som gör det så mycket bättre.

[Anders]

Här kommer vi in på habitats-frågan, och visst är det ett knepigt kapitel. Jag gick med i Miljöpartiet och har skrivit en del i deras interna forum... och visst märker jag att det är en viss typ av personer som jag möter där, generellt sett mer åt överklasshållet. Och visst kan man ana en del "präktig vänster" där. Jag föreslog att vi ska försöka rekrytera Alexander Bard till Miljöpartiet, och då blev det inte direkt några glada miner.

Men att tänka djärvt och radikalt tänker jag är något som är sällsynt inom alla skikt i samhället, oavsett politisk tillhörighet.

Visst kan jag ha förståelse för problematiken inom denna klass som du talar om, men det är svårt att hitta andra som gör det så mycket bättre.

Det är det fetmarkerade som jag tror ställer till det, att det automatiskt ses som att det finns problem med att det är på det här viset. Jag tror att om man plockade bort den problematiken och bara försökte hitta orsaker utan rätt och fel skulle man kunna komma någon vart. Och jag tror att det är ytterst viktiga insikter man skulle kunna komma fram till.

Ingen i min barndom tillhörde öppet någon slags vänster, nu är det jättevanligt i min nya miljö. Det är ungefär samma fördelning av röster som då och det är ungefär lika fina bilar på garageinfarterna i den nya och den gamla miljön. Vad skiljer?

[David H]

Här kommer vi in på habitats-frågan, och visst är det ett knepigt kapitel. Jag gick med i Miljöpartiet och har skrivit en del i deras interna forum... och visst märker jag att det är en viss typ av personer som jag möter där, generellt sett mer åt överklasshållet. Och visst kan man ana en del "präktig vänster" där. Jag föreslog att vi ska försöka rekrytera Alexander Bard till Miljöpartiet, och då blev det inte direkt några glada miner.

Men att tänka djärvt och radikalt tänker jag är något som är sällsynt inom alla skikt i samhället, oavsett politisk tillhörighet.

Visst kan jag ha förståelse för problematiken inom denna klass som du talar om, men det är svårt att hitta andra som gör det så mycket bättre.

Det är det fetmarkerade som jag tror ställer till det, att det automatiskt ses som att det finns problem med att det är på det här viset. Jag tror att om man plockade bort den problematiken och bara försökte hitta orsaker utan rätt och fel skulle man kunna komma någon vart. Och jag tror att det är ytterst viktiga insikter man skulle kunna komma fram till.

Ingen i min barndom tillhörde öppet någon slags vänster, nu är det jättevanligt i min nya miljö. Det är ungefär samma fördelning av röster som då och det är ungefär lika fina bilar på garageinfarterna i den nya och den gamla miljön. Vad skiljer?

Bourdieu kan hjälpa oss en bit på vägen tänker jag. Det uppstår olika fält där viss typ av beteenden, och viss typ av värderingar premieras. En klass förenas genom viss typ av smak, intresse för viss typ av konst, musik, fritidsaktivitet, politisk värdering etc. Genom att identifiera dessa klasser eller habitus, blir det också lättare att bryta sig loss från det. Alltså: man kommer till insikt om att detta är inte ens "egna" värderingar och beteenden, utan detta är värderingar och beteenden som tillhör den grupp man är del av. Självreflexion är mycket centralt hos Bourdieu. Dels är det viktigt att identifiera sin egna sociala position för att förstå sig själv, men sen när man också förstår andras sociala positioner blir det lättare att också förstå hur man ska bemöta dessa.

[Anders]

Här kommer vi in på habitats-frågan, och visst är det ett knepigt kapitel. Jag gick med i Miljöpartiet och har skrivit en del i deras interna forum... och visst märker jag att det är en viss typ av personer som jag möter där, generellt sett mer åt överklasshållet. Och visst kan man ana en del "präktig vänster" där. Jag föreslog att vi ska försöka rekrytera Alexander Bard till Miljöpartiet, och då blev det inte direkt några glada miner.

Men att tänka djärvt och radikalt tänker jag är något som är sällsynt inom alla skikt i samhället, oavsett politisk tillhörighet.

Visst kan jag ha förståelse för problematiken inom denna klass som du talar om, men det är svårt att hitta andra som gör det så mycket bättre.

Det är det fetmarkerade som jag tror ställer till det, att det automatiskt ses som att det finns problem med att det är på det här viset. Jag tror att om man plockade bort den problematiken och bara försökte hitta orsaker utan rätt och fel skulle man kunna komma någon vart. Och jag tror att det är ytterst viktiga insikter man skulle kunna komma fram till.

Ingen i min barndom tillhörde öppet någon slags vänster, nu är det jättevanligt i min nya miljö. Det är ungefär samma fördelning av röster som då och det är ungefär lika fina bilar på garageinfarterna i den nya och den gamla miljön. Vad skiljer?

Bourdieu kan hjälpa oss en bit på vägen tänker jag. Det uppstår olika fält där viss typ av beteenden, och viss typ av värderingar premieras. En klass förenas genom viss typ av smak, intresse för viss typ av konst, musik, fritidsaktivitet, politisk värdering etc. Genom att identifiera dessa klasser eller habitus, blir det också lättare att bryta sig loss från det. Alltså: man kommer till insikt om att detta är inte ens "egna" värderingar och beteenden, utan detta är värderingar och beteenden som tillhör den grupp man är del av. Självreflexion är mycket centralt hos Bourdieu. Dels är det viktigt att identifiera sin egna sociala position för att förstå sig själv, men sen när man också förstår andras sociala positioner blir det lättare att också förstå hur man ska bemöta dessa.

intressant övning.
Självreflektion - uppväxt, först höghus sen småhus några kilometer från höghus i rätt trist stockholmsförort nordväst (nordost är där Täby, Djursholm osv ligger). I småhusområdet inga sociala problem, ganska måttlig akademisk status. 70-80 tal så lite blandat mödrar hemmafruar eller arbetande, de flesta fäder någon slags tjänstemän, endast en egen företagare, endast få "blue collar". Då de borgerliga vann 1976 skålade vissa i champagne. Det som gav status var ett bra jobb, en tjänst dit man befordrats. Bland ungdomar ytterst lågt politiskt intresse, ytterst lågt intresse för framtiden men man var relativt skötsamma. Bra betyg i skolan gav status. Man skulle veta mycket om dåtidens populära musik, om man var bra på idrott var det ett plus, men inte särskilt många typ skjutsades till idrottsaktiviteter. Föräldrar hade ungefär som uppfostringsmål - sköt dig och skaffa dig ett jobb, plugga och skaffa dig ett bra. Lite som Elton John i Free electric band " a lawyer, or a doctor, or a civil engineer" var höga mål. Det var 70-80-tal så du fick ett relativ kvalificerat jobb som typ 4-årig teknisk- som i stort sett alla pojkar som var läshuvuden valde.
Det fanns ingen direkt "solidaritet" med något, de flesta hade själva någon slags kontakt med fattigsverige och man kände sig inte som nån "rik vit utsugare", utan man var stolt över det man åstadkom, och man hade kravet på sig själva och alla andra att man skulle sköta sig. Så skapades ett bra samhälle.

Det här matchar mycket väl med det arbetarkollektiv, där de flesta var blue collar på somrarna, ett fiskarställe där fiskaren hyrde ut små stugar till arbetarfamiljer i staden. Vi bodde med farfar o farmor i 1 rum och kök och umgicks med farfar och farmor och de andra. Där var snarast motviljan mot "socialfall" ännu starkare. Ännu mer, man skall jobba och inte ligga samhället till last, då har du inget att skämmas för"

Lite så var det. Och det, känner jag, matchar inte så bra med den nya miljön. Jag skulle vilja förstå hur de i det nya såg på sina sociala positioner.

[Anders]

Vet att det är att begära mycket kanske, men jag skulle faktiskt vara jättetacksam om någon/några av er som faktiskt har eller har haft något som kan liknas vid vänstersympatier och ett miljöengagemang och samtidigt kommer från en släkt där flera har haft akademiska humanistiska utbildingar och yrken, om ni kunde som jag gjorde här beskriva lite den spelplan ni växte upp i? Inget "outande" förstås utan bara hur ni uppfattade spelplanen och hur den kanske har bidragit till den politiska uppfattningen?

[David H]

Vet att det är att begära mycket kanske, men jag skulle faktiskt vara jättetacksam om någon/några av er som faktiskt har eller har haft något som kan liknas vid vänstersympatier och ett miljöengagemang och samtidigt kommer från en släkt där flera har haft akademiska humanistiska utbildingar och yrken, om ni kunde som jag gjorde här beskriva lite den spelplan ni växte upp i? Inget "outande" förstås utan bara hur ni uppfattade spelplanen och hur den kanske har bidragit till den politiska uppfattningen?

För egen del då... min släkt har flera akademiska titlar på både mammas och pappas sida. Föräldrarna träffades i en studentkorridor i Uppsala, och sedan flyttade de upp till Jämtland. Kanske en följd av den gröna vågen. Jag gick i grundskola på Rödön, en glesbefolkad by i Jämtland. Visst hade jag väl ganska höga tankar om mig själv, jag var bra på de flesta ämnena i skolan. Men jag tänkte nog inte att det hade med klassbakgrund att göra. Som barn var fenomenet "social klass" okänt för mig. Det var först under gymnasiet jag hörde talas om man kunde prata om sådant som "bättre" och "sämre" sociala områden...innan hade jag nog inte ens reflekterat över vad social bakgrund kan ha för betydelse.

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skämmigt att ha eller tjäna mycket pengar. Efter vi haft prao i skolan skulle vi berätta vad lönen var på platsen vi haft prao. Själv hade jag då gjort prao på min pappas jobb, och min pappa var läkare och hade alltså en ganska hög lön. Själv tyckte jag dock detta var pinsamt att berätta, så jag drog till med en "vit lögn" och redovisade hans nettolön (lön efter skatt) istället för bruttolön.

Allt som hade med kultur att göra uppfattade jag också som ganska skämmigt. Musik och böcker tyckte jag visserligen om, men det var inget man skröt om för kompisarna. Däremot var sport viktig statusmarkör. Det var viktigt att både vara bra på sport, följa med i sporthändelser och heja på rätt lag.

Min pappa gick med i Miljöpartiet på 90-talet. Själv tyckte jag det var bra för att MP sa nej till EG/EU. Och att bry sig om miljö/landsbygd var ändå ganska creddigt också. Minst populära var Moderaterna som uppfattades som egoistiskt rikemansparti.

[Anders]

Jättespännande David! Skolan kan ju vara ett eget litet habitat. Det var det inte för mej, jag gick i skola där nästan alla var från höghusen jag gick i och sen i en skola där alla kom från det småhusområde familjen flyttade till då jag gick i lågstadiet. Man kan säga att det blev mer credd för att vara duktig på lektionerna på den senare och mindre med credd för fotbollsskicklighet. Men det var verkligen inte svartvitt. Jag accepterades som duktig även i min första skola. man behövde inte skämmas för det. Kan tänka att det var rätt intressant i en mindre by där barn kom från olika förhållanden? Det är vad min mamma växte upp med, i en liten ort i Dalarna.

Fanns det något kollektiv av "utbildade" i den lilla byn, något "habitat i habitatet", eller var den lilla orten ett habitat med alla ortens invånare?

Min morfar var slaktare och hade liten butik i anslutning till det, och han hade "gårdsnamn" så mamma umgicks mest med de som typ var ortens läkares, handlares och lärares barn. Hon och morbror var duktiga i skolan och hade väl inte imagen av snus och brännvin...

Jag har alltid bott i relativt stora städer, Karlstad den minsta, och det har alltid varit så mycket folk att jag har umgåtts med folk som har varit i samma "position" som jag. Förutom året i lumpen, då i stort sett alla utom jag var snus mus och brännvin. Det var bara att anpassa sig.

Vet inte om ni läst Knausgårds Min Kamp. Men där tycker jag det finns lite som jag känner igen från här där jag bor nu - Knausgård beskriver där sin uppväxt, mycket detaljerat - men utan att göra någon analys av de spelregler som gällde. Jag tycker hans världsbild påminner om många jag umgås med. Farfar var fabrikör, Pappa grönavågare och lärare, och han själv såg möjligheter snarare än problem, och att han skulle ha allt det goda av en ungdom var något som föreföll självklart för honom, idrottande, fester, äventyr... Men han lyckas inte förmedla vilka spelregler som gällde. Att hans pappa var grönavågare, det räcker inte för mig att "det var inne". Eller gör det det? Säljer man då inte sin själ till kollektivet? Själv hade jag "röda faran" som paradigm då vi flyttade till villaområdet, villevalleviktor och ryska dockfilmer var inte direkt accepterade i mitt hem, Sovjet, höga skatter... visst har det påverkat mig!

[David H]

Fanns det något kollektiv av "utbildade" i den lilla byn, något "habitat i habitatet", eller var den lilla orten ett habitat med alla ortens invånare?

Nog fanns det grupperingar i byn där jag växte upp, men som barn var det inget som jag la särskilt mycket märke till, eller som jag medvetet lät mig påverkas av. Nu i efterhand kan jag påminna mig om att det var vissa familjer som var mer finkulturella. Ett par barn till en författare, ett par barn till känd politiker, ett par söner till en rektor och ett par andra söner till en konstnär. Visst var det väl också så att både dessa föräldrar och dessa barn umgicks närmare med varandra, och bildade ett eget litet kluster med gemensamma intressen etc. Flera av dessa familjer var också gröna-vågare, som rört sig jorden runt och sedan bestämt sig för att slå sig ner i landsbygdsidyll. Det var också nån av dessa som övertalade min pappa att gå med i MP vill jag minnas. Å andra sidan fanns det andra familjer som bott på orten i generation efter generation. Här var det mer sportintresse, och använda sig av knytnävar som lösning på problem.

Själv rörde jag mig överallt i denna miljö, vill jag minnas. Jag kände mig aldrig utanför. Min bästa kompis bodde långt ute i skogen och hans pappa var jägare och snickare. Jag vet inte säkert, men tror den familjen också bott i området i flera generationer. Min kompis hade viss tendens till att hitta på hyss och hamna i slagsmål då och då. Själv slogs jag också ibland, men inte lika mycket och inte lika allvarligt. Hans mamma var väldigt mån om att han skulle umgås mer med mig... det var väl nåt jag förstod mer senare, om att hon var rädd att han skulle hamna under sämre inflytande annars.

Sen när jag började i högstadiet förändrades spelplanen totalt. Istället för att gå in 4-6:a med ca 20 elever, fick jag börja i 7:an med 100 elever i samma årskull från byarna runtomkring. Jägarsonen började då umgås med skolans "svarta gäng" som hälsade på varandra med Hitler-hälsning, medan jag till inte förstod mycket alls om det nya fältets spelregler. Jag blev utskrattad för att jag kom till skolan med overall och snowjoggings och jag hade en tröja med stor bild på en siberian husky. Till slut hittade jag i alla fall något nörd-gäng som jag kunde umgås med.

[Anders]

Fanns det något kollektiv av "utbildade" i den lilla byn, något "habitat i habitatet", eller var den lilla orten ett habitat med alla ortens invånare?

Nog fanns det grupperingar i byn där jag växte upp, men som barn var det inget som jag la särskilt mycket märke till, eller som jag medvetet lät mig påverkas av. Nu i efterhand kan jag påminna mig om att det var vissa familjer som var mer finkulturella. Ett par barn till en författare, ett par barn till känd politiker, ett par söner till en rektor och ett par andra söner till en konstnär. Visst var det väl också så att både dessa föräldrar och dessa barn umgicks närmare med varandra, och bildade ett eget litet kluster med gemensamma intressen etc. Flera av dessa familjer var också gröna-vågare, som rört sig jorden runt och sedan bestämt sig för att slå sig ner i landsbygdsidyll. Det var också nån av dessa som övertalade min pappa att gå med i MP vill jag minnas. Å andra sidan fanns det andra familjer som bott på orten i generation efter generation. Här var det mer sportintresse, och använda sig av knytnävar som lösning på problem.

Själv rörde jag mig överallt i denna miljö, vill jag minnas. Jag kände mig aldrig utanför. Min bästa kompis bodde långt ute i skogen och hans pappa var jägare och snickare. Jag vet inte säkert, men tror den familjen också bott i området i flera generationer. Min kompis hade viss tendens till att hitta på hyss och hamna i slagsmål då och då. Själv slogs jag också ibland, men inte lika mycket och inte lika allvarligt. Hans mamma var väldigt mån om att han skulle umgås mer med mig... det var väl nåt jag förstod mer senare, om att hon var rädd att han skulle hamna under sämre inflytande annars.

Sen när jag började i högstadiet förändrades spelplanen totalt. Istället för att gå in 4-6:a med ca 20 elever, fick jag börja i 7:an med 100 elever i samma årskull från byarna runtomkring. Jägarsonen började då umgås med skolans "svarta gäng" som hälsade på varandra med Hitler-hälsning, medan jag till inte förstod mycket alls om det nya fältets spelregler. Jag blev utskrattad för att jag kom till skolan med overall och snowjoggings och jag hade en tröja med stor bild på en siberian husky. Till slut hittade jag i alla fall något nörd-gäng som jag kunde umgås med.

Spännande igen! Visst kan skolan vara en smältdegel där människor från olika spelregler möts. Klassiskt och det har nog många av oss här varit med om, är att vara läshuvud inte direkt är nån statushöjare. Det var det lite, som jag skrev under några år i villaskolan, i en klass med många duktiga tjejer och få killar. Jag fick där väl en viss beundran som den som ofta kunde först och oftast skrev bäst på proven. Men även där var sport och utseende större plus. Frågan är dock hur mycket skolåren har format en,i det här fallet den politiska inriktning man haft. Jag skulle ändå påstå ganska lite, i mitt fall. Det pratades helt enkelt inte särskilt mycket politik. Samhällskunskapen på högstadium och gymnasiet, där hade vi lärare som var ganska uttalat vänster, men på ett sätt som snarast fick en att vilja gå höger. Även om de hade en del stories om knarkare och annat som kanske fick ens vyer att växa. Men det är väl inte meningen att skolan skall påverka en politiskt heller kanske.

Så vad skall påverka? Tänkte lite på det där du skrev om att din far blev övertalad om att gå med i MP, påminner lite om Robert Nozick, nyliberalismens bibels författande, som först var socialist men övertalades av människor i sin närhet att bli marknadsorienterad. Det där är spännande och för mig lite oroande.Skall man verkligen forma sin politik efter vad människor i sin närhet tycker? Att det finns en spelplan i habitatet som uppmanar till en viss pollitisk åsikt? Ytterst mänskligt i och för sig, det är argument man hör nära sig som kan vara övertygande. Men jag kan inte befria mig från tankar på att man faktiskt väljer politisk inriktning för att få vara del av ett kollektiv. Ser man följarna till mina mer vänstermilitanta och högermilitanta facebooksvänner och onlinevänner på andra sätt, liksom om man kollar typ videos från "influencers" till höger och vänster, så ger kommentarsfälten en känsla av att boa in sig i en åsikt. (Reddit skall vi inte prata om, där blir man mörkrädd)

Och det är väl det som är lite min grundläggande farhåga vad det gäller just det akademikerrödgröna. Det som Jan Guillou beskriver i sin 1900-talsserie under just de här palestinaåren. Lite det här rödvinsmysiga. Faktiskt med en viss självinsikt. Man får en känsla av att sådant som confirmation bias lätt blir en konsekvens.

Är det så, i stor omfattning,vad det gäller ett rödgrönt engagemang? Och om det är så, är det ett problem?

[David H]

Skall man verkligen forma sin politik efter vad människor i sin närhet tycker? Att det finns en spelplan i habitatet som uppmanar till en viss pollitisk åsikt? Ytterst mänskligt i och för sig, det är argument man hör nära sig som kan vara övertygande. Men jag kan inte befria mig från tankar på att man faktiskt väljer politisk inriktning för att få vara del av ett kollektiv. Ser man följarna till mina mer vänstermilitanta och högermilitanta facebooksvänner och onlinevänner på andra sätt, liksom om man kollar typ videos från "influencers" till höger och vänster, så ger kommentarsfälten en känsla av att boa in sig i en åsikt. (Reddit skall vi inte prata om, där blir man mörkrädd)

Och det är väl det som är lite min grundläggande farhåga vad det gäller just det akademikerrödgröna. Det som Jan Guillou beskriver i sin 1900-talsserie under just de här palestinaåren. Lite det här rödvinsmysiga. Faktiskt med en viss självinsikt. Man får en känsla av att sådant som confirmation bias lätt blir en konsekvens.

Är det så, i stor omfattning,vad det gäller ett rödgrönt engagemang? Och om det är så, är det ett problem?

Inga enkla frågor. Något som jag tycker är värt att betona är att det ändå finns stora individuella variationer inom respektive grupp, som kan vara lätta att missa från ett perspektiv utifrån. Visst för att det exempelvis finns vissa generella skillnader mellan miljöpartister och moderater, men om du skulle besöka en grupp med bara miljöpartister eller bara moderater skulle du nog märka att det finns fullt med splittringar inom respektive grupp. Att det långtifrån är så att alla tycker samma inom gruppen.

Och nog kan noteras liknande om exempelvis ett vetenskapligt samfund jämfört ett religiöst samfund. Inom det vetenskapliga kommer du hitta många som resonerar utifrån ett abstrakt andligt perspektiv, liksom att inom det religiösa kommer du hitta många som resonerar utifrån ett konkret kroppsligt perspektiv.

Nån som inte har så bra koll på filosofiforum kanske tror att vi alla som skriver här tycker samma saker...men jag tror inte att exempelvis Hubert och Smisk skulle hålla med om att de delar samma syn på livet.

[Anders]

Skall man verkligen forma sin politik efter vad människor i sin närhet tycker? Att det finns en spelplan i habitatet som uppmanar till en viss pollitisk åsikt? Ytterst mänskligt i och för sig, det är argument man hör nära sig som kan vara övertygande. Men jag kan inte befria mig från tankar på att man faktiskt väljer politisk inriktning för att få vara del av ett kollektiv. Ser man följarna till mina mer vänstermilitanta och högermilitanta facebooksvänner och onlinevänner på andra sätt, liksom om man kollar typ videos från "influencers" till höger och vänster, så ger kommentarsfälten en känsla av att boa in sig i en åsikt. (Reddit skall vi inte prata om, där blir man mörkrädd)

Och det är väl det som är lite min grundläggande farhåga vad det gäller just det akademikerrödgröna. Det som Jan Guillou beskriver i sin 1900-talsserie under just de här palestinaåren. Lite det här rödvinsmysiga. Faktiskt med en viss självinsikt. Man får en känsla av att sådant som confirmation bias lätt blir en konsekvens.

Är det så, i stor omfattning,vad det gäller ett rödgrönt engagemang? Och om det är så, är det ett problem?

Inga enkla frågor. Något som jag tycker är värt att betona är att det ändå finns stora individuella variationer inom respektive grupp, som kan vara lätta att missa från ett perspektiv utifrån. Visst för att det exempelvis finns vissa generella skillnader mellan miljöpartister och moderater, men om du skulle besöka en grupp med bara miljöpartister eller bara moderater skulle du nog märka att det finns fullt med splittringar inom respektive grupp. Att det långtifrån är så att alla tycker samma inom gruppen.

Och nog kan noteras liknande om exempelvis ett vetenskapligt samfund jämfört ett religiöst samfund. Inom det vetenskapliga kommer du hitta många som resonerar utifrån ett abstrakt andligt perspektiv, liksom att inom det religiösa kommer du hitta många som resonerar utifrån ett konkret kroppsligt perspektiv.

Nån som inte har så bra koll på filosofiforum kanske tror att vi alla som skriver här tycker samma saker...men jag tror inte att exempelvis Hubert och Smisk skulle hålla med om att de delar samma syn på livet.

Eller du och jag, kanske?

[David H]

Eller du och jag, kanske?

Javisst.

Men när jag skriver på MP:s interna forum om politik, så uppfattas det minst lika kontroversiellt som när jag skriver om politik här, trots att jag själv är miljöpartist och diskuterar med andra miljöpartister.

Exempelvis när jag föreslog om att försöka rekrytera Alexander Bard till MP hade jag 10-talet personer emot mig, och sammanlagt var det 0 personer som uttryckte någon som helst intresse, sympati eller förståelse för vad jag skrev.

Exempelvis min kommentar:
"Alexander har sagt att han vill rädda miljön och att han gillar stora visioner, är inte det en bra start? Hur gör ni andra när ni är ni är ute och valkampanjar och hör någon säga något sådant? Frågar ni om personen vid något tillfälle sagt något nedsättande ord om någon kvinna, och om personen svarar bejakande på den frågan, ber ni honom att söka sig till annat parti?" 0 gilla-markeringar

Och dessutom 0 personer som försöker sig på att besvara de frågor jag ställer.