Mlw skrev:Algotezza skrev:Ja, man kan vara kritisk mot det nuvarande systemet och en ansvarslös kapitalism baserad på girighet och egoism, som driver på natur- och miljöförstöring. Samtidigt har denna genom att regleras kunnat skapa välfärd åt många.
Men inte bara kapitalismen har drivit på miljöförstöringen. Vetenskapen och tekniken driver också på. Tekniska landvinningar behöver naturresurser för att förverkligas.
Vi är bekväma och kortsiktiga till vår natur. Jag tror allt levande är det. Finns en snabb enkel lösning väljer vi den i stället för en krånglig omväg.
Vi gör förhoppningsvis så gott vi kan och gör vi inte det beror det på bristande förmågor eller tron att vi kan tjäna något på att agera på annat sätt.
Men under hela mitt liv har det funnits företeelser i världen vi, vanligt folk, icke ledarskapet, "skall" vara rädda för, i synnerhet när kyrkans hot om helvetet postmortalt förlorade sin status som mentalt-socialt styrmedel i en alltmer sekulariserad värld; ett tag var det så i alla fall att religionen tappade makt.
Är en återgång till kyrkans variant av kristendom och tro på himmel och helvete det som skall "rädda världen"? Tillbakagång till medeltiden?
Behöver världen räddas? Det är kanske då vi verkligen ställer till det när vi ska förverkliga våra "räddningsaktioner"...
Jag vet inte... Jag har ingen lösning. Jag sopsortering i min vardag, käkar vegetariskt, cyklar mycket... Men sådant kanske är ointressant när man visionärt målar med den stora penseln?
Det finns ju både vardagens lilla liv och det större på det politiska planet, men hur mycket av detta senare plan betyder något i den lilla världen så länge denna hyfsat fungerar?
Svenska kyrkan har idag i stort sett anammat sekulariseringen, så ett ökat kyrkligt inflytande skulle knappast förändra situationen. Min poäng är att vi behöver genomskåda vår pseudoreligiösa materialistiska livsåskådning, där vi fortfarande resonerar i termer av arvsynd och botgöring, fast i sekulär tappning. Genom att bli medvetna om detta kan vi undvika att underminera vårt samhälle.
De som kallar sig sekulära humanister är i praktiken pseudoreligiösa, i likhet med de historiska exemplen från Sovjetunionen och Nazityskland. Mycket forskning har ägnats åt fenomenet "politiska religioner", ett ämne som är högaktuellt även idag. Den utopiska tankegången lever kvar, och globalismen delar flera drag med kommunismen: motståndet mot traditionell kristendom, strävan efter att upplösa etniska grupperingar genom folkomflyttningar, samt centralstyrning med fokus på ekonomisk tillväxt—det vill säga materialism som högsta värde.
Människan är det meningssökande och meningsskapande djuret. Mening är bl.a mönster och det känns meningsfullt att finna sådana eller tolka det vi erfar som följande ett mönster för då kan vi förutsäga vad som komma skall i viss grad och kan känna oss mindre utlämnade åt slump och naturens godtycke. Detta sker i överlevnadens tjänst, både individens och gemenskapens överlevnad. All vetenskap handlar om detta, att finna mönster och lagbundenheter.
Men idag härjar mönsterbrytande kaosmakter alltmer, i allt från meteorologi till politik. Då hänger man upp tillvaron på olika "åtgärder" för att skapa ett slags trygghet och känsla av kontroll.
Kan man med den traditionella religionens hjälp eller genom en mer andlig syn på tillvaron skapa vända på denna utveckling?
Förutom att vi är mönster- och meningssökande och dito skapande kan vi suggereras av och suggera varandra att tro vad som helst. Vi är alltså också det religiösa djuret, det troende djuret.
Vetenskap med betoning av förnuft är ett försök att råda bot på känslans och suggestionens dominans. Men kan den det?
Krävs det inte att finna balans mellan intellekt och känsla för att komma vidare mot mer fast mark än det träsk som råder idag...
Å andra sidan har jag det personligen hyfsat och lever i en vardag som för det mesta fungerar.
Allt beror på hur man vinklar och vilket perspektiv man anlägger och vad man ser som självklart.
