liv - utan OMVÄRLD?

[Henrik]

Kan man växa utan social återkoppling:

Det är fullkommligt möjligt. Detta för att de mönster som människan behöver för sin uppbyggnad inte ligger i samtiden. Istället så ligger dessa i andevärlden, alltså dit man kommer i drömmen. Problemet är bara att drömmen behöver återkoppling från den yttre världen för att kunna finna rätt byggstenar.

Den som är ensam kan utvecklas. Denna utveckling blir dock inte något annat än en personlig sanning då hon inte har sociala kopplingar och därmed inte kan återverka sin kunskap i det yttre livet.

Om en avskuret kunskapande är rätt går inte att svara på, om man inte blandar in karmiska och reinkarnativa faktorer.

Alltså att människan är en ensamvarande kunskapare för att denne måste, i ett förberedande syfte ha den tryggheten. Den som inte kan lita på sig själv kan ju inte återverka, hon kan bara spegla. Så en stark omvärldskoppling är en förutsättning för utveckling.

[Katana]

Hittade ngt. som kanske förklarar värdet av det ena som det andra.

"Eros och agape är två grekiska ord som, något förenklat, betecknar den
mänskliga och den gudomliga kärleken. I den kristna undervisningen om
kärleken har de ibland tolkats som uttryck för en ”lägre” och en ”högre”
kärlek. Agape skulle då stå för den upphöjda, gudomliga kärleken med
vilken Gud älskar oss och vi Gud, medan eros är den mänskliga kärleken
behäftad med självisk njutning. Detta sätt att tänka är dock främmande för
den tidiga kristna undervisningen. Tvärtom hör eros och agape samman,
de förutsätter och förstärker varandra. Agape utan eros blir blek och
kraftlös. Eros utan agape urartar i girig njutningslystnad."

Vi är mänskliga som gudomliga, har behov av varandra som inte ?
Kluvet värre va !

[Henrik]

Jag tror att allt kommer till med vilken måttsats man mäter. Ur perspektivet av ett enstaka liv kan mikrokosmos och makrokosmos leva åtskilda. Men för att en utvecklning skall ske måste människan återverka, och omvärlden återverka på henne.

För att se vari värdet av återverkan ligger skulle jag vilja vända mig till två tämligen kända pseudosofer.

Freud: som ansåg att människans lägre begär inte kan arbetas bort, därav är människan dömd att inte utvecklas. Hon kan bara lära sig att leva med begären. (jag säger inget mer om den gubben!)

Jung säger att människoutvecklingen är stadd i tre stadier.

1: Att människan måste erövra en "rumslig kompetens". Alltså att människan lär sig att bli en "intersubjektiv" individ som inte identifierar sig med sina tankar. Detta görs enkelt genom att man sväljer demonen inom sig, oftast när den sockerrosa illusionen är borta (jag talar bara för män!) Det är i detta första stadium som hon behöver omvärlden för att spegla sig själv.

2: Att människan när hon har internaliserat intersubjektiviteteten och skaffat sig ett känslosinne (istället för känslor) så måste hon finna balans i sig själv och i den yttre världen. Motsatserna finns dock inte mellan makro-/mikrokosmos utan istället inom henne. En vanlig åkomma vid detta steg är mano-depressivitet. Denna kompetens är inte av rumslig natur utan av tidslig. Att finna balans i sig själv är fråga om rytmik, inte skilda perspektiv.

3: Människan lär sig att genom sig själv återverka. Detta görs genom att människan erövrar kunskap om hur hon med intersubjektiv kompetens och balanssinne sänder ut och i kroppen cirkulerar de krafter som är stadda i henne såväl som i kosmos. Dennna kompetens är på en materiell nivå (mater-moder) och gör att hon kan ta emot, tryggt bära och för vidare den gudomliga energin.

Den agapeiska måltiden är av intersubjektiv natur. Dess huvudsakliga syfte är att utveckla intersubjektivitet som är renad från personliga villfarelser.

Eros ligger innan och är förutsättningen för att vi överrhuvudtaget skall sammankoppla oss med omvärlden. Alltså får det röda i eros verka på det blåa i agape. Denna utveckling gör att människan utvecklar en "lila" färg, i mellanstadiet.

Eros leder till Agape. Det agapeiska mynnar ut i filos. Förhoppningsvis i filos-sofia. Den moderliga (mater, materiella) visheten och ens relation av kärlek till henne.