J R Auk skrev:Poängen är helt kort och gott att han söker med dogmer övertyga.
Dogmer är väl snarare de religiösas grej. Vilka dogmer anser du att Dawkins försöker övertyga med?
Det finns inget öppet i hans förhållningssätt till frågorna.
Om det inte fanns något öppet i hans förhållningssätt, skulle han inte ta upp hundratals argument och motargument mot sin position och noggrannt undersöka dem fram och tillbaka. Då skulle han väl snarare bara besvara allt de religiösa säger med "nä, ni har fel, så är det bara", utan att kommentera varför de har fel. Det är så jag upplever att många religiösa beter sig. En anledning till att jag finner ateister mer sympatiska än religiösa är just att ateister tar diskuterandet på allvar och inte viftar bort motståndarens argument med kvasilogik, dogmer och citat från någon gammal självmotsägande sagosamling som dessutom kan ha blivit missförstådd otaliga gånger vid återberättanden, översättningar och avskrivningar.
Han har bestämt sig och
Du tycker alltså att det är fel av honom att ha bestämt sig. Det finns författare som "inte bestämt sig". De kan nog också ha mycket att tillföra debatten, men de kanske inte hittar alla argumenten för Dawkins linje, helt enkelt för att de saknar passion att leta fram dem allihop, och syna motargumenten maximalt kritiskt. Dawkins berikar debatten genom att säkerställa att allt som talar för ateism verkligen läggs fram på bordet, hur illa det än kan skorra i öronen hos den som blivit indoktrinerad av samhället att ha någon sorts missriktad "respekt" för religiösa människors känslor bara för att de är religiösa. Religiösa brukar ju behandlas med silkesvantar medan andra grupper i samhället förväntas tåla mycket hårdare ord. Tyvärr börjar många läsa Dawkins "The God Delusion" i tron att han liksom alla andra ska rätta in sig i ledet av silkesvantsbehandlande av religionen, och upplever då lätt hans angrepp mot religionen som mycket grövre än vad det egentligen är. Skulle han ha angripit t.ex. något politiskt system eller någon musikstil eller någon teateruppsättning med samma styrka och bestämdhet, skulle ingen ha höjt på ögonbrynen. Men religion, ajajaj, det får man inte kritisera så hårt.
vill ha rätt
Som om inte alla andra också skulle vilja ha rätt! Vem vill ha fel? Vill du ha fel? Varsågod, ha fel så mycket du vill, det får du gärna för mig!
och att andra skall hålla med honom.
Det är väl klart att man vill att folk ska upptäcka bristerna hos religionen X om man upptäckt att en massa oskyldiga helt i onödan lider väldig skada varje dag på grund av att folk lever enligt religionen X?
Om du ser till hans bakgrund så var han en kristen tills han var 15-16 (har för mig han säger att det var då han börja tvivla) så vi har att göra med någon som är förbannad.
Det där är ett värdelöst argument. Jag är förbannad på religionen fastän jag aldrig varit religiös. Dawkins är förbannad på religionen och har varit religiös. Du kan säkert också hitta förbannade religiösa som varit ateister, religiösa som är förbannade utan att ha varit ateister, osv. Att man ändrat inställning och/eller är förbannad säger ingenting om riktigheten i ens budskap. Dessutom, om man bara lyssnar på människor som inte är förbannade, får man kanske bara veta vad de människor tänker som bara väljer att se de trevliga sidorna av världen, eller kanske väljer att låtsas att de inte är förbannade fastän de är det. Då får man lätt en väldigt skev, förskönad bild av världen. Självklart ska man inte lyssna mindre på någon bara för att han är förbannad. Dawkins kan väl ha berättigade skäl att vara förbannad.
Du kan se samma blinda övertygelse om kyrkans skuld
Det är väl kyrkan som är blind. Dawkins underbygger sina påståenden med empiriska och logiska argument. Kyrkan använder i bästa fall kvasilogik, kvasiargument och bevisligen felaktig historieskrivning. En historieskrivning de ömsom stödjer sin tro mot, ömsom "tar med en nypa salt", beroende på vad som passar deras syften.
på annat håll, ofta hos dem som gått från troende till icke-troende. Vilket är att säga att deras behov har tillfredställts på ett nytt sätt. Om det är så att det inte finns en gud så är frågan om gud inget vi behöver forcera och det är inte lönt att stänga av sig för att stå fast. Det finns då inget att stå fast vid.
När du säger forcera antar jag att du menar "ryta till" eller något liknande. Jag tycker Dawkins gör rätt som ryter till, t.ex. mot hur religiösa föräldrar kränker sina barns rätt att fritt utveckla en egen, självständig bild av världen. Det är ett förtryck som verkligen inte förtjänar några silkesvantar.
Att säga att religionen, tron på gud, är det som skapat krig är bara att blunda för de strukturer som utnyttjar kyrkan, och som kyrkan är en del av i ett av sinna spektran, och som orsakar krig. Det är inte religionen i sig som gör detta så "korståget" är inte behövligt, likt andra av dagens "korståg" som förs.
De värsta krigen och våldsamheterna i världen bottnar väl i religiösa motsättningar? Om t.ex. inte Israel och palestinierna båda skulle tro av religiösa skäl att Jerusalem var en viktig stad för dem att besitta, skulle konflikten mellan dem inte vara lika svår. Kan du föreställa dig att hela folkmobbar skulle bränna ambassader och mordhota tecknare och politiker på grund av att någon ritat en teckning, om inte teckningen ansågs ha religiös innebörd? Kan du föreställa dig självmordsbombningar med i närheten av samma frekvens som idag, om det inte fanns någon religion som utlovade ett underbart himmelrike åt dem som dog "martyrdöden"? Naturligtvis sitter det även i den mänskliga naturen att kunna utföra onda handlingar, men religionen förvärrar saken, inte minst genom att få folk att skämmas över "arvssynden" (som ingen efter Adam och Eva rimligen kan anses ha gjort något för att förtjäna att födas med). Barn får lära sig av sina kristna föräldrar att det är en synd att tänka onda tankar. Detta är rent tankeförtryck och fullständigt oacceptabelt i sig, och leder dessutom till mer våld eftersom det blir en explosion när det inre trycket att hålla tillbaka vreden blir för hårt. Sådant känsloförnekande är mer skadligt än att lätta på ventilen när det behövs och faktiskt visa arga känslor emellanåt. Det finns forskning som visar att människor som svär mycket (något religioner förbjuder) mår bättre. Det måste överhuvudtaget vara något fel med en tro som å ena sidan tror att Gud är allsmäktig och god, men inte kan förneka att han samtidigt håller lockande saker framför ögonen på oss och straffar oss när vi sträcker oss efter dem. Så gör ingen frisk förälder, bara patologiskt sadistiska föräldrar. Om Gud är vår fader, d.v.s. förälder, måste han alltså vara patologisk sadist. Det är inte konstigt om en tro på en sådan varelse får människor att spåra ur och bete sig illa mot varandra, kriga, förstöra planeten m.m. Har förresten inte Bush sagt att Gud uppmuntrade honom att gå in i Irak? Man kunde ju tycka att en allvetande Gud åtminstone borde ha kunnat berätta för presidenten att det inte fanns några massförstörelsevapen där. Nä, kom inte och säg att religion inte inspirerar till krig. Även om Bush bara låtsas vara kristen, och Gud bara var en förevändning som Bush tillgrep, hade Bush inte tillgripit den förevändningen om han inte vetat att folket hade en gudstro som han kunde spela på. Så om man ser till konsekvenserna var ändå folkets gudstro en klart bidragande orsak till Irakkriget. Det är bekvämt att kunna hänvisa till Guds vilja när man inte har tillräckligt övertygande rationella argument för att starta krig.
Att Gud i gamla testamentet åtskilliga gånger uttryckligen säger åt människor att starta krig, varpå människor gör det och det går bra för dem som ett resultat av det, samt att en sådan bok trots detta är den överlägset mest älskade inspirationskällan till hela folk och militärstyrkor, och att samma Gud kan användas som förevändning för att starta krig även i vår tid - det kan jag inte få till något annat än att religion om inte startar så åtminstone helt klart bidrar till krig.
