Camilla skrev:Orden "manlig" och "kvinnlig" samt inte att förglömma "omanlig" och "okvinnlig" används ofta normativt. För att mobba de som inte passar in i mallen och skrämma övriga så att de följer de givna könsrollerna så noga som möjligt bland annat.
Ja, det är ju intressant det där. Att just dessa klassificeringsord fått en normativ betydelse. I detta med att passa in i mallen antyds alltså att män borde vara manliga och kvinnor kvinnliga. Där kommer det lätt absurda, normativa in. Man kanske kan säga att den här människan (eller vasen, bollen eller vad det nu må vara) är mer svensk än den här andra, som i stället är mer italiensk. Men rätt få personer skulle nog säga "du som är född i Sverige får allt ta och bli lite mer svensk. Inte vara så förbannat italiensk hela tiden." Ändå tycks det vara gängse att män "ska vara" manliga, som om de kunde vara något annat - något omanligt.
För mig är termen "manlig" och "kvinnlig" mer deskriptiv, ungefär som "svensk", "italiensk", "mörk" och "ljus". Jag tror att man kan dela upp precis vad som helst i manligt och kvinnligt, precis som man kan dela upp saker i mörkt och ljust. Ibland kräver det dock mer fantasifulla motiveringar. Är min skrivbordshurts mer ljus än mörk? Den är mörk på insidan, och ganska ljus utanpå. Ändå tycker jag att den är mer mörk, därför att den är först och främst en behållare, något som omsluter. Det som omsluter är mörkret. Man kan alltså säga att dess princip är mörk, snarare än ljus.
Är min skrivbordshurts mer manlig än kvinnlig? Absolut mer kvinnlig. Det är en behållare, en omslutare, något hemlighetsfullt. Dess princip är kvinnlig. I grund och botten har den större likheter med en livmoder än med en manslem. Men nu börjar jag kanske bli lite väl freudiansk. Men det är precis vad jag tycker att hela debatten kring manligt/kvinnligt är - lite väl freudiansk. Är en man eller kvinna manlig eller kvinnlig? Det är en mycket mer komplex fråga än när det gäller något så banalt som en skrivbordshurts. Och det blir lätt lite långsökt (freudianskt).
Själv är jag naturligtvis manlig, eftersom jag är man, på samma sätt som jag är svensk för att jag är född i Sverige. Men på samma sätt som man menar något annat med att någon verkligen är svensk, dvs. karakteriserar den svenska principen (vad nu det än må vara), så kan man fråga sig om min princip verkligen är manlig. Det tror åtminstone inte jag. Framförallt uppfattar jag mig som betydligt mer kvinnlig idag än för en tid sedan (ju längre tillbaka, desto mindre tydlig var den kvinnliga principen i mig - grovt sett). Naturligtvis betyder inte det att det kvinnliga på något sätt skulle vara mer eftersträvansvärt eller lite finare. Det är inte principen som ändrats över tiden utan min uppfattning om den.
Nu tycker ni kanske att det låter absurt, och det med rätta - varför skulle det vara någon mening med att dela upp saker i manligt och kvinnligt, eller gå omkring och dela upp överhuvudtaget? Men det är enda sättet vi kan beskriva något. Och ska man beskriva mig är det visserligen korrekt att säga att jag är manlig, men jag uppfattar att min princip är kvinnlig snarare än manlig. På det sättet är jag som min skrivbordshurts - på utsidan hård, ljus och manlig, men ändå en sinnebild för den kvinnliga principen. Signaturen Jonas Nyström brukar säga att han är åskledarskapets barnfarska. Det tolkar jag som en typiskt manlig princip. Om jag talade samma språk skulle jag säga att jag är kalkledarskapet. Kärlet, mottagandet och överflödet. I evighet, baby!
Och det är allt jag har att säga om det.
