Hihi, riktigt länge sen, men vi tar upp handsken ändå...
PH skrev:Archaxe, jag har inte heller läst "Mein Kampf" [...]
Samma sak är det med kommunismen.
Återigen; hur kan du förkasta lärorna i en bok du inte har läst? Då vet du ju inte vad som står i den, eller?
Jag försökte mig på den, men den var så taffligt skriven och så genomtråkig så jag klarade inte att läsa mer än 20 sidor. Bedrövlig författare.
Vill du veta vad kommunisterna vill så ska du väl för fan inte läsa i en MUF-pamflett? Mer partiskt än så kan det väl inte bli?
Eller att han är väldigt dålig på att förklara
Men, kan du tex förstå poängen med nationalsocialismen då?
Du har rätt, det var dåligt uttryckt av mig. Det är naturligtvis en balansgång mellan talare och åhörare (författare och läsare, eller vad du nu har). Min poäng var (som ironiskt nog var väldigt dålig på att förklara då den inte gick fram, hihi) att jag tror det är fruktbart att applicera välvillighetsprincipen när vi tolkar människor, och inte tillskriva dem helt bisarra uppfattningar.
Och nej, jag har svårt att förstå nationalsocialismen, vilket säkerligen beror på att jag inte har läst nästan någonting i ämnet, utan - precis som många andra - fått mina åsikter om nationalsocialismen via media som målar upp en skräckbild (och pappskallarna som slåss och heilar gör väl sitt till också, antar jag). Hade jag velat sätta mig in i ämnet, hade jag säkert förstått varför och hur de hade tänkt gå till väga, vilket förmodligen inte hade gjort mig till övertygad nationalsocialist i alla fall.
PH skrev:Anser du ochså att det är acceptabelt att gå omkring i tröjor med tex Himmler på, eller Järnkorset eller varför inte svavelstickan?
Jag antar att du menar
svastikan, alltså hakkorset, inte svavelstickan. Varför folk skulle ta illa upp av åsynen av tomtebloss har jag svårt att förstå. Nåväl; Acceptabelt, ja. Respektabelt, nej. Säger mitt förnuft alltså, mina känslor säger något helt annat. Men låt oss vara förnuftiga, för en gångs skull.
Men vem vet - efter asien-katastrofen kanske man inte vågar (ordvits!) gå omkring med surfing-tröjor på sig, p.g.a. de hemska minnen vågor har med sig?
PH skrev:Den skillnad jag ser på kommunism och socialism [...] Det är ochså därför begreppet "demokratisk kommunist" låter så falskt i mina öron.
Kommunister och socialister har samma slutmål - det klasslösa samhället. Den socialistiska "staten" kommer - om man får tro sägnerna - att tyna bort av sig själv, och kvar kommer det klasslösa samhället att finnas. "Kommunist" och "socialist" är två väldigt diffusa begrepp som jag inte riktigt kan skilja åt (jo, begreppen, men inte skilnaden mellan en socialist och en kommunist) men jag har fått för mig att kommunisterna hellre ser en omstörtning och ett inrättande av proletariatets diktatur (för att förhindra att kapistalisterna gör en kontra-revolution strax efter revolutionen), men å andra sidan har jag hört att socialisterna också förespråkar detta tillvägagångssätt. Jag är osäker.
Till sist något som kanske borde ha slängts in i en annan tråd...
PH skrev:...frihet, demokrati och allas lika värde.
"Allas lika värde", ja. Låt mig bena lite i den frågan, som också har diskuterats i en annan tråd. För mig ter sig principen om "alla människors lika värde" väldigt konstig. Inte på grund av att dess motsats skulle vara mer riktig - o nej, tanken att alla människor
inte skulle vara lika värda är (om möjligt) än mer tokig (vilket hovnarr sade i den andra tråden), och därtill äcklande. Det jag vänder mig mot, är att man genom att yttra de orden (eller tänker tanken) ens tilldelar människor ett värde - vilket torde vara ett alster av det ekonomiska system vi är uppvuxna i, där vi ideligen skall tilldela allt runt omkring oss ett värde. Allt ska vara värt någonting, annars är det - gud bevare! -
värdelöst. När vi var små var pangade fönsterrutor värda fyra veckopengar, när vi blir stora är huset jag bor i värt knappt en miljon, och grannens BMW fyra årslöner. När vi väl har satt ett värde på alla saker i vår omgivning (vanligast är väl ett monetärt värde), är inte steget långt till att även börja värdesätta människor,
som om människor ens kunde tillskrivas värde. Ok, grannens BMW var lite väl dyr, men grannens fru då? Vad är hon värd?
Saker har värde. Objekt. Ting. Inte subjekt. Ett objekt har värde
för ett subjekt. (Detta för mig in på ekonomiska frågor om bruksvärde och monetärt värde, vilket jag skiter i att behandla då ekonomi är så himla tråkigt).
Värde är något mätbart - om något är värt lika mycket som något annat, innebär det att det skulle kunna vara annorlunda, alltså att det ena skulle kunna vara värt mindre än det andra (och vice versa) - det är ett kontingent faktum att två saker är värda lika mycket. I frågan om monetärt värde (fan, nu kom jag hit ändå!) är tvisten enkelt avgjort - monetärt värde mäter vi i kronor, och något är värt mer än något annat om priset för det ena överstiger priset för det andra - alltså om jag får betala mer pengar för det ena än för det andra. I det avseendet är en motorcykel (oftast) värd mer än en vanlig cykel.
I frågan om bruksvärde blir det väl lite knöligare, och då blir värdet beroende på det mål vi vill uppnå. Om målet är att hålla naturen ren och fin blir cykeln värd mer än motorcykeln. Om målet istället är att ta sig fortast från punkt A till punkt B, blir motorcykeln värd mer än cykeln (förutsatt att ingen har snott tändstiften).
Att försöka tillskriva människor ett värde blir för mig som att tillskriva tal en färg:
- Vad ska vi måla rummet i för färg?
- Åtta.
- Va?
- Åtta.
- Vi snackar färger här, du kan inte svara "åtta" på den frågan, det är nonsens. Du måste ge exempel på en färg.
I de fall där vi talar om färger kan vi ge exempel som "röd", "grön", "lila" och "blå", men inte "åtta", och vi skulle bli ganska ställda om vi på frågan "Hur gammal är du, lilla vän?" fick till svar "Grön" eller "Banan". Nonsens. (Måhända detta är vad Wittgenstein menar med "logisk form"?)
Jag sätter en ära i att vara helt värdelös, helt befriad från allt vad människovärde heter.
Saker har värde för mig, p.g.a. att jag ser dem som medel för att uppnå vissa mål, och såvida vi inte vill se människor som medel för oss utan som mål i sig själva, och behandla dem därefter, är principen om "alla människors lika värde" bara en klyscha som ger en lättförtjänta poäng i valkampanjer, och som saknar riktig innebörd. Nonsens, helt enkelt.
Det mest ironiska är, att i det ekonomiska system där principen om "alla människors lika värde"
skulle kunna vara sann - i det system där vi faktiskt tilldelar människor, likt varor, ett värde - ja i det systemet, där är principen falsk.