Inläggav Jonas Nystrom » 25 feb 2009 22:47
Kära filosofer,
Att vara "emot all slags styre" är en from och ädel impuls som måste komma från en sann människovän som inte förmår tro ont om någon. Ty styrelseformer är till just för att skydda svagare individer och grupper mot illvilliga och hänsynslösa starkare individer och grupper. Har man arbetat med människor, inte minst just barn, då vet man precis varför styre inte bara är av godo utan är helt nödvändigt om inte Flugornas herre skall sprida ett skräckvälde som bygger på djungelns lag. Anarki leder därför till gangstervälde och skräckvälde, till isande kyla och mörker, inte till tusen blommande blommor. Hit till jorden föds man för att växa som människa, lära sig att ge och ta emot hjälp, ömsesidigt beroende och samarbete (vilket för övrigt är fullt förenligt med inre frihet, dvs äkta valmöjligheter) och det innebär: alla är olika. och alla är olika långt utvecklade i olika avseenden, även moraliskt. Och det måste finnas plats även för mindre utvecklade individer och grupper, även de är ju här för att utvecklas. Alternativet är ett elitsamhälle där man helt enkelt deporterar eller avlivar de individer eller grupper som inte anses besitta erforderlig social, moralisk, intellektuell osv kompetens. Detta måste inte göras grovt och klantigt genom dödsläger och massavrättningar, idag har vi fosterdiagnostik, dna-analyser och abort, så elitsamhällets utbredning måste inte ens märkas, det blir som att sakta koka en groda - den dör utan att märka något.
Vill vi inte ha ett sådant elitsamhälle så måste alla få plats, och de måste få plats i samhället MED sina särarter och olikheter. Därför är det så vishetsfullt inrättat att det finns olika länder med olika raser och olika kulturer, och därför finns det i varje land, samhälle, kultur, ja, varje operativ grupp ö h t en maktordning, en hierarki. Som subsidiellt (så gott det går, med mer eller mindre framgång) kontrollerar att makten inte missbrukas. Subsidiellt: största möjliga beslut på lägsta möjliga nivå.
Vi är alla syskon, bröder och systrar, i en sådan gemenskap, och kan därför leva i sämja. ALLA ÄR OLIKA. Alla syskon, till och med tvillingar, är olika gamla. INGET syskon är av precis samma ålder som ett annat. Alla är äldre och yngre än andra. Alla har några att se upp till och några att värna om. Alla är olika bra på olika saker - vilket är varför vi behöver varandra! - och värderas därför olika i olika sammanhang. Det är inget konstigt eller problematiskt med det. Varför? Jo, för att detta enbart är det jordiska, praktiska perspektivet, nyttoperspektivet. Den ena sidan av myntet. Den andra sidan är det andliga, essentiella perspektivet, eller som våra förfäder utan att generas sade: INFÖR VÅR HERRE är vi alla lika! I det gudomliga perspektivet är alla människor, kung som karl som träl, likvärdiga! BÅDA dessa perspektiv är lika viktiga.
Jämlighetsivrare (som paradoxalt nog inte sällan är materialister!) ser alltså det gudomliga perspektivet som det avgörande. Och hierarker (som inte sällan är religiösa!) ser det jordiska perspektivet som avgörande. Det är väl märkligt!
Det materiella är en realitet. Men det är inte hela verkligheten. Eftersom folk är olika intelligenta, olika empatiska och har mer eller mindre fri vilja, dvs valmöjlighet, och inte går att detaljstyra hela tiden, så kommer de att göra val som är olika gynnsamma. Alltså kommer det att finnas fattiga, ja rentav utslagna människor så länge det finns människor. Många luffare och a-lagare jag samtalat med konstaterar själva det. Att de är var de är på grund av de val de gjort i sitt liv - som de ibland ångrar bittert, ibland inte alls.
Man kan inte vänta med allt annat till dess att alla människor börjar fatta beslut som är gynnsamma både för den själva och för andra. man kan inte vänta med att filosofera, med att utöva konst, alltså med att skapa sanning och skönhet, till dess att godhet råder över allt. De tre måste vandra hand i hand. Var för sig leder de till sin egen motsats. Sanning utan skönhet och godhet leder till slut till osanning. Skönhet utan sanning och godhet blir till slut ful. Godhet utan sanning och skönhet blir - fasansfulla insikt! - ondska! Det kan tyckas märkligt, men innan denna tes avfärdas bör den prövas mot erfarenhet och historiska perspektiv. Det finns gott om exempel.
Avantgardet (och även jag själv som arg ung man för något 30-tal år sedan) drivs av en moralisk nitälskan som säger att varken sanning eller skönhet har något berättigande så länge inte godheten är allenarådande. Många av de ryska revolutionärerna drevs av samma eld. Vi har facit. För många av de tyska nationalsocialisterna var det skönheten som var den drivande kraften. I de indiska rajadömena var det (brahminernas) sanning som stod högst i kurs. Vi har facit på alla tre.
Människan behöver bröd. Men inte bröd allena. Hon behöver sanning och skönhet för att inte andligen förtvina och själsligen förhårdna, hur mycket bröd hon än har. Det har vi också facit på - på obehagligt nära håll dessutom. Finner ett folk något vackert och ädelt, något upphöjt och glädjande, i en tusenårig, obruten tradition så är de djupt olkoka om de vill bryta den. Och folket består inte bara av kaxiga stadsgrabbar som inte tror sig behöva någon eller något att se upp till. Det består ÄVEN av tanter på landet. En av dem skulle kunna vara din mor, eller din svärmor, eller din farmor, eller din väns mor! Att ett folk har en tusenårig identifikationspunkt som står bortom både politik och kommers, det är en helt fantastisk tillgång - ordet kulturskatt känns för litet. Att vårt kungahus dessutom för tillfället verkar befolkas av osedvanligt ädla och goda individer, det är, ja, en ren nådegåva. Bara att tacka och fråga sig vad man själv kan göra för att stödja denna i bästa mening sagolika realitet!
Käre Avantgarde, jag tycker mig uppfatta att du drivs av godhet. Unna då ditt folk den stolthet och glädje som de av för dig tydligen tills vidare outgrundliga skäl känner inför vårt (även ditt!) kungahus!
Du raljerar (i egen utsago) om att du "inte gillar glädje" och att detta skulle göra dig norrländsk. vad du tycks mena är givetvis att du SÅ värdesätter äkta glädje att du misstror de flesta om inte alla glädjeyttringar. Det, käre broder och medborgare, förstår jag djupt! Jag var en gång likadan. Förtroende och överseende var något jag fick erövra, och det tog sin tid. Men det var värt besväret. Inte bara för att jag idag är en gladare, varmare (och hövligare, inte minst) människa, utan för att jag bättre kan SPRIDA glädje och värme till andra, som då i sin tur får ett större hopp och en djupare tro på människan, sig själva såväl som på andra.
En sak som gick upp för mig häromdagen: Den psykiska bristsjukdom som går under beteckningen avundsjuka, beror på att man inte gör sitt bästa, och därför är missnöjd med sin lott i livet. Den som gör sitt bästa gör det helhjärtat, och har då inte utrymme för missnöje, och därmed inte för missunnsamhet. Detta är ett ofelbart immunförsvar mot den verkliga sjukdomen avund. Och utan avund i kroppen kan man faktiskt verkligen glädjas med alla som gläds åt en så ålderdomlig och sagolik tradition som att vi är en monarki och att vårt kungahus befolkas av, vad det verkar, uppriktigt goda, välvilliga människor. INGEN blir fattigare eller sämre lottad för att vi har ett kungahus, det är, för att parafrasera Peps, falsk matematik.
Med voltairianska hälsningar, jn
Ab aspera ad astra!
