Istället för Monarki

[Jonas Nystrom]

Fann, vad jag menade var att kungen i ett land som Sverige har eller borde ha en annan funktion än kungen i ett land som Brunei. Precis som fadern till vuxna, myndiga och självförvaltande söner och döttrar har en annan funktion än fadern till människor som ännu är barn, dvs i behov av att på ett eller annat sätt bli burna. Det fascistoida kommer när man insisterar på att bära människor som kan och bör gå själva, vare sig de vill eller inte. Sådant kallar vi förmynderi, det omyndigförklarar individen och det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter det där magiska som gör att helheten är mer än summan av delarna. Kalla det nåd om du så vill. För vilken man måste vara mottaglig om man ska kunna uppfatta den. Och just denna mottaglighet gör ett avbrott i en viss fas men återkommer med mognaden. Vördnad kallas det nog. Att man kan hysa vördnad, att vördnaden inte är ett hot mot den egna integriteten. Barnslig - naiv - vördnad förutsätter den distans som trollar bort pormaskar och eventuella grodor. Mogen vördnad växer bara av sånt. Så jag tror inte mediabevakning måste vara ett problem.

Etna, du har ett suggestivt nick...

jn

[etna]

Mitt nick är ett nick att trivas med, det kanske var det du menade också.

Förklara nåden du skriver om till Fann, är du snäll. I vad ligger nåden i detta speciella fall? Behöver innevånarna i just Brunei bli burna och är isåfall nåden och den-som-bär just denne man och hans bror och övriga släkt?

mvh etna

[Jonas Nystrom]

Flera flöden. Ett:

Förklara nåden du skriver om till Fann, är du snäll.

Det är besläktat med vad Angelina kallade "tur". Nåd är ett tillflöde man inte kan räkna med, knappt ens hoppas på. Och ändå tro på. Det där som ibland, när vi gör vårt yttersta och har försakat allt och det ändå inte räcker till, skjuts till så att det går runt ändå. När det onödiga, våra surt förvärvade tillgångar, har kastats överbord. Nåden är skillnaden mellan lyckönskningen och välsignelsen. Vem som helst kan önska någon lycka till. Men bara en som genom någon form av katarsis (försakelse) har förvandlat sitt lidande till medlidande kan välsigna. Att man är renhjärtad är en förutsättning. "Barmhärtig" som Shakespeare säger:

Barmhärtigheten kan ej tvingas fram
hon faller liksom himlens milda regn
på jorden ned i dubbelt mått välsignad:
välsignande båd' den som ger och får.
Den är maktens mäktigaste kraft och pryder
monarken på sin tron långt mer än kronan.
Hans spira visar endast timligt välde,
en bild utav det högsta majestät,
som bjuder skräck och fruktan inför kungar.
Men Nåden, den är över spirans makt;
en bild utav Gudomligheten själv,
och jordisk makt är allralikast Gud
när Nåden kryddar Rätten.

(Köpmannen i Venedig, akt 4, scen 1)

Uttrycket renhjärtad finner vi i Jesu Bergspredikan: "Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud". Alltså saliga, inte "lyckliga" som det står i nya översättningen. Salighet, sällhet, har samma artskillnad visavi lycka som lycka visavi njutning. Att "se Gud" är för mig att se hur det är i kärlekens ljus, i nådens, försynens ljus.

När två eller fler människor ser varandra i det ljuset kan underverk hända. Är skillnaderna de rätta kan t ex en tredje människa materialiseras genom dem. Mannen befruktar, initierar, kvinnan kanaliserar, förmedlar. Det är också en form av nåd. Att det blir mer än summan av delarna.

I vad ligger nåden i detta speciella fall?

OM det är så att sultanen av Brunei faktiskt har sitt folks vördnad och kärlek, att de ser upp till honom, och att detta väcker lusten och den heliga pliktkänslan i honom att bära, nära, skydda men också uppfostra detta folk (han är pappa, inte mamma) med relevanta utmaningar (och vad som är relevant vet han om han är lyhörd och tar sig tid att lyssna, vilket ju vår kung säger att han gör), DÅ kan det ligga en nåd i det att folket bjuder till och anstränger sig sådär lite extra för att vara värdiga sin härskare och att detta är ömsesidigt. Alltså att han tar sitt kall på allvar. Då är nåden den att harmoni och endräkt råder i landet, att meningsmotsättningar görs upp i godo och att tolerans och samförstånd råder.

Behöver innevånarna i just Brunei bli burna

Det kan tänkas. Alla på hela jorden befinner sig inte i samma utvecklingsfas samtidigt, tack och lov. Så är det varken i en familj, ett land eller på en planet. Annars skulle utvecklingen stagnera. Ingen skulle ha någon att lära av och ingen skulle ha någon att ta hand om och hjälpa, vilket man växer av. Jag ser inget fel i det. Det är ett sårbart system men jag ser inga alternativ.

är isåfall nåden och den-som-bär just denne man och hans bror och övriga släkt?

Nåden sköts från övervåningen. Den-Som-Bär är den som tar ansvaret, som har vigt sig åt ett folk och har dess erkännande. Kronan är en urgammal symbol, ett förtydligande, av den öppenhet, den lyhördhet uppåt, som krävs av en kung för att nåden ska kunna komma igenom och "krydda rätten" som Willie säger. Kronan är kungens glasögon till Gud, som en av mina söner sa som barn.

Att detta sedan är mytiska och urbildliga sanningar och inga reella, naturnödvändiga fakta är en annan sak. Men det fattar vi ju alla, eller hur!
Min poäng är att det kan vara klokt att inte håna dessa gamla urbilder. Särskilt som det finns folk på jorden - medsyskon - som fortfarande närs och bärs av dessa urbilder. Ja, till och med i Sverige finns de. Annars skulle inte Svensk Damtidning osv ha någon marknad. Men det har de.

jn

[Fann]

Kalla det nåd om du så vill.


jn

tack det var vänligt men jag vet inte precis om JAG vill kalla det du talar om "nåd" det är ju DU som talar om detta. Begreppet "nåd" är inte levande för mig på det viset som det är för dig och om jag överhuvudtaget använder det så hör det ihop med att slippa straff. Men du förklarar för Etna vad du menar.

Om det fascistiska. Jo jag uppfattar det här sättet att resonera som fascistiskt eller i vart fall att det i sina grundelement har mycket gemensamt med den fascistiska ideologin som ju bygger på "nationen" som överordnande princip och starka karismatiska ledare som "fäder" som man ska inordna sig under och idén att man inte ska låta intellektualitet och rationalitet vara vägledande utan känslor och passion (sen finns det en tro på krig och våld som nödvändiga för en sund stat, vet inte riktigt om du är så militärisk av dig precis.) Jag uppfattar dina resonemang som filosofiska experiment - du drar ut resonemang till sin spets triggad av att de är kontroversiella eller i vart fall okonventionella. Jag har som vanligt svårighet med de här tankarna om utvecklingsnivåer och fylogenes-idéerna. Att vi kan lära oss av varandra beror väl på att vi är olika, inte nödvändigtvis att vi är på olika "nivå", rent generellt? Nog tror jag att baranatro och en viss naivitet är nödvändiga för att man ska kunna vara rojalist på det gamla sättet. Men jag vet inte om "nivå" är rätt ord. Man har helt enkelt en annan utgångspunkt när man lever i en värld som gör det oundvikligt att ta in att det finns andra världsbilder än den egna och att ideal inte är självklara och naturgivna. Jag vill inte kalla det utvecklingsnivå, som sagt, utan andra förutsättningar. Kanske en slags förlorad oskuld och den förlusten är irreversibel. Att kungen skulle kunna få den sortens andliga och välsignande betydelse som du skissar känns rätt främmande, men.. tja man vet ju aldrig... Kyrkan funkar ju inte längre och vi verkar ju ha behov av nån slags personifieringar, helst med hela familjer, så...

Reaktionen mot kungens uttalande har säkert flera bottnar men EN kan ju också vara att just föreställningen om demokrati är den heliga och samlande idé vi ändå delar (tillräckligt många delar den ändå). Naturligtvis var kungens uttalande, så som det kom att fungera, ett hån mot den heliga idén. (Oavsett vad han själv menade alltså)

[etna]

Nåd är ett tillflöde man inte kan räkna med, knappt ens hoppas på. Och ändå tro på. jn

Du skriver så sant om nåden och jag önskar så att det är den vi ska diskutera.

Men det är ju Brunei och kungar i relation till Brunei. Synd!

Om det nu är så att människor i Brunei behöver bäras (och det är kanske så om dom inte fått lära sig att tänka självständigt, det är många som inte har det på vår jord) så tycker jag det är synd att dom har en sultan som känner sig vara av Guds nåde och lever i sin egen enlighet därmed.

Vet du varför? Han har inte hört dig förklara nåden! Hade han gjort det så kanske han hade förstått att "av Guds nåd" inte nödvändigtvis betyder att ha många Ferraris och att låta sin bror göra av med hela statskassan på damer med misstitel.

Jag kräver lite STIL av människor-som-bär och människor-som-har-nåden. Eller som påstår-sig-bära och antar-att-dom-har-nåden.

mvh etna

[Jonas Nystrom]

Jag vet. Man gör sig hemskt impopulär när man talar om utvecklingsfaser. Alla är lika bra. Basta. Och alla ialkttagelser som kan relativisera den tesen är felaktiga. Men vet du: jag tycket faktiskt också att alla är lika bra. Samtidigt ser jag ju att de är det på olika sätt, inte på samma sätt. vissa av olikheterna har fylo- och andra ortogena skäl. Människosläktet är dramatiskt och upproriskt. Under den civiliserade ytan drivs vi av dunkla drifter och över samma yta leds vi av sublimt himmelska ingivelser. Av de tre givna egenskapsfaktorerna ras, kön och ålder är det väl bara ålder man fortfarande kan dryfta utan att få fasciststämpel i pannan (men det kommer, var så säker). Men då snackar vi ortogenetik, inte fylogenetik. Att individen skulle rekapitulera artens utveckling kan dock ingen som bekantat sig en smula med embryologin tycka är en särskilt konstig tanke.

Vet du varför jag tror att man ryggar för såna där kopplingar nuförtiden? För att man har en materialistisk grundsyn. Om individen ÄR sin ras, sitt kön och sin ålder - och dessa tre faktorer betingar individens värde - så hamnar vi i en otäck situation. Den tyska nationalsocialismen var ett så avskräckande exempel på hur det kunde gå när man var konsekvent utan att räkna med övergripande faktorer som exempelvis det jag kallar "nåd" eller "människoanden" (se andra trådar). Men för att ha någon nytta av de kvalitativa skillnaderna som betingas av ras, kön och ålder (t ex "utvecklingsfaser", även fylogenetiska och kollektiva) måste man utgå från en människoande, en enteleki, som går bortanför alla de skillnader som jordiska förhållanden skapar i oss. Annars blir man just rasistisk fascist, typ nazist. Alltså man drar slutsatsen att en ras (eller ett kön eller en ålder) är "bättre" i någon absolut mening, att en eller annan egenskap förknippad med generella faktorer gör människan mer mänsklig än andra. Den föreställningen kan som jag ser det bara kontras på två sätt. Ett är kanske bekvämare än det andra. Det ena sättet är då alltså att man drar ner rullgardinen för hela frågeställningen och säger sig att det helt enkelt inte finns raser i mänskligheten och att kön är en social konstruktion. Och att åldrar är enkel addition, en kvantitativ stapling av år på år tills stapeln en dag faller och man förintas. Det andra sättet är att man genom introspektion i kartesiansk anda kommer fram till att medvetandet skapar sig självt, i kaniansk anda att medvetandet kan betrakta sig självt från en högre synpunkt och alltså transcendera sig självt samt från en bergsonsk synpunkt och säga sig att flöde, inutition, elan, är verkliga tillstånd hos människoanden och tyder på att möda kan koras med nåd när det gäller. Att vi kan vederfaras en fläkt av det gudomliga oavsett ras, kön och ålder och alltså är både himmelska och jordiska väsen. Vi är beredda att gå i döden för det vi älskar och sätter alltså kärleken högre än den egna, kända existensen. För att vi nånstans fattar att människoandens existens har mer med kärlek än med biologiskt liv att göra. Oavsett, återigen, ras kön och ålder.

Frågan gällde nu huruvida Bruneis folk är "barn". Mitt svar är: om de trivs med sin sultan och sin religion så är de barn. Nu ser jag som sagt inget dåligt i det, tvärtom tror jag att det är nödvändigt att olika folk och kulturer utvecklas i olika takt och i olika rytmer. Att vi alltså utvecklas, för det första. Att det finns en mental evolution. Att vi förlorar vissa själsliga förmågor (folk var t ex mer synska och telepatiska förr) och vinner andra (IQ går upp, dvs fler kan lösa klurigare problem snabbare).

En formell kung av svenskt snitt i USA vore till exempel skrattretande. Precis som en allsmäktig sultan med guldkupol i Sverige. USA som statsbildning har ur evolutionär synvinkel (vänta med att sätta i halsen om du inte redan har gjort det) kommit längre än vad vi har. UPPENBARLIGEN betyder inte detta att de är "bättre" än vi. Precis som vi inte är "bättre" än Brunei, även om det anses fint att tro det så länge vi inte tänker på att det är det vi gör, så är USA inte "bättre" än Europa även om det grundar sig på en politisk idé snarare än på etnicitet och traditioner. Rent principiellt alltså. Jag tänker på ett par böcker i sammanhanget, den ena är äldre "Friare kan ingen vara" av Göran Rosenberg och "Rasrisk" av Mattias Gardell, som kom ut för något år sedan.

Nå, nu hinner jag inte skriva mer så jag får avsluta här mitt i resonemanget.

ciao
jn

[Jonas Nystrom]

Det förra inlägget var till Fann. Jag såg inte ditt innan jag skickade mitt av olika skäl. Till dig vill jag bara säga: Visst. Jo. Så är det nog. Att det är synd att viktiga människor missar viktiga saker. Därför ber t ex katoliker för sin påve och den kristna högern i USA för sin Bush. För att de ska fatta sånt och inte tappa kontakten med den insikten trots alla frestelser på maktens berg. Sedan framgår det av inlägget till Fann att jag inte nödvändigtvis ser det som en ren informationsfråga att olika folk och kulturer är på olika utvecklingsstadier (och att jag erkänner utvecklingsstadier i folk såväl som i individer).

jn

[Jonas Nystrom]

(sen finns det en tro på krig och våld som nödvändiga för en sund stat, vet inte riktigt om du är så militärisk av dig precis.)

Det där tar vi på sm-tråden va!

jn

[etna]

Att det är synd att viktiga människor missar viktiga saker. Därför ber t ex katoliker för sin påve och den kristna högern i USA för sin Bush. För att de ska fatta sånt och inte tappa kontakten med den insikten trots alla frestelser på maktens berg. Sedan framgår det av inlägget till Fann att jag inte nödvändigtvis ser det som en ren informationsfråga att olika folk och kulturer är på olika utvecklingsstadier (och att jag erkänner utvecklingsstadier i folk såväl som i individer).jn

Jag ser också det självklara i att individer är i olika utvecklingsstadier, jag har däremot svårt att se att hela folk skulle vara det. Tror du alltså att det finns kollektiva stadier på det sättet och varför är det så? För att återvända till nåden så är det väl av nåd vi har fått födas här och nu, med rätt att välja vårt liv (inom vissa ramar och med vissa begränsningar som mest finns inuti oss själva kanske).
Är det nödvändigt med överhögheter som begränsar och inte utvecklar? Om det är nödvändigt att be för dom av den anledningen...om dom inte själva kan klara av sitt ämbete utan att flyga lite för högt och tappa synen i viss mån. Varför är det en naturnödvändighet att makt skulle göra oss blinda? Alla kan näppeligen fungera på det sättet.

[Fann]

Jag vet. Man gör sig hemskt impopulär när man talar om utvecklingsfaser. Alla är lika bra. Basta. Och alla ialkttagelser som kan relativisera den tesen är felaktiga. Men vet du: jag tycket faktiskt också att alla är lika bra. Samtidigt ser jag ju att de är det på olika sätt, inte på samma sätt. vissa av olikheterna har fylo- och andra ortogena skäl. Människosläktet är dramatiskt och upproriskt. Under den civiliserade ytan drivs vi av dunkla drifter och över samma yta leds vi av sublimt himmelska ingivelser. Av de tre givna egenskapsfaktorerna ras, kön och ålder är det väl bara ålder man fortfarande kan dryfta utan att få fasciststämpel i pannan (men det kommer, var så säker). jn

Sakta i backarna! Nu skenar du iväg tycker jag... Att jag ifrågasatte tanken att lärande bygger på att vi är på olika utvecklingsnivå behöver inte bygga på mina egna suspekta och omedvetna ideologiska föreställningar om att det är fult att tänka i nivåer (som i sin tur skulle bygga på en materialistisk grundsyn)! Min invändning var faktiskt rent saklig. Om det var så att vi alla var i samma fas av utveckling skulle vi inte ha något att lära varandra, det är ju det du säger.

Jag går med på tanken att vi, om vi var precis likadana, inte skulle lära oss något av varandra. (Det är ju en så hypotetisk tanke att en sådan verklighet är omöjlig att föreställa sig, i och för sig.) Den tanken förutsätter att alla olikheter har att göra med utvecklingsnivå och det undrar jag om du verkligen menar. OM du menar så då är alltså tanken den att det bara finns en tänkbar utvecklingslinje. I min föreställningsvärld utvecklas vi åt olika håll beroende på både det ena och det andra och kan vara på samma nivå men ändå olika och därför ha mycket att lära varandra. Det har inget med att det är fult att tänka sig nivåer. Jag kan bara inte se det på annat sätt. Det utesluter inte att vi också kan vara på olika utvecklingsnivå rent generellt (vad man nu menar med det).

Men detta är en egen diskussion. Om det är ideologiskt korrekt eller inte att ordna människor i hierarkiska utvecklingstrappor är kanske inte så viktigt. Låt oss anta att du har rätt i den här evolutionstanken. Problemet blir ju hur man ska bedöma VAR människor befinner sig så man kan avgöra vem som ska bestämma över vem. Så enkelt som att alla de som behöver bli bestämda över inte VILL bestämma är det ju inte. I så fall skulle massor av krig och uppror aldrig ha uppstått.

Detta med miljö och arv är ju en evig diskussion och just nu är det snarare mer ideologiskt korrekt att prata om arv, även om man gör det på ett biologiskt sätt snarare än ditt andliga. Pygmalion-tanken är inte nåt som omhuldas idag, bland alla hjärn-bokstäver och personlighetsdiagnoser.

Oavsett om man tycker dina nivå-idéer är ideologiskt frånstötande eller inte så förstår jag alltså inte riktigt hur de rent praktiskt ska kunna komma till användning? Att utgå från att alla från början har ungefär samma förutsättningar är ju en mer pragmatisk tanke. Det spelar ingen roll om den är felaktig men den får till följd att vi försöker göra det möjligt för alla att bli hörda och sedda och försöka se till att inga yttre hinder ligger i vägen för deltagande i olika sammanhang. Den tanken har inte bara med ”rättigheter” och ”rättvisa” att göra utan också med föreställningen att pluralism är av godo och att vi har störst chans att göra goda överenskommelser om det vi samtalar om blir mångsidigt belyst.

Att vi sedan är dåliga på att leva upp till de här idealen är en annan sak men dina tankar att vi rent evolutionärt är förutbestämda att antingen bli bestämda över eller bestämma är alltså, om inte annat, svåra att förstå hur de skulle kunna omsättas i praktiken utan att man hamnar i någon form av fascism eller annan typ av diktatur.

[Viola]

Von Wright har skrivit en bok som heter "Myten om framsteget"
Vad jag förstår så menar han att det är en myt att all utveckling med
nödvändighet går framåt och det tycker jag låter vettigt. Tror man på
den myten så kanske man inte tar sig i akt tillräckligt och är uppmärksam på dekadenta tendencer, när demokratin börjar naggas i kanten, om det
plösligt börjar bli juste att snacka om underkastelse och lydnad t.ex.

Vår egen västerländska historia visar väl att von Wright har rätt.
Det fanns ju en viss form av demokrati i det antika Grekland om än
mycket ofullständig och det fanns en frihet att diskutera och ifrågasätta
som egentligen är förvånansvärd jämfört med hur det sedan blev när
kristendomen kom och la locket på och det skulle dröja länge innan
man började närma sig samma nivå igen.

Och om nu ett samhälle skulle befinna sig på en lägre utvecklingsnivå
eller på en tidigare fas om vi vill undvika värdeladdningar så kan det väl
inte betyda att vi ska acceptera diktaturer och att det finns människor
som saknar de fri- och rättigheter som andra har? Ska vi acceptera att
det går åt lite svinn i form av människoliv och kränkningar av människovärdet och vänta tills de av sig själva kommit till en annan nivå?
Jag tror ju inte det är speciellt förnuftig att tänka sig att varje människa
får någon ytterligare chans. Tänker man så då kan man ju kosta på sig
att nonchalera värdet av varje enskilt människoliv.

agnostica

[Jonas Nystrom]

Jag ser också det självklara i att individer är i olika utvecklingsstadier, jag har däremot svårt att se att hela folk skulle vara det. Tror du alltså att det finns kollektiva stadier på det sättet och varför är det så?

För att kunna se det jag ser måste man nog kunna se t ex en fågelflock som ett väsen. Ett väsen vars kropp mest består av luft, men besjälad luft ihophållen av ett energifält. Detta energifält - luftväsendets själ om man så vill - är ett behagligt ställe för fåglar att vistas i medan detta luftväsen, ett elementarväsen, förädlar luften med sin dans. Flocken är här ett övergripande medvetande i vilka de enskilda fåglarna smälter in. Genom att underordna sig flocken identifierar de sig även med flocken och växer därmed i medvetande.

Människor skiljer sig, kvalitativt, lika mycket från fåglar som fåglar från träd (från där jag tittar) men det fågeln ÄR, det HAR människan. Vi har därmed ett frivilligare, lösare, mer relativt förhållande till vår flock.

Så, menar jag, har det inte alltid varit. Och globalt är det inte ännu så. NÅGRA går i förväg och odlar ett medvetande där jaget inte längre definieras av flocken, klanen, familjen eller ens kulturen vi lever i. Livet blir inte lättare men rikare då. För att ta detta steg måste ett antal kriterier uppfyllas: för det första måste man födas i en kultur som är tillräckligt uppluckrad för att inte kväsa denna individualism. För det andra måste individen vara så disponerad att hon klarar den alienation och den ensamhet som följer. Alltså att hon måste vara så disponerad att hon lär sig att få näring av sina tankar, inte bara av sina förnimmelser eller känslor. Det Jesus och hans kollegor gjorde och gör har den effekten.

Evolutionärt går vi från att definiera vårt jag medelst vår flock till att definiera vår flock medelst vårt jag. Sätter man sig in i Konfucius och de gamla kinesiska tänkarna så ser man att de konsekvent låter individen underordnas flocken. Så även i nationalsocialismen. Icke så i mitt tänk. Det är en regression. Försöker man ta ett för stort steg framåt så hamnar man ett steg bakåt i stället. Det hände i Tyskland, som var sin tids mest avancerade land både andligt och tekniskt, och det händer i USA idag av samma skäl (där presidenten blir som en romersk kejsare). Och då menar jag flockvis, inte individuellt.

Människans relation till flocken KAN vara som fågelns men BÖR BLI mer och mer omvänt: alltså att individen definierar sin flock i stället för att definieras av den. Men både individen och ifrågavarande flock måste vara mogen för det. Därför måste båda genomgå utvecklingsfaser. Även om det innebär risker, faror, kriser och smärta. Även krig (där kom den, Fann!) även om krigskonsten själv måste genomgå en moralisk evolution allteftersom den genomgår en teknisk (exempel: man har nu uppfunnit vapen som inte dödar; de lamslår den träffade under en viss tid så att man kan fånga in och paketera dem i lugn och ro).

Jag ser fågelflocken som ett väsen i sig. Fåglar kan inordna sig i detta väsen och utgöra delar av dess kropp. I samvetenskapens tidigare stadier hade dessa väsen till och med namn. De kallades sylfer (en sulf, flera sylfer; som i sulfur, svavel, eftersom de bär dofter och är flyktiga. Jag ser även människoflockar som väsen i sig, men väsen som är oerhört mycket mer komplexa och framför allt äldre. Folksjälar har man kallat dem. De hör till släktet ärkeänglar eller eldbud. Även familjer (Corleone! jag såg just igenom alla Gudfadernfilmerna...) kan bäras av dylika väsen. Våra norröna förfäder kallade dem fylgjor, dvs följare. Dessa eldbud (eld eftersom de ingjuter flammande begeistring i oss på gott och ont och bud för att angelo, ängel, betyder bud[bärare] eller förmedlare) har ett mycket mer dramatiskt liv än elementarväsendena, t ex sylfer. Dessa är ju bundna till elementen men eldbuden är inte på samma sätt bundna till människan. Eldbuden har ingen makt över individen och individen har ingen makt över eldbudet. Individens egen fylgja står i vägen (och ÄR vägen). Skyddsängel har den kallats. Alla dessa fylgjor utvecklas. Ibland händer det att de får nya uppgifter. Den gamla keltiska fylgjan släppte t ex sitt folk (som då dog ut) och tilldelades i stället uppgiften att skapa en anda av samförstånd mellan människor som kan tänka såna tankar som de jag nu beskriver - en ny sorts flock, men inte blodsbunden. Folk efter folk kommer tids nog att dö ut och deras fylgjor, deras eldbud, kommer istället att inspirera andegemenskaper med olika uppgifter. Det keltsika "folket" (det var mer som en ras med gemensam livspraxis och liknande språk) hade nått höjden av sin utveckling och började urarta. Samma med romarna. Liksom en enskild människa måste de då avsluta sin biografi ("dö" alltså) och låta sin anda gå vidare på andra sätt. Kanske genom att reinkarnera i ny gestalt (ctrl+alt+del!)...

Inte bara individer och familjer och andra ödesgemenskaper och folk utan även mänskligheten som sådan utgör en sorts flock. Och har en evolution. Men, som sagt, det skulle inte funka om alla var på samma steg samtidigt. Anar du vad jag ser nu?

För att återvända till nåden så är det väl av nåd vi har fått födas här och nu, med rätt att välja vårt liv (inom vissa ramar och med vissa begränsningar som mest finns inuti oss själva kanske).

I sanning en nåd! Men inte utan orsak: UTAN MANUS ska vi fatta vad vi har här att göra. FÖRST på individuell nivå, SEDAN gäller det att definiera sin flock. Alltså omvänt mot den ursprungliga vägen. Även om det fortfarande är betydelsefullt vilken/vilka flockar vi fötts in i. Ras, kön och ålder är som sagt egenskaper, det råmaterial vi har att göra våra verktyg av. Och gör vi inte det så mår vi dåligt. Oavsett hur korta arbetsdagar och hur långa semestrar vi gnäller oss till. Apropå vad Kungen sa om stekta sparvar (kyss den grodan så blir den en pärla)!

De givna flockarna är fulla av manus. Från dekalogen till jantelagen. De nya flockarna skapar vi själva - DEFINIERAR vi själva. Även om de skulle te sig identiska med de gamla (typ "svenska folket" eller så), så ÄR de inte det.

Är det nödvändigt med överhögheter som begränsar och inte utvecklar?

Utan begränsning ingen utveckling! Allt levande behöver en form. Eller?

Om det är nödvändigt att be för dom av den anledningen...om dom inte själva kan klara av sitt ämbete utan att flyga lite för högt och tappa synen i viss mån. Varför är det en naturnödvändighet att makt skulle göra oss blinda? Alla kan näppeligen fungera på det sättet.

Varför inte det? Ja, en själv undantagen då förstås... hrrrm... kollar man lite försiktigt i backspegeln så är statistiken rätt dyster. Det betyder inte att makt är av ondo och bör undvikas. Motsatsen till makt är vanmakt och hur kul är det! En människa som tilldelas eller tar makt över andra utsätts för större moraliska påfrestningar än andra. Alltså större frestelser. Det säger väl sig självt! Men egentligen behöver en envåldshärskare inte vara mer pompös än en busschaufför. Och hans folk behöver inte ifrågasätta honom mer än passagerarna på bussen ifrågasätter chauffören. Egentligen. I en idealvärld. Familjeöverhuvudet och busschauffören och klassföreståndaren och företagsledaren... det är frågan om vettigt ledarskap helt enkelt. Eller helt svårt om man så vill.

För att flyga tillräckligt högt så att man får rätt perspektiv - koll - som ledare, så behöver man pålitligt fotfolk som rapporterar nerifrån. Och ger en sina bästa och varmaste tankar, typ ber för en. Plus att man gör som den där sultanen i sitt pytterike - eriksgator med handskakningar och audienser.

Oj. Det här blev långt. Jag hade inte tid att göra det kortare (GB Shaw)

jn

[Jonas Nystrom]

"Vi har nu kommit så långt i vår utveckling att vi inser att det inte finns någon utveckling" Ett lika illa konstruerat påstående som t ex antiintellektualismen (som är en synnerkigen intellektuellt krävande filosofi). Faller på eget grepp. Alldeles själv. Man behöver bara titta på.

Vi fortsätter:

Och om nu ett samhälle skulle befinna sig på en lägre utvecklingsnivå
eller på en tidigare fas om vi vill undvika värdeladdningar så kan det väl
inte betyda att vi ska acceptera diktaturer och att det finns människor
som saknar de fri- och rättigheter som andra har? Ska vi acceptera att
det går åt lite svinn i form av människoliv och kränkningar av människovärdet och vänta tills de av sig själva kommit till en annan nivå?

Alternativet är att verkligen acceptera den egna överhögheten i kiplingsk anda (the white man's burden osv) och återkolonialisera de där dumma små folken som inte vet sitt eget bästa. Sedan blir de lika glada och tacksamma som irakierna efter Saddam eller jugoslaverna efter Tito eller diverse afrikanska folk efter sina förtryckare. Och själv får man bara skit:

The White Man's Burden
1899

THE UNITED STATES AND THE PHILIPPINE ISLANDS
Take up the White man's burden --
Send forth the best ye breed --
Go bind your sons to exile
To serve your captives' need;
To wait in heavy harness
On fluttered folk and wild --
Your new-caught, sullen peoples,
Half devil and half child.

Take up the White Man's burden --
In patience to abide,
To veil the threat of terror
And check the show of pride;
By open speech and simple,
An hundred times mad plain.
To seek another's profit,
And work another's gain.

Take up the White Man's burden --
The savage wars of peace --
Fill full the mouth of Famine
And bid the sickness cease;
And when your goal is nearest
The end for others sought,
Watch Sloth and heathen Folly
Bring all your hope to nought.

Take up the White Man's burden --
No tawdry rule of kings,
But toil of serf and sweeper --
The tale of common things.
The ports ye shall not enter,
The roads ye shall not tread,
Go make them with your living,
And mark them with your dead!

Take up the White man's burden --
And reap his old reward:
The blame of those ye better,
The hate of those ye guard --
The cry of hosts ye humour
(Ah, slowly!) toward the light: --
"Why brought ye us from bondage,
"Our loved Egyptian night?"

Take up the White Man's burden --
Ye dare not stoop to less --
Nor call too loud on freedom
To cloak your weariness;
By all ye cry or whisper,
By all ye leave or do,
The silent, sullen peoples
Shall weigh your Gods and you.

Take up the White Man's burden --
Have done with childish days --
The lightly proffered laurel,
The easy, ungrudged praise.
Comes now, to search your manhood
Through all the thankless years,
Cold-edged with dear-bought wisdom,
The judgment of your peers!

http://www.poetryloverspage.com/poets/k ... g_ind.html

Men jag håller ibland med dig om att en återkolonialisering av i synnerhet Afrika ter sig som en rimlig tanke. Om det nu var så du menade alltså...

jn

[Jonas Nystrom]

Låt oss anta att du har rätt i den här evolutionstanken. Problemet blir ju hur man ska bedöma VAR människor befinner sig så man kan avgöra vem som ska bestämma över vem. Så enkelt som att alla de som behöver bli bestämda över inte VILL bestämma är det ju inte. I så fall skulle massor av krig och uppror aldrig ha uppstått.

Många uppror och de flesta krig styrs av ett fåtal individer. A man with a mission. And a vision. Massorna uppviglas, deras frustrationer kanaliseras. Inte många vill styra. De flesta vill bli styrda över, men av någon de älskar och beundrar, en hjälte med ledaregenskaper, en alfahanne. Proportionerna mellan trygg stabilitet (konservatism) och heroisk offervilja och djärvt nytänkande (progressivitet) måste vara flexibla och kunna anpassa sig till rådande omständigheter. Så att den enskilde kan finna sig, dvs. förverkliga sina intetioner och visioner inom ramarna för samhället och därmed finna sig själv i samhället.

The healthy social life is found
When in the mirror of each human soul
The whole community finds its reflection,
And when in the community
The virtue of each one is living.

(Steiner)

Oavsett om man tycker dina nivå-idéer är ideologiskt frånstötande eller inte så förstår jag alltså inte riktigt hur de rent praktiskt ska kunna komma till användning?

Tjaa... inte jag heller. Men som pedagog känner jag att det inte får bortses från. Vi gör folk olyckliga genom homogeniserade utbildningar. Som passar ingen för att passa alla lika dåligt i rättvisans namn. Di gamle här i Norden hade myten om Heimdalls söner som ett sorts raster att tänka socialt genom. Heimdall är gudomlig, alltså är hans ätter av samma himmelska börd och har att akta varandra som bröder och systrar vare sig de hör till Jarls, Karls eller Träls ätt (vi skulle väl säga socialgrupp 1, 2 eller 3 om detta kastsystem). Alla VILL faktiskt inte vara direktörer. Och av de som tror sig vilja det är det många som har alldeles felaktiga uppfattningar om vad det innebär. Och av de av dessa som faktiskt går och BLIR direktörer (sk uppkomlingar) är det många som faller i Ferrarifällan. Därför att de saknar den nödvändiga förberedelsen. Som måste börja tidigt, kanske rentav flera generationer i förväg (minst tre, skulle di gamle säga). Precis som att vissa faktiskt är nöjda med att mecka bilar och göra enkla, praktiska saker. Eller bruka jorden. Och precis som vissa skulle bli (och blir) vansinniga om de inte får göra konst, vara skapande. Och så vidare. En bra början är att ta till sig tanken på de tre socialgrupperna såsom stammande från samma gudomliga anfader. De har att respektera, att hedra varandra såsom det tillkommer var och en enligt sin sort. I vår förvirrade tid måste vi nog börja få en blick för dessa egenarter i skolan och handla därefter. Så många av våra skolproblem handlar nog om just detta - att vi inte låter barnen utvecklas enligt sin natur utan ska pressa dem genom samma mall.

Att utgå från att alla från början har ungefär samma förutsättningar är ju en mer pragmatisk tanke. Det spelar ingen roll om den är felaktig men den får till följd att vi försöker göra det möjligt för alla att bli hörda och sedda och försöka se till att inga yttre hinder ligger i vägen för deltagande i olika sammanhang. Den tanken har inte bara med ”rättigheter” och ”rättvisa” att göra utan också med föreställningen att pluralism är av godo och att vi har störst chans att göra goda överenskommelser om det vi samtalar om blir mångsidigt belyst.

Som sagt, istället för att utgå från principer kan man utgå från att det är ok att vara olika lagda. DET förefaller mig mer pragmatiskt. Men kräver givetvis en större lyhördhet och fördomsfrihet från pedagogernas sida. Just då får man pluralism skulle jag säga. I annat fall får man tydligen mest curlingbarn.

Att vi sedan är dåliga på att leva upp till de här idealen är en annan sak men dina tankar att vi rent evolutionärt är förutbestämda att antingen bli bestämda över eller bestämma är alltså, om inte annat, svåra att förstå hur de skulle kunna omsättas i praktiken utan att man hamnar i någon form av fascism eller annan typ av diktatur.

Det måste inte vara så allt-eller-inget. Svart och vitt finns visserligen men det gör ju alla färger också. Och hela gråskalan. Min skolelever (alltså barn mellan 7 och 14) fick öva sig att både lyda och leda. För att finna sin lyhördhet från båda hållen. Det var alltid lika intressant att notera hur barnen märkte att det var roligare att lyda vissa, nämligen de som var lyhörda men ändå bestämda. Veliga eller egensinniga ledare tröttnade de på (jag talar nu mest om rörelseövningar och lekar som "kungen befaller" och dylikt). Redan där kunde man märka vilka elever som behövde stöd i att kunna leda bättre och vilka som kände sig själsligen främmande för ledarskap och bara blev olyckliga av det. Och vilka som var skickliga lagspelare, bra i flock, och vilka som var soloartister. Alla egenarter behövs och går att förfina till att passa in i en helhet. Typ ett samhälle.

I skolan ska vi inte anpassa barnen till det givna samhället. Inte heller ska vi göra den främmande för det. Däremot ligger det i skolans uppgift, som jag ser det, att odla fungerande samhällsideal. Att frölägga morgondagens samhälle. Dagens skola är morgondagens samhälle.

Henska tanke!

jn

[Viola]

Jag har aldrig ifrågasatt att utveckling finns, vilket inte heller von Wright
gjorde. Det som ifrågasätts är om utveckling alltid är synonymt med
framsteg.
Och vem har talat om återkolonialisering?