Du utgår hela tiden ifrån att majoriteten automatiskt ska välja det bästa valet för att nå fram till ett visst mål - jag hävdar att det är en grav illusion.
Det
finns en risk med demokrati (alltså en risk som till skillnad från de risker du nämnt faktiskt makes sense); och det är att styret urartar till ett
pöbelstyre; där alla bara tänker på sig själva utan att förstå på vilket sätt den attityden påverkar hela samhället de lever i; och alltså kan komma att straffa dem.
Men då måste man alltså
bort från människans enkla primitiva sidor; hennes fördomar, hennes rovgiriga drifter, osv. Då skall man istället fördöma genetiken och traditionerna; de är människans "enkla" sidor. Så klarar vi inte att leva i ett samhälle, för det urartar till pöbelstyre. Vi måste bort från det och börja tänka övergripande i ett system som är större än enskilda människor. Individernas gener, läggning, ursprung och beteende är inte så viktigt; vi skall istället se till ett oindividuellt
samhälleligt perspektiv. Och samhällen har - i sig - inga gener eller rötter.
Nationalism, traditionalism och konservatism; de går tillbaka till den individuella människans perspektiv. Bilden av den "riktige" svenskens rötter, fördomar och kultur. Dessa ideologier fungerar därför enbart när merparten av individerna i ett samhälle delar denna idealbild; arketyp. De fungerar bara i demokratier.
Vill man ha ett fungerande samhälle som
inte är demokratiskt, då måste man däremot ha det öppna, icke-individuella, samhälleliga perspektivet; det som inte tar några individbetonade värden för givna. Det går med "frihet" (alla människor (oavsett vilka ursprung de har) kan vilja ha frihet) och "rättvisa", till exempel. Så per definition skulle man kunna ha en fungerande despoti om despoten i sig inte regerade utifrån sin egen kultur och genetik, sina drifter och fördomar, m.m. utan bara försökte upprätthålla något av dessa samhälleliga ideal (individen slipper man dock förstås aldrig).
Tyvärr säger erfarenheten oss att despotier inte brukar fungera särskilt bra. Alla som kallat sig kommunister har exempelvis vägrat införa det kommunistiska samhällsidealet när de väl tagit makten för att istället styra med fast hand i en individbetonad (och således väldigt o-kommunistisk) tyranni.
Samhällsidéerna
finns (de är nämligen bara idéer - de finns så fort som någon formulerar dem), och även individerna
finns (åtminstone om vi tror våra sinnen; för individerna finns i den riktiga världen vi ser omkring oss. Om folk säger att de vill betona kärnfamiljen så vet vi något om dem som individer). Men din konstiga illusion om vad svenska folket
egentligen vill ha; den har vi inget som helst skäl att tro på. Den är fullkomligt orimlig i sig själv, den stämmer inte överrens med verkligheten såsom vi uppfattar den, och den enda anledning du givit oss att tro på den är genom att hänvisa till SNUS och SNUS-liknande agitatorer och mena att vi bör lyda dem som auktoriteter. Det är en religiös argumentationskonst. "Lyd Gud; för bibeln säger det. Det finns visserligen ingen anledning att göra det i världen utanför oss och det är inte rimligt i sig självt, men det kommer ändå bli bäst för oss alla om du gör det. Jag lovar."