Visst är barnsagor gulliga. Visst är världen snäll och vacker.
Nja, det är den inte!
Jag tänkte nu konkretisera mig (efter en del funderande) om kung kontra något annat än kung.
Vi skulle kunna tänka oss att kungen är dålig utifrån att kungen inte är en helt vanlig svensk utan just kung.
Vi väljer mig!
Jag får i uppgift av er att sitta med vid hearings av politiker. Vara en statsmans reklam för Sverige. Vara arméns ledare och befälhavare vid krig. Sitta med vid middagar när Nobelpriset delas ut. Ha kontakt med andra ledare och kungar för olika länder osv.
Jag skulle snabbt bli hel - dum.
Först och främst så är kungen en auktoritet sedan födseln. För det andra så har kungen starkt stöd, både i världen och i Sverige. Kungen har utbildats sedan barndomen att föra sig i dom sammanhang där han oftast befinner sig. Kungen har stil och finess. Kungen är accepterad.
Kungen är därför svår att manövrera eller tvinga till sina egna åsikter vilket jag kanske inte skulle vara. Det är lättare att förnedra mig än kungen eftersom vår kultur menar på att kungen är kung sedan länge. Andra länder skulle inte acceptera mig i den positionen och nobelpristagare som tycks som ”fint folk” skulle rata och hata mig vettlöst.
Jag skulle snabbt bli hel – dum.
Därefter skulle dom bara övertyga er om att jag är hel – dum och då skulle jag bara tyckas som dummare än hel – dum enligt er. Ni skulle då ha en hel – dum kille enligt er själva och detta också kanske i enlighet med hela samhället. Ni skulle då ångra ert tilltag och Statsministern skulle vinna röster på att jag tycktes som hel – dum. Ni skulle få ytliga partier till makten med övertygande ord som – Låt oss styra, låt oss hjälpa er från detta, vad var inte Sverige innan allt detta, nu måste vi återfå makten. För det blev ju så dumt och det var ju så dumt.
Därför uppriktigt, det finns ingen annan än kungen.
