I modern tid har det blivit vanligare att dela ut diagnoser på barn som inte följer normen; ADHD, Aspergers, Dyslexi m.fl. Vi har även fått se allt mer av de så kallade "specialklasserna" för att möta dessa icke normala barn, så att de får en möjlighet att intrigeras till det normala samhället. Men hur långt har vi egentligen kommit i detta ämne? Kan vi verkligen kalla oss ett modernt samhälle?
Låt oss backa många tusen år då kunskap vidarefördes från mun till mun och genom praktiska övningar. Det var ett måste för ens överlevnad att man kunde lära sig att kriga, försvara sig, jaga, med mera. I dagens kunskapssamhälle bombarderas vi med kunskap i den grad att vi måste bli utbildade i hur vi ska sålla fakta från fiktion, korrekta källor från myter, Israels version mot verkligheten (ops, där slank den ut).
Från grundskolan upp till gymnasiet så är det allmänt vedertagna utbildningskonceptet mer eller mindre detsamma över hela landet: 1 lärare föreläsare för 30 ungdomar som sitter stilla på sina stolar sex av åtta timmar om dagen och lyssnar på 2,3 olika tanter som pläderar samma sak som de pläderat om de senaste tio åren
Till problematiken. De barn som inte blir stimulerade av detta, de icke normala, dem med "diagnoser", är även dem som drabbas av detta utbildningskoncept. De barn som inte får stimulansen gör som alla barn under 20 gör när de inte blir stimulerade: de blir rastlösa, bråkar, skriker, snackar skit med andar, springer runt eller tar droger
Givetvis påverkas även de resterande barn negativt av detta, de normala barnen. Studieron tenderar att försvinna för alla även fast bara 10% lever rövare.Att hamna efter i studietakten redan i grundskolan kommer statistiskt sett att förfölja en livet ut (då vi har ett samhälle som är uppbyggt på att ju längre du studerar desto mer $ kan du tjäna och desto bättre klasskikt kan du jobba dig upp till - och desto högre klassikt du befinner dig i desto mer livskvalité (till en viss gräns)). Givetvis finns det dem som är allt för smarta också, dem som finner utbildningsnivån vara ruttet långsam, som även dem börjar uppträda som ett rastlöst diagnosbarn. Men ingen regel utan undantag.
Idag står vi alltså med ett skolväsende som inte vänder sig till majoriteten av dessa kunder (barnen), och de barnen som inte är kompatibla med det moderna skolväsendet klassas som specialbarn, diagnosbarn, rastlösa - de onormala. Har vi inte sett detta förut? Ni som inte gör som vi - ni är inte normala.
Mina frågor:
1.Varför har vi landat på detta utbildningskoncept? Är det för att det tilltalar en majoritet av barnen och vi accepterar ett stor bortfall (ett ont måste för att kunna genomföra utbildningar till en rimlig peng) eller är det kanske så enkelt som att vi fortfarande prövar oss fram, att vi enbart befinner oss i ett utvecklingsstadium och vi egentligen inte har någon koll alls på det mest effektivaste sättet att få en stimulerande utbildning?
2. Vad vore det idealiska skolväsendet, hur skulle utbildningarna se ut för att fånga upp så många barns intressen som möjligt? Jag är FULLT medveten om att vi alla är olika lagda, vissa har anlag för att bli akademiker, andra älskar att mecka med bilar, andra brinner för att vara ute och springa i skogen. Men att ett barn "lägre" IQ och större anlag för praktiska yrken ska behöva genomlida 9 år i dagens grundskolan är absurt - argumentet "du måste lära dig detta för det är allmänbildning" biter inte på många femtonåringar lol...
3. Hur tar vi oss till det idealiska skolväsendet (2.)? Jag är fullt medveteten om att en förändringsprocess tar lååååång tid, speciellt eftersom vi har s.k. demokrati där alla nötter får tycka till, men även för att ingen vill gå i bräschen. Men om vi bortser från bromsklossarna i samhället: vad är nästa steg i rätt riktning för att uppnå det enligt er idealiska?
Dyslexi, ADHD, Aspergers, Överintelligent - enbart ursäktande termer från ett samhälle som övergivit dem de har för syfte att ta hand om.
Vh Silver
