Inläggav Zokrates » 05 feb 2015 14:07
Tänk dig en familj med tio barn, som succesivt börjar dela upp sig två och två tills dessa barn är fem grupper,
som därefter först verbalt börjar trakassera varandra för att därefter ge igen med tillhyggen varpå de efter
det faktiskt försöker mörda varandra. Om ingen vuxen är där och övervakar dem så slutar det med mord.
Kanske borde den vuxne låta barnen slå ihjäl varann, kanske borde den vuxne försöka omvända barnen,
kanske borde den vuxne sära på barnen genom att låta några flytta? Kanske är det enda sättat att få dem
att sluta slåss att den vuxne agerar extremt auktoritärt?
När det gäller en del platser i världen så är det ungefär så här illa det ser ut, tvångsförflyttningar av folk,
ockupationer, nya gränslinjer, religioner som fått olika inriktningar, orsakerna är många, ibland allt och
mer därtill, men splittrade folk kräver oftast en stark ledning, den auktoritära fadern, som Tito i det
forna Jugoslavien, ta bort ledaren och allt brakar loss och faller samman. Kanske borde de slå ihjäl
varann, med tiden löser det sig nog, vi kan vänta, i 2000 år, eller? Diktatorn, tyrannen har faktiskt
ett visst berättigande om förhållandena är sådana att alternativet är en evighetskamp om makten.
Saddam var bra för Irak, Kaddaffi var bra för Libyen, Assad är bra för Syrien, för alternativet är ju
annars att sära på folken, tvångsförflyttningar, med evighetslandslösa folkrester som följd, hur länge
skall Romerna behöva vara statslösa? För alltid!
Demokrati är till för den civiliserade skötsamma familjen, diktatorn för den missanpassade våldsamma
familjen. Räknat i lägst förtryck och dödstal är tyrannen det bästa alternativet, även om det innebär
att leva under en hotbild om alternativet till att ta bort denne innebär decennier av krig, där tyrannens
tusentals offer nu bortväxlas mot hundratusentals eller miljoner.
Jag dör hellre stående än lever på knä, visst, säg det till de miljoner som nu är på flykt i Syrien och se
vad de helst skulle valt med facit i hand. De flesta syrianer saknar faktiskt det de hade innan, det
fanns i varje fall ett liv, en viss trygghet, en stabilitet, det mesta fungerade trots Assad.
Säg det till Libyerna som nu har ett par klanledare som hänsynslöst försöker bli herremän på täppan,
ett land som gick från att alla hade jobb, bostad, gratis utbildning, sjukvård, subventionerad mat
och vatten, allt bekostat av oljepengar, men nu inte har ett jävla piss, samt att oljepengarna endast
går till ett fåtal personer istället för till folket. Men Kaddaffi och Assad roffade ju oxå åt sig..
Visst, men de har haft vett att se till att dela ut tillräckligt mycket för att göra en positiv skillnad.