Undervisningen i humaniora ett haveri? Ang. debattartikel

[David H]

Såg denna artikel i SvD idag, av Dick Harrison:
http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-u ... /om/debatt

Harrison kritiserar i första hand humaniora, menar att utbildningen håller en låg nivå, med låga krav på studenter, och att det är avsiktligt för att skolan ska tjäna på att få många nöjda och godkända studenter. Dessutom argumenterar han för att minska studentkårers makt.

Synpunkter på detta?

Själv är jag kluven mellan att och ena sidan känna igen det han beskriver och tycka att han för fram vettiga kommentarer, och andra sidan i vissa avseenden får mig att tro att han snarare har sig själv att skylla.

Angående att det är slappt inom humaniora är nog en ganska utbredd uppfattning. Jag har ganska mycket erfarenhet av högskolestudier (mest humaniora, men även ex.vis matte och datavetenskap), och kan delvis instämma. Ofta går det komma undan utan större problem med godkända betyg utan särskilt mycket ansträngning, om man vill göra det enkelt för sig.

Kan tycka det är synd eftersom det leder till ämnen som borde vara viktiga inte bidrar med mycket till dess studenter, och de som läser dessa kurser kan då få det svårt att hävda sig i samhället.
Kan jämföra med en kurs jag läste i ekonomihistoria, dvs en annan institution, där var arbetstempot helt annorlunda. Varje vecka skulle vi läsa i genomsnitt några hundra sidor teori, som vi dels var tvungna att göra skriftliga inlämningar på, och dels diskutera muntligt i små seminariegrupper. På kursen som motsvarade fem veckor heltidsstudier, var man tvungen att läsa omkring 1500 sidor (mestadels på engelska) och visa förståelse för detta, för att ens bli godkänd. Själv avbröt jag denna kurs, det blev för mycket för mig, kanske för jag var van vid lättsammare humaniorastudier. Men en sån kurs, satte press på en att verkligen lära sig saker - och bidrog således med "kunskap" i allmän bemärkelse. Detsamma kan knappast sägas om många humaniorakurser. Kanske är det en förklaring till varför ekonomer får mer erkännande än humanister i samhällsdebatten...

Men också har jag dåliga erfarenheter av humaniora-studier där vissa lärare framställer sig som bättre vetande auktoriteter och ställer höga krav på att det ska vara strikt, och att uppgifter ska utföras på "korrekt" sätt, och när det inte går som de vill så suckar de djupt över misslyckade studenter och allmänhetens förfall.
Inom humaniora är det ofta viktigt med kreativitet. Och kreativiteten stryps med för strama tyglar. Jag är själv benägen att tro att flera av de bästa texter jag skrivit har jag kunnat skriva tack vare jag inte behövde arbeta efter så strikta ramar.

Jag är inte så förtjust i orden "vetenskap" och "vetenskaplighet". Till exempel när ett ämne byter namn från litteraturhistoria till litteraturvetenskap, ser jag det inte som en självklar uppgradering. (bland annat har min läsning av C. G. Jung bidragit till att jag utvecklat en mer skeptisk inställning till modern vetenskap).

[Algotezza]

Dick Harrison är min gamle elev från Staffanstorp. Han var då, i början av 80-talet, en liten mobbad kille då som skrev långa uppsatser om vikingafärder. Även om jag inte inspirerade honom till att bli historieprofessor, så hade tydligen min undervisning ingen negativ påverkan på honom med avseende på hans historieintresse. Det är alltid intressant att lyssna på honom och ta del av hans tankar.

Vad har inte havererat i gymnasiet idag? Återkommande s.k. reformer, nya kursplaner och betygssystem skapar inte direkt arbetsro för personal och elever. Överbyggnad och administration sväller.

Men inom givna ramar gör jag vad jag kan i mina ämnen för att eleverna ska lära sig tänka, tänka självständigt och inte gå på all skit. Hursomhelst är det roligt att möta unga människor som ännu inte stelnat i sina vuxenposer.

[Anders]

Jag stod i valet och kvalet att bli lärare, byta karriär, hade plats på kompletterande lärarutbildning men jag gav upp. Bland annat just för att jag INTE kunde bli lärare i Humaniora, något jag tror mig ha kunnat göra mycket bra. Men det krävdes en fruktansvärd massa akademiska poäng, så det blev inget. Som tekniker hade jag kunna ha blivit lärare i Teknik på gymnasiet, min gamla civing dög till det - men hur kul är det??

Ang gymnasieskolor kan jag säga att Uppsala är segregerat. Vissa gymnasieskolor är fridfulla oaser, vissa är värre än vad jag själv upplevde i forntiden i en av Stockholms tuffare förorter.

[Algotezza]

Jag stod i valet och kvalet att bli lärare, byta karriär, hade plats på kompletterande lärarutbildning men jag gav upp. Bland annat just för att jag INTE kunde bli lärare i Humaniora, något jag tror mig ha kunnat göra mycket bra. Men det krävdes en fruktansvärd massa akademiska poäng, så det blev inget. Som tekniker hade jag kunna ha blivit lärare i Teknik på gymnasiet, min gamla civing dög till det - men hur kul är det??

Ang gymnasieskolor kan jag säga att Uppsala är segregerat. Vissa gymnasieskolor är fridfulla oaser, vissa är värre än vad jag själv upplevde i forntiden i en av Stockholms tuffare förorter.

I Lund med. Vipan där jag jobbar är enbart yrkesgymnasium. Övriga mest högskoleförberedande. Det märks. Och nu har min skola usel ekonomi. Ska sparas på allt. Inga pengar till läroböcker.

[David H]

Vad har inte havererat i gymnasiet idag? Återkommande s.k. reformer, nya kursplaner och betygssystem skapar inte direkt arbetsro för personal och elever. Överbyggnad och administration sväller.

Men inom givna ramar gör jag vad jag kan i mina ämnen för att eleverna ska lära sig tänka, tänka självständigt och inte gå på all skit. Hursomhelst är det roligt att möta unga människor som ännu inte stelnat i sina vuxenposer.

Hm, ja, gymnasiet har jag inte haft någon kontakt med på länge, jag har inte mycket koll på vad som händer där. Men tycker du också att kvaliteten sänks? Presterar elever sämre nu än säg för 20 år sen?

Själv upplever jag nog inte att kraven direkt sänkts under de år jag läst på universitetet. Största skillnaden då jag kom tillbaka till humaniorastudier efter några års uppehåll (uppehåll mellan 2008 och 2013 typ), var att det blivit mycket mer uppmärksamhet på andra aspekter, t ex feministiska frågor och attityder. Redan tidigare upplevde jag utbildningen som ganska slapp för den som ville ta det slappt, så där inte så stor skillnad.

[David H]

Jag stod i valet och kvalet att bli lärare, byta karriär, hade plats på kompletterande lärarutbildning men jag gav upp. Bland annat just för att jag INTE kunde bli lärare i Humaniora, något jag tror mig ha kunnat göra mycket bra. Men det krävdes en fruktansvärd massa akademiska poäng, så det blev inget. Som tekniker hade jag kunna ha blivit lärare i Teknik på gymnasiet, min gamla civing dög till det - men hur kul är det??

Ang gymnasieskolor kan jag säga att Uppsala är segregerat. Vissa gymnasieskolor är fridfulla oaser, vissa är värre än vad jag själv upplevde i forntiden i en av Stockholms tuffare förorter.

Jag var inne på den banan också. Övervägde möjligheten att bli matte och svenskalärare. Men vet inte om det skulle ha funkat så bra. Matte-lärare hade jag nog kunnat trivas som, men vet inte hur meningsfullt det känts i längden...är ju ganska opersonligt ämne.

[Algotezza]

Vad har inte havererat i gymnasiet idag? Återkommande s.k. reformer, nya kursplaner och betygssystem skapar inte direkt arbetsro för personal och elever. Överbyggnad och administration sväller.

Men inom givna ramar gör jag vad jag kan i mina ämnen för att eleverna ska lära sig tänka, tänka självständigt och inte gå på all skit. Hursomhelst är det roligt att möta unga människor som ännu inte stelnat i sina vuxenposer.

Hm, ja, gymnasiet har jag inte haft någon kontakt med på länge, jag har inte mycket koll på vad som händer där. Men tycker du också att kvaliteten sänks? Presterar elever sämre nu än säg för 20 år sen?

Själv upplever jag nog inte att kraven direkt sänkts under de år jag läst på universitetet. Största skillnaden då jag kom tillbaka till humaniorastudier efter några års uppehåll (uppehåll mellan 2008 och 2013 typ), var att det blivit mycket mer uppmärksamhet på andra aspekter, t ex feministiska frågor och attityder. Redan tidigare upplevde jag utbildningen som ganska slapp för den som ville ta det slappt, så där inte så stor skillnad.

Låt mig säga så här: de unga idag presterar inte detsamma som förr, under pluggskolans tid. De övar andra förmågor, får annan kunskap än då. Håller man den traditionella kunskapens fana högt likt Dick H så kan man nog säga att just den kvaliteten sjunkit. Sedan är ju inte skolan enda kunskapsinhämtningsinstansen. Jag hade en elev i engelska häromåret som inte gjorde någonting under lektionerna och därför fick underkänt. Han gick en restaurangutbildning. Men sedan fick han jobb och var tvungen att lära sig engelska. I skarpt läge lär man sig det man måste. En positiv utveckling inom yrkesutbildningen är möjligheten till att gå lärlingsbanan.