Maat skrev:Tja...
Själv uppväxt på en 950 år gammal herrgård med stora vildmarker omkring där man hade vanan att inte ropa på hjälp utan ta itu med vad som behövde göras själv, oavsett vad det nu var... så nog finns det förutsättning att klara sig ett tag.
MEN min variant är att istället satsa allt på att förhindra krig genom att bekriga och krossa var och en som stödjer militarism, konflikter, hat och krig.
I bland annat detta syftet, ett av många, har jag hållit på med ett arbete som är tänkt att förändra mänskligheten och världen i grunden.
Problemet är dock att en sådan uppgift, som ingen egentligen lyckats med någonsin, tar tid att genomföra, eftersom en arme av motståndare kommer att gör allt för att försöka slå sönder alla sådana försök.
Därför kan man inte rusa iväg i förtid, det skulle stärka motståndarna och därmed bli kontraproduktivt.
Speciellt inte om det är USA och Svenska Regeringen som man tänker sätta upp som Jakttroféer på väggen.
Alltså, att förhindra alla former av problem och svårigheter, är bästa sättet att "förbereda sig" för dem.
Klara av olyckan genom att förhindra... den.
I hela mitt liv har jag mött människor som talar om att "hantera" och "klara av" det "upprörande".
Jag har aldrig mött någon som anser att man ska försöka förhindra saker...
Jag har orsak att spekulera i att detta inte är en tillfällighet, utan säger något grundläggande om människors sätt att fungera.
Jag misstänker att det är orsaken till varför vi har den aktuella konflikten, om alla finner det totalt främmande att tänka att den kan förhindras, så blir ju utbrottet av kriget praktiskt taget oundvikligt...
OCH alla kommer genom det tänkesättet att finna kriget som en naturlig och rimlig del av livet - VILKET förklarar varför så få är kritiska mot situationen och opinionerna är helt positiva till kriget och stödjer dess fortsättande.
De är ju inte förmögna att tänka en annan tanke.
Galningar hela bunten...
Nu har människor uppfunnit kilometervis mad argument för hur omöjligt det är att kunna se in i framtiden och påverka någonting, dessa villfarelser måste man naturligtvis först ta ur dem innan man kan få någon att agera intelligent.
Man skulle alltså kunna förenkla det till att säga att förhindrande av krig eller samhällets sammanbrott, som är vad man förbereder sig för, är en psykologisk fråga, då exempelvis krig alltid orsakas av hjärnspöken och "tomtar på loftet".
Om man som jag följt vartenda litet steg i utvecklingen av den aktuella konflikten som räknar sig tillbaka till 1944, kan jag ju konstatera att de som drivit fram utvecklingen i USA och Europa är livsfarliga galningar som borde sitta på anstalt.
Vissa typer av människor med vissa destruktiva "störningar..." söker sig till toppskiktet, på regeringsnivå, i makten och politiken, och DÄR är orsaken till allt som händer i världen.
Det är en medicinsk, psykologisk och psykiatrisk fråga, i själva verket toppen på ett isberg som bara kan presenteras i bokform.
Isolera ner detta till ett smalt specialämne eller en enskild fråga är inte möjligt.
Att förhindra kriget är det absolut bästa alternativet, ingen tvekan om detta. Men sen kan det ju finnas vissa praktiska svårigheter. Om det till exempel är så som du skriver att personerna som befinner sig i toppskiktet på regeringsnivå i makten och politiken är människor med destruktiva störningar, och det är livsfarliga galningar som borde sitta på anstalt... hur tänker du att detta problem ska gå att lösa på icke-krigiskt sätt? Kommer de frivilligt gå och sätta sig i finkan?
Vad jag tänker är viktigt för att förhindra krig är att betrakta problemen i första person. Att ägna fokus åt sådant som går att förändra, snarare än vad som man inte kan kontrollera över. Det må vara än klyscha att man ska fokusera kring vad man själv kan styra över, men en bra klyscha, menar jag. I princip innebär det att man behöver lokalisera problem i sig själv, se sig själv som boven i dramat, och alla andra externa aktörer, som potentiella hjältar som kan rädda en från förtappelse... och i detta perspektiv ska vi inte heller behöva må dåligt eller känna dåligt samvete över vårt beteende tänker jag. På sätt och vis är vi då också ofrivilliga bovar i dramat. Vi är tyranner som egentligen inte vill vara tyranner.
