lynx skrev:Ok. Min ena son ville inte klippa håret som liten. Det var ok med mig. Han blev långhårig som liten. Han blev behandlad mkt mjukare än min andre son då många trodde att det var en flicka. Det finns en stor vetenskaplig undersökning om hur olika folk i omgivningen tilltalar och beter sig kring en bebis i blå eller rosa kläder. De i blå benämns ofta som t ex bestämda, starka osv. Och de i rosa söta, känsliga osv. Naturligtvis präglar det en individ.
Jag är helt övertygad om att det spelar jättestor roll med hur flickor och pojkar föds upp, har ju en son och en dotter och har sett det på nära håll. Både jag och frun var fast beslutna att inte låta könsskillnaderna påverka, men jo tjena. Gå in på en leksaksaffär. Och barnen är ju på dagis.
Men efter att ha sett en massa dokumentärer och själv upplevt alla kvinnors, inklusive min egens tjat om ett tredje barn är jag rätt övertygad om att det faktiskt finns skillnader, medfött, på kvinnor och män. Och det verkar främst vara i förhållandet till andra människor. Det verkar faktiskt som om männen är från mars och kvinnorna från venus - OBS- som grupp. Att få kvinnor till datautbildning, vilken ger dig jättebra jobb med bra förmåner, är inte enkelt. Men sjukvården är nästan helt kvinnor. Sjuksyrror med toppbetyg som väljer att jobba med människor.
För att koppla tillbaka till rubriken - Om det jag upplevt och läst är sant, är det så att kvinnor underminerar? Jag kan se en grej. Det som verkligen gjort vår civilisation så framgångsrik som den är - jodå, trots skövling, orättvisor osv, vem vill gå tillbaka till en medellivslängd på kanske 50 år och se hälften av sina barn dö, hand upp - så är det till stor del för att de som verkligen har förmågorna till att göra världen behagligare för de många har fått glänsa. Och jag vill påstå att det inte är vad "kvinnokollektivet" vill vurma för.
Sen är klass en mycket, mycket större påverkansfaktor än kön, men det är en annan sak.