Etablissemanget och oppositionen

[David H]

Det brukar sägas att det är nyttigt med opposition i en demokrati. Men samtidigt så är det inte heller ovanligt att personer med avvikande åsikter blir utstötta på olika sätt. Kan det vara så att en opposition är både önskvärd och icke-önskvärd samtidigt, och hur går det i så fall ihop?

[David H]

Det naturliga svaret är nog att oppositionens nyttighet beror på vad det är för opposition. En opposition kan granska makten och komma med nya perspektiv, men en opposition kan också vara en negativ och destruktiv kraft.

Inom politiken kan såklart oppositionen vara en del av etablissemanget också. Det skiljer sig ofta inte så mycket mellan regerande partier och de i opposition. Men jag tänker då att begreppet "opposition" även kan tolkas i en vidare bemärkelse, att vara i opposition är att vara en slags motståndare, att inte vara enig... ofta syftas det till en grupp, men också en enskild individ kan stå i opposition.

Jag tänker att en opposition kan vara en nyttig kraft, men att det ofta är likt en oslipad diamant, som behöver bearbetas innan den kan göra nytta. Inom psykiatrin exempelvis, finns det många högljudda kritiker mot vården som bedrivs. En grupp av dessa är personer som själva lider av psykiatriska sjukdomar och som uttrycker sitt missnöje över vården de får. Vi har haft tidigare aktiva medlemmar på det här forumet som jag räknar till den gruppen, t ex användaren Severus Snape. En tanke som slår mig då är att det finns något att lära sig av kritiken som framförs, men att det vore galenskap att anpassa sig efter kritiken bokstavligt. Det gäller att lyssna, granska sig själv, ta lärdom - och därefter respondera. Inte respondera utifrån andra partens önskemål, men utifrån vad man lärt sig från andra parten. Diamanten behöver slipas innan den kan komma till användning.

[Anders]

Skulle sträcka mig så långt som att säga att ordet opposition förklarar partier eller grupperingar vars åsikter anses rumsrena på spelplanen. Grupperingar vars åsikter ”man” inte anser höra hemma förklaras som radikala eller extrema.

[Pilatus]

Skulle sträcka mig så långt som att säga att ordet opposition förklarar partier eller grupperingar vars åsikter anses rumsrena på spelplanen. Grupperingar vars åsikter ”man” inte anser höra hemma förklaras som radikala eller extrema.

Säkert, vi har ju med de senaste händelserna sett hur långt toleransen sträcker sig. Vi förstår alla att våld inte kan accepteras, men likväl förmår man inte stoppa de mest radikala. Är det religionsfriheten som krånglar till vår tillvaro?

polisbil i brand.jpg (69.71 KiB) Visad 7543 gånger

[hakkapeliitta]

Är nog inte religionsfriheten utan yttrandefriheten.
Är inte hets mot folkgrupp tillämpbar här?
Märkligt att det är tillåtet att hetsa mot en religion. Så onödigt. Bara för att provocera.
Läste en krönika av Expressens kriminalreporter Fredrik Sjöshult där han kritiserar fega polischefer. Kanske borde dessa bytas ut mot några med hårdare nypor.

[Pilatus]

Är nog inte religionsfriheten utan yttrandefriheten.
Är inte hets mot folkgrupp tillämpbar här?
Märkligt att det är tillåtet att hetsa mot en religion. Så onödigt. Bara för att provocera.
Läste en krönika av Expressens kriminalreporter Fredrik Sjöshult där han kritiserar fega polischefer. Kanske borde dessa bytas ut mot några med hårdare nypor.

Kanske har polisen inte känt sig klara av motreaktionerna (koranbränningen). På sätt och vis är det naturligt att känna sig kränkt om en helig symbol förnedras. Men om det leder till upplopp har det gått över styr. Kanske fick de hjälp av de vanliga huliganerna som håller sig framme vid varje tillfälle att provocera blåljusen. Självklart måste polisen vara tränad och ha tillräckligt manskap att klara buset. Men det är väl där politikerna tvekar. Kanske hade det varit bra och tillräckligt att rekrytera in fler poliser till de ställen där demonstrationerna skulle hållas?

[Anders]

Ja här pratar vi pojkar som gör björntjänster för sin respektive opposition. Människor i flock är ett elände.

De uppmuntrar ju båda till vissa extremistiska känslor hos var och en och det är väl vad de vill åstadkomma. Vore bättre att rikta den energin på något som en elektriker från Norberg och en konstnär från Södermalm kunde komma överens om var bra för landets medborgare på kortare och längre sikt.

[David H]

Skulle sträcka mig så långt som att säga att ordet opposition förklarar partier eller grupperingar vars åsikter anses rumsrena på spelplanen. Grupperingar vars åsikter ”man” inte anser höra hemma förklaras som radikala eller extrema.

Nog kan det vara så att begreppet "opposition" generellt sett har en positiv laddning, samtidigt som begreppet "etablissemang" oftast används i en negativ bemärkelse. Men jag kan tycka att på ett filosofiforum borde man inte stirra sig blind på olika begrepps "värdeladdning", utan utgå mer från vad begreppet är avsett att denotera i neutral bemärkelse, dvs ordens faktiska definition. När man väl gör det, är jag övertygad om att man kan finna situationer där en "opposition" kan utgöra en negativ kraft och att ett "etablissemang" kan utgöra en positiv kraft.

Det är i alla fall viktigt att kunna använda "neutrala" begrepp menar jag, som man inte på förhand vet / tar för givet / att det kommer landa i något positivt eller negativt.

Från synonymer.se

motstånd, invändning, protest; motståndare, regeringsmotståndare, motståndsparti [---]

(riksdags)partier som står mot regeringen;
grupper som är motståndare till regimen (i diktaturer)

Intressant att det står "i diktaturer" inom parentes här...vilket förstärker antagandet om att "opposition" är ett begrepp som vanligtvis används i positiv bemärkelse

det etablerade samhällsskiktet, de inflytelserika, folkskiktet med makt [---]

Hur används ordet etablissemang?
Faran är att partiet då tillåts förstärka bilden av ett desperat etablissemang som utan saklig grund trakasserar en legitim folkrörelse.

Det har bidragit till en spridd uppfattning att medierna är en del av ett etablissemang som inte lyssnar på den som inte själv har någon makt eller något inflytande.

Den här gången finns det ett politiskt etablissemang som inte vill att de största stenarna faller alltför tungt.

Den politiska grannsämjan gör det lätt för Sannfinländarna att utmåla de andra partierna som delar av samma etablissemang och folkfrånvända elit.

Varje världsreligion har haft mystiker utanför sina etablissemang sedan begynnelsen och de här personernas drivkraft har alltid varit att religionens förklaringsmodeller inte räcker till.

Folkmordet leddes av ett nationalistiskt etablissemang från majoritetsfolket hutu.

Här kan det noteras att i stort sätt alla meningar som "etablissemang" (bara ett undantag) används så antyds en negativ laddning. Man kan fråga sig varför?

[Anders]

Skulle sträcka mig så långt som att säga att ordet opposition förklarar partier eller grupperingar vars åsikter anses rumsrena på spelplanen. Grupperingar vars åsikter ”man” inte anser höra hemma förklaras som radikala eller extrema.

Nog kan det vara så att begreppet "opposition" generellt sett har en positiv laddning, samtidigt som begreppet "etablissemang" oftast används i en negativ bemärkelse. Men jag kan tycka att på ett filosofiforum borde man inte stirra sig blind på olika begrepps "värdeladdning", utan utgå mer från vad begreppet är avsett att denotera i neutral bemärkelse, dvs ordens faktiska definition. När man väl gör det, är jag övertygad om att man kan finna situationer där en "opposition" kan utgöra en negativ kraft och att ett "etablissemang" kan utgöra en positiv kraft.

Det är i alla fall viktigt att kunna använda "neutrala" begrepp menar jag, som man inte på förhand vet / tar för givet / att det kommer landa i något positivt eller negativt.

Jag ser snarare att definitionen är sådan att, det är en motståndare mot den rådande herre på täppan på spelplanen.
Och att spelplanen har gällande regler. Kommer det in en spelare som inte följer reglerna blir denna spelare problematiskt att lägga i en opposition även om den vill putta ner herren på täppan.

Vi har ju beklämmande exempel på ovanstående från de senaste valen. Och då jag säger det lägger jag inga personliga åsikter om partier utan hur koalitioner skapats och regeringar bestämts.

Opposition, som jag läser det, tycker jag som begrepp håller stånd som legitim spelare. Sedan tillhör det ju spelet att Oppositionen såväl som herren oå täppan gör ”allt” för att förklara motståndaren i spelet illegitim.

[David H]

Jag ser snarare att definitionen är sådan att, det är en motståndare mot den rådande herre på täppan på spelplanen.
Och att spelplanen har gällande regler. Kommer det in en spelare som inte följer reglerna blir denna spelare problematiskt att lägga i en opposition även om den vill putta ner herren på täppan.

Vi har ju beklämmande exempel på ovanstående från de senaste valen. Och då jag säger det lägger jag inga personliga åsikter om partier utan hur koalitioner skapats och regeringar bestämts.

Opposition, som jag läser det, tycker jag som begrepp håller stånd som legitim spelare. Sedan tillhör det ju spelet att Oppositionen såväl som herren oå täppan gör ”allt” för att förklara motståndaren i spelet illegitim.

Det du beskriver låter vad som Bourdieu skulle kunna beskriva som kampen mellan de ortodoxa och de heterodoxa, där det är de ortodoxa som är herren på täppan och de heterodoxa är oppositionen - men vad båda parter har gemensamt är att de befinner sig på samma spelplan och delar på samma doxa. Donald Broady beskriver detta i uppsatsen "Kulturens fält": https://people.dsv.su.se/~jpalme/society/pierre.html

Nog kan det ligga något i det du skriver, om än det inte är oproblematiskt. Till exempel kan det vara något svårgreppbart hur oppositionen kan vara en "legitim" spelare, samtidigt som "herren på täppan"/etablissemanget (försöker) förklarar oppositionen som "illegitim"... Många kan nog uppfatta det som att det är etablissemanget som dikterar villkoren, och om de då förklarar oppositionen som illegitim, är det väl inte helt okomplicerat att säga att oppositionen faktiskt ändå är legitim?

På synonymer.se står det att opposition kan vara "grupper som är motståndare till regimen (i diktaturer) ", och opposition i diktaturer har väl sällan mycket utrymme på den legitima spelplanen tänker jag.

Annars anser jag inte att det viktigaste är exakta definitioner och korrekt begreppsanvändning (men det underlättar absolut!), men vad jag är ute efter är väl en fördjupad förståelse för samspelet mellan etablissemang (de med mest makt, herre på täppan, ortodoxin) och olika motståndskrafter (opposition, de heterodoxa, fria radikaler etc). Motståndskrafterna kan ibland vara tydligt på samma spelplan och dela samma doxa, medan ibland kan de komma från helt andra fält, med annan doxa...och jag tror att de flesta kan sägas finnas på någon gråskala däremellan.

[David H]

Jag har lyssnat på några avsnitt av filosofiska rummet, och det slår mig att deltagarna i studion där känns som regel ofta ganska typiska representanter av etablissemanget. Helt lätt att sätta fingret på vad det är som får mig att tänka så, menar jag dock inte att det är. Men det är som att de har vissa förutfattade uppfattningar som alla tycks överens om, och som inte ifrågasätts. Värderingar om vad som är bra och dåligt. Och det är som att det är en tyst enighet om vad som är okej att skämta om, och vad som det inte är okej att skämta om.
Det kan låta ungefär som "Vi är demokrater, vi är sekulära, vi är liberaler och förespråkare av mänskliga rättigheter, vi är västerlänningar med västerländska värderingar etc". Jag säger inte nödvändigtvis att de har dåliga värderingar eller att de har fel...men mycket som de verkar ta för självklarheter är långtifrån självklart för mig.

Vad gäller oppositionen, kan jag också uppleva den ganska klyschig. Och jag ser mig inte heller som någon oppositionsanhängare. Vad som kan göra mig glad är när någon visar sig vara verkligt originell,, men det händer inte så ofta. Ta en sån som Alexander Bard.... Är han en originell etablissemangskritiker? Till viss del, är jag benägen att tycka det. Men jag får också intryck av att han sprider en del klyschiga och tvivelaktiga oppositionsvärderingar.

Alexander Bard var med i ett avsnitt av filosofiska rummet en gång, vet jag, men det var länge sen. Hur vore det att bjuda in honom igen när nåt lite kontroversiellt samhällsämne diskuteras? Kanske skulle det kunna få diskussionen att hetta till lite iaf?

[Anders]

Jag har lyssnat på några avsnitt av filosofiska rummet, och det slår mig att deltagarna i studion där känns som regel ofta ganska typiska representanter av etablissemanget. Helt lätt att sätta fingret på vad det är som får mig att tänka så, menar jag dock inte att det är. Men det är som att de har vissa förutfattade uppfattningar som alla tycks överens om, och som inte ifrågasätts. Värderingar om vad som är bra och dåligt. Och det är som att det är en tyst enighet om vad som är okej att skämta om, och vad som det inte är okej att skämta om.
Det kan låta ungefär som "Vi är demokrater, vi är sekulära, vi är liberaler och förespråkare av mänskliga rättigheter, vi är västerlänningar med västerländska värderingar etc". Jag säger inte nödvändigtvis att de har dåliga värderingar eller att de har fel...men mycket som de verkar ta för självklarheter är långtifrån självklart för mig.

Vad gäller oppositionen, kan jag också uppleva den ganska klyschig. Och jag ser mig inte heller som någon oppositionsanhängare. Vad som kan göra mig glad är när någon visar sig vara verkligt originell,, men det händer inte så ofta. Ta en sån som Alexander Bard.... Är han en originell etablissemangskritiker? Till viss del, är jag benägen att tycka det. Men jag får också intryck av att han sprider en del klyschiga och tvivelaktiga oppositionsvärderingar.

Alexander Bard var med i ett avsnitt av filosofiska rummet en gång, vet jag, men det var länge sen. Hur vore det att bjuda in honom igen när nåt lite kontroversiellt samhällsämne diskuteras? Kanske skulle det kunna få diskussionen att hetta till lite iaf?

Lena Halldenius kommer tyvärr väldigt ofta med nu, ingen vidare demokrat:

”… kritiken från professorn i mänskliga rättigheter Lena Halldenius. I en artikel i DN menade Halldenius att det faktum att P1 Morgon avbokat ett studiosamtal med henne om SRs opartiskhet bara gav "ytterligare fog för min uppfattning att SR använder opartiskheten som en ursäkt för att inte behöva ta ställning om grundläggande värderingar".” Kan någon här försvara ett sådant ställningstagande?

Annars tycker jag att se filosofer som brukar vara med känns ganska ”allmänt filosofiska”. De brukar vara bra. Sedan är det ofta någon som skrivit en bok i ämnet och någon typ journalist.

Ja, ganska etablissemangiga. men det är ju liknande människor som söker sig till radion också. Så det är väl ganska naturligt att man i någon vidare mening väljer folk från det egna habitatet. Håller dock med dej, de borde vara lite djärvare. Just Bard tillhör väl egentligen samma etablissemang även om han är bråkigare. Det var coolt då han som var moderator här förut var med. Plocka med Pilatus och Pollen i ett program!

[David H]

Lena Halldenius kommer tyvärr väldigt ofta med nu, ingen vidare demokrat:

”… kritiken från professorn i mänskliga rättigheter Lena Halldenius. I en artikel i DN menade Halldenius att det faktum att P1 Morgon avbokat ett studiosamtal med henne om SRs opartiskhet bara gav "ytterligare fog för min uppfattning att SR använder opartiskheten som en ursäkt för att inte behöva ta ställning om grundläggande värderingar".” Kan någon här försvara ett sådant ställningstagande?

Knepig fråga, skulle jag säga. När man hårdrar och tar frågor till det extrema, kan konsekvenserna bli ganska konstiga. "Opartiskhet" är ett komplext begrepp, liksom "demokrati" är ett komplext begrepp.

Annars tycker jag att se filosofer som brukar vara med känns ganska ”allmänt filosofiska”. De brukar vara bra. Sedan är det ofta någon som skrivit en bok i ämnet och någon typ journalist.

Ja, ganska etablissemangiga. men det är ju liknande människor som söker sig till radion också. Så det är väl ganska naturligt att man i någon vidare mening väljer folk från det egna habitatet. Håller dock med dej, de borde vara lite djärvare. Just Bard tillhör väl egentligen samma etablissemang även om han är bråkigare. Det var coolt då han som var moderator här förut var med. Plocka med Pilatus och Pollen i ett program!

Själv brukar jag ofta bli irriterad och frustrerad när jag lyssnar på programmet. Jag kan tycka att det blir som mycket av fördomsfulla förgivettaganden. Men samtidigt medger jag också att det inte är enkla frågor som de diskuterar. Skulle jag själv få va med i ett program, skulle jag nog ha svårt att få en syl i vädret över huvud taget.

Angående Bard kanske man kan säga att han är en del av etablissemanget också. Jag tycker det är svårt att sätta fingret på vad som verkligen utgör etablissemanget. Vissa skulle kanske säga att det finns en "akademisk vänster" som utgör en slags norm, och då skulle Bard skulle kunna ses som en motpol...men nog är det förenklat att påstå så. Och antar man sådant narrativ blir det lite som att spela dess motståndare i händerna. Om vi tänker oss en motpol till akademisk vänster, vad blir det? Högerpopulism? Och då kan man fråga sig om högerpopulisterna är mer originella och självständigt tänkande? Själv är jag inte av uppfattningen att de är det.

Fick jag rösta på en historisk medlem på filosofiforum som skulle vara med i filosofiska rummet tycker jag att Harald Davidsson vore en bra kandidat. Han vore intressant att lyssna till. Men skulle han klara av att förmedla sig i det mediet? Det är jag tveksam till.
En annan jag tänker på är Avantgardet...han kanske skulle kunna bidra i programmet, och han skulle nog kunna smälta in hyfsat bra.

Det är en sak att vara vettig, och sedan en annan fråga om förmågan om att kunna förmedla sig. Till exempel tycker jag att artisten Laleh förmedlar intressant djup i flera av sina sånger. Men när jag lyssnar på intervjuer med henne kan jag uppfatta att det hon säger ofta blir ganska slätstruket på nåt sätt. Att nå fram bara med ord är inte alltid så lätt.

[hakkapeliitta]

Kanske så att vi som är arbetarklass och fick börja från scratch är oförstörda från all borgerlig skit och ser saker med klara ögon?
Medelklassideologin går ut på att boosta sej själv i hopp om att göra sej viktig, som en pärmbärare i korridoren med ca noll betydelse i det stora hela.