Vad är ideologi, och ideologins betydelse i samhället

[David H]

Börjar tro att det börjar bli dags att börja lyssna på såna som Hobbes och Karl Schmitt. Filosofer som hade erfarenheter av lite bråkigare tider. Lite för mycket Putin, ping, förortsgangsters och camptoliumstormare nu. 90 -talet var längesen. SD’s storlek är en bra indikation på det. De har helt rätt i sin med arbetarsossarna att vi borde tillbaka till folkhemmet. Men jag föredrar att folkpartister och de goda av socialdemokraterna tar oss dit. Var och en efter förmåga och fult att snylta. Eliterna bryts ned. Akademikerbarn och vanliga i blandade dagis. Om det inte passar sommarpratare De Geer så får de väl flytta till Monaco eller nåt.

Något som kan ta oss mot ljusare och mer hoppfulla tider vore väl önskvärt. Men själv är jag tveksam till att Hobbes och Carl Schmitt skulle utgöra någon räddning. En gammal fascist och en gammal nazist, som visserligen må ha vunnit erkännande i vissa kretsar, men utifrån det lilla jag har läst har jag inte funnit någon av dem intressanta. Men du får gärna vidareutveckla varför världen skulle kunna bli bättre om dessa författare fick mer uppmärksamhet.

Något jag kan sakna från många så kallade ideologer är den mer jordnära förankringen. De kommer ofta med svepande formuleringar som är svåra att uttolka. Och när det dyker upp något mer verkligt problem så förefaller de både blinda och döva. Vem är det som reagerar mot mobbing och trakasserier exempelvis? Jag kommer ihåg en gång på högstadiet exempelvis. En i klassen tog upp på klassrådet att det är flera nazister på skolan som får härja fritt utan att någon reagerar. Den intellektuelle SO-läraren pratade förbi problemet vill jag minnas, nån teoretisk utsvävning i historia om varför nazism är dåligt. Sen efter skolan var slut samlades ett gäng runt tjallaren och gav honom en omgång så att han skulle lära sig att hålla tyst i fortsättningen. Vad är viss teori värd, om den inte bidrar till praktisk kompetens i att agera i en allvarlig situation?

[David H]

Kom att tänka på detta när jag hade medarbetarsamtal med min chef den här veckan, och vi diskuterade hur verksamheten och arbetsplatsen ska fungera på bästa sätt. Det lyfts då frågor om vilken förändring som borde göras, vem ska göra vad, hur samarbete ska ske, beslut behöver förankras, rutiner inarbetas etc. Att styra ett land eller en större organisation tänker jag att det är precis samma frågor som behöver lyftas, fastän i ett större perspektiv då ett helt land är en större arbetsplats.

Så kan man tänka sig, vilken typ av chef vill man ha på sin arbetsplats, en fascist eller en socialist eller en liberal eller en anarkist eller en nationalist (här: nationalist = egna arbetsplatsen först)?
Eller omvänt: om man beskriver vilken typ av chef och vilket ledarskap som önskas, sammanfattat i olika egenskaper...och sen kan man fråga sig vilken ideologi stämmer bäst överens med detta?

Själv tänker jag då att min ideala arbetsplats är en slags anarkokommunism. Alla är lika inför varandra, och det ska inte behövas en massa formella regler. Var och en efter förmåga till var och en efter behov, Lite som jag tänker att en kärleksfull och harmonisk familj fungerar, man litar på varandra, och behöver inte ha något formellt regelverk. Detta får väl dock ses som en slags slutmål, så då kan man diskutera olika metoder för att nå dit...

Kan försöka vidareutveckla detta resonemang i denna tråd som kanske är mer lämplig.

Jag tror verkligen på att dessa frågor om ideologi behöver tas till en "handfast" nivå. Om man tänker sig en organisation med verkliga människor där man själv är delaktig...Om man resonerar på helt annat sätt i sådana situationer, jämfört med hur man resonerar om världsordningen eller när man ska rösta i stora nationella eller internationella val, finns det skäl att fråga sig varför.

Den första frågan du ställer dig om chefen på din arbetsplats är antagligen inte om hen är fascist eller liberal eller socialist eller konservativ. Jag brukar iaf inte höra att chefer beskrivs i dessa termer. Men det betyder fortfarande inte att ideologi saknar betydelse, tänker jag. Att vara chef handlar om mer än att bara vara "pragmatisk",, det kan handla om att komma med kreativa idéer och driva förändring, ibland radikal förändring.

[Anders]

Kom att tänka på detta när jag hade medarbetarsamtal med min chef den här veckan, och vi diskuterade hur verksamheten och arbetsplatsen ska fungera på bästa sätt. Det lyfts då frågor om vilken förändring som borde göras, vem ska göra vad, hur samarbete ska ske, beslut behöver förankras, rutiner inarbetas etc. Att styra ett land eller en större organisation tänker jag att det är precis samma frågor som behöver lyftas, fastän i ett större perspektiv då ett helt land är en större arbetsplats.

Så kan man tänka sig, vilken typ av chef vill man ha på sin arbetsplats, en fascist eller en socialist eller en liberal eller en anarkist eller en nationalist (här: nationalist = egna arbetsplatsen först)?
Eller omvänt: om man beskriver vilken typ av chef och vilket ledarskap som önskas, sammanfattat i olika egenskaper...och sen kan man fråga sig vilken ideologi stämmer bäst överens med detta?

Själv tänker jag då att min ideala arbetsplats är en slags anarkokommunism. Alla är lika inför varandra, och det ska inte behövas en massa formella regler. Var och en efter förmåga till var och en efter behov, Lite som jag tänker att en kärleksfull och harmonisk familj fungerar, man litar på varandra, och behöver inte ha något formellt regelverk. Detta får väl dock ses som en slags slutmål, så då kan man diskutera olika metoder för att nå dit...

Kan försöka vidareutveckla detta resonemang i denna tråd som kanske är mer lämplig.

Jag tror verkligen på att dessa frågor om ideologi behöver tas till en "handfast" nivå. Om man tänker sig en organisation med verkliga människor där man själv är delaktig...Om man resonerar på helt annat sätt i sådana situationer, jämfört med hur man resonerar om världsordningen eller när man ska rösta i stora nationella eller internationella val, finns det skäl att fråga sig varför.

Den första frågan du ställer dig om chefen på din arbetsplats är antagligen inte om hen är fascist eller liberal eller socialist eller konservativ. Jag brukar iaf inte höra att chefer beskrivs i dessa termer. Men det betyder fortfarande inte att ideologi saknar betydelse, tänker jag. Att vara chef handlar om mer än att bara vara "pragmatisk",, det kan handla om att komma med kreativa idéer och driva förändring, ibland radikal förändring.

Har ju haft den hatten lite från och till. Kan ju vända lite på det och tala i väldigt allmäna termer. Det som uttalades som viktigt vid medarbetarsamtal var på plats 1,2 och 3 var att man fick bra arbetsuppgifter. Konflikter, arbetsmiljö, aktiviteter, processer, sånt kom i andra hand. Skulle säga att mina medarbetare väldigt mycket gav uttryck för en ganska handfast liberalism. Man ville vara konkurrenskraftig och få arbetsuppgifter som kunde leda en framåt, på eller utanför företaget. Var nog likadan som chef, försökte röja hinderbanan för det. Brydde mig om vad folk verkligen gjorde och försökte hitta bra vägar för dem framåt. På köpet gjorde de bra resultat så verksamheten var nöjd.

Sedan har det alltid funnits människor som är väldigt måna om processerna och vill att man skall arbeta efter dem. Också ofta väldigt glada i att sätta upp möten för allt. Kan nog likna dessa vid socialister. Sedan är ju vi alla som har fått en kompetens ganska nöjda med sakernas tillstånd och inte sådär jättejipii då nåt nytt kommer. Där är nog väldigt många av oss konservativa. Fascisterna brukar skickas iväg, även cheferna. Fast visst behöver de högre cheferna predika företagets eller organisationens lov och ha hårda nypor emellanåt.

[David H]

Har ju haft den hatten lite från och till. Kan ju vända lite på det och tala i väldigt allmäna termer. Det som uttalades som viktigt vid medarbetarsamtal var på plats 1,2 och 3 var att man fick bra arbetsuppgifter. Konflikter, arbetsmiljö, aktiviteter, processer, sånt kom i andra hand. Skulle säga att mina medarbetare väldigt mycket gav uttryck för en ganska handfast liberalism. Man ville vara konkurrenskraftig och få arbetsuppgifter som kunde leda en framåt, på eller utanför företaget. Var nog likadan som chef, försökte röja hinderbanan för det. Brydde mig om vad folk verkligen gjorde och försökte hitta bra vägar för dem framåt. På köpet gjorde de bra resultat så verksamheten var nöjd.

Sedan har det alltid funnits människor som är väldigt måna om processerna och vill att man skall arbeta efter dem. Också ofta väldigt glada i att sätta upp möten för allt. Kan nog likna dessa vid socialister. Sedan är ju vi alla som har fått en kompetens ganska nöjda med sakernas tillstånd och inte sådär jättejipii då nåt nytt kommer. Där är nog väldigt många av oss konservativa. Fascisterna brukar skickas iväg, även cheferna. Fast visst behöver de högre cheferna predika företagets eller organisationens lov och ha hårda nypor emellanåt.

Att få en arbetsplats att fungera på bra sätt, är kanske en lite annan fråga än att få ett land att fungera på bra sätt. Men jag reagerar på att du i andra tråden kallar det en "metafor". Vad jag vill betona är ju just att det inte är en metafor, att det i princip är samma sak, samma frågor som behöver ställas, samma kompetenser som behöver efterfrågas etc. Vad som skiljer är framför allt skalan (ett land är en mer storskalig organisation, jämfört med de flesta arbetsplatser/arbetsorganisationer).

Och jag tänker att det är viktigt att inte alienera sig från detta. Om vi inte ser parallellerna mellan ideologiers betydelse och hur länder styrs, och hur sociala relationer fungerar i vår vardag. Att skylla på "USA" eller skylla på "islam" eller "kommunism", som om det vore stora abstrakta entiteter utan mänskliga ansikten... Att påstå att vissa länder i själva verket bara är marionetter som styrs av andra högre makter... Att komma med diverse konspirationsteorier... Jag säger inte att allt sådant snack nödvändigtvis är grundlöst. Men den som inte klarar av att förstå och aktivt medverka i en social organisation på småskalig nivå, är antagligen inte heller särskilt kompetent i att förstå en social organisation på storskalig nivå heller.
Det kan t ex vara personer på en arbetsplats som bidrar väldigt lite till arbetsplatsens välmående, som inte engagerar sig i vad som händer och hur organisationen styrs, men som ändå anser sig ha diverse svar på stora världsproblem. De kommer ofta med tvärsäkra svar om vilken part som gör rätt eller fel i stora internationella konflikter etc. Om de verkligen har sådan kunskap och kompetens, varför förmår de då inte visa det på den småskaliga nivån?

[Anders]

Måste nog säga att företaget är en metafor för nationen, kanske inte lika mycket som Sokrates metafor mellan nationen och personen men inte är det samma sak att styra ett företag som att styra en nation. Det är en så otroligt mycket större, mycket heterogenare företeele än företaget. Till företaget anställs du. Du vet att du måste ställa upp på de regler som företaget har, långt mycket mer än vad som är nedskrivet. Det är ett helt konstruerat habitat, spelande på en väldigt mycket mer ordnad spelplan än nationen. Det finns inget som liknar en demokrati, styrelseformen är helt formaliserad. Nationen är en helt slumpvis, geografisk konstruktion, där man får ett liv om man råkar vara född på en plats och ett helt annat om född på annan plats. Spelreglerna är så totalt slumpvisa, särskilt om man tar hänsyn till omvärlden... Putin är kanske ett hot, därför vill vi gå med i Nato, men det får vi inte pga Erdogan, som inte är glada på att vår grundlag tillåter koranbränning, och Padulan bränner koranen, och det har SD nån slags kontakt med, alltså får typ SD oss att bli invaderade av Ryssland... och så där kan man hålla på. Det här är bara en av tusentals såna härk som en regering har att ta ställning till. Vare sig det är sossar eller moderater som sitter så får de rätta mun efter matsäck, följa världsläget. Ena stunden är det massflykt från halva världen, nästa är det pandemi, sen Putin... vem vet vad som kommer näst!

[David H]

Måste nog säga att företaget är en metafor för nationen, kanske inte lika mycket som Sokrates metafor mellan nationen och personen men inte är det samma sak att styra ett företag som att styra en nation. Det är en så otroligt mycket större, mycket heterogenare företeele än företaget. Till företaget anställs du. Du vet att du måste ställa upp på de regler som företaget har, långt mycket mer än vad som är nedskrivet. Det är ett helt konstruerat habitat, spelande på en väldigt mycket mer ordnad spelplan än nationen. Det finns inget som liknar en demokrati, styrelseformen är helt formaliserad. Nationen är en helt slumpvis, geografisk konstruktion, där man får ett liv om man råkar vara född på en plats och ett helt annat om född på annan plats. Spelreglerna är så totalt slumpvisa, särskilt om man tar hänsyn till omvärlden... Putin är kanske ett hot, därför vill vi gå med i Nato, men det får vi inte pga Erdogan, som inte är glada på att vår grundlag tillåter koranbränning, och Padulan bränner koranen, och det har SD nån slags kontakt med, alltså får typ SD oss att bli invaderade av Ryssland... och så där kan man hålla på. Det här är bara en av tusentals såna härk som en regering har att ta ställning till. Vare sig det är sossar eller moderater som sitter så får de rätta mun efter matsäck, följa världsläget. Ena stunden är det massflykt från halva världen, nästa är det pandemi, sen Putin... vem vet vad som kommer näst!

Okej, visst är det skillnader, som du påpekar. Men jag ifrågasätter på vilken principiell nivå dessa skillnader är. Du har en poäng i att inom de flesta organisationer så är gruppen inte lika heterogen som medborgarna inom en hel nation, och de flesta organisationer innefattar någon form av frivilligt deltagande, medan en nation är något man ofrivilligt föds in i. Vissa skillnader finns absolut, men det finns också många likheter, och jag menar att dessa likheter inte borde underskattas.

Under en kort tid var jag aktiv inom kommunpolitiken där jag bor, och jag tycker att de frågor jag ställdes inför där och som jag var tvungen att vara med att fatta beslut inom, inte är så olik de frågor jag ställs inför på jobbet som anställd på Akademiska sjukhuset och delaktig inom den organisationen. Som en del av organisationen på sjukhuset tycker jag att det finns minst lika många komplexa frågor att ta sig an. Och det gäller även där att hantera oväntade händelser och svåra problem. Annat exempel är bostadsföreningen där jag bor och är en del av styrelsen, även här finns möjligheten att göra diverse ideologiska val.

Kan också ta filosofiforum som exempel. Kan inte detta också beskrivas som en slags ministat, som det kan diskuteras hur det borde styras på bästa sätt? Och där man kan resonera utifrån olika ideologiska utgångspunkter.

Själv har jag nog delvis en mer demokratisk läggning jämfört med många andra. Oavsett om det gäller säg bostadsrättsföreningen eller filosofiforumet, så tycker jag att alla medlemmar borde ta visst ansvar och vara delaktiga i styrandet. Att vara styrelseledamot inom en BRF eller moderator på ett forum tänker jag innebär att vara representant för en grupp, med viss formell makt och vissa särskilda befogenheter, inte att vara likt en mamma som vårdar sin passiva bebis.

Jag tror att det var någon av Sveriges tidigare statsministrar som sa att målet för en statsminister borde vara att göra sig själv arbetslös...jag tolkar det lite som det jag försöker förmedla här. Att målet för en person med makt borde vara att arbeta för att stärka personerna och organisationen runtom sig, så att man därmed gör sig själv mindre oumbärlig.
Har vi en demokrati, ett folkstyre, så borde ju tanken vara att det verkligen ska vara "folket" som styr, och folkets ledare bara är en slags representant, en talesperson för gruppen.

[Anders]

Måste nog säga att företaget är en metafor för nationen, kanske inte lika mycket som Sokrates metafor mellan nationen och personen men inte är det samma sak att styra ett företag som att styra en nation. Det är en så otroligt mycket större, mycket heterogenare företeele än företaget. Till företaget anställs du. Du vet att du måste ställa upp på de regler som företaget har, långt mycket mer än vad som är nedskrivet. Det är ett helt konstruerat habitat, spelande på en väldigt mycket mer ordnad spelplan än nationen. Det finns inget som liknar en demokrati, styrelseformen är helt formaliserad. Nationen är en helt slumpvis, geografisk konstruktion, där man får ett liv om man råkar vara född på en plats och ett helt annat om född på annan plats. Spelreglerna är så totalt slumpvisa, särskilt om man tar hänsyn till omvärlden... Putin är kanske ett hot, därför vill vi gå med i Nato, men det får vi inte pga Erdogan, som inte är glada på att vår grundlag tillåter koranbränning, och Padulan bränner koranen, och det har SD nån slags kontakt med, alltså får typ SD oss att bli invaderade av Ryssland... och så där kan man hålla på. Det här är bara en av tusentals såna härk som en regering har att ta ställning till. Vare sig det är sossar eller moderater som sitter så får de rätta mun efter matsäck, följa världsläget. Ena stunden är det massflykt från halva världen, nästa är det pandemi, sen Putin... vem vet vad som kommer näst!

Okej, visst är det skillnader, som du påpekar. Men jag ifrågasätter på vilken principiell nivå dessa skillnader är. Du har en poäng i att inom de flesta organisationer så är gruppen inte lika heterogen som medborgarna inom en hel nation, och de flesta organisationer innefattar någon form av frivilligt deltagande, medan en nation är något man ofrivilligt föds in i. Vissa skillnader finns absolut, men det finns också många likheter, och jag menar att dessa likheter inte borde underskattas.

Under en kort tid var jag aktiv inom kommunpolitiken där jag bor, och jag tycker att de frågor jag ställdes inför där och som jag var tvungen att vara med att fatta beslut inom, inte är så olik de frågor jag ställs inför på jobbet som anställd på Akademiska sjukhuset och delaktig inom den organisationen. Som en del av organisationen på sjukhuset tycker jag att det finns minst lika många komplexa frågor att ta sig an. Och det gäller även där att hantera oväntade händelser och svåra problem. Annat exempel är bostadsföreningen där jag bor och är en del av styrelsen, även här finns möjligheten att göra diverse ideologiska val.

Kan också ta filosofiforum som exempel. Kan inte detta också beskrivas som en slags ministat, som det kan diskuteras hur det borde styras på bästa sätt? Och där man kan resonera utifrån olika ideologiska utgångspunkter.

Själv har jag nog delvis en mer demokratisk läggning jämfört med många andra. Oavsett om det gäller säg bostadsrättsföreningen eller filosofiforumet, så tycker jag att alla medlemmar borde ta visst ansvar och vara delaktiga i styrandet. Att vara styrelseledamot inom en BRF eller moderator på ett forum tänker jag innebär att vara representant för en grupp, med viss formell makt och vissa särskilda befogenheter, inte att vara likt en mamma som vårdar sin passiva bebis.

Jag tror att det var någon av Sveriges tidigare statsministrar som sa att målet för en statsminister borde vara att göra sig själv arbetslös...jag tolkar det lite som det jag försöker förmedla här. Att målet för en person med makt borde vara att arbeta för att stärka personerna och organisationen runtom sig, så att man därmed gör sig själv mindre oumbärlig.
Har vi en demokrati, ett folkstyre, så borde ju tanken vara att det verkligen ska vara "folket" som styr, och folkets ledare bara är en slags representant, en talesperson för gruppen.

Kanske Bourdieu kan bidra till diskussionen? Det är förvisså så, att det sannerligen finns olika habitat med olika på ett företag, men det eftersom spelplanerna är olika. Blir man chef på något lite större så upptäcker man att språket, uttrycksmedlen är helt andra (det var då jag inte längre stod ut med de spelreglerna som jag lade chefandet på hyllan, jag är inte född med en käpp uppstoppad i röven). Men spelreglerna är logiska ändå chefskollektivet har helt andra uppgifter och omvärld än vad de ”på golvet” har. Kanske chefernas i viss mån kan likna en kommunalfullmäktige. Där kan det finnas likheter.

Men då man hör panelen på Sveriges radio oja sig över att SD för fram åsikten att Sverige kanske inte skall vara världsmästare i klimatomställning så är det så självklart för dem att det är fel. Och då är det så uppenbart att de är långt från ”folket”. Det är så uppenbart att ”golvet” i en nation är så fantatiskt mucket mer heterogen än det på företaget. Vi kan prata flyktingmottagning och coronahantering också. Och det är bara de stora blaffiga frågorna.

Skulle uttrycka det så, att om staten och företaget skulle ha mycket gemensamt, så skulle uppsättmingen habitat med var sina spelregler vara skapligt begränsat inom nationen. Om man, som du, verkade inom kommunalpolitiken och det är fråha om en mindre kommun kanske man kan närma sig en situation som kan likna ett företag? Kanske man har såpass många tentakler ute att kommunledningen verkligen har koll på sina medborgare? Men även där haltar jämförelsen. Företagets eller organisationens existensberättigande ligger i att något hyfsat ordnat produceras av företaget. Medborgarna bara lever på i sina kommuner. I sina respektive habitat med sina respektive spelplaner. Visst, man skulle kunna likna ingenjörerna i fabriken vid de som bor på kommunens gräddhylla och de på golvet med de som blr i höghusen och kedje och radhusen. Men Ingenjörerna har en, för företagets framgång störrre uppgift, medan de på gräddhyllan ofta är mindre produktiva än de som bor i de enklare kvarteren. Spelreglerna är betydligt mindre beroende av varandra än spelreglerna i de olika habitaten på ett företag. Och att folket skulle bestämma är en väldigt from förhoppning. Fåtalet i de bättre kvarteren kommer ha mycket större inflytande över allt.
I företaget är det bara mer tydligt.

Sen finns ju likheter i det, att man har att förhålla sig till en omvärld. Coronan påverkade både kommuner och företag. Regler var tvugn att införas, och ledningarna behövde agera. Företag, som kommuner fick följa de riktlinjer som FHM införde. Man fick hantera människors reaktioner, både som anställda och medborgare.

Det är kanske hur pass olika två företeelser är som fåt säga om det är fråga om jämförelse eller metafor. Skillnaden är inte principiell, utan snarare praktisk.

Ett forum… då skall man gå in på reddit! Säger ungefär det jag säger här, men där är styrelseformen ”moderatorteam” som stänger av allt som inte passar utan någon direkt koppling till reglerna. Skall man likna det vid en stat så är det mest en diktatur. Blir väl avstängd från en subreddit varje sejour jag har på reddit och då säger jag inget annat än jag säger här eller på de andra forum där jag har 5000+ inlägg… jag tycker ändå att de mer gammaldags forumen som det här har en demokratisk ådra i sig, och vi aktiva här har åsikter om hur det borde modereras, vilka spelregler som skall gälla.

[David H]

Kanske Bourdieu kan bidra till diskussionen? Det är förvisså så, att det sannerligen finns olika habitat med olika på ett företag, men det eftersom spelplanerna är olika. Blir man chef på något lite större så upptäcker man att språket, uttrycksmedlen är helt andra (det var då jag inte längre stod ut med de spelreglerna som jag lade chefandet på hyllan, jag är inte född med en käpp uppstoppad i röven). Men spelreglerna är logiska ändå chefskollektivet har helt andra uppgifter och omvärld än vad de ”på golvet” har. Kanske chefernas i viss mån kan likna en kommunalfullmäktige. Där kan det finnas likheter.

Men då man hör panelen på Sveriges radio oja sig över att SD för fram åsikten att Sverige kanske inte skall vara världsmästare i klimatomställning så är det så självklart för dem att det är fel. Och då är det så uppenbart att de är långt från ”folket”. Det är så uppenbart att ”golvet” i en nation är så fantatiskt mucket mer heterogen än det på företaget. Vi kan prata flyktingmottagning och coronahantering också. Och det är bara de stora blaffiga frågorna.

Skulle uttrycka det så, att om staten och företaget skulle ha mycket gemensamt, så skulle uppsättmingen habitat med var sina spelregler vara skapligt begränsat inom nationen. Om man, som du, verkade inom kommunalpolitiken och det är fråha om en mindre kommun kanske man kan närma sig en situation som kan likna ett företag? Kanske man har såpass många tentakler ute att kommunledningen verkligen har koll på sina medborgare? Men även där haltar jämförelsen. Företagets eller organisationens existensberättigande ligger i att något hyfsat ordnat produceras av företaget. Medborgarna bara lever på i sina kommuner. I sina respektive habitat med sina respektive spelplaner. Visst, man skulle kunna likna ingenjörerna i fabriken vid de som bor på kommunens gräddhylla och de på golvet med de som blr i höghusen och kedje och radhusen. Men Ingenjörerna har en, för företagets framgång störrre uppgift, medan de på gräddhyllan ofta är mindre produktiva än de som bor i de enklare kvarteren. Spelreglerna är betydligt mindre beroende av varandra än spelreglerna i de olika habitaten på ett företag. Och att folket skulle bestämma är en väldigt from förhoppning. Fåtalet i de bättre kvarteren kommer ha mycket större inflytande över allt.
I företaget är det bara mer tydligt.

Sen finns ju likheter i det, att man har att förhålla sig till en omvärld. Coronan påverkade både kommuner och företag. Regler var tvugn att införas, och ledningarna behövde agera. Företag, som kommuner fick följa de riktlinjer som FHM införde. Man fick hantera människors reaktioner, både som anställda och medborgare.

Det är kanske hur pass olika två företeelser är som fåt säga om det är fråga om jämförelse eller metafor. Skillnaden är inte principiell, utan snarare praktisk.

Jag vill inte förneka skillnaderna mellan olika typer av organisationer. Men jag tänker att det inte borde behöva innebära så stor skillnad i fråga om ideologiska hänsynstaganden. De ideologiska grundvärderingarna som förordas kan ju vara desamma oavsett om det gäller en homogen eller heterogen grupp.

Gällande sjukhuset tänker jag att en viktig del av organisationen utgörs av patienterna. Det är ju patienterna som vården är till för, och patientgruppen är heterogen.

Ju mer direkt involverad man är i en verksamhet, ju lättare är det ofta att påverka och skapa verklig förändring, är min erfarenhet.

Kommunpolitiken för mig var aldrig någon särskilt positiv erfarenhet. Det mesta kändes ganska stelt och inrutat, och jag upplevde inte att det fanns särskilt mycket ideologiskt handlingsutrymme för mig. Kanske fanns det i teorin, men i praktiken var det svårt att uträtta något.
När jag arbetar på sjukhuset känns det mer som att vara en del i händelsernas centrum, och där finns det mer spelutrymme. Möjligheter att driva ideologisk förändring ser jag ingen större brist på, det som saknas då är kanske mer ork och engagemang...

[Mlw]

Ur Russell Kirk, The Errors of Ideology:

Ideologi är i korthet en politisk formel som lovar mänskligheten det jordiska paradiset, men den grymma sanningen är att ideologierna har skapat en serie jordiska helveten. Jag redogör här för några av ideologins svagheter.

1. Ideologi är omvänd religion, som förnekar den kristna läran om frälsning genom nåden i evigheten och ersätter den med kollektiv frälsning här på jorden genom våldsam revolution. Ideologisk tro ärver den fanatism som ibland har drabbat religionerna och tillämpar sin intoleranta tro i sekulära sammanhang.

2. Ideologisk tro omöjliggör politiska kompromisser: ideologen kommer aldrig acceptera minsta avvikelse från den absoluta sanningen i sin sekulära uppenbarelse. Den snäva visionen leder till inbördeskrig, utrotning av "reaktionärer", och förstörelse av välfungerande sociala institutioner.

3. Ideologerna tävlar med varandra i inbillad trohet mot sin Absoluta Sanning. De är snabba med att fördöma avvikare eller avhoppare från partiortodoxin. På så sätt uppstår hårda fraktioner bland ideologerna själva, och de bekrigar skoningslöst och ändlöst varandra, liksom trotskister och stalinister.

I det följande kontrasterar jag ovanstående brister med principerna för en försiktighetens politik.

1. Som sagt, ideologi är omvänd religion. Men den kloka politikern vet att "Utopia" betyder "ingenstans" — att vi ej kan marschera mot ett jordiskt Sion — att den mänskliga naturen och våra institutioner är ofullkomliga — att aggressiv "rättfärdighet" i politiken slutar med massakrer. Sann religion är en lära för själen, inte för staten.

2. Ideologisk fixering omöjliggör, som sagt, politiska kompromisser. Den kloka politikern, å andra sidan, är väl medveten om att statens primära syfte är att bevara freden, något som endast kan uppnås genom upprätthållandet av en nöjaktig balans mellan de viktigaste intressegrupperna i samhället. Partier, intressegrupper, och sociala klasser måste nå kompromisser, om de ska hålla knivarna borta från varandras strupar. När ideologisk fanatism omöjliggör alla kompromisser blir de svaga tryckta mot väggen, något som illustreras av de ideologiska grymheterna i tredje världen under de senaste decennierna, såsom de politiska massakrerna i Kongo, Timor, Ekvatorialguinea, Tchad, Kambodja, Uganda, Jemen, Salvador, Afghanistan och Somalia. Men klok och försiktig politik innebär att uppnå förlikning, ej utrotning.

3. Ideologierna plågas av våldsam fraktionism, enligt principen om broderskap—eller död. Revolutionen slukar sina barn. Men den försiktige politikern, som förkastar illusionen att det finns en absolut politisk sanning som alla medborgare måste böja sig för, vet att politiska och ekonomiska strukturer icke ska ses som teoretiska konstruktioner som kan uppföras ena dagen och rivas nästa. Tvärtom så utvecklas sociala institutioner under århundraden, på ett nästan organiskt sätt. Den radikale reformatorn upphöjer sig själv som allvetande. Han slår ner varje rival för att snabbare uppnå det jordiska paradiset. Den konservative politikern, däremot, har för vana att äta middag med oppositionen. (Min övers.)

[Anders]

Ur Russell Kirk, The Errors of Ideology:

Ideologi är i korthet en politisk formel som lovar mänskligheten det jordiska paradiset, men den grymma sanningen är att ideologierna har skapat en serie jordiska helveten. Jag redogör här för några av ideologins svagheter.

1. Ideologi är omvänd religion, som förnekar den kristna läran om frälsning genom nåden i evigheten och ersätter den med kollektiv frälsning här på jorden genom våldsam revolution. Ideologisk tro ärver den fanatism som ibland har drabbat religionerna och tillämpar sin intoleranta tro i sekulära sammanhang.

2. Ideologisk tro omöjliggör politiska kompromisser: ideologen kommer aldrig acceptera minsta avvikelse från den absoluta sanningen i sin sekulära uppenbarelse. Den snäva visionen leder till inbördeskrig, utrotning av "reaktionärer", och förstörelse av välfungerande sociala institutioner.

3. Ideologerna tävlar med varandra i inbillad trohet mot sin Absoluta Sanning. De är snabba med att fördöma avvikare eller avhoppare från partiortodoxin. På så sätt uppstår hårda fraktioner bland ideologerna själva, och de bekrigar skoningslöst och ändlöst varandra, liksom trotskister och stalinister.

I det följande kontrasterar jag ovanstående brister med principerna för en försiktighetens politik.

1. Som sagt, ideologi är omvänd religion. Men den kloka politikern vet att "Utopia" betyder "ingenstans" — att vi ej kan marschera mot ett jordiskt Sion — att den mänskliga naturen och våra institutioner är ofullkomliga — att aggressiv "rättfärdighet" i politiken slutar med massakrer. Sann religion är en lära för själen, inte för staten.

2. Ideologisk fixering omöjliggör, som sagt, politiska kompromisser. Den kloka politikern, å andra sidan, är väl medveten om att statens primära syfte är att bevara freden, något som endast kan uppnås genom upprätthållandet av en nöjaktig balans mellan de viktigaste intressegrupperna i samhället. Partier, intressegrupper, och sociala klasser måste nå kompromisser, om de ska hålla knivarna borta från varandras strupar. När ideologisk fanatism omöjliggör alla kompromisser blir de svaga tryckta mot väggen, något som illustreras av de ideologiska grymheterna i tredje världen under de senaste decennierna, såsom de politiska massakrerna i Kongo, Timor, Ekvatorialguinea, Tchad, Kambodja, Uganda, Jemen, Salvador, Afghanistan och Somalia. Men klok och försiktig politik innebär att uppnå förlikning, ej utrotning.

3. Ideologierna plågas av våldsam fraktionism, enligt principen om broderskap—eller död. Revolutionen slukar sina barn. Men den försiktige politikern, som förkastar illusionen att det finns en absolut politisk sanning som alla medborgare måste böja sig för, vet att politiska och ekonomiska strukturer icke ska ses som teoretiska konstruktioner som kan uppföras ena dagen och rivas nästa. Tvärtom så utvecklas sociala institutioner under århundraden, på ett nästan organiskt sätt. Den radikale reformatorn upphöjer sig själv som allvetande. Han slår ner varje rival för att snabbare uppnå det jordiska paradiset. Den konservative politikern, däremot, har för vana att äta middag med oppositionen. (Min övers.)

Skulle påstå att du beskriver idealism snarare än ideologi. Gillade den här :
"The term ideology, and the system of ideas associated with it, was coined in 1796 by Antoine Destutt de Tracy while in prison pending trial during the Reign of Terror, where he read the works of Locke and Condillac.[5] Hoping to form a secure foundation for the moral and political sciences, Tracy devised the term for a "science of ideas," basing such upon two things:

the sensations that people experience as they interact with the material world; and
the ideas that form in their minds due to those sensations."

Är det inte så vetenskapen fungerar också? Vi skapar modeller för hur saker skulle kunna fungera utifrån våra iakttagelser. Atommodeller och annat. Så även i människans mer svårstrukturerad värld. Det marx beskriver är en modell, liksom Smiths Osynliga Hand. Liksom Burke, även om han verkar mer ha kommit med iakttagelser än modeller. Russel Kirk har mer beskrivit konservativa modeller.

Ideologi är som jag ser det just aktiviteten att försöka beskriva människans värld i modeller, medan Idealism mer handlar om att hoppa på någon sådan modell och gå all-in, mer eller mindre fundamentalistiskt, som en religion.

De modeller som ideologin har kommit upp med blir väl då för de icke idealistiska mer som lämpliga modeller att diskutera och agera runt?

[David H]

Gillade den här :
"The term ideology, and the system of ideas associated with it, was coined in 1796 by Antoine Destutt de Tracy while in prison pending trial during the Reign of Terror, where he read the works of Locke and Condillac.[5] Hoping to form a secure foundation for the moral and political sciences, Tracy devised the term for a "science of ideas," basing such upon two things:

the sensations that people experience as they interact with the material world; and
the ideas that form in their minds due to those sensations."

Är det inte så vetenskapen fungerar också? Vi skapar modeller för hur saker skulle kunna fungera utifrån våra iakttagelser. Atommodeller och annat. Så även i människans mer svårstrukturerad värld. Det marx beskriver är en modell, liksom Smiths Osynliga Hand. Liksom Burke, även om han verkar mer ha kommit med iakttagelser än modeller. Russel Kirk har mer beskrivit konservativa modeller.

Ideologi är som jag ser det just aktiviteten att försöka beskriva människans värld i modeller, medan Idealism mer handlar om att hoppa på någon sådan modell och gå all-in, mer eller mindre fundamentalistiskt, som en religion.

De modeller som ideologin har kommit upp med blir väl då för de icke idealistiska mer som lämpliga modeller att diskutera och agera runt?

Låter väl som en rimlig definition tycker jag. Ideologi är en sammansättning av grekiskans "idea" (form, mönster, idé) och "logos" (diskurs, resonemang, ord, tanke). Det handlar om att sätta ord på idéer och sätta tankar i mönster.

En ideologi kan väl jämföras med att ha ett tankesystem, och att agera ideologiskt är att agera i enlighet med detta tankesystem. Och tankesystemet i detta avseende kan väl sägas handla om hur ett rättvist samhälle ska vara format, en strävan efter nån slags universell giltighet och hållbarhet... till exempel i utformandet av lagar, konstitution etc.
Och då är det kanske ganska naturligt att också se hur ideologi kontrasterar mot "pragmatism" eller "oppurtunism" och mer kortsiktig konsekvensialism. Återigen kan vi väl då ta detta med koranbränningen som exempel. Det må vara så att handlingen som sådan (brännande av en religiös skrift) anses tillåten enligt den rådande ideologin, men samtidigt går det notera att det riskerar få negativa konsekvenser...så som våldsamma protester, hot, ev uteblivet nato-medlemskap (för de som ser det som negativt). En fråga man kan ställa sig då, ska vi följa ideologin eller anpassa oss efter andra rådande omständigheter?

Och personligen tänker jag då att det alltid krävs någon form av balansgång där. Att bara följa ideologin och rådande tankesystem må låta hedervärt, men vad jag tror man missar då är att det inte finns någon ideologi som är perfekt, det går alltid hitta brister och luckor i alla tankesystem. Men lösningen tror jag inte heller är att överge ideologin och ge vika för yttre påtryckningar, och ge till klagarna det som klagarna ber om. Vad jag mer tror på är då att lyssna på den responsen man får, och försöka förfina ideologin på ett sätt som man själv finner övertygande...forma nya tankemönster som leder till bättre harmoni.
Kan jämföras med uppfostran av ett barn... om ett barn skriker att det vill ha godis, är det antagligen inte bästa lösning att ge barnet godis för att få tyst på barnet, men det är inte heller säkert att det är bäst att bara ignorera barnet eller hota/skrämma barnet till tystnad. Men kanske går det hitta annat kreativt sätt som får barnet att sluta skrika efter godis? Till exempel genom att själv sluta småäta godis i barnets närvaro och att inte ha godis hemma kan minska frestelsen? Det gäller att hitta nån slags tankesystem som gör att problemen inte uppkommer,

[Anders]

Låter väl som en rimlig definition tycker jag. Ideologi är en sammansättning av grekiskans "idea" (form, mönster, idé) och "logos" (diskurs, resonemang, ord, tanke). Det handlar om att sätta ord på idéer och sätta tankar i mönster.

En ideologi kan väl jämföras med att ha ett tankesystem, och att agera ideologiskt är att agera i enlighet med detta tankesystem. Och tankesystemet i detta avseende kan väl sägas handla om hur ett rättvist samhälle ska vara format, en strävan efter nån slags universell giltighet och hållbarhet... till exempel i utformandet av lagar, konstitution etc.
Och då är det kanske ganska naturligt att också se hur ideologi kontrasterar mot "pragmatism" eller "oppurtunism" och mer kortsiktig konsekvensialism. Återigen kan vi väl då ta detta med koranbränningen som exempel. Det må vara så att handlingen som sådan (brännande av en religiös skrift) anses tillåten enligt den rådande ideologin, men samtidigt går det notera att det riskerar få negativa konsekvenser...så som våldsamma protester, hot, ev uteblivet nato-medlemskap (för de som ser det som negativt). En fråga man kan ställa sig då, ska vi följa ideologin eller anpassa oss efter andra rådande omständigheter?

Och personligen tänker jag då att det alltid krävs någon form av balansgång där. Att bara följa ideologin och rådande tankesystem må låta hedervärt, men vad jag tror man missar då är att det inte finns någon ideologi som är perfekt, det går alltid hitta brister och luckor i alla tankesystem. Men lösningen tror jag inte heller är att överge ideologin och ge vika för yttre påtryckningar, och ge till klagarna det som klagarna ber om. Vad jag mer tror på är då att lyssna på den responsen man får, och försöka förfina ideologin på ett sätt som man själv finner övertygande...forma nya tankemönster som leder till bättre harmoni.
Kan jämföras med uppfostran av ett barn... om ett barn skriker att det vill ha godis, är det antagligen inte bästa lösning att ge barnet godis för att få tyst på barnet, men det är inte heller säkert att det är bäst att bara ignorera barnet eller hota/skrämma barnet till tystnad. Men kanske går det hitta annat kreativt sätt som får barnet att sluta skrika efter godis? Till exempel genom att själv sluta småäta godis i barnets närvaro och att inte ha godis hemma kan minska frestelsen? Det gäller att hitta nån slags tankesystem som gör att problemen inte uppkommer,

Om vi börjar lite bakifrån, så kan det finnas övergripande mål som bestämmer hanteringen av det med godis och det skrikande barnet. För min del var spelreglerna i det habitat jag växte upp i sådana att det var otänkbart att man som unge skulle kunna skrika sig åt fördelar, och jag var tydlig med det på en gång så konfliktsituation uppkom sällan. Och att den i familjen som jobbade skulle ha fördelar av det, till exempel ha första tjing på det goda var likaledes en självklarhet. Den rent praktiska lösningen var den som hustrun växte upp med, lördagsgodis,och det respekterades. Man skulle kunna säga att de spelregler som gäller i ett habitat, är resultatet av just de här kompromisserna, det är en konsensus som gäller, och man kan nog koppla de här spelreglerna mot ideologierna. Sen är en intressant detalj här att föräldrars habitat inte nödvändigtvis är desamma. Har kommer kompromisserna in.