Konflikten mellan "väst" och "öst" och filosofernas roll

[David H]

Att världsläget nu är spänt och allvarligt tror jag många instämmer om, där det är två eller fler parter som står mot varandra. Vad är filosofernas roll i detta? Ska filosoferna stå utanför och inte lägga sig i? Eller ska filosoferna engagera sig men bara på ett neutralt sätt? Eller har filosoferna ett ansvar att aktivt ta ställning för ena eller andra parten?

Som jag ser det är filosofernas roll framförallt att bidra till ett narrativ som de oeniga parterna kan enas kring. Att så att säga varken sätta sig i knä på ena eller andra partens narrativ, men kanske hjälpa till att visa ett knä som båda parter kan sätta sig i. Är det dock möjligt och vad innebär detta?

Första utmaningen tänker jag då är själva grundbeskrivningen. Är det alls en konflikt, och i så fall, vilka parter är det som det utspelas mellan? I trådens rubrik skrev jag nu att det är en konflikt mellan "väst" och "öst" med citatationstecken runt "väst" och "öst". Anledningen till citationstecknen är att jag inte menar att det är några självklart lämpliga namn på de oeniga parterna. Här kan vi påminna oss om att enligt vetenskapen lever vi på ett klot som snurrar i alla riktningar, och snurrande klot har varken några väst-, öst-, nord- eller sydsidor. Samtidigt kan man då fråga sig, vad vore då mer lämpliga namn? Skulle vi kalla det "grupp 1" och "grupp 2"...ja, då skulle det kunna ge intryck av att vi vill premiera de som kallas "grupp 1", vi skulle kunna namnge de efter färger t ex "röda" mot "blåa", men även färger bär med sig värdeladdade associationer. Och sen en annan viktig poäng: vi vill ha namn som faktiskt går att relatera till, som andra känner igen sig i, så de faktiskt har ett hum vad vi pratar om.

Slutsatsen som jag ser det är att det går inte att vara fullständigt neutral, men det går att sträva efter en ökad neutralitet. Även om målet är att skapa ett nytt narrativ, så kommer det inte gå om vi inte först lånar delar av andras narrativ. När vi lånar från andras narrativ tänker jag det är viktigt att låna delar som de olika parterna faktiskt är eniga kring + att det lämpar sig för egna narrativet, och då tänker jag att just "väst" och "öst" är ganska okontroversiella termer.

Finns en massa saker som kan skrivas om detta. Men jag nöjer mig här för stunden, så kanske andra kan fylla på sen.

[Anders]

Mig närstående katolik och ekumen har påpekat att Kilil, patriarken stöder Putin, Och man skulle vilja veta mer vad "mannen på gatan" i Ryssland ser som öst och väst. Ryssland har nog aldrig riktig varit en del av Europa. Djingis invaderade stora delar av ryssland och 200 år av det kan nog ha satt sina spår. Mer av hiearkier och ordning, mindre av "frihet"? (Är själv absolut ingen hardcore liberalist).

Men jag tror det ortodoxa kan vara en ingång. Även om Gud inte är så påtaglig är kristendomen en kulturbärare. Såväl protestantism som katolicism som det ortodoxa.

[xion]

Jag tycker att det känns som att skiljelinjen inte går mellan öst och väst för närvarande.
Snarare mellan totalitarism och demokrati.
Det verkar som totalitarismen vinner terräng, Den starka staten eller mannen som sköter allt till det bästa,
så att "vanligt folk" kan fortsätta med sitt i lugn och ro.
Kommunismen lever fortfarande kvar i drömmen om det världsomspännande socialistiska himmelriket, inte minst hos den ryska och kinesiska statsledningen. Och hos åtskilliga människor sitter decennier av kommunistisk hjärntvätt fortfarande djupt.

[David H]

Jag tänker att det är viktigt att inte fastna i traditionella narrativ, och särskilt problematiskt är det med narrativ som går ut på att den ena sidan är god och har rätt och måste segra, medan den andra sidan är ond, har fel och måste elimineras. Konsekvensen då tänker jag blir likt i Kjell Höglunds sång Häxprocess: https://www.youtube.com/watch?v=sK6WHxxWDdc

Jag menar inte att det är viktigt att definiera detta som en konflikt mellan öst och väst. Anledningen till att jag skrev "öst" och "väst" i trådens rubrik är för att "öst" och "väst" då ska kunna ses som ställföreträdande begrepp, som skulle kunna ersättas med andra begrepp, om vi finner mer lämpliga.

Målet är att kunna ha diskussion på en hög absraktionsnivå, som också rör sig ner mot det konkreta och världshändelser. Och en viktig aspekt är då att förstå hur två motsatser relaterar till varandra, tänker jag. Om vi jämför exempelvis, motsatsparet tanke och känsla... Nog finns det de som kan relatera till att det även kan uppstå konflikter mellan tankedominanta och känslodominanta... se bara på relationen mellan män och kvinnor, där män tenderar att vara de tankedominanta och kvinnorna tenderar att vara de känslodominanta. För att kunna samexistera gäller det dock att på något sätt kunna respektera varandra, utan att försöka eliminera varandra. Se exvis diskussionen här: motsatspar inom kunskapssfären: viewtopic.php?f=1&t=12384

Oavsett hur vi definierar konflikten tänker jag att det behöver definieras på ett sätt att båda poler har ett ömsesidigt existensberättigande.

Kanske kan vi här även koppla in Hegels resonemang om tes - antites - syntes, men där är jag själv dåligt påläst. Hegel kan väl i alla fall vara exempel där det finns resonemang på hög abstraktionsnivå som försökt användas för att förklara konkreta världshändelser. Om dessa resonemang varit särskilt lyckade vet jag inte, men principen om att tänka i sådana mönster tänker jag det finns värde i. Det behövs "TOE:er", dvs "teori om allting". Vi behöver ibland förstå världen med en slags helhetsgrepp.

[Anders]

Själva kriget är av allt att döma en ren Kant, mäktig man som har för mycket makt. Sedan tror jag nog inte tanken på att Ukraina skall dra sig mot EU är något som sådär omedelbart skapar jubel hos en stor majoritet Ryssar. Krim var inte direkt opopulärt. Vet inte riktigt vad du David menar med "inte fastna i traditionella narrativ", historien spelar definitivt roll för motsättningar. Om vi tar det på den högre abstraktionsnivån. Det finns olika sätt att lösa saker på, olika vägar att prioritera. Medelhavsfolken och människor i mellanöstern har en starkare känsla för familj än vad vi har här, det kommer att skapa konflikter med norra europas fokus på individuellt ansvarstagande och tro på institutioner. I och för sig har jag lättare att se skillnader nord/syd än säg mellan Svenskar och Ryssar. OK, det finns ju ett motstånd i Ryssland mot vår, låt oss säga, uppluckrade moralitet, med tolerans mot sådant som traditionellt har ansetts inte acceptabelt - även här. Men kan inte riktig klart se någon politisk eller kulturell mer grundläggande skillnad - i det man hört - mellan Ryssland och Sverige. Då man läser Dostojevskij, tror mycket väl hans böcker skulle kunnat utspela sig i 1880-talets landsbygd i Sverige. Eller i Stockholm.

[David H]

Själva kriget är av allt att döma en ren Kant, mäktig man som har för mycket makt. Sedan tror jag nog inte tanken på att Ukraina skall dra sig mot EU är något som sådär omedelbart skapar jubel hos en stor majoritet Ryssar. Krim var inte direkt opopulärt. Vet inte riktigt vad du David menar med "inte fastna i traditionella narrativ", historien spelar definitivt roll för motsättningar. Om vi tar det på den högre abstraktionsnivån. Det finns olika sätt att lösa saker på, olika vägar att prioritera. Medelhavsfolken och människor i mellanöstern har en starkare känsla för familj än vad vi har här, det kommer att skapa konflikter med norra europas fokus på individuellt ansvarstagande och tro på institutioner. I och för sig har jag lättare att se skillnader nord/syd än säg mellan Svenskar och Ryssar. OK, det finns ju ett motstånd i Ryssland mot vår, låt oss säga, uppluckrade moralitet, med tolerans mot sådant som traditionellt har ansetts inte acceptabelt - även här. Men kan inte riktig klart se någon politisk eller kulturell mer grundläggande skillnad - i det man hört - mellan Ryssland och Sverige. Då man läser Dostojevskij, tror mycket väl hans böcker skulle kunnat utspela sig i 1880-talets landsbygd i Sverige. Eller i Stockholm.

Om att inte fastna i traditionella narrativ syftade jag framförallt till vad jag skrev om i trådens första inlägg, som alltså handlar om filosofernas specifika roll i sammanhanget. Jag tänker att det kan underlätta att dela upp i olika roller i samhället... att det t ex finns filosofer, journalister, statsvetare, politiker, soldater, som alla har olika funktioner att fylla. En enskild människa kan såklart gå in i alla dessa olika roller, men har vi en filosofisk diskussion måste vi också kunna separera rollerna tänker jag...och resonera om enskilda rollers perspektiv, utan att ogiltigförklara de andra rollernas betydelse. Och filosofens specifika roll tänker jag handlar till stor del om just detta att inte anpassa sig efter de andras narrativ / inte fastna i traditionella narrativ.

Angående detta om kulturella skillnader, så har jag själv också varit i Ryssland och läst ryska författare. Och visst kan jag se många paralleller där med samhället som jag lever nu. Att vara i Ryssland kändes lite för mig som att få återuppleva min barndom i norrländska landsbygden. Det var något i stämningen där som påminde mig mycket om min barndom, som påminde mig om mitt hem och mitt ursprung. Men mitt hem och mitt ursprung tänker jag också finns där jag bor nu i utkanten av Uppsala, så det ena behöver absolut inte utesluta det andra.

[Anders]

Har svårt att placera Ryssland Öst eller väst. Lite som med Turkiet. Och faktiskt med Iran. De är muslimer, de ser ut som öst(möjligen världens vackraste folk) men ... Innan Ayatollorna var Teheran västorienterat. Det är märkvärdigt enkelt att prata med människor därifrån (det drällde med Iranier under mina många multinationella år). De kändes märkvärdigt väst. Det skall väl vara så också att det gått folkvandringar från indien/Iran och hit?

Undrar om inte Zoroastrismen har ett finger med i spelet där. Visst Islam flyger, och är starkt attraktiv för ffa fattiga befolkningar, och Iran har en stor fattig befolkning. Ingen kärlek till USA, men det är inte svårt att fatta i den delen av världen. Alla älskar inte USA här heller. Vi Svenskar är lite öst vi också kanske, även om vi lämnade det som kunde vara nåt konfucianskt med lättnad under 1900-talet.

Man kanske skulle försöka kartlägga lite vad öst och väst skulle kunna vara? Och kanske syd och norr?

[David H]

Har svårt att placera Ryssland Öst eller väst. Lite som med Turkiet. Och faktiskt med Iran. De är muslimer, de ser ut som öst(möjligen världens vackraste folk) men ... Innan Ayatollorna var Teheran västorienterat. Det är märkvärdigt enkelt att prata med människor därifrån (det drällde med Iranier under mina många multinationella år). De kändes märkvärdigt väst. Det skall väl vara så också att det gått folkvandringar från indien/Iran och hit?

Undrar om inte Zoroastrismen har ett finger med i spelet där. Visst Islam flyger, och är starkt attraktiv för ffa fattiga befolkningar, och Iran har en stor fattig befolkning. Ingen kärlek till USA, men det är inte svårt att fatta i den delen av världen. Alla älskar inte USA här heller. Vi Svenskar är lite öst vi också kanske, även om vi lämnade det som kunde vara nåt konfucianskt med lättnad under 1900-talet.

Man kanske skulle försöka kartlägga lite vad öst och väst skulle kunna vara? Och kanske syd och norr?

Världen är komplex, och det finns en massa olika grupper av människor som har olika värderingar och gör olika ställningstaganden. Det är viktigt att komma ihåg. Men när det uppstår mer allvarlig konflikt, så kokas det ofta ner till en konfrontation mellan två parter, där två olika poler utkristalliseras. Som till exempel vad vi ser i Ukraina nu. Vi har ett krig där det finns två stridande parter, dels en västsida där ukrainska armén ingår och dels en östsida där ryska armén ingår. Det behöver inte betyda att ukrainare och ryssar är varandras motsatser rent väderingsmässigt eller personlighetsmässigt, men de stridande partena har hamnat vid olika poler i en konflikt. De kallar sig ibland för varandras bröder, och ändå är de i blodigt krig med varandra, vad kan det bero på?

Och något som jag tänker är viktig fråga då är vad det är som utgör dessa poler i den pågående konflikten. Vad är det som förenar vissa kring ena polen, och vad är det som förenar andra kring andra polen? Och på den frågan finns det nog många olika svar. Vad som är typiskt är väl att anhängare av ena polen ofta tänker sig eller iaf vill få det att framstå som att andra polen bara består av en eller enstaka dockmästare och att alla andra bara är underhuggare eller marionetter till dockmästaren, och om bara denne dockmästare försvinner kommer också polen att upphöra, och vice versa. Här kan vi till exempel se att anhängare av västpolen ofta ser det som att östpolens kärna kan härledas till en person - nämligen den ryske presidenten, och att anhängare av östpolen ofta är av uppfattningen att kärnan i västpolen är en elit i USA (kanske inte bara en president här, men lägg till några andra aktörer, så som dess underrättelsetjänst CIA, och vi är en god bit på vägen).

Svaret på vad som utgör respektive pols kärna tänker jag dock är mer komplicerad än så. Och här tänker jag att yinyang-symbolen åter kan komma väl till hands. I yinyang-symbolen så har vi två motsatser, men inom varje sida finns också ett frö av dess motsats. Om den ena sidan försöker förgöra andra sidan, kommer dess kärna inombords göra sig påmind. Att det i något avseende inte går att eliminera den andra polen utan att också eliminera sig själv. I västpolens kärna finns det något av östpolen, och i östpolens kärna finns det något av västpolen. Enda lösningen tänker jag då kan vara att komma till insikt om "fienden inom sig själv", för har man kommit till insikt om fienden inom sig själv - som är en del av ens egna hjärta, kommer man nog inse det är lönlöst att försöka eliminera den yttre fienden...Är det inte likt en lönlös häxprocess som Kjell Höglund sjunger om?

https://www.youtube.com/watch?v=sK6WHxxWDdc

....sista strofen säger:

Det tjänar inget till att jaga häxor i det blå
Det är spelets regler som vi måste ändra på
Utfall på rouletten kan regleras som man vill
Vi behöver inte bränna upp en enda häxa till

Kanske något vi kan lära oss av? Ändra spelets regler?

[David H]

Själva kriget är av allt att döma en ren Kant, mäktig man som har för mycket makt.

Spontant skulle jag säga att sådana förklaringar hör mer till historieskrivarnas narrativ än till filosofernas narrativ. Att använda en enskild individ, despoten/diktatorn, som förklaring till en konflikt eller krig, finns det nog gott om exempel i historieböckerna. Kanske här kan nämna Hitler och andra världskriget som ett typexempel. En galen person kommer till makten, försöker erövra världen, är på god väg, men drabbas därefter av slutgiltigt nederlag och förlorar allt.
Det är väl förövrigt också likt hur det brukar framställas i sagorna. Först är allt lugnt och fridfullt, sen kommer en skurk och stör den fridfulla stämningen, och sen kommer en hjälte och slår ner skurken, och därefter är det på nytt frid och fröjd. Sagan är slut, och allting är som förut, innan allt det dåliga hände.

Men man kan fråga sig hur väl dessa narrativ verkligen överensstämmer med vår verklighet. T ex om vi tar andra världskriget som exempel. Hur mycket av skulden för andra världskriget kan läggas på Adolf Hitler? Var världen densamma innan, som efter andra världskriget? Fanns det tydliga vinnare och förlorare i kriget?

Återigen tänker jag att svaren beror på vilket narrativ vi ansluter oss till. Ibland hävdas det till exempel att andra världskriget var en naturlig följd av att tyskarna blev dåligt behandlade efter första världskriget. Att Versaillesfreden var orättvis gentemot tyskarna, vilket gjorde att ett hämndbegär växte. Och sett från det perspektivet kanske andra världskriget kan ses som en slags upprättelse för tyskarna? Och att även om tyskarna förlorade även andra världskriget, så fick de kanske en mer rättvis fred denna gång? Tyska folkets förbittring var väl inte lika stor efter andra världskriget, som det var efter första världskriget?

Och där kan vi väl då också dra paralleller till dagens Ryssland. Att Sovjetunionens kollaps innebar enligt många en efterföljande förnedring för ryssarna, och att de därefter nu har ett hämndbegär? Vad jag hoppas på då är en mindre blodig upprättelse denna gång. Och jag tror då också det är viktigt att komma ihåg att känslan av upprättelse inte nödvändigtvis kräver ett förnedrande av någon annan.

[Anders]

Själva kriget är av allt att döma en ren Kant, mäktig man som har för mycket makt.

Spontant skulle jag säga att sådana förklaringar hör mer till historieskrivarnas narrativ än till filosofernas narrativ. Att använda en enskild individ, despoten/diktatorn, som förklaring till en konflikt eller krig, finns det nog gott om exempel i historieböckerna. Kanske här kan nämna Hitler och andra världskriget som ett typexempel. En galen person kommer till makten, försöker erövra världen, är på god väg, men drabbas därefter av slutgiltigt nederlag och förlorar allt.
Det är väl förövrigt också likt hur det brukar framställas i sagorna. Först är allt lugnt och fridfullt, sen kommer en skurk och stör den fridfulla stämningen, och sen kommer en hjälte och slår ner skurken, och därefter är det på nytt frid och fröjd. Sagan är slut, och allting är som förut, innan allt det dåliga hände.

Men man kan fråga sig hur väl dessa narrativ verkligen överensstämmer med vår verklighet. T ex om vi tar andra världskriget som exempel. Hur mycket av skulden för andra världskriget kan läggas på Adolf Hitler? Var världen densamma innan, som efter andra världskriget? Fanns det tydliga vinnare och förlorare i kriget?

Återigen tänker jag att svaren beror på vilket narrativ vi ansluter oss till. Ibland hävdas det till exempel att andra världskriget var en naturlig följd av att tyskarna blev dåligt behandlade efter första världskriget. Att Versaillesfreden var orättvis gentemot tyskarna, vilket gjorde att ett hämndbegär växte. Och sett från det perspektivet kanske andra världskriget kan ses som en slags upprättelse för tyskarna? Och att även om tyskarna förlorade även andra världskriget, så fick de kanske en mer rättvis fred denna gång? Tyska folkets förbittring var väl inte lika stor efter andra världskriget, som det var efter första världskriget?

Och där kan vi väl då också dra paralleller till dagens Ryssland. Att Sovjetunionens kollaps innebar enligt många en efterföljande förnedring för ryssarna, och att de därefter nu har ett hämndbegär? Vad jag hoppas på då är en mindre blodig upprättelse denna gång. Och jag tror då också det är viktigt att komma ihåg att känslan av upprättelse inte nödvändigtvis kräver ett förnedrande av någon annan.

Med Hitler är det ju så att de hade mindre än 3% i Reichtagswahl 1928 och över 15% 1930. I tider av nöd får enstaka härskare makt. Eller så bygger de upp den successivt, som Putin och Ping. Det är filosofer som har kommit fram till att Demokratin är den minst dåliga styrelseformen då den är dålig. Omval kan göras, presidenter kan röstas bort. Dessutom har foåilosoferna framhållit att om folket får bestämma är det mycket troligt att de drar sig för att gå i krig, de får konsekvenserna. Visst, det stora fosterländska krigets dag firas än, och bilden av kriget är säkert en annan där än här, mycket pådrivet av propagandaapparat. Men det är ytterst otroligt att ett mer demokratiskt ryssland hade gått i krig. Bolsjevikerna kom ju till makten eftersom Kerenskij inte stoppade världskriget. Folket ville ha fred. Folket vill alltid ha fred. Det är inte bara en historisk utan ren filosofiskt rationell slutsats. Däremot har ett starkt försvar alltid varit en nobrainer. I Staten nämns det som fullkomligt otänkbart med något annat, har man inte det blir man dödad eller slav, vilket då var realiteten.

[David H]

Med Hitler är det ju så att de hade mindre än 3% i Reichtagswahl 1928 och över 15% 1930. I tider av nöd får enstaka härskare makt. Eller så bygger de upp den successivt, som Putin och Ping. Det är filosofer som har kommit fram till att Demokratin är den minst dåliga styrelseformen då den är dålig. Omval kan göras, presidenter kan röstas bort. Dessutom har foåilosoferna framhållit att om folket får bestämma är det mycket troligt att de drar sig för att gå i krig, de får konsekvenserna. Visst, det stora fosterländska krigets dag firas än, och bilden av kriget är säkert en annan där än här, mycket pådrivet av propagandaapparat. Men det är ytterst otroligt att ett mer demokratiskt ryssland hade gått i krig. Bolsjevikerna kom ju till makten eftersom Kerenskij inte stoppade världskriget. Folket ville ha fred. Folket vill alltid ha fred. Det är inte bara en historisk utan ren filosofiskt rationell slutsats. Däremot har ett starkt försvar alltid varit en nobrainer. I Staten nämns det som fullkomligt otänkbart med något annat, har man inte det blir man dödad eller slav, vilket då var realiteten.

Menar du då att filosofer är bättre på svara på frågor om statsskick än vad exempelvis statsvetare och historiker är som har detta som sitt forskningsområde?

Jag säger inte att du har fel i dina resonemang. Men jag tycker ditt sätt att resonera påminner ganska mycket om hur exempelvis en statsvetare eller en historiker skulle resonera. Och om en filosof som själv inte är forskare inom något av dessa områden då går i diskussion med statsvetare och historiker, tänker jag att det är ganska självklart att filosofen kommer hamna i underläge om den anpassar sig efter denna diskurs..

Det är lite hur jag uppfattar politiskt inriktade program i exvis Filosofiska rummet. Om det är nån titulerad "filosof" med där brukar de alltid vara den som bidrar allra minst till samtalet. Deras brist på empirisk kunskap gör att de ofta fäller ganska malplacerade kommentarer och ger (i mitt tycke) allmänt pinsamt intryck. Problemet som jag ser är just att filosoferna sätter sig i knät på historikernas och statsvetarnas narrativ...de underordnar sig detta, istället för att faktiskt ifrågasätta gamla narrativ och skapa nya narrativ, så anpassar de sig istället efter narrativ som hör till exvis historieforskningen eller statsvetenskapen.

[Anders]

Med Hitler är det ju så att de hade mindre än 3% i Reichtagswahl 1928 och över 15% 1930. I tider av nöd får enstaka härskare makt. Eller så bygger de upp den successivt, som Putin och Ping. Det är filosofer som har kommit fram till att Demokratin är den minst dåliga styrelseformen då den är dålig. Omval kan göras, presidenter kan röstas bort. Dessutom har foåilosoferna framhållit att om folket får bestämma är det mycket troligt att de drar sig för att gå i krig, de får konsekvenserna. Visst, det stora fosterländska krigets dag firas än, och bilden av kriget är säkert en annan där än här, mycket pådrivet av propagandaapparat. Men det är ytterst otroligt att ett mer demokratiskt ryssland hade gått i krig. Bolsjevikerna kom ju till makten eftersom Kerenskij inte stoppade världskriget. Folket ville ha fred. Folket vill alltid ha fred. Det är inte bara en historisk utan ren filosofiskt rationell slutsats. Däremot har ett starkt försvar alltid varit en nobrainer. I Staten nämns det som fullkomligt otänkbart med något annat, har man inte det blir man dödad eller slav, vilket då var realiteten.

Menar du då att filosofer är bättre på svara på frågor om statsskick än vad exempelvis statsvetare och historiker är som har detta som sitt forskningsområde?

Jag säger inte att du har fel i dina resonemang. Men jag tycker ditt sätt att resonera påminner ganska mycket om hur exempelvis en statsvetare eller en historiker skulle resonera. Och om en filosof som själv inte är forskare inom något av dessa områden då går i diskussion med statsvetare och historiker, tänker jag att det är ganska självklart att filosofen kommer hamna i underläge om den anpassar sig efter denna diskurs..

Det är lite hur jag uppfattar politiskt inriktade program i exvis Filosofiska rummet. Om det är nån titulerad "filosof" med där brukar de alltid vara den som bidrar allra minst till samtalet. Deras brist på empirisk kunskap gör att de ofta fäller ganska malplacerade kommentarer och ger (i mitt tycke) allmänt pinsamt intryck. Problemet som jag ser är just att filosoferna sätter sig i knät på historikernas och statsvetarnas narrativ...de underordnar sig detta, istället för att faktiskt ifrågasätta gamla narrativ och skapa nya narrativ, så anpassar de sig istället efter narrativ som hör till exvis historieforskningen eller statsvetenskapen.

Tycker det varierar i Filosofinska rummet. Både Jonna Bornemark och Åsa wikforss är ofta förnuftets röster i samtal där nån med mer extrema åsikter vill dra iväg åt sitt håll. Även hon Anna-Maria som var förr. Men ibland känns det som oj har dom släppt ut den i verkliga världen nu, absolut.

Sen får väl jag kontra med ett lästips, Kants Den Eviga Freden som jag inte tycker är så starkt påverkad av historiker, statsvetare fanns väl inte ens på hans tid. Men visst, det är väl oundvikligt att då det blir fråga om skeenden i verkliga världen och inte bara de eviga filosofiska problemen, och ren analytisk filosofi, att det kommer att kantra mot sociologin. Men som alltid kan man väl säga att filosofin i någon mening är första vetenskapen,och att man kan uttala sig lite friare i en fråga som varför det blir krig, ochom det kan bero på statsskick.

Det är historiskt intressant att läsa Platons Staten då han pratar försvar, det finns inte ens i sinnevärden att det skulle kunna finnas ett tillstånd utan krig nära inpå knutarna tycks det som, och så var det nog.

[David H]

Tycker det varierar i Filosofinska rummet. Både Jonna Bornemark och Åsa wikforss är ofta förnuftets röster i samtal där nån med mer extrema åsikter vill dra iväg åt sitt håll. Även hon Anna-Maria som var förr. Men ibland känns det som oj har dom släppt ut den i verkliga världen nu, absolut.

Sen får väl jag kontra med ett lästips, Kants Den Eviga Freden som jag inte tycker är så starkt påverkad av historiker, statsvetare fanns väl inte ens på hans tid. Men visst, det är väl oundvikligt att då det blir fråga om skeenden i verkliga världen och inte bara de eviga filosofiska problemen, och ren analytisk filosofi, att det kommer att kantra mot sociologin. Men som alltid kan man väl säga att filosofin i någon mening är första vetenskapen,och att man kan uttala sig lite friare i en fråga som varför det blir krig, ochom det kan bero på statsskick.

Det är historiskt intressant att läsa Platons Staten då han pratar försvar, det finns inte ens i sinnevärden att det skulle kunna finnas ett tillstånd utan krig nära inpå knutarna tycks det som, och så var det nog.

Det finns inga enkla svar på dessa frågor, det medger jag. Jonna Bornemark gillar jag, och kan tycka att hon bidrar med något som är värt att kalla filosofiskt till diskussionen. Gällande Wikforss kanske hon bidrar på nåt sätt också, men jag får intryck av att hon ibland har svårt att hålla isär olika abstraktionsnivåer... Kanske är det också så att Wikforss är en bra filosof, men i så fall är jag nog för dum för att förstå det ännu. Kanske nån gång när jag blir äldre och klokare att jag kan förstå Wikforss storhet då.

Faktiskt roade jag mig att läsa delar av Kants Eviga Freden igår. Den finns att läsa i sin helhet här:
https://www.gutenberg.org/files/50922/5 ... 0922-h.htm

Vad jag ska säga om den texten..ja, det vet jag inte. Har inte läst tillräckligt noga för att bilda mig närmare uppfattning, men spontant skulle jag väl säga att det finns både sånt jag gillar och sånt jag inte gillar.

Vad jag vill säga är i alla fall att det finns så mycket annat. Läs Wittgenstein, läs Tao te ching, stoppa i dig en psykedelisk svamp..eller skippa svampen. Men det finns vägar ut, det är jag övertygad om. Vi behöver inte ett kärnvapenkrig för att lösa den här konflikten. Och lösningarna går att hitta mer eller mindre i var och en, tror jag. Det finns inget som säger att man måste sitta stilla och vänta på att någon annan ska ändra sig. Det går att ta saken i egna händer. Och när saken tas i egna händer behöver det inte nödvändigtvis göras på ett våldsamt sätt. Lätt är det dock inte, tvärtom kanske bland det svåraste som finns...

[Mlw]

Filosofins uppgift är att utmana globalismen, som är drivande bakom det pågående förfallet och kriget i Ukraina. Den politiske filosofen John Ralston Saul (The Collapse of Globalism, 2009) är en framstående kritiker av globalismen. I The Unconscious Civilization (1995) visar han att de västerländska nationerna endast i ytlig mening baseras på individen och de demokratiska idealen. Folket är omedvetet om att det styrs av en korporativ struktur som verkar för affärsmän och teknokrater och som söndrar samhället i motstridiga intressegrupper och etniska block. Kunskap, trodde upplysningsfilosoferna, kunde skydda oss mot fantasterier och ideologins dårskap. Men vidgad kunskap tycks inte ha gjort oss medvetna. Tvärtom har människorna blivit alltmer passiva och samhället alltmer konformistiskt. Saul säger:

Det är som om, när det gäller offentliga tjänster, vår största önskan är att generalisera och institutionalisera ett syndrom som liknar Alzheimers sjukdom. En tredjedel upp till hälften av befolkningen hos västländerna är idag sysselsatta med att administrera offentlig och privat sektor. Trots att vi har en större och bättre utbildad elit än någonsin tidigare i historien, och trots att vi har mer kunskap om oss själva och vår omgivning än någonsin tidigare, förnekar vi aktivt nyttan av allmän kunskap. (kap. I, min övers.)

Folk är förvånansvärt omedvetna, trots att kunskapen bara är några tangentbordsklickningar borta. Det finns ingen enkel lösning på problemet, säger Saul, men förändring är fortfarande möjlig. Se även John Ralston Saul: Moving Beyond Globalism (YouTube).