Komma över Klasstigma

[Anders]

https://unherd.com/2019/03/how-i-overca ... ss-stigma/

Kände att den här berörde mig en del. Till att börja med är det uppfriskande att läsa en artikel från en konservativ tänkare på ett forum som är ganska så progressivt, om än med ambitioner att vara neutralt. Det är ett ställe man hittar intressanta artiklar på.

Men i alla fall, Roger Scruton berättar här om sin klassresa, farsan riktig manchesterarbetare, som blev lärare. Scruton, född 44 fick typ gå läroverk(googlade jag mig till efter att ha läst artikeln) och därifrån verkar det inte varit så svårt att ha fått plats i Cambridge och sen gå vidare till att bli universitetsintellektuell, väl så högt i klass man kan komma utan att adlas.

Hans bild är att klassresor är möjliga och inte så svåra. Min bild är att det i England var enklare, både i min fars generation och i min. I farsans generation kunde en arbetargrabb komma in på läroverk(inte enkelt, farsan var enda på reallinjen på gymnasiet i mellanstora staden) och att gå universitet var rätt uteslutet. För mej som uppväxt i den lägre medelklass farsan drog upp familjen i, är att skolans geografiska placering skapade klass. Alla gick kommunal skola och i betongförort(om än boende i småhus efter ett antal år) så togs alla med något slags intresse som påminner om kulturellt kapital ner ganska eftertryckligt. Kort sagt var skolan ett helvete för alla med läshuvud, särskilt högstadiet. Så det var jävligare för mej än för farsan under tonåren. Sen hade jag fördelen av att det var tänkbart med universitet, även om i stort sett alla grabbar med läshuvud gick teknisk högskola oavsett intresse. Det gav jobb. Men universitetsutbildningen gav kontakt med människor av typen som bodde till höger om E4 norrgående, och jag fann mig bo i högakademiskt område i Uppsala efter en del kortare och längre sejourer runt om i Sverige och jag har nu bott där i mer än 20 år.

Men jag känner att den klassresa som Scruton får att låta enkel är ytterst jobbig. Jag passar inte in alls. Visst, beläst mer än de flesta, som fritidsintresse, så jag kan delta intellektuellt i vilka diskussioner som helst. Men jag skyr all samvaro med människorna runtomkring. Man har helt annan världsbild än den jag växte upp med. Man har bilden att "allt är möjligt". Man är social, och kan sociala koder, även om det är långt ifrån adel som bor här(jämför med typ täby, inte Djursholm). Man skall på alla sociala tillställningar visa upp en självsäkerhet. Barn behandlas helt annorlunda, får leva rövare på sätt som inte tilläts hemma. Grannarna berättar om barn som skriker åt dem, mina nu vuxna barn skulle aldrig kommit på iden, var det nån som skrek var det jag, och så har det varit i min familj sen hedenhös. Hundar får skälla på alla och envar, man benämner det som charmigt. Och resultatet är barn som vågar ta ut svängarna på helt andra sätt än som jag växte upp med. Och som skall ta reda på vad de vill göra med sina liv, hitta mening och allt möjligt.

Scruton får det att låta lätt med klassresa, jag tycker det är svårt.

Vad har ni för erfarenheter?

[Algotezza]

Min familjs klassresa började väl med min far, bondeson från Österlen som blev folkskollärare, och sedan blev några av oss fem söner akademiker eller läste på universitet. Jag har aldrig tänkt i termer av samhällsklasser och att det skulle innebära något speciellt. Min bästa kompis sedan skoltiden var hantverkare, målare, och vi umgicks tills han satte ett gevär till munnen, 2010. Han var en fantastisk berättare och kunde ljuga ihop synnerligen trovärdiga berättelser. Vi lyssnde på musik, han gillade Jimi Hendrix, lirade ihop, gick promenader längs den nedlagda järnvägen i den skånska byhålan där vi bodde,byggde en trumma ihop.

Visst, en klassresa, men alltså vad är det för något särskilt med det? Min far blev det ha ville bli. Han gillade liksom jag att skriva. Han var min första publik och kritiker. Sedan han dött tog min lillebror hand om hans skriverier och skickade nyligen ett manus som nog var rätt självbiografiskt, om än skrivet i tredje person, och som hade ett intimt innehåll så att vi nästan rodnade...

Jag vet inte om det var ett sådant här svar du var ute efter. Jag har väl mest svamlat om minnen...

[Anders]

Min familjs klassresa började väl med min far, bondeson från Österlen som blev folkskollärare, och sedan blev några av oss fem söner akademiker eller läste på universitet. Jag har aldrig tänkt i termer av samhällsklasser och att det skulle innebära något speciellt. Min bästa kompis sedan skoltiden var hantverkare, målare, och vi umgicks tills han satte ett gevär till munnen, 2010. Han var en fantastisk berättare och kunde ljuga ihop synnerligen trovärdiga berättelser. Vi lyssnde på musik, han gillade Jimi Hendrix, lirade ihop, gick promenader längs den nedlagda järnvägen i den skånska byhålan där vi bodde,byggde en trumma ihop.

Visst, en klassresa, men alltså vad är det för något särskilt med det? Min far blev det ha ville bli. Han gillade liksom jag att skriva. Han var min första publik och kritiker. Sedan han dött tog min lillebror hand om hans skriverier och skickade nyligen ett manus som nog var rätt självbiografiskt, om än skrivet i tredje person, och som hade ett intimt innehåll så att vi nästan rodnade...

Jag vet inte om det var ett sådant här svar du var ute efter. Jag har väl mest svamlat om minnen...

Definitivt ett svar "jag var ute efter". Det känns lite som om din resa var närmare Scrutons. Du kom kanske, liksom Scruton, "in i det på rätt sätt". Barn till lärare eller kyrkoherde kanske är en bra väg till en bra klassresa. Tycker det verkar så i olika beskrivningar. Att ni blev akademiker ni syskon, var det något som var "självklart" i, för att prata Bourdieu, det habitat du växte upp i?

Min far gjorde i och för sig en slags karriär inom näringslivet och tjänade mycket mer än jag och min mer än mig tjänande hustru mot slutet av sitt yrkesliv, och underhöll höga chefer på Stockholms bästa krogar i sin yrkesgärning, men hans roll gav inte oss barn någon väg uppåt.

Tänker att det - verkligen på gott och ont - är lättare att åstadkomma klassresa nu än då jag hade min huvudsakliga skoltid på 70-talet, med de friskolealternativ som finns. Det skulle varit en våt dröm för mig att få gå i en sån skola, men samtidigt är det tveksamt ur ett klassperspektiv.

[xion]

Jag har aldrig uppfattat mig som hörande till någon klass.
För mig är alla lika. Det finns inga andra gränser mellan människor än dom vi bygger själva.
Inte heller finns det några gränser på planeten annat än de vi skapar själva.

I bastun med en back öl är det svårt att vidmakthålla någon överlägsenhet.

"för när mänskorna har varandra bor dom alla i samma land
och jag är ju precis som andra och min hand är så lik din hand"..

Beppe Wolgers

[Algotezza]

Min familjs klassresa började väl med min far, bondeson från Österlen som blev folkskollärare, och sedan blev några av oss fem söner akademiker eller läste på universitet. Jag har aldrig tänkt i termer av samhällsklasser och att det skulle innebära något speciellt. Min bästa kompis sedan skoltiden var hantverkare, målare, och vi umgicks tills han satte ett gevär till munnen, 2010. Han var en fantastisk berättare och kunde ljuga ihop synnerligen trovärdiga berättelser. Vi lyssnde på musik, han gillade Jimi Hendrix, lirade ihop, gick promenader längs den nedlagda järnvägen i den skånska byhålan där vi bodde,byggde en trumma ihop.

Visst, en klassresa, men alltså vad är det för något särskilt med det? Min far blev det ha ville bli. Han gillade liksom jag att skriva. Han var min första publik och kritiker. Sedan han dött tog min lillebror hand om hans skriverier och skickade nyligen ett manus som nog var rätt självbiografiskt, om än skrivet i tredje person, och som hade ett intimt innehåll så att vi nästan rodnade...

Jag vet inte om det var ett sådant här svar du var ute efter. Jag har väl mest svamlat om minnen...

Definitivt ett svar "jag var ute efter". Det känns lite som om din resa var närmare Scrutons. Du kom kanske, liksom Scruton, "in i det på rätt sätt". Barn till lärare eller kyrkoherde kanske är en bra väg till en bra klassresa. Tycker det verkar så i olika beskrivningar. Att ni blev akademiker ni syskon, var det något som var "självklart" i, för att prata Bourdieu, det habitat du växte upp i?

Min far gjorde i och för sig en slags karriär inom näringslivet och tjänade mycket mer än jag och min mer än mig tjänande hustru mot slutet av sitt yrkesliv, och underhöll höga chefer på Stockholms bästa krogar i sin yrkesgärning, men hans roll gav inte oss barn någon väg uppåt.

Tänker att det - verkligen på gott och ont - är lättare att åstadkomma klassresa nu än då jag hade min huvudsakliga skoltid på 70-talet, med de friskolealternativ som finns. Det skulle varit en våt dröm för mig att få gå i en sån skola, men samtidigt är det tveksamt ur ett klassperspektiv.

Lustigt att du skriver just kyrkoherde för det funderade min far på ett tag men kom sedan fram till att han nog inte var tillräckligt troende. Man behövde väl vara det förr i världen. Nu är kyrkan öppen för alla, även som kyrkoherdar, det är högt i tak och golvet är sänkt.

Fyra blev akademiker och min näst äldste bror musiker och instrumentbyggare. Det var tämligen självklara val, alla våra yrkesval. Jag växte ju upp med mycket böcker och bokläsning. Min far jobbade extra som folkbibliotekarie och var kassör i föreläsningsföreningen, alltså en kulturbärare. Han fixade så olika tv-kändisar kom till byn på Söderslätt och höll föredrag, alla "de lärde i Lund" på den tiden. Så anordnade han ju Bokens dag också där jag en gång fick hälsa på Astrid Lindgrens bror och Sven-Edvin Salje, vill jag minnas.

Min skoltid var 1958 - 1970 och sedan blev det universitetsstudier interfoliertade med sjukdoms- och konvalescensperioder.

[David H]

Det kan alltid vara en utmaning att passa in i nya sociala grupper. Ett överklassbarn från storstan är antagligen inte heller så kaxigt när det hamnar i ett omklädningsrum tillsammans med landsbygdens/bruksortens lokala hockeylag. Social status handlar om olika aspekter i olika situationer, men i situationer där man själv inte har någon större social status och inte känner till fältets sociala koder kan det vara svårt att ta för sig.

Kom att tänka på det nu då jag har i uppdrag att leda en "journal club" (artikelgranskningsgrupp) tillsammans med sjuksköterskor och läkare. I rollen som sjuksköterska är jag van att lyda läkarens ordinationer, men däremot inte att själv styra över läkarna... och att då kliva in i annat sammanhang där jag ska leda de som jag är van att bli styrd över kan absolut kännas obekvämt. Jag kan fastna över små formuleringar i mailutskick till gruppen, hur jag kan skriva eller inte skriva, drabbas av självtvivel utan att kunna förklara varför osv. Men sådana situationer blir ju ändå lättare att hantera när man är mer trygg i sig själv.

[Anders]

Jag har aldrig uppfattat mig som hörande till någon klass.
För mig är alla lika. Det finns inga andra gränser mellan människor än dom vi bygger själva.
Inte heller finns det några gränser på planeten annat än de vi skapar själva.

I bastun med en back öl är det svårt att vidmakthålla någon överlägsenhet.

"för när mänskorna har varandra bor dom alla i samma land
och jag är ju precis som andra och min hand är så lik din hand"..

Beppe Wolgers

Så kände jag mig också tills jag flyttade till Uppsala, det akademiska, och fann gränser som inte fanns i den nya miljön. Bra och dåliga gränser. Men inget som nån individ skapar. Eller jo, mammorna här vill ha så lite murar som helst medan mammorna där jag växte upp krävde ordning och att inte förhäva sig. Skapar de mammorna gränserna? Barnen har i alla fall diametralt olika uppväxter. Trots att alla inblandade i mina spaningar nog kan omfattas av begreppet ”medelklass”

Undrar lite från vilken ”socialgrupp” du gör din spaning

[xion]

Jag har aldrig uppfattat mig som hörande till någon klass.
För mig är alla lika. Det finns inga andra gränser mellan människor än dom vi bygger själva.
Inte heller finns det några gränser på planeten annat än de vi skapar själva.

I bastun med en back öl är det svårt att vidmakthålla någon överlägsenhet.

"för när mänskorna har varandra bor dom alla i samma land
och jag är ju precis som andra och min hand är så lik din hand"..

Beppe Wolgers

Så kände jag mig också tills jag flyttade till Uppsala, det akademiska, och fann gränser som inte fanns i den nya miljön. Bra och dåliga gränser. Men inget som nån individ skapar. Eller jo, mammorna här vill ha så lite murar som helst medan mammorna där jag växte upp krävde ordning och att inte förhäva sig. Skapar de mammorna gränserna? Barnen har i alla fall diametralt olika uppväxter. Trots att alla inblandade i mina spaningar nog kan omfattas av begreppet ”medelklass”

Undrar lite från vilken ”socialgrupp” du gör din spaning

Som jag skrev så tillhör jag ingen klass alls.
Förfäderna var bönder. Farsan jobbade skift på järnverket i nästan hela sitt liv med samma arbetsuppgifter.
Om jag levt i en annan tid skulle jag ha bränts på bål eller blivit stigman eller luffare.

[Algotezza]

Jag har aldrig uppfattat mig som hörande till någon klass.
För mig är alla lika. Det finns inga andra gränser mellan människor än dom vi bygger själva.
Inte heller finns det några gränser på planeten annat än de vi skapar själva.

I bastun med en back öl är det svårt att vidmakthålla någon överlägsenhet.

"för när mänskorna har varandra bor dom alla i samma land
och jag är ju precis som andra och min hand är så lik din hand"..

Beppe Wolgers

Så kände jag mig också tills jag flyttade till Uppsala, det akademiska, och fann gränser som inte fanns i den nya miljön. Bra och dåliga gränser. Men inget som nån individ skapar. Eller jo, mammorna här vill ha så lite murar som helst medan mammorna där jag växte upp krävde ordning och att inte förhäva sig. Skapar de mammorna gränserna? Barnen har i alla fall diametralt olika uppväxter. Trots att alla inblandade i mina spaningar nog kan omfattas av begreppet ”medelklass”

Undrar lite från vilken ”socialgrupp” du gör din spaning

Som jag skrev så tillhör jag ingen klass alls.
Förfäderna var bönder. Farsan jobbade skift på järnverket i nästan hela sitt liv med samma arbetsuppgifter.
Om jag levt i en annan tid skulle jag ha bränts på bål eller blivit stigman eller luffare.

På mors sida finns hantverkare och på min fars bönder. Min morfars morfar var även speleman. Hans noter finns kvar. Jag kan inte påsåt att jag känner av att jag tillhör medelklassen särskilt mycket, men jag kan för den skulleinte säga att jag inte tillhör någon klass eller socialgrupp. I Lund kan man inte avgöra någonting via det yttre, klädsel och frisyr och så. På så vis är det ytligt sett skenbart "klassfritt" här. Men i Helsingborg, denna malliga skånska stad, är det mycket tydligare vilken grupp eller klass man tillhör, för där betyder det yttre och var man bor "allt". Det finns "fina ställen" att bo på och "dåliga". J

ag växte dock upp på landet, Söderslätt, som jag skrev ovan, där jag och mina bröder i långt hår och lite hippiestil var lite udda fåglar, för på Söderslätt skulle man vara raggare och åka till Granhyddan i Beddingestrand eller Rosenhagen i Anderslöv.