Homo Politicus

[David H]

Homo Politicus, definition enligt Wiktionary: "In political science a concept coined by Aristotle that posits that man is essentially a political animal."

Vad tror ni om detta? Är politik något som bara angår vissa, så kallade "politiker", eller är politik något som angår alla, och som alla bär ansvar för?

Citerar från annan tråd:

Politiker måste förtjäna sitt värde. Visar man att man vill ingå i ett spel där man nedvärderar varandra så blir man värderad som sådan.
Det krävs att man visar att man inte nedvärderar andra och vill samarbeta för att man skall förtjäna bättre omdömen från mig.

Men visst, så länge konsekvenserna är ett bättre samhälle så är det i alla fall något. Detta förändrar dock inte saker som inte är konsekvenser, konsekvenser är inte allt.

Att sätta värde på andra människor är något som överskrider politik och där politiken ingår eftersom människor ingår i den.
Jag har samma uppfattning om personer som i media nedvärderar andra personer så som man satt i system att man gör via nyheter på aftonbladet och expressen och i dem där tidningarna hos frisören. Man gör inte så.

Kanske man skulle kunna kontra här och säga att en människa behöver förtjäna sitt värde? Och att man förtjänar sitt värde genom att erkänna sig själv som en politisk varelse, att man är en del av något större där även andra ingår, och man behöver förhålla sig till de övriga inom samma område (t ex ett forum på nätet, en granngemenskap, en kommun, ett land, en överstatlig organisation etc).

Definition av politik:

Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation

[Anders]

Riktigt vad Aristoteles menade med politiskt djur… alla flockdjur har en massa konstigheter för sig med hiearkier och annat. Våran värld har bilvit så mycket krångligare bara. Och det är väl på en skala om man gillar och passar till att gegga med en massa politiska frågor. Det är rätt gött att bara gnälla och rösta.

[David H]

Riktigt vad Aristoteles menade med politiskt djur… alla flockdjur har en massa konstigheter för sig med hiearkier och annat. Våran värld har bilvit så mycket krångligare bara. Och det är väl på en skala om man gillar och passar till att gegga med en massa politiska frågor. Det är rätt gött att bara gnälla och rösta.

Mm..håller med på att det är på en skala. Och tänker också att ingen kan kliva ur denna skala. Vi befinner oss i den vare sig vi vill det eller inte. Och den som inte ens vill erkänna sig själv som en del av politiken befinner sig lågt ner där...den som mest bara gnäller utan att göra nåt, befinner sig snäppet högre, medan de som faktiskt försöker engagera sig förtjänar viss särskild respekt tycker jag.

Det må va gött att bara gnälla, men jag tänker att nån gång måste man väl växa upp också, och ta lite ansvar.

[Mlw]

Den fallna människan är en homo politicus. Det politiska självet är det falska själv (moi) som vi enligt Blaise Pascal förvärvar i interaktion med den fallna världen. Men det sanna självet, identiskt med Jesus Kristus, är inte politiskt, för det lever av tro. Dess livskälla är inte kunskap eller maktsträvan, ej heller vägleds det av politiska eller religiösa regelverk. "Den rättfärdige skall leva av tro" (Rom. 1:17).

[Vertumnus]

Riktigt vad Aristoteles menade med politiskt djur… alla flockdjur har en massa konstigheter för sig med hiearkier och annat. Våran värld har bilvit så mycket krångligare bara. Och det är väl på en skala om man gillar och passar till att gegga med en massa politiska frågor. Det är rätt gött att bara gnälla och rösta.

Aristoteles definierade människan på två vis, dels som djuret som kan tala och dels som det politiska djuret. De två definitionerna hänger nära samman och definierar på så vis också varandra: att tala är att vara politisk. Tal skall alltså uppfattas som en handling, att tala är att handla. I tal och handling blir vi synliga för varandra. Detta är naturligtvis endast möjligt i en omgivning bestående av andra, vilket ju också är området för politik.

[David H]

Den fallna människan är en homo politicus. Det politiska självet är det falska själv (moi) som vi enligt Blaise Pascal förvärvar i interaktion med den fallna världen. Men det sanna självet, identiskt med Jesus Kristus, är inte politiskt, för det lever av tro. Dess livskälla är inte kunskap eller maktsträvan, ej heller vägleds det av politiska eller religiösa regelverk. "Den rättfärdige skall leva av tro" (Rom. 1:17).

Mitt intryck är att du utgår från en annan definition av politik än den som presenterades i trådens första inlägg
” Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”

Här står det ju exempelvis inget om att politik handlar om kunskap eller maktsträvan som livskälla.

Hur uppfattar du dig själv och de inlägg du skrivit på det här forumet? Ser du dig själv som politisk och dina inlägg som politiska?

[Anders]

Riktigt vad Aristoteles menade med politiskt djur… alla flockdjur har en massa konstigheter för sig med hiearkier och annat. Våran värld har bilvit så mycket krångligare bara. Och det är väl på en skala om man gillar och passar till att gegga med en massa politiska frågor. Det är rätt gött att bara gnälla och rösta.

Aristoteles definierade människan på två vis, dels som djuret som kan tala och dels som det politiska djuret. De två definitionerna hänger nära samman och definierar på så vis också varandra: att tala är att vara politisk. Tal skall alltså uppfattas som en handling, att tala är att handla. I tal och handling blir vi synliga för varandra. Detta är naturligtvis endast möjligt i en omgivning bestående av andra, vilket ju också är området för politik.

Om man går från de definitionerna till det som sägs vara ”politik” idag. Få skulle kalla ett kafferep (eller numer ett häng över en öl) med allmänt skitsnack för politik. Politik blir det då det allmäna konstruktivt skall behandlas. Styrelsen i en idrottsklubb eller ett företag närmar sig något politiskt, men mer regerlrätt blir det då man i en begränsad administrativ region deltar i det formella styrandet av låt oss säga medborgarnas värld inom det administrativa området. Men beslutar om skatter, yttrandefrihet, fördelar pengar till olika verksamheter, man kan starta krig. Och som röstande och deltagande i den allmänna diskussionen i regionen är väl många vuxna inblandade. Men sedan mer specifikt, de som söker sig mer handfasta politiska spelet, de är väl kanske Homo politicus 2.0.

Vad kan de ha för egenskaper ? Putin, Ping, Biden, Reinfeldt, Palme, en landstingspolitiker som styr sjukvård, Anna Johansson i Krylbos stadsfullmäktige. Har de egenskaper som andra människor inte har? Far min var politiker i det lilla och hade styrande befattningar både i fack företagsamhet och politik. Han älskade att sitta i sammanträde och älskade att kunna formalia, hur samtal sköttes. Var elevrådets ordförande på läroverket. Är fortfarande som 85+ med i en massa krinstna styrande sammanhang, men jag har aldrig uppfattat honom som makthungrig. Han vill bara ha saker på sitt sätt. Och tycks trivas i politiken som sådan.

[Vertumnus]

Riktigt vad Aristoteles menade med politiskt djur… alla flockdjur har en massa konstigheter för sig med hiearkier och annat. Våran värld har bilvit så mycket krångligare bara. Och det är väl på en skala om man gillar och passar till att gegga med en massa politiska frågor. Det är rätt gött att bara gnälla och rösta.

Aristoteles definierade människan på två vis, dels som djuret som kan tala och dels som det politiska djuret. De två definitionerna hänger nära samman och definierar på så vis också varandra: att tala är att vara politisk. Tal skall alltså uppfattas som en handling, att tala är att handla. I tal och handling blir vi synliga för varandra. Detta är naturligtvis endast möjligt i en omgivning bestående av andra, vilket ju också är området för politik.

Om man går från de definitionerna till det som sägs vara ”politik” idag. Få skulle kalla ett kafferep (eller numer ett häng över en öl) med allmänt skitsnack för politik. Politik blir det då det allmäna konstruktivt skall behandlas. Styrelsen i en idrottsklubb eller ett företag närmar sig något politiskt, men mer regerlrätt blir det då man i en begränsad administrativ region deltar i det formella styrandet av låt oss säga medborgarnas värld inom det administrativa området. Men beslutar om skatter, yttrandefrihet, fördelar pengar till olika verksamheter, man kan starta krig. Och som röstande och deltagande i den allmänna diskussionen i regionen är väl många vuxna inblandade. Men sedan mer specifikt, de som söker sig mer handfasta politiska spelet, de är väl kanske Homo politicus 2.0.

Vad kan de ha för egenskaper ? Putin, Ping, Biden, Reinfeldt, Palme, en landstingspolitiker som styr sjukvård, Anna Johansson i Krylbos stadsfullmäktige. Har de egenskaper som andra människor inte har? Far min var politiker i det lilla och hade styrande befattningar både i fack företagsamhet och politik. Han älskade att sitta i sammanträde och älskade att kunna formalia, hur samtal sköttes. Var elevrådets ordförande på läroverket. Är fortfarande som 85+ med i en massa krinstna styrande sammanhang, men jag har aldrig uppfattat honom som makthungrig. Han vill bara ha saker på sitt sätt. Och tycks trivas i politiken som sådan.

Aristoteles def sammanfaller med livet i polis, det var där man enl den grekiska uppfattningen blev människa. Polis skapades som en motbild till livet i hushållet. Allt blott nödvändigt, allt det tvingande som utmärker det biologiska livet och som vi delar med alla levande varelser och som konstituerar hushållet uteslöts. Blodsband, klanliv, hushållets hierarkier från herre till slavar, allt sådant uteslöts från polis. Tvånget ersattes med tal, med logos, vilket enl grekerna var det unikt mänskliga området. Det var där vi blev människor i egentlig mening.

Så jag har uppfattat det.

[David H]

Om man går från de definitionerna till det som sägs vara ”politik” idag. Få skulle kalla ett kafferep (eller numer ett häng över en öl) med allmänt skitsnack för politik. Politik blir det då det allmäna konstruktivt skall behandlas. Styrelsen i en idrottsklubb eller ett företag närmar sig något politiskt, men mer regerlrätt blir det då man i en begränsad administrativ region deltar i det formella styrandet av låt oss säga medborgarnas värld inom det administrativa området. Men beslutar om skatter, yttrandefrihet, fördelar pengar till olika verksamheter, man kan starta krig. Och som röstande och deltagande i den allmänna diskussionen i regionen är väl många vuxna inblandade. Men sedan mer specifikt, de som söker sig mer handfasta politiska spelet, de är väl kanske Homo politicus 2.0.

Vad kan de ha för egenskaper ? Putin, Ping, Biden, Reinfeldt, Palme, en landstingspolitiker som styr sjukvård, Anna Johansson i Krylbos stadsfullmäktige. Har de egenskaper som andra människor inte har? Far min var politiker i det lilla och hade styrande befattningar både i fack företagsamhet och politik. Han älskade att sitta i sammanträde och älskade att kunna formalia, hur samtal sköttes. Var elevrådets ordförande på läroverket. Är fortfarande som 85+ med i en massa krinstna styrande sammanhang, men jag har aldrig uppfattat honom som makthungrig. Han vill bara ha saker på sitt sätt. Och tycks trivas i politiken som sådan.

Jag gillar hur både du och Vertumnus resonerar angående detta. Vidare tänker jag att vi behöver kunna se med dubbla perspektiv om vad politik är.
Dels behöver vi en inkluderande definition, där allting är politik, fast på en skala, mellan mer och mindre.
Och dels behöver vi en mer snäv och exkluderande definition, som mer tydligt skiljer mellan vad som är politik och vad som inte är det.

Och enligt den senare definitionen får jag nog medge att jag själv inte riktigt passar in. Jag försökte verkligen genom att gå med i ett politiskt parti, och gå på möten. Men jag lyckades aldrig bli bekväm i det. Kanske hade jag inte de rätta egenskaperna. Påminde lite om när jag gick med i en studentkör fast jag egentligen är ganska tondöv, det funkade liksom inte. I båda sammanhangen omgavs jag av människor som visade att de ville inkludera mig, men de visste inte heller själva hur de skulle göra - så vi förmådde aldrig riktigt möta varandra.

[Vertumnus]

Mitt intryck är att du utgår från en annan definition av politik än den som presenterades i trådens första inlägg
” Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”

Här står det ju exempelvis inget om att politik handlar om kunskap eller maktsträvan som livskälla.

Jag tror nyckelordet här är det offentliga. Till skillnad från klosterlivet som helt dragit sig tillbaka till det privatas närmast fullkomliga subjektivitet så är politik otänkbar utanför det offentliga. Det är i det offentliga våra olika perspektiv strålar samman, det är här världen tar fast form och erhåller status av verklighet.
Kristendomens bidrag till den antika världens undergång anses bestå just i nedmonteringen av det offentliga.

[Mlw]

Den fallna människan är en homo politicus. Det politiska självet är det falska själv (moi) som vi enligt Blaise Pascal förvärvar i interaktion med den fallna världen. Men det sanna självet, identiskt med Jesus Kristus, är inte politiskt, för det lever av tro. Dess livskälla är inte kunskap eller maktsträvan, ej heller vägleds det av politiska eller religiösa regelverk. "Den rättfärdige skall leva av tro" (Rom. 1:17).

Mitt intryck är att du utgår från en annan definition av politik än den som presenterades i trådens första inlägg
” Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”
Här står det ju exempelvis inget om att politik handlar om kunskap eller maktsträvan som livskälla.
Hur uppfattar du dig själv och de inlägg du skrivit på det här forumet? Ser du dig själv som politisk och dina inlägg som politiska?

Det är ett vitt begrepp. 'Politicus' härleds ur 'polites' (medborgare) och 'polis' (stad). Aristoteles såg livet i staden såsom ett resultat av människans sociala natur. Synsättet har sin grund i Platons parallellism mellan själen och staden, där själen speglar stadens ordning. Så homo politicus handlar inte främst om att man är ledamot i kommunfullmäktige, o.dyl., utan om deltagandet i samhällets harmoniska sociala ordning, i vars hierarki man innefattar sig. När Aristoteles säger att vi är politiska djur, så syftar han förmodligen på sådana fenomen att vi instinktivt underordnar oss en ledarfigur, eller att man växer som människa då man utses till ledare. Det syftar knappast bara på partipolitiskt engagemang.

Att besitta kunskap, inklusive hantverkskunnande, ger högre status i samhället. Maktsträvan är kännetecknande för det politiska djuret.

[David H]

Mitt intryck är att du utgår från en annan definition av politik än den som presenterades i trådens första inlägg
” Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”

Här står det ju exempelvis inget om att politik handlar om kunskap eller maktsträvan som livskälla.

Jag tror nyckelordet här är det offentliga. Till skillnad från klosterlivet som helt dragit sig tillbaka till det privatas närmast fullkomliga subjektivitet så är politik otänkbar utanför det offentliga. Det är i det offentliga våra olika perspektiv strålar samman, det är här världen tar fast form och erhåller status av verklighet.
Kristendomens bidrag till den antika världens undergång anses bestå just i nedmonteringen av det offentliga.

Det ligger säkert något i detta. Men jag tänker här om vi slänger in lite av taoism och Spinozas dubbelaspektsteori, inser vi att det är dömt att leda till något paradoxalt. Världen som helhet är monistisk snarare är dualistisk, och tänker man sig att man ska kunna frikoppla sig från det ena eller andra, typ "fullkomlig subjektivitet" eller individualism kommer man märka att man förr eller senare bara biter sig själv i svansen. Det är som att söka efter slutpunkten i en cirkel, man kommer egentligen inte längre bort...man kommer bara runt runt, och förr eller senare kommer man att byta riktning och studsa tillbaka likt en jojo eller ett överspänt gummiband.
Nyckeln tänker jag då inte handlar om att välja det ena eller det andra, utan hitta balans.

[Vertumnus]

Den fallna människan är en homo politicus. Det politiska självet är det falska själv (moi) som vi enligt Blaise Pascal förvärvar i interaktion med den fallna världen. Men det sanna självet, identiskt med Jesus Kristus, är inte politiskt, för det lever av tro. Dess livskälla är inte kunskap eller maktsträvan, ej heller vägleds det av politiska eller religiösa regelverk. "Den rättfärdige skall leva av tro" (Rom. 1:17).

Mitt intryck är att du utgår från en annan definition av politik än den som presenterades i trådens första inlägg
” Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”
Här står det ju exempelvis inget om att politik handlar om kunskap eller maktsträvan som livskälla.
Hur uppfattar du dig själv och de inlägg du skrivit på det här forumet? Ser du dig själv som politisk och dina inlägg som politiska?

Det är ett vitt begrepp. 'Politicus' härleds ur 'polites' (medborgare) och 'polis' (stad). Aristoteles såg livet i staden såsom ett resultat av människans sociala natur. Synsättet har sin grund i Platons parallellism mellan själen och staden, där själen speglar stadens ordning. Så homo politicus handlar inte främst om att man är ledamot i kommunfullmäktige, o.dyl., utan om deltagandet i samhällets harmoniska sociala ordning, i vars hierarki man innefattar sig. När Aristoteles säger att vi är politiska djur, så syftar han förmodligen på sådana fenomen att vi instinktivt underordnar oss en ledarfigur, eller att man växer som människa då man utses till ledare. Det syftar knappast bara på partipolitiskt engagemang.

Att besitta kunskap, inklusive hantverkskunnande, ger högre status i samhället. Maktsträvan är kännetecknande för det politiska djuret.

Att den grekiska uppfattningen om det politiska har något med det sociala att göra bygger på en felöversättning till latinet, föreställningen levde kvar under medeltiden . Med det sociala avses ett mellanting mellan privat och offentligt, men med polis ville grekerna dra en skarp gräns mellan offentligt och privat. Polis skapades i opposition till hushållet.Betecknande för perioden och den grekiska uppfattningen av politik är hur kulten av Hestia, härdens gudinna, under stadsstaternas tid fick vika tillbaka till förmån för kulten av Dionysos. Politiken betraktades som praxis snarare än poiesis vilket lätt orsakar begreppsförvirring då det strider mot hur vi förstår politik idag.