Kampen för mänskligheten bortom dumhet, ideologi & klass

[PopJimmy]

Hur förändrar man maktstrukturer? Det är en fråga som jag själv ställt mig under en längre tid. Och min nuvarade uppfattning är att man måste förstå både prepositionerna och syntesen som utgör båda teser och antiteser. Först känslorna och tankarna bakom idéerna kring gemensamt ägande, men även dess antites: tankarna och känslorna bakom den personliga äganderätten. Syntesen utgör såledess en större samling, ett manifest som tillsammans representerar en större bild av hur människans psykologiska dynamik fungerar.

Våran personliga tes är våran personliga karaktär som bygger på summan av våra erfarenheter. Antitesen är det andra, det som inte är våran karaktär men som formar den. Antitesen skapar våran karaktärsmässiga ideologiska motpol, som vi personligen finner estetiskt äcklande.

Syntesen, samligen av alla politiska ideologier är något levande, men lever på en väldigt abstrakt nivå. Vi kan bara möta och förstå denna abstrakta syntes, först när vi själva tänker på en tillräckligt abstrakt nivå. Och detta kan bara uppnår när vi är totalt frikopplande från de värderingar som utgör våran karaktär, våran personliga tes.

Det är för mig, varken en fråga om klasskamp eller ideologi. Klasskämpen och den ideologiske människans strävan är den begräsade karaktärens tes, som slåss för tesen mot antitesen. Den större delen av individuell och organiserad ondska är antigen omedveten, instrumentell eller ideologisk, men i grunden bottnar allt detta egentligen bara i den personliga erfarenheten, den personliga underliggande karaktären.

Människan som delar upp mänskligheten i klasser eller andra grupperingar, är i sig själv fascistisk till sin karaktär, och tesen är grunden för fascismen eftersom det är tesen som skapar antitesen. Överdrivet ideologiska människor har en framträdande karaktär, eftersom de i regel endast ser till tesen, ena sidan av myntet som representerar syntes: mänskligheten. Men tesen fungerar bara när obalansen råder, eller snarare: tesen är giftet, roten till obalansen och antitesen dess motgift.

När vi är friska är vi i balans, vi behöver inget motgift, vi behöver ingen ideologi, ingen revolution.

Tyvärr är vårat samhälle inte friskt, och det har aldrig varit det under en längre heller. Det krävs en genomgående hög kognitiv tankeförmåga i kombination med hög empatisk förmåga hos befolkningen för att den totala kroppen ska hålla sig frisk under en längre tid.

Tyvärr har våran hjärna, med hjälp av manipulation, manipulerat våra händer att omedvetna skära av oss våra egna fötter. Och då är det klart att fötterna vill ha revolution.

Det finns smarta människor som kommit på hur man botar sjukdom: Skapa först sjukdomen själv, och ta sedan patent på läkemedlet.
Andra sätt: Skapa förvirring, skapa hot, och lös sedan problemen med hjälp av en vapenindustri. http://en.wikipedia.org/wiki/Power_of_Nightmares

Vad är det jag försöker säga? Jo, att jag i dagens samhälle har sympatiserar just nu med vänstervärderingar, eftersom det är en stor obalans i den sociala dynamiken. Det viktiga i dagens samhälle är inte frågor rörande mera frihet, utan större solidaritet och gemenskap. Men jag skulle samtidigt, i ett hypotetiskt samhälle med överdrivet påfallande vänsterstruktur istället förespråkat högervärderingar för större individuell frihet.

Egentligen vill jag transcendera partipolitik och lägga grunder för nya former, men det är en annan diskussion.

Varför? Jo, för mänskligheten behöver båda: frihet att röra sig över individuella ytor och samtidigt en gemensam säkerhet och solidaritet. Det finns nämligen uteslutande många människor som tror sig slåss för frihet och solidaritet, men som egentligen slåss för personlig makt och inflytande.

Ni får ursäkta mitt slarviga språkbruk och breda generaliseringar kring vad jag kallar "vänstermänniksor/vänstersympatisörer" och "högermänniskor/högersympatisörer". Men ämnet är redan komplext nog, och jag hoppas därför på överseende.

Notera även att: Jag använder begreppen underklass frikostigt och synonymt med vänstermänniskor, på samma sätt som jag använder begreppen överklass synonymt med högermänniskor. Jag inser att detta är extremt grova ord och språkgeneraliseringar, men jag tar för givet att läsaren har den tillräckliga kognitiva kapaciteten för kunna tolka och sätta dessa begrepp i ett större sammanhang, att själv sätta ihop meningen av vad jag faktiskt försöker syfta till. Egentligen gillar jag inte begreppen vänster/höger, men jag har inga tydligare begrepp att tillgå.

Notera att när jag ibland påstår något om samhället så kan det var just det kapitalistiska samhället jag syftar på, beroende på sammanhanget.


Många former av vänstervärderingar (men inte uteslutande alla) uppkommer endast genom att människan i sammanhanget råkade vara född in i fel förutsättningar: skulle människan vara född i en rik familj skulle benägenheten till att ta till sig vänstervärderingar vara påfallande mindre.

Nu är detta ämne mer komplext än vad man som rationell människa i första anblicken kan tro, varför då? Eftersom det finns människor som föds in i rikafamiljer, men som konverterar till att sympatisera med vänstervärderingar, och människor som föds in i misären, ser den, transcenderar den och blir mycket framgångsrika (påfallande) högermänniskor.

Vilken faktor är det då som gör att människor som växer upp i ena polparet och sedan koverterar, eller snarare intar en mera balanserad ställning? Jo, det är att människan stöter på problem och sedan lyckas handskas med problemet på ett adaptivt sätt, och därmed växa genom problemet.

Människan behöver problem och utmaningar för att växa. Vänstermänniskor har i regel mera grundläggande sociala problem än högerförespråkare, men är i regel lika dåliga som högerförespråkare att hantera adaptera intelligent. Många västerförespråkare skulle svänga höger såfort de fick en bättre social ställning.

Det finns alltså en underliggande psykologisk mekanism som är mera fundamental än den dynamik, det beteende som formas av mekaniken. Detta är extremt subtilt, och många vänsterförespråkare som är det med starka ideologiska emotinella värderingar kommer att förneka detta, eftersom det är ovanför vad deras kognitiva abstraktionsförmåga klarar av att hantera, eftersom de genom erfarenhet inte sätt sammanhangen.

Den underliggande psykologiska mekaniken är förmåga till empati (emotionell/social intelligens) ikombination med kognitiv kapacitet (IQ). Generellt sätt har vänstermänniskor högre emotionell intelligens och högermänniskor högre kognitiv kapacitet, eftersom deras sociala arv har utvecklat detta hos dem.

Detta är i sig själv en mycket komplex diskussion som jag gärna diskuterar vid ett senare tillfälle, men jag kan här gå igenom grunderna:(Observera att jag drar många generaliseringar kring vänster/höger, under/överklass, men detta är rent begreppsmässigt ett svårt ämne att ge sig in på)
Vad är det som skapar empatisk förmåga hos människor? Den empatiska förmågan växer genom att vara med i situiationer där man själv som individ inte har möjlighet att kontrollera situationen. Vänstermänniskor är frustrerade eftersom de är maktlösa, de har inga som helst verktyg att spela med, ingen makt och därav deras desperation. Vänstermänniskor har alltså varit med om påfallande många situationer de varit offer för omständigheterna. Ja, offer - vilket inte innebär att det inte finns bra och dåliga sätt att svara på en utsatt situation. Eftersom de varit offer skapar ett mer utvecklat känsloregister vilket gör att de kan sätta sig in i andra människors sammanhang, och kan dp förstå att allt inte alltid avgörs av en människas egna förmåga, utan den den egna förmågan alltid står i ett sammanhang av yttre omständigheter, som ofta är helt slumpartade. Jag pratar här främst om omständigheter som rör uppväxtvillkor.

Men höger/överklassmänniskor har i allmänhet föräldrar med högre kognitiv kapacitet, högre språkförmåga och mer struktur i livet. Detta medför att de bättre kan motivera sina beslut (så att barnet kan förstå motiven) i situationer som är konflikladdade mellan barnets och den vuxnes önskningar. Barnet växer alltså upp i en miljö med konsitenta reglerna. Är reglerna inte för höga har barnet alltså haft möjlighet att lära sig reglerna och därför ordna in sig i familjen och samhället i övrigt. Är reglerna för höga blir barnet istället ängsligt, och brister föräldrarnas förmåga att förstå sig på barnet - att sänka ribban, så är det risk att barnet skapar två sidor: en yttre/rollbaserad och en inre/känslomässigt genuin. Jag tror även att detta är roten till personlighetsklyvning ligger i just detta. Klarar barnet att spela rollen med alla de faktrorer som krävs kan barnet växa upp som extrem känslokall, och är kommer psykopatiska drag in. Ja, psykokatiska bossar är naturligtvis inte överdrivet ovanligt i en kultur där produkten och effiktivtet är värderingarna framför process och välmående. Att komma till toppen innebär ibland att du måste sätta dig över andra människor vilket inte klingar bra med empati. Naturligtvis pratar jag endast här om vissa former av organisationskultur, men det intressanta är fortfarande att anledningen att empati och social intrelligens efterfrågas mer och mer de senaste åren är för att det är mera effektivt - de anställda arbetar helt enkelt bättre om deras ledare är empatiska, inte för att empati är något som värderas som gott i sig självt.

Jan Guillous bok ondskan, som ofta är obligatorisk för gymnasiestudenter på vissa program är ett exempel där huvudkaraktären hamnar i en situation med väldigt höga krav och "krystade" regler. Klarar barnet inte att nå upp till reglerna kan de bli deprimerade och självmordsbenägna, vilket är vanligt bland japanska studenter.

När barnen sedan växer upp så är barnet förberedd för skolan, accepterar skolans regler och får bra betyg eftersom de inte ifrågasätter sturkturen. Sen är barn som är uppväxta i höger/överklassfamiljer ofta inte i ekonomiska kriser. Familjerna har större makt över sig själva och är alltså sällan i situationer då de blivit offer för omstänigheterna.

Barn i familjer i vänsterfamiljer där föräldrarna inte har samma språkförmåga växer inte kognitivt på samma sätt. Eftersom föräldrarna kan dels inte motivera sina beslut på en rationell nivå utan spelar uteslutande på fysisk makt över barnet. Detta göra att barnes kognitiva förmåga inte utvecklas på samma sätt. Föräldrarnas beteende är inkonsitet, vilket gör att barnet inte lär sig. Föräldrarna kanske är alkolister, irrationella och helt oberäkneliga, vilket gör att barnet skapar stor rädsla inför de vuxna, här kommer en del av problematiken med att barn blir våldsamma. Föräldrarna kanske inte har regler, vilket gör att barnen får svårt att acceptera skolans regler. Föräldrarna kanske även inte visar intresse för barnet, och för barnets skolgång vilket gör att barnet inte känner skolgången meningsfull, och börjar skola och får därav dåliga betyg.

Och här kommer problematiken med betyg: En viktig faktor som argör om ett barn får bra betyg är de sociala förhållanden som påverkat barnets förmåga att skapa meningsfulla sociala relationer, dels till regler och dels till lärare. Betyg mäter alltså i första hand ett barns sociala omständigheter snarare än tilltagen kunskapsmängd, vilket skapar en absurd situation. Många människor som ifrågasätter för att de försöker förändra saker till det bättre är kanske inte lika bra på att acceptera och banka in saker, men de är ofta bättre på att vara nyskapande. Det är därför större delen av de som går ut Handelshögskolan i Stockholm inte i praktiken är smartare än Bert Karlsson som bara gått ut grundskolan.

Det handlar alltså i stor utsträckning om barnets förmåga att skapa mening i vardagen. Att förstå en mening är att förstå den en övergripande struktur av ett sammanhang. Att förstå sanningen bakom en mening är en helt annan sak, detta innebär att sätt meningen/sammanhanget i relation till andra sammanhang.

Jag uppfattar det så att vänstermänniskor ofta förstår sanningen bakom kapitalismens regler eftersom de ifrågasätter meningen, när högermänniskor är extremt blåögda och naiva inför sanningen att lidandet förekommer bakom ytan. Högermänniskor har i regel väldigt fina, långa, prydliga argumentationer som fint slätar ut eventuella existerande problem som maktförhållanden deras samhällen skapar. Ofta vet de inte bättre heller, eftersom de är fyllda med argument av deras kultur som skapar olika former av biases (fördomar).
http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_bias http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_hegemony

Däremot är högermänniskor mer benägna att förstå meningen bakom kapitalismens regler vilket innebär att högermänniskor får mer inflytande, än extremt blåögda och naiva vänstermänniskor som tror att folk kommer att lyssna bara för att de säger sanningen. Vänstermänniskor fattar inte att människor (massorna) inte vill inte höra den fula sanningen i livet - de vill ha mening i livet. Vänstermänniskor förstår ofta inte hur man ska relatera till reglerna för att att få makt att senare kunna förändra dem.

Barn som inte har konsistenta uppväxtförhållanden blir alltså mer dynamiska i en ostrukturerad bemärkelse. Eftersom den är ostrukutrerad krävs det mycket av individen för att individen ska lyckas strukturera upp sin egna världsbild utifrån alla lösrykta sammanhang livet innebär.

Jag tror ibland att jag lyckats bättre än mina syskon, som båda två, precis som jag upplevt år av depression, förvirring och frustration mycket p.g.a. hur våra föräldrar uppfostrat oss. Skillnaden är att de fortfarande är minst lika förvirrade.

Nog pratat om uppfostran, och utveckling. Nu går vi över till idén bakom revolutioner.


All form av revolution är en uppvägning av den redan rådande obalanserade i den dynamik som det rådande klimatet skapar. Alla revolutionärer är människor som växt upp i en situation då någon form av dynamiken varit vid en extrem.

Alla mina studer i psykologi och medvetandefilosofi pekar åt ett håll: Det finns en mänsklig natur som i sig formar den mänskliga dynamiken. Och det viktiga är alltså att förstå denna mänskliga natur, denna mekanik, grunden för människans mest basala psykologiska procsser, eftersom det är denna grund som skapar dynamiken som utgör vårat samhälle.


Vad kan vi göra nu? Jo, det enda vi kan göra är att absorbera klimatet och acceptera att vi lever i en bra tid: Alla portar till frihet står öppna, det gäller bara att hitta nyckeln. Vi måste alltså acceptera samhällets regler, och spela med samtidigt vi i hemliget spelar mot reglerna, vi måste arbeta på två plan samtidigt och vara hemliga agenter för en i slutet bättre mänsklighet, att förstå meningen med samhället för att bättre kunna lyfta fram sanningen i samhället. Vi måste alltså spela smartare och anpassa oss efter situationer. Det fungerar alltså inte att bara att låsa sig i en statisk ideologi som sedan färgar hela våran dynamik. Vi måste vara intelligenta, dynamiska och adaptiva. Vi måste vara mer benägna att tänja våra personliga föränkringar för att i slutändan få andra att tänja på sina.

Det handlar alltså bara om att förstå människans basala psykologiska regler (mekaniken), och detta gör vi genom att observera effekten, den psykologiska dynamiken som uppstår i ett levande samspel mellan makthavare och maktlös. Olika former av dynamik skapar i sig själv olika former av estetik, estetik som antigen får oss att känna oss nyladdade för ambition eller bara äcklade.

Det är ingen konspirationsteori att medvetna människor har satt i system att göra oss fördummade genom massmedia. Deras intelligens framhäver deras maktposition. http://en.wikipedia.org/wiki/Chomsky#Ma ... a_analysis

Tesen är endast den ena sidan av myntet och syntesen utgör alltid motpol. Verkligheten är alltid syntesen, oavsett hur intellgent tesen än må vara.

Därför måste vi tillsammans börja slåss för syntesen, och detta kräver att vi förstår antitesen. Vårat vapen är kognitiv abstraktionsförmåga och empati. Vårat mål är att väcka dessa förmågor hos en slumrande mänsklighet.


För en gemensam mänsklighet,
Vänligen Jimmy

[Lars]

Först och främst; tack för generaliseringskängan i magen. Jag, eftersom vi arbetar med så pass grova generaliseringar, är en högermänniska. Mycket som du skrev håller jag med dig om. Eller rättare sagt; vi är präglade till att dela just denna typ av förståelse. Våra referensramar tycks röra vid varandra.

Jag har länge funderat över detta. Mänsklighetens strävan har resulterat i att idag existerar en gigantisk knut på tråden eller trådarna. Knuten är tyvär så pass stor att ingen riktigt vet var man ska börja. Samtidigt som man måste vara så oerhört många för att dra i tråden. Den sitter fast hårt.

Man kan ju moralisera om manipulation/kommunikation i vilken mån sändaren medvetet flirtar med mottagarens referensramar för att få fram ett budskap som mottagaren värderar väldigt högt. Helgar ändamålet medlen?