Manligt och kvinnligt om sex

[Jonas Nystrom]

Kram
jn

[Viola]

Att tala om en text som en text när denna är författad av en person man känner väl är etiskt tveksamt.

Det är viktigt och spännande att undersöka sina egna reaktioner på texter, på det viset kan man bli bättre på att själv uttrycka sig och också lära sig att avslöja bakomliggande budskap så man inte sväljer dem obesedda.

Du skriver om texter hela tiden och anser att man ska bortse från
verkligheten bortom. Och okey man har inte hela verkligheten men
ändå så skildrar Jn sin verklighet och använder sig väldigt mycket
av känslan.

Hur anser du Jn själv att man ska hantera din text, vi har ett resonemang
om "Jagfällan" där det blev lite 3:e person också som det har blivit
här ibland. Är det text vi ska se eller verkligheten?
Ska vi behandla alltihop som om det vore en fiktion?
När vi andra försöker föra generella resonemang kommer du med en
berättelse ur livet - vad ska vi göra med den?

Agnostica

[Fann]

Att tala om en text som en text när denna är författad av en person man känner väl är etiskt tveksamt.

Det är viktigt och spännande att undersöka sina egna reaktioner på texter, på det viset kan man bli bättre på att själv uttrycka sig och också lära sig att avslöja bakomliggande budskap så man inte sväljer dem obesedda.

Du skriver om texter hela tiden och anser att man ska bortse från
verkligheten bortom. Och okey man har inte hela verkligheten men
ändå så skildrar Jn sin verklighet och använder sig väldigt mycket
av känslan.

Min inriktning att skilja på "text" och "bakomliggande verklighet" beror förstås på att jag uppfattar texten som en egen verklighet. Vi gör saker med språket men språket gör också något med oss. Om man hela tiden relaterer till den bakomliggande verkligheten som ett slags facit kan det bli att man bortförklarar det som faktiskt händer när man "språkar". Konkret exempel: När en företagsledning talar om "överflödig personal" så är det en kränkande diskurs, de som är anställda BLIR kränkta av detta så som det sägs, de "känner sig" kränkta men ÄR det också ÄVEN om inte en enda av företagsledarna avser att kränka. Det var detta som var min ingång och avsikt när jag började titta på mina reaktioner på jn:s texter. Det vill säga att så som jag reagerar på dem ÄR en verklighet och det KAN ha att göra med hur det är skrivet. (Sen kan jag ha alla möjliga personliga skäl till att reagera som jag gör särskilt om jag har en relation till den person som skrivit, det är det som gör att man kanske inte bör göra sådana analyser på texter som är skrivna av någon man känner). Hur som helst kan det jag skrev misstolkas, i synnerhet mot bakgrund av att jag talat om att jag känner jn "vid sidan av", det kan medföra att man uppfattar det som att jag sitter inne med "sanningen" om jn och när jag då säger att han ser sig som en övermänniska blir det ganska förfärligt. Jag älskar och högaktar jn och uppfattar honom som en ärlig och sanningssökande person, även om han ibland irriterar mig med sitt sätt att skriva och jag inte delar hans grundläggande sätt att se på världen och verkligheten.

Jag menar att det vi har att tillgå här är just texter. Det är dem vi känner saker inför och reagerar på. Hur den verklighet som ligger bakom texterna är vet vi inget om. Det är klart att om en person berättar om sin verklighet så ställer vi frågor om den verkligheten och det är väl det som är vitsen med det. En fimlare jag känner talade en gång om skillnaden mellan dokumentärer och spelfilmer. Man kan mycket väl göra en seplfilm för att visa det man vill visa men att det är "verkligheten"
ger dokumentären dess speciella kvalitet. Samma sak är det ju med självbiografier. Det är viktigt att det är verkligt. Jag tror inte man kan behandla en skildring från verkligheten som fiktion. Att jag pratat om att skilja på text och verklighet har alltså att göra med det jag sade i inldeningen. Texten gör något med oss och det är också en verklighet. Sen är det väl spänningen mellan tgextverkligheten och den bakomliggande som ger dokumentären det dokumentäriska. Att fråga den som berättar om hur det är på riktigt ingår väl i samtalandet (men i artikeln eller filmen ges man ju inte den möjligheten)

Det du säger om att jn ofta bemöter dina försök att föra mer generella resonemang (tex resonemanget om makt och underkastelse) med att berätta om hur det är för just HONOM är kanske en av nycklarna till att ni ofta hamnar i clinch? Jag kan tänka mig att ni helt enkelt använder samtalet till olika ändamål. Jn är troligen inte intresserad av att föra generella resonemang om faran med maktförhållanden (min tolkning, det får han svara själv på om han ids) och du är inte intresserad av hur det är för just honom eftersom det han säger ändå inte kan användas till det som du är inriktad på (jn kan ljuga eller vara naiv och du tror honom inte men oavsett så är ett enda stickprov inget bevis på att människor kan leva tillsammans på det vis som jn beskriver och må bra av det. Min tolkning av ditt problem med jn:s sätt att resonera, rätta mig om jag har fel!)

Din fråga till jn hur han vill att vi ska använda hans berättelser, vad han själv avser med dem, är väl bra! Tänk om han ville fortsätta med detta i "jag-fällan" , då skulle ju den bli lite mer substantiell och inte så "tredje-personig" ...

[Fann]

Min inriktning att skilja på "text" och "bakomliggande verklighet" beror förstås på att jag uppfattar texten som en egen verklighet. Vi gör saker med språket men språket gör också något med oss. Om man hela tiden relaterer till den bakomliggande verkligheten som ett slags facit kan det bli att man bortförklarar det som faktiskt händer när man "språkar". Konkret exempel: När en företagsledning talar om "överflödig personal" så är det en kränkande diskurs, de som är anställda BLIR kränkta av detta så som det sägs, de "känner sig" kränkta men ÄR det också ÄVEN om inte en enda av företagsledarna avser att kränka. Det var detta som var min ingång och avsikt när jag började titta på mina reaktioner på jn:s texter. Det vill säga att så som jag reagerar på dem ÄR en verklighet och det KAN ha att göra med hur det är skrivet. (Sen kan jag ha alla möjliga personliga skäl till att reagera som jag gör särskilt om jag har en relation till den person som skrivit, det är det som gör att man kanske inte bör göra sådana analyser på texter som är skrivna av någon man känner). Hur som helst kan det jag skrev misstolkas, i synnerhet mot bakgrund av att jag talat om att jag känner jn "vid sidan av", det kan medföra att man uppfattar det som att jag sitter inne med "sanningen" om jn och när jag då säger att han ser sig som en övermänniska blir det ganska förfärligt. Jag älskar och högaktar jn och uppfattar honom som en ärlig och sanningssökande person, även om han ibland irriterar mig med sitt sätt att skriva och jag inte delar hans grundläggande sätt att se på världen och verkligheten. .

Mer funderingar... jag upptäcker att jag blir missförstådd i det här och undrar om det inte har att göra med att vi är så inne i att allt som har med mening att göra TOLKAS och det man tolkar är det som ligger bakom, den tänkta "objektiva" verkligheten och i detta fall en persons intentioner. Jag tror inte man ska betrakta mina dissekeringar som tolkningar. Det är inte det som är bakom som jag rotar i utan det är en arkeologisk utgrävning, snarare, i mina egna själsliga schakt där det just är en "text" (men kan förstås vara vad som helst) är det som sätter igång det som sätter igång.

Jag tror att det här är är något av en passion hos mig, jag opponerar mig mot "tolkningar" och "förlklaringar". Om man ska sätta en epistemologisk etikett på det så tänker jag utpräglat fenomenologiskt. Det som visar sig för mig själv i mitt medvetande ÄR det som ÄR för mig. Det är verklighet som är meningsfull att försöka klarlägga och förstå. Det yttre som ger upphov till något i mitt medvetande går att förhålla sig till på ett sakligt sätt. Vi kan vara överens om att "så här står det" och vi kan också (antagligen) vara överens om att "överflödig personal" är ett exkluderande och kränkande uttryck.

Eftersom språket är något vi skapat själva betraktar vi det inte som en verklighet utan börjar i stället rota i vad som finns bakom och vad folk menade "egentligen". Det gör att den som har skrivit (eller sagt) något som haft en negativ effekt på andra alltid kan komma undan med "jag menade inte", "så här är det egentligen".

Om jag tittar på det jag skrev i inlägget ovan så hasplar jag ur mig nåt om en filmare jag känner. Så som det står i texten är det totalt meningslöst att nämna att jag känner denne filmare, texten fungerar som "ethos" som om jag vill säga nåt om mig själv genom detta, som om jag ville skryta med att ha balla bekanta eller så. Nu kan jag säga att det blev som det blev för att jag från början hade ett längre resonemang om vad den där filmaren sade och då blev det meningsfullt att säga nåt om att det var nån jag kände. Men när jag tittar på texten som text så kan jag konstatera att den "rent objektivt" inte fungerar något vidare och att det mycket väl kan kännas som om jag ville göra mig märkvärdig.

Det är klart att det är viktigt att ta reda på vad som menades egentligen, när man blir sårad, men vi kan också bli bättre på att se språket och vad det gör med oss.

[Jonas Nystrom]

Sådärja. Nu är det gjort. Jag har transplanterat denna tråd till ett lämpligare forum: "Sadomasochism" på forat för psykologi. Och, hoppas jag, besvarat Agnosticas fråga om hur jag tänker mig att man kan befatta sig med den typen av tester jag producerar. HOPPSAN, en slip... det skulle givetvis stå TEXTER ;-)

Trots Hovnarrs kloka invändningar så fann jag det lämpligt att göra transplantationen, inte minst för att ämnet är känsligt för många, även vuxna. Jag tänker mig att man på en tråd som uttryckligen är ägnad åt sm, dvs temakomplexet "frivillig smärta, sexualitet, dominans, underkastelse, förnedring, fysiska och psykiska restriktioner" inte kommer särskilt långt om man av anständighetsskäl avstår från att beskriva det man faktiskt pratar om. Det blir så lätt abstrakt och urspårat, börjar handla om annat och så. Jag har i o f s inga problem med kortare eller ens längre promenader ut i kringliggande frågor men ser gärna att man håller någon typ av kontakt med själva ämnet.

Nu tyckte ju Hovnarr att ämnet var "jn:s person" men jag tror att allas våra personer är intressanta på ett eller annat sätt och kommer fram genom sakfrågorna. För mig kan vi gärna fortsätta att befatta oss med "jn" eller vem som nu ställer upp. För min del gärna "Hovnarr" om han bjuder på det, jag blev sådär extra intresserad när det visade sig att han själv inte var helt obevandrad i någon form av sm. Om han är mogen och villig att dela med sig av sådant, jag har full förståelse för om det kan vara känsligt, påverka privatlivet på ett oönskat sätt osv.

Fann talar ju helst om metaaspekter och jag uppskattar alltid hennes perspektiv (öven när hon blir sur på mig och känner sig oförstådd) och tycker absolut att sådant får plats. Men för min del är det som sagt själva "sm" som funkar som fokuspunkt. Särskilt då, som sagt, om man dryftar saken på en egen tråd dit man tar sig på egen förskyllan.


Jag har uppdaterat samtalet genom att slänga in en berättelse som jag skrev ner i direkt anslutning till en rätt tung och avgörande smärtsession i våras. Endel av er kan ha läst den, t ex på ett sm-forum där jag ibland skriver. Men i och med detta sammanhang så är den ny för alla, även på sätt och vis för mig. Apropå Fanns tankar om text och språk, som jag ivrigt instämmer i...

jn

[Viola]

Så det är inte ett allmänt resonemang som du vill ha, där alla får delta
på sina egna villkor utifrån sina utgångspunkter utan det ska vara på dina villkor där man sväljer dina värderingar? Kan man inte ta det är man
för känslig och ska hålla sig undan?

Ungefär som de religiösa vill jaga bort de ickereligiösa från kristna sajter
och inte tycker man har något där att göra om man inte tror.

Då tycker jag vi har hamnat i en situation som inte hör hemma på
ett fritt debattforum. Jag ser inga andra här ställa sådana exklusiva
krav!

Agnostica

[Fann]

Så det är inte ett allmänt resonemang som du vill ha, där alla får delta
på sina egna villkor utifrån sina utgångspunkter utan det ska vara på dina villkor där man sväljer dina värderingar? Kan man inte ta det är man
för känslig och ska hålla sig undan?

Ungefär som de religiösa vill jaga bort de ickereligiösa från kristna sajter
och inte tycker man har något där att göra om man inte tror.

Då tycker jag vi har hamnat i en situation som inte hör hemma på
ett fritt debattforum. Jag ser inga andra här ställa sådana exklusiva
krav!

Agnostica

jn och Agnostica - är det inte så här? Samtal handlar alltid om sig själva i någon mening. "Metaspekter" finns alltid med och ett samtal handlar alltid om mer än det som man tror att man samtalar OM…

Den "metaspekt" jag är mest upptagen av för närvanande (och även annars) är just "kommunikationens väsen", hur det BLIR när vi samtalar. Anledningen till detta engagemang är i grunden både praktiskt och etiskt relaterat. Vi är beroende av vår förmåga att samtala med varandra för att överleva (på sikt i bokstavlig mening, för var och en av oss och här och nu mer i termer av "godtagbart" liv). Varje enskilt samtal har beröringspunkter med världens stora konflikter och småskuret käbbel på varje liten arbetsplats. OCH DET ENDA vi kan göra är att påverka oss själva. Vi kan inte ge direktiv och "få andra att" . Eller det kan vi och gör vi men effekten blir mycket sällan den vi tänkt oss.

Jn kan inte ge direktiv till Agnostica hur hon ska svara eller inte svara på det han skriver och Agnostica kan inte få jn att sluta bli sur för att hon blir sur. Det fungerar inte så. Det BLIR det det blir i oss beroende på det som sagts och varit tidigare och ingen annan än man själv kan välja att göra på något annat sätt i varje enskild situation, men VAD vi kan välja är inte godtyckligt och framförallt kan andra inte bestämma över detta.

Jag skulle säga att det jag säger nu även är tillämpligt i en sm-situation. Dynamiken ligger just i att vi ÄR fria individer som inte kan kontrolleras som maskiner. Och den dynamiken kan även finnas i ett samtal. Jag ger tillfälligt upp mina egna anspråk och prövar förutsättningslöst det du säger, låter din tanke bli min för att se vad det blir. Sånt händer sällan i skrivna samtal men kan göra det "live".

Nå tillbaka tll mitt eget metaperspektiv och det konkreta sammanhang som jag tillämpar det i just nu, det vill säga, "grälet" mellan jn och Agnostica.

Det känns som om ert samtal är på väg nånstans just nu och jag undrar om det inte har att göra med att ni börjar definiera vad det är ni pratar OM? Jn säger att han vill prata om "sm", men det är för oprecist än så länge. Vad menas med att prata om "sm"? Är det utbyte av erfarenheter? Hur känner du när du ger någon smärta? Hur är det för dig när du tar emot? Om det är detta jn vill prata om så är det inte så konstigt om han ur sin synvinkel får "fel" svar. Frågan är alltså inte vad andra ska beordras svara eller inte svara för man får de svar man får utan hur man själv ska kommunicera så att det blir den sortens samtal man tänkte sig. Det är det enda man kan påverka själv även om det aldrig går att få förutsägbart resultat.

Det ÄR svårt att förhålla sig till de berättelser du lägger ut jn. Jag vet inte heller hur man ska använda dem. De väcker i allmänhet starka känslor åt alla möjliga håll. För mig är enda sättet att hantera dem den att just försöka översätta dem till något annat (jag är totalt främmande för religiösa ceremonier som du vet, bara en sån sak). jag kan läsa dem som skönlitteratur och uppskatta din uttrycksförmåga och humor men jag kan inte samtala om det du skriver med mindre än att jag "metaaspektar". Det är så det blir för mig. För andra blir det på andra sätt.

Jag tror alltså att en nyckel till att få bättre samtal ligger i att man försöker tydliggöra vad det är man talar OM. Man behöver inte tala om samma sak, det är nog lika ogörligt som den absurda tanken att ha "gemensamt mål", men man kan absolut försöka komma på för sig själv vad det är man försöker komma åt med samtalet, då tror jag många låsningar kan släppa.

[Viola]

Fann

Du löser det hela genom att "metaaspekta" och jag reagerar rätt mycket
med magen och gör båda parterna i ett samtal det så blir det
krock.

Man kommer ofta till låsta lägen i sådana sammanhang men det händer
att båda är av samma ull men man ändå kan rida ut debatten eftersom
båda är ärliga och vill väl i botten och det är en ganska skön upplevelse.

Men var kommer du med ditt "metande" får ditt metajag kontakt med
ditt magjag så att du kan få ihop det till något helt och gå vidare?
Klart som korvspad eller

Agnostica

[Fann]

Fann

Du löser det hela genom att "metaaspekta" och jag reagerar rätt mycket
med magen och gör båda parterna i ett samtal det så blir det
krock.

Man kommer ofta till låsta lägen i sådana sammanhang men det händer
att båda är av samma ull men man ändå kan rida ut debatten eftersom
båda är ärliga och vill väl i botten och det är en ganska skön upplevelse.

Men var kommer du med ditt "metande" får ditt metajag kontakt med
ditt magjag så att du kan få ihop det till något helt och gå vidare?
Klart som korvspad eller

Agnostica

Jag vet inte om jag "löser det hela" genom att metaspekta. Det är i detta fall metaspekter som intresserar mig, helt enkelt, men inte blir det nån lösning av det för det (tvärtom ibland). Min mage är i hög grad inblandad, jag mår fysiskt dåligt när kommunikation inte fungerar, när resonemang inte hänger ihop osv. Då borrar jag både i min mage och använder intellektuella redskap för att få ordning på det jag känner i magen. Så för mig är samtal som sådana i hög grad känslomässiga. Men när det gäller reaktioner på sådant som känns främmande, konstiga åsikter osv så är det väl helt enkelt så att i just detta fall så blir jag inte lika upprörd som du. Jag blir utmanad och nyfiken och ibland lätt chockerad men inte fylld av indignation. Att vi reagerar olika beror säkert på både det ena och andra. Jag är uppvuxen i ett ganska bohemiskt och utpräglat ateistiskt hem och har aldrig varit i kontakt med dogmatisk religiositet. Jag har själv experimenterat med alla möjliga konstigheter i min ungdom och jag har alltid varit lockad av drastisk radikalism (jag tycker det är roligt att läsa Tännsjö, tex). Att jn fick mig att våga prova sina tankegångar (hade det varit någon annan som sagt det han säger är det mycket möjligt att jag reagerat precis på samma sätt som du) beror säkert främst på att han och jag har nån slags djup själsfrändskap som ändå finns bakom eller "trots" allt det främmande. Vad sån "är" vet jag inte. jn tror ju på andar och reinkarnation och så, det gör inte jag, så jag vet inte. Men jag kan som sagt också bli upprörd av hans sätt att skriva ibland, hur han lever sitt liv har jag inte med att göra, men skrivet är den verklighet vi har gemensam och där jag är inblandad och berörd på riktigt. Jag reagerar med magen även där även om jag som sagt i allmänhet blir analytisk snarare än att jag säger: Så får du inte skriva. Men det blir ju du med? Jag vet inte om det är så stor skillnad egentligen?

[Fann]

Men när det gäller reaktioner på sådant som känns främmande, konstiga åsikter osv så är det väl helt enkelt så att i just detta fall så blir jag inte lika upprörd som du. Jag blir utmanad och nyfiken och ibland lätt chockerad men inte fylld av indignation. Att vi reagerar olika beror säkert på både det ena och andra.

I ärlighetens namn (annars blir det nog lite konstigt) så är det KLART (fast det har du väl redan förstått) att en bidragande orsak till att vi reagerar på olika sätt är att jag själv genom samtalen med jn upptäckt att jag har en masochistisk läggning. Kanske inte särskilt utpräglad men dock. Det hade jag ingen aning om tidigare och det var en ganska häpnadsväckande upptäckt. Den har betytt mycket, inte minst har jag förstått varför mitt äktenskap inte fungerade. Jag är nämligen ganska övertygad om att min dåvarande man också har en masochistisk läggning. Ett äktenskap mellan två personer som i djupet längtar efter att bli "ägda" och "manglade" men inte har insett vad det är frågan om går säkert lätt sönder… (Hade vi förstått detta tidigare hade vi kanske kunnat hitta sätt att utveckla de andra sidorna hos oss själva också). Alla dina invändningar, funderingar och farhågor kan jag förstå. Och jag vet inte heller när något är sjukligt och farligt och när det inte är det.

[hovnarr]

Trots Hovnarrs kloka invändningar så fann jag det lämpligt att göra transplantationen, inte minst för att ämnet är känsligt för många, även vuxna.

Det äger sin riktighet.

Nu tyckte ju Hovnarr att ämnet var "jn:s person" men jag tror att allas våra personer är intressanta på ett eller annat sätt och kommer fram genom sakfrågorna. För mig kan vi gärna fortsätta att befatta oss med "jn" eller vem som nu ställer upp. För min del gärna "Hovnarr" om han bjuder på det, jag blev sådär extra intresserad när det visade sig att han själv inte var helt obevandrad i någon form av sm. Om han är mogen och villig att dela med sig av sådant, jag har full förståelse för om det kan vara känsligt, påverka privatlivet på ett oönskat sätt osv.

Mja, nu blir det ju onekligen knepigt. Skulle vi inte flytta DEN sortens diskussioner till sm-tråden? Visst skulle denna tråd kunna övergå i ett slags VVS (vidga-vyer-samkväm) där alla delar med sig av sig själva utan att gräva ner sig i sm:s mörka, fuktiga mylla. Men det känns uppdelat, splittrat och ofokuserat. Jag delar gärna med mig av mig själv, men det ska sägas att min erfarenhet på smärtans område är ytterst liten. Jag läste historietterna på SM-tråden och fann dem... tja. Man skulle nästan kunna säga att jag fann dem aningen magstarka. Smärtan i att dra av glasfibertejpen hade räckt för mig tror jag. Men ändå står jag här vid mitt arbetsbord och sticker mig på vänster hand med något slags dokumentclips och hoppas på någon reaktion. Håhåjaja.

I alla fall, handen på hjärtat: jag hade nog inte intresserat mig lika mycket för Jonas vardag om den inte hade varit så sadistisk. Så jag fortsätter gärna där (och besvarar där även inlägg från detta forum).

Heder åt dig Fann - jag är också trött på dissikerande och ber om ursäkt för allt vad min mentala arrogans må ha förorsakat.

[Camilla]

Sexualiteten är kanske det område där skillnaden mellan könen är som störst. Något vi dock tycks ha glömt att diskutera är att även villkoren för sex är olika för män och kvinnor. Om dem finns också mycket att säga men jag tänker börja med att visa på två saker som missgynnar kvinnor och minskar deras sexuella frihet relativt männens:

1. En kvinna kan bli misshandlad, våldtagen eller mördad av den hon dejtar. Detta kan i och för sig hända även män, men riskerna är för dem betydligt mindre.

2. En kvinna som har sex med många män kan förlora social status och få svårare att finna en seriös partner/make. Det finns nog undantag, men överlag har jag fått intrycket att män vinner i status om de ligger med många medan en kvinna som gör det kan komma att kallas lösaktig. Därmed utsätter hon sig även för ökad risk att råka ut för ortrevligheterna under punkt 1. Vissa killar som aldrig skulle drömma om att våldta en "fin flicka" kanske inte ser några större hinder när det gäller en "hora". Dessutom kommer omgivningen i högre grad att tycka att hon får skylla sig själv eftersom hon tidigare bjudit ut sig så mycket.

Inte undra på att kvinnor är mer försiktiga och återhållsamma än män när det gäller sex.

Nåväl, det kanske inte alltid är så enkelt för killar heller. Hos dem finns exempelvis mer tydliga hierarkier med en mindre elit som får mycket sex och de övriga som får mindre i en fallande skala. Dock beror en mans framgångar i första hand på hans egna egenskaper eller tillgångar, charm eller pengar, och inte som för en kvinna på den hårda omgivningens nycker; att hon har tur och lyckas undgå våldtäkt och vanrykte.

Vänligen
Camilla

P.S. När jag talar om skillnader mellan könen talar jag aldrig om absoluta skillnader utan om statistiska sådana eller om tendenser. Delvis andra villkor gäller exempelvis för lesbiska kvinnor.

[Joahn]

En kvinna kan bli misshandlad, våldtagen eller mördad av den hon dejtar. Detta kan i och för sig hända även män, men riskerna är för dem betydligt mindre.

Ja. De flesta verkar inte tro att kvinnor kan våldta män, men det är ju inte alls någon omöjlighet. Resonemanget går ungefär så här: "Om en man inte vill ha sex med en kvinna så får han inte stånd, och då kan hon inte ha sex med honom." Ungefär som att kvinnan är beroende av en erigerad penis för att ha sex. Det finns ju andra sätt för en kvinna att bli sexuellt tillfredsställd på, till exempel oralsex.

En kvinna som har sex med många män kan förlora social status och få svårare att finna en seriös partner/make. Det finns nog undantag, men överlag har jag fått intrycket att män vinner i status om de ligger med många medan en kvinna som gör det kan komma att kallas lösaktig. Därmed utsätter hon sig även för ökad risk att råka ut för ortrevligheterna under punkt 1. Vissa killar som aldrig skulle drömma om att våldta en "fin flicka" kanske inte ser några större hinder när det gäller en "hora". Dessutom kommer omgivningen i högre grad att tycka att hon får skylla sig själv eftersom hon tidigare bjudit ut sig så mycket.

Visst är det så. I dagens samhälle innebär heterosexuellt sex ofta en form av maktutövning från mannens sida. När en kvinna går med på/vill ha sex så är det ofta detsamma som att hon ger sej åt mannen, låter sej domineras eller "låter sej tämjas av hans manslem" som någon uttryckte det.
När en kvinna däremot frivilligt avhåller sej från sex (fina flickan) eller om hon är lesbisk så är hon inte sexuellt tillgänglig för män, vilket gör att vissa män då ser henne mindre som en potentiell sexpartner och mer som en jämlike.

En stor del av könsförtrycket tycker jag ligger just i sexualiteten. För att ha (vaginalt) sex så måste mannen vara aktiv. Kvinnan kan också vara det, men om hon är passiv så kan sexet ändå äga rum. Vad som måste till är att mannens könsorgan penetrerar kvinnans, och det i sej är ett angrepp, efterlängtat eller inte - en form av våld. Dessutom är det upp till mannen, eller rättare sagt hans utlösning, när det är över. Om mannen får orgasm före kvinnan så är det inte mycket att göra åt.