Hejsan!
Hur bör, eller kan, ett gott samhälle för alla se ut? Det finns nog många svar på denna fråga, här kommer några reflektioner och tankegångar om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut!
Först måste vi ha en ändrad grundlag som gynnar alla medborgare i landet, alltså en framtida ny grundlag. Med dessa viktiga inslag som bärande idéstruktur:
En grundlag som tar demokratin på allvar, liksom ett samhälle för alla på allvar, bör ha en inriktning som tar hänsyn till, och garanterar, alla människors grundläggande behov av föda, ordnat uppehälle och möjligheter att klara av sin försörjning.
Dessa grundläggande behov tas till stor del redan hänsyn till genom den svenska grundlagen; såsom allmänna och hemliga val, yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och liknande friheter.
Dessutom måste det inskrivas i grundlagen att varje människa skall ha rätt till att leva i en omgivning med rent vatten, ren luft att andas, biologisk mångfald och frihet från kemikalier och andra medel som kan vara skadliga för både fortplantning och livsföring.
Vidare bör det inskrivas i grundlagen att hemligt spioneri av medborgarna eller deras olika vanor är helt förbjudna. Liksom det skall vara förbjudet att vi själva spionerar på andra länder och folk. All offentlig maktutövning skall ske öppet och utan hemlighetsmakeri.
Sedan bör vi analyser problemen, ett av de viktigaste problematikerna är den som föder ojämlikhet, både i Sverige och annorstädes!
Ojämlikhet orsakas av olika gruppers vilja att lägga under sig resurser och olika fördelar/förmåner, t.ex. mäns vilja att få tag på vackra kvinnor eller en grupps vakande över ett vattenhål eller försök att driva bort andra från en god jaktmark. Det är här alltid frågan om kategorier - inte individuella kontinua. Avgränsande kategorier ger klarare belägg för bestående ojämlikheter - ja, de förklarar faktiskt även det som en vanlig iakttagare betraktar som resultat av variationer i individuell begåvning eller arbetsinsats.
Social slutenhet gynnar de mäktiga i deras strävanden att utestänga mindre mäktiga människor från de fulla fördelarna av gemensamma projekt - samtidigt som de gör det lättare för de undertryckta tt organisera sig för att gripa de fördelar som förvägras dem.
Klaner, organisationer och även företag använder sig av slutenhet genom att dra gränser kring sig själva och sedan kontrollera strömmarna över dessa gränser. Helt avgränsade kategorier är dock sällsynta och svåra att upprätthålla, här skapas sociala relationer över gränserna för att delvis upprätthålla en kontroll långt utanför gruppens gränser.
Det innebär att stora och betydelsefulla olikheter i förmåner bland människorna motsvarar huvudsakligen kategoriella skillnader som svart/vit, man/kvinna, medborgare/utlänning eller muslim/jude och inte individuella skillnader i egenskaper, benägenheter eller prestationer.
Skenbart biologiska markörer (kön och ras) är alltid beroende av en omfattande social organisering, av sociala föreställningar och ingripanden. Ojämlikheten uppstår därför att olika kategorier av människor söker kontrollera tillträdet till värdeskapande resurser. Mer eller mindre medvetet upprättar dessa människor system för social slutenhet, exklusion och kontroll. Mängden av ojämlikheter beror på arten av de resurser som är inblandade.
Av dessa variationer skapas olika kategorier såsom svart/vit, man/kvinna, gift/ogift, medborgare/icke-medborgare, vän/fiende, bybo/icke-bybo, släkt/icke-släkt, herre/slav, rik/fattig, lång/kort, vacker/ful o.s.v.
Flera av dessa kategorier kan samverka så att vissa grupper av individer hamnar på insidan medan andra hamnar utanför. Således kan en kombination av vit, man, medborgare och vän hamna innanför en kategori medan en svart, fattig, kvinna och kort hamnar utanför. Andra grupper hamnar ibland inne i en kategori såsom vit, kvinna och rik medan en fattig, vit och ogift kan hamna utanför. Dessutom kan kategorierna vara av flera slag där exempelvis rik, man och vit tillhör den högsta medan dessa plus vit, kvinna, gift och medborgare hamnar i samma sfär medan en fattig svart man hamnar utanför båda kategorierna. En ogift, svart och rik man kan dock hamna i den mellersta kategorin, ehuru han ibland drabbas av uteslutning då det är främst hudfärgen som avgör. Under andra förhållanden kan samme man faktiskt hamna i den högsta kategorin medan t.ex. en fattig, vit icke-medborgare och man kan hamna helt utanför.
Vad som ytterst styr dessa kategoriers tillämpningar beror på vilka resurser som finns, hur de tillvaratas och hur de dominerande kategorierna lyckas innesluta de egna och utesluta övriga individer. I Sydafrika under apartheid var dem dominerande gruppen vit, rik och man medan de utomstående inbegrep svarta, fattiga av bägge könen. Ehuru vissa svarta rika ledare ingick förbund med regimen. Dessa båda grupper hade intressen i att skydda sina förmåner, i det ena fallet den politiska och ekonomiska makten i hela landet, i det andra fallet den sociala och ekonomiska makten över de svarta i samhället.
I Sverige är det främst vita män ur medelklassen som slår vakt om sina förmåner medan kvinnor och invandrare står utanför och inte kommer åt förmånerna. Även mellan de vita kvinnorna och de invandrade grupperna finns det skillnader i det att de vita kvinnorna står över invandrarna socialt. Gränserna är dock inte hermetiskt tillslutna; en rik invandrad man är nästan helt inne i den översta kategorin medan en fattig vit missbrukare snarast hamnar utanför hela systemet. Han behöver dock endast bli av med missbruket för att åter bli accepterad i en högre kategori. För en invandrad svart kvinna är hindren mycket högre och talrikare. De måste lära sig perfekt svenska (om vi tar vårt eget land som exempel), ha en förmögenhet, ett högstatusjobb, några barn, inga utomeuropeiska kulturyttringar som misstros av infödingssvenskarna och därtill en make i samma position. Att klara dessa hinder kräver stor möda och förmodligen mycket tur!
I alla dessa liksom otaliga andra kategoriseringar kan det uppstå ojämlikhet som kan utmynna i klasshat, rasism, etnocentrism eller t.o.m. fascism - även från de utomståendes sida om de lyckas organisera sig! Då blir det garanterat bråk och säkert våldsinslag i mer eller mindre skala. Något som de flesta förlorar på, men ett litet fåtal kan vinna på! Men skall 90 procent av människorna anpassa sig efter 10 procent av människorna? Svaret är naturligtvis nej!
MVH
bigj
Det goda samhället...
Moderator: Moderatorgruppen
Det goda samhället...
Den goda sidans försvarare
Problemet är att EN god stat är en utopi - även om den uppnås, denna "goda" stat kommer andra stater inte vara lika goda. Dessa "icke-goda" stater kommer bråka lite, tycka lite annorlunda. För att en stat, en god sådan, skall fungera utifrån en jämlik utopi krävs en universal utopi. Inga fel i att drömma - jag drömmer dock heller om en icke-stat.
För att presentera en liten cheesy citat av Pierre-Joseph Proudhon: To be GOVERNED is to be watched, inspected, spied upon, directed, law-driven, numbered, regulated, enrolled, indoctrinated, preached at, controlled, checked, estimated, valued, censured, commanded, by creatures who have neither the right nor the wisdom nor the virtue to do so. To be GOVERNED is to be at every operation, at every transaction noted, registered, counted, taxed, stamped, measured, numbered, assessed, licensed, authorized, admonished, prevented, forbidden, reformed, corrected, punished. It is, under pretext of public utility, and in the name of the general interest, to be place[d] under contribution, drilled, fleeced, exploited, monopolized, extorted from, squeezed, hoaxed, robbed; then, at the slightest resistance, the first word of complaint, to be repressed, fined, vilified, harassed, hunted down, abused, clubbed, disarmed, bound, choked, imprisoned, judged, condemned, shot, deported, sacrificed, sold, betrayed; and to crown all, mocked, ridiculed, derided, outraged, dishonored. That is government; that is its justice; that is its morality.
För att presentera en liten cheesy citat av Pierre-Joseph Proudhon: To be GOVERNED is to be watched, inspected, spied upon, directed, law-driven, numbered, regulated, enrolled, indoctrinated, preached at, controlled, checked, estimated, valued, censured, commanded, by creatures who have neither the right nor the wisdom nor the virtue to do so. To be GOVERNED is to be at every operation, at every transaction noted, registered, counted, taxed, stamped, measured, numbered, assessed, licensed, authorized, admonished, prevented, forbidden, reformed, corrected, punished. It is, under pretext of public utility, and in the name of the general interest, to be place[d] under contribution, drilled, fleeced, exploited, monopolized, extorted from, squeezed, hoaxed, robbed; then, at the slightest resistance, the first word of complaint, to be repressed, fined, vilified, harassed, hunted down, abused, clubbed, disarmed, bound, choked, imprisoned, judged, condemned, shot, deported, sacrificed, sold, betrayed; and to crown all, mocked, ridiculed, derided, outraged, dishonored. That is government; that is its justice; that is its morality.
I do not come to you as Reality, I come to you as a Myth
Hejsan!
Vad krävs då mer för att uppnå ett gott samhälle? Låt oss särskåda jämlikhetstanken något mer!
Jämlikheten, dess ursprung och framväxt i samhället
Under franska revolutionen 1789 och framöver, drevs kraven på jämlikhet och var starkt förekommande. De krävdes av revolutionärerna samtidigt som de motarbetades av reaktionärerna. De reaktionära ansåg att alla redan var jämlika i sig själva, liksom inför Gud! Att kräva reell jämlikhet var fel, ansåg dessa reaktionärer. På den tiden försvarades ännu ståndssamhället och förklarades vara det enda rätta! Dessa argument hade de när de försvarade den ekonomiska, sociala och politiska ojämlikheten – och argumenten är bland libertiner och närbesläktade ännu i vår tid då och då framförda!
Reaktionärerna försvarade ett samhälle där människor var uppdelade i adel, präster och övriga! Så här kunde det skrivas:
-Kraven på jämlikhet mellan stånden tar inte hänsyn till individualiteten, d.v.s. till att människor är olika!
-Jämlikhet mellan stånden skulle leda till en nivellering, d.v.s. till en sänkning till den lägsta nivån vad gäller kultur och ”andlig odling”!
-Jämlikheten mellan stånden skulle beröva människor deras drivkraft att arbeta för samhällets nytta!
-De som förespråkar jämlikhet mellan stånden har avundsjukan som drivkraft!
Känns inte mycket av detta igen från vår egen tid? Det beror på att de underliggande idékonflikterna också i vår egen tid är de samma! Således kan äldre tiders ståndpunkter också tillföra debatten i vår egen tid en hel del – inte minst så ser vi att problematiken varit liknande i generationer före oss!
Jämlikhetstanken under den framväxande industrialismen
Det framväxande industrisamhället tvingade fram jämlikhet inför lagarna just därför att borgerskapet tog makten ifrån adeln och deras privilegier som inte fungerade i ett industrisamhälle! Politisk och ekonomisk jämlikhet ville dock de nya eliterna ha lika lite som deras föregångare – därför att sådan jämlikhet hotade deras egen ställning, och nyvunna privilegier kanske man kan tillägga!
Under loppet av 1800-talet önskade allt fler människor i de västeuropeiska staterna en politisk jämlikhet där allmän rösträtt stod på programmet, men liberaler och konservativa kämpade emot, men de tvingades till allt större eftergifter! Under 1900-talets första årtionden förverkligades kraven genom att flertalet länder tvingades införa den formella demokratin i Västeuropa och Nordamerika. Kvinnlig rösträtt infördes i flertalet länder, dock icke alla! Kvar fanns kraven på ekonomisk jämlikhet, men de tonades ner när alltfler omfattades av de fördelar den skattefinansierade statsapparaten genom rösträtten tvingades till under 1920-1930-talen.
Bakslagen kom nästan direkt, först i Ryssland där de knappt han genomföras förrän yttrandefriheter och andra friheter åter drogs in av kommunisterna efter 1917. Under 1920-talet gick Italiens sköra samma väg, då fascisterna där drog in liknande rättigheter, och kulmen nåddes i Tyskland som under år 1934 drog åt tumskruvarna efter Weimarrepublikens kollaps. Övriga Östeuropa liksom Centraleuropa gick liknande utvecklingar till mötes under 1920-1930-talen.
Efter andra världskriget var demokratin åter i ropet, och nya reformer stärkte det folkliga inflytandet, dock inte i öster där man tvingades in i det sovjetstyrda planekonomiska och diktatoriska systemet. Först omkring 1990 var Europa i stort sett en formellt demokratisk frizon, med vissa undantag dock!
Jämlikhetstanken efter 1945
Denna utveckling visar på de svårigheter som existerade och kom fram i ljuset! Är egentligen jämlikheten möjlig? De konservativa, de liberala och deras olika närstående organisationer anser att den inte är det – låt oss därför analysera detta! –Jämlikheten är omöjlig, just därför att människor är olika, menar många motståndare till jämlikheten! Åter andra menar att det inte går att pressa in alla i samma form!
Det går dock att ha ett ideal levande även om det finns situationer som gör att det måste vika för andra principer, anser humanisterna och demokraterna!
Vilka är då dessa principer? Under 1790-talet var de konservativa mot friheten därför att en fullständig frihet innebar att man kunde mörda, sa man! Därför var friheten omöjlig! Idag är nog de flesta överens om att man visst kan hålla friheten högt – utan att någon har rätt att mörda någon! Friheten att mörda är så destruktiv att ingen egentligen förlorar på att den dras in – vilket ju samtidigt är en klar fördel för de allra flesta, om inte alla! Därmed kan man ha ett liknande förhållningssätt till jämlikheten! Vissa friheter kan vi inte acceptera – och de allra flesta inser varför!
Ett annat skäl till att förneka jämlikheten är att åberopa likriktningen och utslätningen såsom konsekvenser av just jämlikheten! Ett exempel får belysa detta:
Är det verkligen jämlikhet att alla bär skor med nummer 41? Nej, naturligtvis inte!
Det är ju då bättre att låta alla ha friheten och möjligheten att skaffa sig skorna så att det passar allas fötter! Det är ju ingen begränsning, det är däremot ett logiskt sätt att sprida jämlikheten! Alternativet är ju att låta bara dem som har storlek 41 på skorna att ha skor! Då är ju jämlikheten för de flesta i praktiken borttagen! Inte heller behöver jämlikheten betyda att alla skall ha lika kläder, möbler eller fritidsintressen – där kan det individuella få total utbredning! Däremot är det jämlikhet att alla får tillgång till varianter av dessa absoluta nödvändigheter för att leva ett gott liv! Samtidigt innebär ju detta rättvisa för alla på samma gång – en rättvisa som heter ett människovärdigt liv!
Jämlikhet handlar om fördelning. Där det finns jämlikhet såväl som ojämlikhet måste det finnas något som är fördelat mellan individerna! Det är knappast samma sak som att alla skall ha exakt lika mycket pengar rakt av – det är en logisk omöjlighet! Dock är det jämlikhet att alla kan leva på sina pengar, eller vad det nu är man använder som medel, än att några har och andra inget alls har! Det blir på så sätt en graderad skala där det antingen är mer eller mindre jämlikt. Men det måste alltid finnas en lägsta accepterad nivå – annars spårar det ur i längden. Då tvingas människor till fattigdom!
Några problematiserade exempel får belysa problematiken med jämlikhet och rättvisa!
För det första så är skatten ett bra system för utjämning, bara den också fördelas på ett intelligent sätt! Beskattningen ger troligen den jämlikaste fördelningen av inkomsterna i ett samhälle. Likväl som en jämlik fördelning av mat ger den jämlikaste fördelningen i tillfredsställandet av hungern hos människorna! Slutsatsen blir att den fördelning som sker efter behov i längden visar sig vara den effektivaste i att skapa ett människovärdigt samhälle för alla! Högskatteländer ligger alltid överst i diverse analyser om levnadsstandarden bland befolkningen, medan lågskatteländer alltid ligger lägst i levnadsstandard.
Jämlikheten är omöjlig under kapitalismen
Ofta talas det om att alla skall ha lika chans till inkomster, utbildning, levnadsförhållanden och annat som är eftersträvansvärt. Med detta menar man vanligen då att alla skall ha möjligheter att erhålla detta. I ett samhälle som bygger på egoism och girighet kan man inte uppnå detta! Ett exempel som problematiserar denna tankegång är då två studenter söker samma universitetsutbildning. Den som har de bästa betygen eller vitsorden får platsen p.g.a. att han anses ha förvaltat sina chanser bättre än den andre. Frågan är om detta verkligen speglar verkligheten, samt om urvalet här egentligen var den bästa? För att de skall ha samma chans måste de även ha haft samma chans på gymnasiet! Det är inte alls säkert att de hade samma chans om de inte hade likvärdiga chanser på grundskolan – vilket de i sin tur kanske inte heller hade i fråga om stimulans hemifrån! Visserligen kan och bör skolan kompensera detta – men i praktiken gör inte skolan det, för det finns inte resurser till detta! Därmed har individer från fattigare och rikare hem olika starter redan från början – sålunda har de inte samma chans!
Det är dock inte möjligheterna att tävla som individerna på längre sikt eftersträvar, utan själva utbildningsplatsen de är ute efter. Därav följer att det är mer jämlikt att fördela utbildningsplatser jämnt, än att fördela tävlingsmöjligheter till eleverna jämnt!
Ett av de vanligaste direkta argumenten för jämlikhet är att värdet av en nyttighet ofta bestäms av andras innehav, eller frånvaro, av samma nyttighet. Att ha en årsinkomst på 100 000 pengar är ingen stor nackdel i ett samhälle där genomsnittsinkomsten är 50 000 pengar – men det kan vara ett helvete för individen om genomsnittinkomsten är 250 000 pengar!
Den som har det avsevärt sämre än andra riskerar att drabbas både av dålig respekt från andra och av bristande självrespekt - liksom en sämre ekonomi, och därmed färre friheter och möjligheter! För att undvika detta bör samhället inrättas så att ingen lever under markant sämre villkor än andra! Då mår även de övriga bättre – och framför allt tryggare!
Vilket förresten bevisades för en tid sedan, 2008, genom att man studerade babianer och statsanställda i London (!). Ett program om detta visades på SVT den 20 april 2009. Man kom fram till att mänsklig stress orsakas av att man inte har något att göra, eller att man ständigt måste oroa sig för hur man skall få till en trygg tillvaro. Det samma gällde babianerna, som är starkt sociala djur. För människorna, och för babiansamhället, gäller det således att skapa en tillvaro för alla där tryggheten erhålles av alla – då blir det bra i hela samhället på samma gång! Vilket talar för att man måste inrikta samhället på att hellre motarbeta fattigdomen än att låta en del bli alltför stormrika eller erhålla stora privilegier. Alltså måste de svagpresterande erhålla hjälp från samhället, dvs de övriga, för att helheten skall fungera optimalt och skapa trygghet för alla. Vilket i praktiken innebär att den sociala sektorn i samhället måste växa och få kosta mer. En god bieffekt blir då att kapitalismen måste bannlysas från dagordningen!
MVH
bigj
Vad krävs då mer för att uppnå ett gott samhälle? Låt oss särskåda jämlikhetstanken något mer!
Jämlikheten, dess ursprung och framväxt i samhället
Under franska revolutionen 1789 och framöver, drevs kraven på jämlikhet och var starkt förekommande. De krävdes av revolutionärerna samtidigt som de motarbetades av reaktionärerna. De reaktionära ansåg att alla redan var jämlika i sig själva, liksom inför Gud! Att kräva reell jämlikhet var fel, ansåg dessa reaktionärer. På den tiden försvarades ännu ståndssamhället och förklarades vara det enda rätta! Dessa argument hade de när de försvarade den ekonomiska, sociala och politiska ojämlikheten – och argumenten är bland libertiner och närbesläktade ännu i vår tid då och då framförda!
Reaktionärerna försvarade ett samhälle där människor var uppdelade i adel, präster och övriga! Så här kunde det skrivas:
-Kraven på jämlikhet mellan stånden tar inte hänsyn till individualiteten, d.v.s. till att människor är olika!
-Jämlikhet mellan stånden skulle leda till en nivellering, d.v.s. till en sänkning till den lägsta nivån vad gäller kultur och ”andlig odling”!
-Jämlikheten mellan stånden skulle beröva människor deras drivkraft att arbeta för samhällets nytta!
-De som förespråkar jämlikhet mellan stånden har avundsjukan som drivkraft!
Känns inte mycket av detta igen från vår egen tid? Det beror på att de underliggande idékonflikterna också i vår egen tid är de samma! Således kan äldre tiders ståndpunkter också tillföra debatten i vår egen tid en hel del – inte minst så ser vi att problematiken varit liknande i generationer före oss!
Jämlikhetstanken under den framväxande industrialismen
Det framväxande industrisamhället tvingade fram jämlikhet inför lagarna just därför att borgerskapet tog makten ifrån adeln och deras privilegier som inte fungerade i ett industrisamhälle! Politisk och ekonomisk jämlikhet ville dock de nya eliterna ha lika lite som deras föregångare – därför att sådan jämlikhet hotade deras egen ställning, och nyvunna privilegier kanske man kan tillägga!
Under loppet av 1800-talet önskade allt fler människor i de västeuropeiska staterna en politisk jämlikhet där allmän rösträtt stod på programmet, men liberaler och konservativa kämpade emot, men de tvingades till allt större eftergifter! Under 1900-talets första årtionden förverkligades kraven genom att flertalet länder tvingades införa den formella demokratin i Västeuropa och Nordamerika. Kvinnlig rösträtt infördes i flertalet länder, dock icke alla! Kvar fanns kraven på ekonomisk jämlikhet, men de tonades ner när alltfler omfattades av de fördelar den skattefinansierade statsapparaten genom rösträtten tvingades till under 1920-1930-talen.
Bakslagen kom nästan direkt, först i Ryssland där de knappt han genomföras förrän yttrandefriheter och andra friheter åter drogs in av kommunisterna efter 1917. Under 1920-talet gick Italiens sköra samma väg, då fascisterna där drog in liknande rättigheter, och kulmen nåddes i Tyskland som under år 1934 drog åt tumskruvarna efter Weimarrepublikens kollaps. Övriga Östeuropa liksom Centraleuropa gick liknande utvecklingar till mötes under 1920-1930-talen.
Efter andra världskriget var demokratin åter i ropet, och nya reformer stärkte det folkliga inflytandet, dock inte i öster där man tvingades in i det sovjetstyrda planekonomiska och diktatoriska systemet. Först omkring 1990 var Europa i stort sett en formellt demokratisk frizon, med vissa undantag dock!
Jämlikhetstanken efter 1945
Denna utveckling visar på de svårigheter som existerade och kom fram i ljuset! Är egentligen jämlikheten möjlig? De konservativa, de liberala och deras olika närstående organisationer anser att den inte är det – låt oss därför analysera detta! –Jämlikheten är omöjlig, just därför att människor är olika, menar många motståndare till jämlikheten! Åter andra menar att det inte går att pressa in alla i samma form!
Det går dock att ha ett ideal levande även om det finns situationer som gör att det måste vika för andra principer, anser humanisterna och demokraterna!
Vilka är då dessa principer? Under 1790-talet var de konservativa mot friheten därför att en fullständig frihet innebar att man kunde mörda, sa man! Därför var friheten omöjlig! Idag är nog de flesta överens om att man visst kan hålla friheten högt – utan att någon har rätt att mörda någon! Friheten att mörda är så destruktiv att ingen egentligen förlorar på att den dras in – vilket ju samtidigt är en klar fördel för de allra flesta, om inte alla! Därmed kan man ha ett liknande förhållningssätt till jämlikheten! Vissa friheter kan vi inte acceptera – och de allra flesta inser varför!
Ett annat skäl till att förneka jämlikheten är att åberopa likriktningen och utslätningen såsom konsekvenser av just jämlikheten! Ett exempel får belysa detta:
Är det verkligen jämlikhet att alla bär skor med nummer 41? Nej, naturligtvis inte!
Det är ju då bättre att låta alla ha friheten och möjligheten att skaffa sig skorna så att det passar allas fötter! Det är ju ingen begränsning, det är däremot ett logiskt sätt att sprida jämlikheten! Alternativet är ju att låta bara dem som har storlek 41 på skorna att ha skor! Då är ju jämlikheten för de flesta i praktiken borttagen! Inte heller behöver jämlikheten betyda att alla skall ha lika kläder, möbler eller fritidsintressen – där kan det individuella få total utbredning! Däremot är det jämlikhet att alla får tillgång till varianter av dessa absoluta nödvändigheter för att leva ett gott liv! Samtidigt innebär ju detta rättvisa för alla på samma gång – en rättvisa som heter ett människovärdigt liv!
Jämlikhet handlar om fördelning. Där det finns jämlikhet såväl som ojämlikhet måste det finnas något som är fördelat mellan individerna! Det är knappast samma sak som att alla skall ha exakt lika mycket pengar rakt av – det är en logisk omöjlighet! Dock är det jämlikhet att alla kan leva på sina pengar, eller vad det nu är man använder som medel, än att några har och andra inget alls har! Det blir på så sätt en graderad skala där det antingen är mer eller mindre jämlikt. Men det måste alltid finnas en lägsta accepterad nivå – annars spårar det ur i längden. Då tvingas människor till fattigdom!
Några problematiserade exempel får belysa problematiken med jämlikhet och rättvisa!
För det första så är skatten ett bra system för utjämning, bara den också fördelas på ett intelligent sätt! Beskattningen ger troligen den jämlikaste fördelningen av inkomsterna i ett samhälle. Likväl som en jämlik fördelning av mat ger den jämlikaste fördelningen i tillfredsställandet av hungern hos människorna! Slutsatsen blir att den fördelning som sker efter behov i längden visar sig vara den effektivaste i att skapa ett människovärdigt samhälle för alla! Högskatteländer ligger alltid överst i diverse analyser om levnadsstandarden bland befolkningen, medan lågskatteländer alltid ligger lägst i levnadsstandard.
Jämlikheten är omöjlig under kapitalismen
Ofta talas det om att alla skall ha lika chans till inkomster, utbildning, levnadsförhållanden och annat som är eftersträvansvärt. Med detta menar man vanligen då att alla skall ha möjligheter att erhålla detta. I ett samhälle som bygger på egoism och girighet kan man inte uppnå detta! Ett exempel som problematiserar denna tankegång är då två studenter söker samma universitetsutbildning. Den som har de bästa betygen eller vitsorden får platsen p.g.a. att han anses ha förvaltat sina chanser bättre än den andre. Frågan är om detta verkligen speglar verkligheten, samt om urvalet här egentligen var den bästa? För att de skall ha samma chans måste de även ha haft samma chans på gymnasiet! Det är inte alls säkert att de hade samma chans om de inte hade likvärdiga chanser på grundskolan – vilket de i sin tur kanske inte heller hade i fråga om stimulans hemifrån! Visserligen kan och bör skolan kompensera detta – men i praktiken gör inte skolan det, för det finns inte resurser till detta! Därmed har individer från fattigare och rikare hem olika starter redan från början – sålunda har de inte samma chans!
Det är dock inte möjligheterna att tävla som individerna på längre sikt eftersträvar, utan själva utbildningsplatsen de är ute efter. Därav följer att det är mer jämlikt att fördela utbildningsplatser jämnt, än att fördela tävlingsmöjligheter till eleverna jämnt!
Ett av de vanligaste direkta argumenten för jämlikhet är att värdet av en nyttighet ofta bestäms av andras innehav, eller frånvaro, av samma nyttighet. Att ha en årsinkomst på 100 000 pengar är ingen stor nackdel i ett samhälle där genomsnittsinkomsten är 50 000 pengar – men det kan vara ett helvete för individen om genomsnittinkomsten är 250 000 pengar!
Den som har det avsevärt sämre än andra riskerar att drabbas både av dålig respekt från andra och av bristande självrespekt - liksom en sämre ekonomi, och därmed färre friheter och möjligheter! För att undvika detta bör samhället inrättas så att ingen lever under markant sämre villkor än andra! Då mår även de övriga bättre – och framför allt tryggare!
Vilket förresten bevisades för en tid sedan, 2008, genom att man studerade babianer och statsanställda i London (!). Ett program om detta visades på SVT den 20 april 2009. Man kom fram till att mänsklig stress orsakas av att man inte har något att göra, eller att man ständigt måste oroa sig för hur man skall få till en trygg tillvaro. Det samma gällde babianerna, som är starkt sociala djur. För människorna, och för babiansamhället, gäller det således att skapa en tillvaro för alla där tryggheten erhålles av alla – då blir det bra i hela samhället på samma gång! Vilket talar för att man måste inrikta samhället på att hellre motarbeta fattigdomen än att låta en del bli alltför stormrika eller erhålla stora privilegier. Alltså måste de svagpresterande erhålla hjälp från samhället, dvs de övriga, för att helheten skall fungera optimalt och skapa trygghet för alla. Vilket i praktiken innebär att den sociala sektorn i samhället måste växa och få kosta mer. En god bieffekt blir då att kapitalismen måste bannlysas från dagordningen!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Vart ligger det i statens intresse att hjälpa de svaga? Vad är en svag individ?
Är det inte staten som definierar vad en svag individ är? Varför måste staten och inte människan/or hjälpa den "svage"? ÄR han svag för att att den inte uppnår statens krav på god ekonomi? Kraven på god utbildning? kraven på ett regelrätt och normalt liv?
Är det inte staten som definierar vad en svag individ är? Varför måste staten och inte människan/or hjälpa den "svage"? ÄR han svag för att att den inte uppnår statens krav på god ekonomi? Kraven på god utbildning? kraven på ett regelrätt och normalt liv?
I do not come to you as Reality, I come to you as a Myth
Hejsan!
Ser att Sun Ra kommenterar mina inlagor. Det verkar som du inte riktigt hänger med i svängarna, vännen. Kanske du hellre bör ägna dig åt att försöka förstå texterna istället för att kommentera dem med en gång. Du är, vad det verkar, inte riktigt vuxen den uppgiften! Eller så är du bara desillusionerad, och söker bekräftelse på denna - jag är osäker på vilket?! Jag menar inget illa, utan ger dig bara ett litet råd, vännen! :wink:
Det goda samhället behöver även en viss etik, eller genomsyrande moral, för att även fungera till fördel för alla! Och då finns det bara ett förhållningssätt som är avekvat, nämligen humanismen! Låt oss analysera en god humanism något!
Humanismen som modern livsåskådning
Till skillnad från marxism och existentialism är humanismen ingen sammanhållen åskådning med särpräglade uppfattningar i kunskapsteoretiska frågor. Humanismen är på så sätt ingen enhetlig ”lära” utan den fungerar mer som en filosofi där de som praktiserar humanismen har vissa närstående uppfattningar medan man kan skilja sig åt i andra uppfattningar. Många humanister är oeniga om huruvida människan helt och hållet är en del av natursammanhanget eller inte. Dock tenderar flertalet humanister att utgå från empirin, något som även många andra åskådningar också gör. Det som flertalet humanister ändock har gemensamt är en viss människosyn och moraluppfattning, något som åter igen kan vila på olika verklighetsuppfattningar. Vissa humanister anser att det finns en slags ”nyttomoral” som innebär en utilitaristisk teori enligt vilken en handling bara är rätt om det inte finns andra handlingsalternativ som är ännu bättre. Andra humanister anser att det finns ”pliktteorier” och hävdar därmed att man bör behandla varje människa inte bara som medel utan alltid också som ett mål i sig.
Däremot tycks det vara som så att, flertalet humanister anser att det finns ett egenvärde, och det är människans självförverkligande. Ett ”fullvärdigt” biologiskt liv för alla människor. Det är livets innehåll, inte livet i sig som gör det värt att leva. Humanisterna föraktar inte kroppens liv utan betraktar även lust och glädje som mål i sig – dock inte det enda egenvärdet, det finns fler – även om lustkänslan kan vara förenad med den enskildes självförverkligande. Flertalet humanister hävdar vidare att förnuftet är utmärkande för människan som art, och att bildning eller kunskap har ett egenvärde. Samtidigt som kunskapen har ett instrumentellt värde, kan detta även vara ett instrument för både lycka och olycka. Människan är rationell, men kan även vara så rationell att han glömmer sina andra ”plikter”. Det är inte förnuftet allena som skapar fullkomliga människor och samhällen, det behövs mer. Alla människans egenvärden består av tillstånd eller förhållanden mellan enskilda människor som gör människor och samhällen fullkomliga. Egenvärden som kunskap, skönhet och glädje är samtidigt tillstånd eller upplevelser hos människor som berikar dem. Det samma gäller kärlek och vänskap, även dessa tillstånd och relationer har ett egenvärde för människorna som de knappast kan vara utan för att förbli tillfredsställda och förnuftiga.
Utmärkande för humanisterna är uppfattningen att människan själv och ingen annan över honom/henne stående auktoritet bestämmer vad som skall gälla som gott och rätt. Därför är humanister motståndare till alla former av auktoritär och totalitär ”etik” där en stat, en ideologi, en gud föreskriver de regler och normer som skall efterföljas av alla i ett samhälle. Här gäller de som framför, och påtvingar, sin auktoritet på de övriga i samhället att efterleva. I sämsta fall undertrycks individualiteten i ett sådant samhälle. Då människan själv, tillsammans med andra människor fastställer kriterierna på vad som är rätt, innebär det samtidigt att alla religiösa omdömen. Här försöker humanisten hävda värdeomdömen enligt en etik som vilar på vetenskapen, det som är gott för människan är att utveckla hennes inneboende möjligheter i enlighet med den mänskliga naturens lagar. Människan är produktiv, och bör tillåtas vara produktiv, för att hon skall må bra. En produktivitet som innebär att människan förmår att ta sina anlag i bruk och förverkliga medfödda möjligheter. För att få kunskap om vad som är gott för människan måste man lära känna människans natur, men den är inte för en gång given eller för alla bestämd, men inte heller helt obegränsat föränderlig.
Utmärkande för humanismen är även att dela insikten om människovärdesprincipen, att alla människor har ett lika värde. Denna princip går tillbaks till naturrätten som påtalade att alla människor är fria och lika enligt naturen. En tolkning av detta människovärde innebär således att alla människor skall leva efter en värdefördelning som samtidigt innebär en rättvis fördelning av tillgångarna. Andra humanister trycker mer på att varje människa är unik i sig, och därför har ett egenvärde – vilket gör henne till naturens viktigaste art. En del humanister anser att ett liv i lidande är lika värdefullt som ett liv i lycka. De flesta humanister invänder mot denna syn och menar att ett liv i olycka alls inte är ett människovärdigt liv att leva. Eftersom olyckliga individer då går miste om en stor del av livet. Inte heller kan andra människors lycka kompensera dem som lever i olycka, menar flertalet humanister.
Den amerikanske psykoanalytikern Erich Fromm, född i Tyskland år 1900, som han lämnade för USA år 1934 undan nazisterna, är tongivande i den västerländska moderna psykologin och psykoanalytiska riktningen. Fromm menade att egenvärdet och självkärleken är något annat än egoism eller själviskhet. Medan den själviska människan enbart strävar efter sitt eget bästa, eller sin egen familjs bästa, innebär självkärleken en rätt att både älska sig själv och att älska sin nästa. En sådan produktiv kärlek som visar omsorg om andra människors bästa bör sålunda enligt den humanistiska etiken förenas med en strävan att förverkliga sina egna potentiella möjligheter.
Och just omsorgen av andra människor innebär ju samtidigt att man tvingas tona ned den egna egoismen och istället försöka förena den egna viljan med omsorgen om sin nästa. Det kan i sin tur bara lösas genom en demokratisk process. Därmed är humanismen social, och till viss del kollektiv, samtidigt som den även söker tillfredsställa de individuella behoven!
MVH
bigj
Ser att Sun Ra kommenterar mina inlagor. Det verkar som du inte riktigt hänger med i svängarna, vännen. Kanske du hellre bör ägna dig åt att försöka förstå texterna istället för att kommentera dem med en gång. Du är, vad det verkar, inte riktigt vuxen den uppgiften! Eller så är du bara desillusionerad, och söker bekräftelse på denna - jag är osäker på vilket?! Jag menar inget illa, utan ger dig bara ett litet råd, vännen! :wink:
Det goda samhället behöver även en viss etik, eller genomsyrande moral, för att även fungera till fördel för alla! Och då finns det bara ett förhållningssätt som är avekvat, nämligen humanismen! Låt oss analysera en god humanism något!
Humanismen som modern livsåskådning
Till skillnad från marxism och existentialism är humanismen ingen sammanhållen åskådning med särpräglade uppfattningar i kunskapsteoretiska frågor. Humanismen är på så sätt ingen enhetlig ”lära” utan den fungerar mer som en filosofi där de som praktiserar humanismen har vissa närstående uppfattningar medan man kan skilja sig åt i andra uppfattningar. Många humanister är oeniga om huruvida människan helt och hållet är en del av natursammanhanget eller inte. Dock tenderar flertalet humanister att utgå från empirin, något som även många andra åskådningar också gör. Det som flertalet humanister ändock har gemensamt är en viss människosyn och moraluppfattning, något som åter igen kan vila på olika verklighetsuppfattningar. Vissa humanister anser att det finns en slags ”nyttomoral” som innebär en utilitaristisk teori enligt vilken en handling bara är rätt om det inte finns andra handlingsalternativ som är ännu bättre. Andra humanister anser att det finns ”pliktteorier” och hävdar därmed att man bör behandla varje människa inte bara som medel utan alltid också som ett mål i sig.
Däremot tycks det vara som så att, flertalet humanister anser att det finns ett egenvärde, och det är människans självförverkligande. Ett ”fullvärdigt” biologiskt liv för alla människor. Det är livets innehåll, inte livet i sig som gör det värt att leva. Humanisterna föraktar inte kroppens liv utan betraktar även lust och glädje som mål i sig – dock inte det enda egenvärdet, det finns fler – även om lustkänslan kan vara förenad med den enskildes självförverkligande. Flertalet humanister hävdar vidare att förnuftet är utmärkande för människan som art, och att bildning eller kunskap har ett egenvärde. Samtidigt som kunskapen har ett instrumentellt värde, kan detta även vara ett instrument för både lycka och olycka. Människan är rationell, men kan även vara så rationell att han glömmer sina andra ”plikter”. Det är inte förnuftet allena som skapar fullkomliga människor och samhällen, det behövs mer. Alla människans egenvärden består av tillstånd eller förhållanden mellan enskilda människor som gör människor och samhällen fullkomliga. Egenvärden som kunskap, skönhet och glädje är samtidigt tillstånd eller upplevelser hos människor som berikar dem. Det samma gäller kärlek och vänskap, även dessa tillstånd och relationer har ett egenvärde för människorna som de knappast kan vara utan för att förbli tillfredsställda och förnuftiga.
Utmärkande för humanisterna är uppfattningen att människan själv och ingen annan över honom/henne stående auktoritet bestämmer vad som skall gälla som gott och rätt. Därför är humanister motståndare till alla former av auktoritär och totalitär ”etik” där en stat, en ideologi, en gud föreskriver de regler och normer som skall efterföljas av alla i ett samhälle. Här gäller de som framför, och påtvingar, sin auktoritet på de övriga i samhället att efterleva. I sämsta fall undertrycks individualiteten i ett sådant samhälle. Då människan själv, tillsammans med andra människor fastställer kriterierna på vad som är rätt, innebär det samtidigt att alla religiösa omdömen. Här försöker humanisten hävda värdeomdömen enligt en etik som vilar på vetenskapen, det som är gott för människan är att utveckla hennes inneboende möjligheter i enlighet med den mänskliga naturens lagar. Människan är produktiv, och bör tillåtas vara produktiv, för att hon skall må bra. En produktivitet som innebär att människan förmår att ta sina anlag i bruk och förverkliga medfödda möjligheter. För att få kunskap om vad som är gott för människan måste man lära känna människans natur, men den är inte för en gång given eller för alla bestämd, men inte heller helt obegränsat föränderlig.
Utmärkande för humanismen är även att dela insikten om människovärdesprincipen, att alla människor har ett lika värde. Denna princip går tillbaks till naturrätten som påtalade att alla människor är fria och lika enligt naturen. En tolkning av detta människovärde innebär således att alla människor skall leva efter en värdefördelning som samtidigt innebär en rättvis fördelning av tillgångarna. Andra humanister trycker mer på att varje människa är unik i sig, och därför har ett egenvärde – vilket gör henne till naturens viktigaste art. En del humanister anser att ett liv i lidande är lika värdefullt som ett liv i lycka. De flesta humanister invänder mot denna syn och menar att ett liv i olycka alls inte är ett människovärdigt liv att leva. Eftersom olyckliga individer då går miste om en stor del av livet. Inte heller kan andra människors lycka kompensera dem som lever i olycka, menar flertalet humanister.
Den amerikanske psykoanalytikern Erich Fromm, född i Tyskland år 1900, som han lämnade för USA år 1934 undan nazisterna, är tongivande i den västerländska moderna psykologin och psykoanalytiska riktningen. Fromm menade att egenvärdet och självkärleken är något annat än egoism eller själviskhet. Medan den själviska människan enbart strävar efter sitt eget bästa, eller sin egen familjs bästa, innebär självkärleken en rätt att både älska sig själv och att älska sin nästa. En sådan produktiv kärlek som visar omsorg om andra människors bästa bör sålunda enligt den humanistiska etiken förenas med en strävan att förverkliga sina egna potentiella möjligheter.
Och just omsorgen av andra människor innebär ju samtidigt att man tvingas tona ned den egna egoismen och istället försöka förena den egna viljan med omsorgen om sin nästa. Det kan i sin tur bara lösas genom en demokratisk process. Därmed är humanismen social, och till viss del kollektiv, samtidigt som den även söker tillfredsställa de individuella behoven!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Ser att Sun Ra kommenterar mina inlagor. Det verkar som du inte riktigt hänger med i svängarna, vännen. Kanske du hellre bör ägna dig åt att försöka förstå texterna istället för att kommentera dem med en gång. Du är, vad det verkar, inte riktigt vuxen den uppgiften! Eller så är du bara desillusionerad, och söker bekräftelse på denna - jag är osäker på vilket?! Jag menar inget illa, utan ger dig bara ett litet råd, vännen! :wink:
Jag har full förståelse för jämlikhetens historia - jag har läst om den. Det känns som att dina texter är en föreläsning och inbjuder inte till diskussion. Kanske är det avsaknaden av självkärleken? Jag har bara kritiserat lite av (som jag uppfattade) din tilltro till att staten vill den svages bästa. Föreläsningar av den så kallade sanningen - presenterade av "hans historia" (History, his-story) är jag till viss del mätt på om de inte innehåller något intressant att reflektera över.
biggj skrev:Det goda samhället behöver även en viss etik, eller genomsyrande moral, för att även fungera till fördel för alla! Och då finns det bara ett förhållningssätt som är avekvat, nämligen humanismen! Låt oss analysera en god humanism något!
Jag är själv ingen humanist i sin rätta bemärkelse - dock stödjer jag dess åsikter/tankar till väldigt stor del.
biggj skrev:Till skillnad från marxism och existentialism är humanismen ingen sammanhållen åskådning med särpräglade uppfattningar i kunskapsteoretiska frågor. Humanismen är på så sätt ingen enhetlig ”lära” utan den fungerar mer som en filosofi där de som praktiserar humanismen har vissa närstående uppfattningar medan man kan skilja sig åt i andra uppfattningar. Många humanister är oeniga om huruvida människan helt och hållet är en del av natursammanhanget eller inte. Dock tenderar flertalet humanister att utgå från empirin, något som även många andra åskådningar också gör. Det som flertalet humanister ändock har gemensamt är en viss människosyn och moraluppfattning, något som åter igen kan vila på olika verklighetsuppfattningar. Vissa humanister anser att det finns en slags ”nyttomoral” som innebär en utilitaristisk teori enligt vilken en handling bara är rätt om det inte finns andra handlingsalternativ som är ännu bättre. Andra humanister anser att det finns ”pliktteorier” och hävdar därmed att man bör behandla varje människa inte bara som medel utan alltid också som ett mål i sig.
Du gör bra analyser av begreppet, dock presenteras inte några egna tankar från din sida hur det "goda samhället" skall uppstå från detta. Vad tycker du själv? Jag är intresserad. För mig (trots att jag inte är religiös i sin rätta bemärkelse) så är den gyllene regeln den högsta form av komplett moral någon människa skapat. Ett samhälle präglat av denna moral skulle göra gott. Dock är detta omöjligt för en stat att genomföra, då den konstant motarbetar detta.
biggj skrev:Däremot tycks det vara som så att, flertalet humanister anser att det finns ett egenvärde, och det är människans självförverkligande. Ett ”fullvärdigt” biologiskt liv för alla människor. Det är livets innehåll, inte livet i sig som gör det värt att leva. Humanisterna föraktar inte kroppens liv utan betraktar även lust och glädje som mål i sig – dock inte det enda egenvärdet, det finns fler – även om lustkänslan kan vara förenad med den enskildes självförverkligande. Flertalet humanister hävdar vidare att förnuftet är utmärkande för människan som art, och att bildning eller kunskap har ett egenvärde. Samtidigt som kunskapen har ett instrumentellt värde, kan detta även vara ett instrument för både lycka och olycka. Människan är rationell, men kan även vara så rationell att han glömmer sina andra ”plikter”. Det är inte förnuftet allena som skapar fullkomliga människor och samhällen, det behövs mer. Alla människans egenvärden består av tillstånd eller förhållanden mellan enskilda människor som gör människor och samhällen fullkomliga. Egenvärden som kunskap, skönhet och glädje är samtidigt tillstånd eller upplevelser hos människor som berikar dem. Det samma gäller kärlek och vänskap, även dessa tillstånd och relationer har ett egenvärde för människorna som de knappast kan vara utan för att förbli tillfredsställda och förnuftiga.
Du är själv "humanist" - hur skall man då trots splittringar inom humanismen skapa det "goda samhället" utifrån livåskådningar som är splittrade?
biggj skrev:Utmärkande för humanisterna är uppfattningen att människan själv och ingen annan över honom/henne stående auktoritet bestämmer vad som skall gälla som gott och rätt. Därför är humanister motståndare till alla former av auktoritär och totalitär ”etik” där en stat, en ideologi, en gud föreskriver de regler och normer som skall efterföljas av alla i ett samhälle. Här gäller de som framför, och påtvingar, sin auktoritet på de övriga i samhället att efterleva. I sämsta fall undertrycks individualiteten i ett sådant samhälle. Då människan själv, tillsammans med andra människor fastställer kriterierna på vad som är rätt, innebär det samtidigt att alla religiösa omdömen. Här försöker humanisten hävda värdeomdömen enligt en etik som vilar på vetenskapen, det som är gott för människan är att utveckla hennes inneboende möjligheter i enlighet med den mänskliga naturens lagar. Människan är produktiv, och bör tillåtas vara produktiv, för att hon skall må bra. En produktivitet som innebär att människan förmår att ta sina anlag i bruk och förverkliga medfödda möjligheter. För att få kunskap om vad som är gott för människan måste man lära känna människans natur, men den är inte för en gång given eller för alla bestämd, men inte heller helt obegränsat föränderlig.
Här är ett bra exempel på att det "goda samhället" är en omöjlighet. Det finns så mycket att ifråga sätta, så många olika åsikter. Detta goda finns inte som en sanning. Jag kan inte se varför så många måste sträva efter att uppnå någon form av perfektion. Kanske tolkar jag dig fel, menar du att det "goda samhället" nödvändigtvis inte är gott utan att det skall följa din ide om vad en människa är, hennes vilja? Återigen får jag bara en föreläsning om vad humanism är - en splittrad ide om vad människan är. Jag vill höra DIN tolkning av hur humanismen skall appliceras på samhället och hur det "goda samhället" skall få sin form?
biggj skrev:Utmärkande för humanismen är även att dela insikten om människovärdesprincipen, att alla människor har ett lika värde. Denna princip går tillbaks till naturrätten som påtalade att alla människor är fria och lika enligt naturen. En tolkning av detta människovärde innebär således att alla människor skall leva efter en värdefördelning som samtidigt innebär en rättvis fördelning av tillgångarna. Andra humanister trycker mer på att varje människa är unik i sig, och därför har ett egenvärde – vilket gör henne till naturens viktigaste art. En del humanister anser att ett liv i lidande är lika värdefullt som ett liv i lycka. De flesta humanister invänder mot denna syn och menar att ett liv i olycka alls inte är ett människovärdigt liv att leva. Eftersom olyckliga individer då går miste om en stor del av livet. Inte heller kan andra människors lycka kompensera dem som lever i olycka, menar flertalet humanister.
Igen flera splittringar - stora sådan. Hur definierar humanisten vad som är lyckligt och olyckligt? Mängden dopamin i skallen? Statens normativa förtryck? Vad har egenvärdet för konsekvenser för andra arter? varför nedvärderar dessa humanister dem? Varför är det så få idag som följer människovärdesprincipen?
biggj skrev:Den amerikanske psykoanalytikern Erich Fromm, född i Tyskland år 1900, som han lämnade för USA år 1934 undan nazisterna, är tongivande i den västerländska moderna psykologin och psykoanalytiska riktningen. Fromm menade att egenvärdet och självkärleken är något annat än egoism eller själviskhet. Medan den själviska människan enbart strävar efter sitt eget bästa, eller sin egen familjs bästa, innebär självkärleken en rätt att både älska sig själv och att älska sin nästa. En sådan produktiv kärlek som visar omsorg om andra människors bästa bör sålunda enligt den humanistiska etiken förenas med en strävan att förverkliga sina egna potentiella möjligheter.
Och just omsorgen av andra människor innebär ju samtidigt att man tvingas tona ned den egna egoismen och istället försöka förena den egna viljan med omsorgen om sin nästa. Det kan i sin tur bara lösas genom en demokratisk process. Därmed är humanismen social, och till viss del kollektiv, samtidigt som den även söker tillfredsställa de individuella behoven!
Fromm är en härlig snubbe. Detta är vad jag skulle kunna applicera på ett "gott samhälle". Detta är en härlig ide skapad av Fromm, ett samhälle jag skulle kunna tänka mig leva i.
Nu till problemet. Hur skall jag ta mig rätten att påtvinga denna ide på samhället? klarar staten av att bära denna ide? Hur skall iden uppnås?
Jag har inget svar på dessa frågor, jag ställer mig starkt kritisk till att staten varken klarar eller vill bära denna ide. Varför? Jo för att ingen stat har hittills bevisat det. Jag är tveksam att Fromms ideer går att applicera på en stor skala, en global värld, tyvärr. Men nu är vi här en kapitalistisk globaliserad värld. Så jag vill höra DIN ide till hur det goda samhället skall uppnås, inte bara idéerna bakom...
I do not come to you as Reality, I come to you as a Myth
Hejsan!
Den nye(?) kämpen, Sun Ra, har åter tagit till tangenterna, men han skulle nog ha lytt mitt råd i förra inlagan, att först läsa igenom vad vi skrev, och försökt sätta sig in i det hela. Kanske med hjälp av någon annan om det ibland är lite för svårt! Eller rent av en genomgång av de gamla böckerna från skoltidens SO-ämnen
Därmed vidare! Vilken humanism skall det goda samhället då använda sig av - och framför allt, varför?
Humanismen är med nödvändighet även socialt engagerad
Nödvändigheten för en äkta humanism i våra dagar att även vara socialt engagerad är en följd av förändringar i människornas yttre livsvillkor, alltså den materiella världen, som ändrats tack vare teknologisk utveckling och industrialisering. I praktiken har de snabba kommunikationerna, masstillverkningen och den planerade marknadsföringen av konsumtionsvaror lett till en likformighet som vi tidigare inte skådat i historien. Läkekonstens framsteg har tillsammans med hygieniska förbättringar bidragit till en befolkningsexplosion, som börjar göra livet på jorden trångt. En tilltagande knapphet på livsmedel, råvaror och energi har sedan 1970-talet blivit ett alltmer reellt hot mot oss alla. När vi nu alla sitter i ”samma båt” riskerar varje rubbning av jämvikten att beröra all passagerare och konsten att hålla farkosten i balans blir allt svårare att utöva.
Så länge samhällen utvecklas i lugn takt, eller förblir statiska, så ser man lidanden i form av hungersnöd, sjukdomar och krig som otur eller tillfälliga förvillelser på mänsklig oförnuft – eller Guds straffande hand. Sällan skyller man på ”systemet”. En förändring till en mer kritiskt attityd gentemot samhället framkommer när samhällsordningen visar tecken på att upplösas. Det är då allt fler ifrågasätter samhället och dess ramar för mänsklig samlevnad, och oåterkalleligen är vi på väg mot den punkten.
De stora förändringarna i historien kännetecknas just av sådana ifrågasättanden, vilka snart övergår i ett tomrum när en gammal ordning förfaller och en ny uppstår. Det kännetecknas under reformationens 1500-tal, franska revolutionens tidevarv åren 1789-1815, ryska revolutionen och den formella demokratins genombrott åren 1917-1921 och till viss del Vietnamkrigets och studentupprorens period 1968-1972.
Men dessa förändringar var inte humana i sig själva, tvärtom, de var ofta våldsamma och minst sagt inhumana företeelser, men de bådade ett nytt samhälle. I de efterföljande samhällena vi ovan omnämnde verkställdes inga humanistiska samhällen, snarare tvärtom, efterföljarna var inte sällan minst lika ruggiga som dem de ersatte. Därför är den humanism som betecknar sig ”modern” även lagbunden, och efterlever de uppställda kriterier den själv ställt upp. Det innebär, och har alltid inneburit, att samhället begränsar den enskildes frihet. Därför kräver ett humanistiskt samhälle lydnad inför en auktoritet, en auktoritet som har makt att tvinga den motspänstige. Dock, och det är viktigt, det ligger i den lagbundna samhällsordningens natur, att auktoritetens krav på lydnad skall vara berättigat eller legitimt. Ordningens företrädare och väktare måste kunna legitimera sina anspråk på att få tvinga människorna att efterleva den normativa ordningens bud.
Förr i tiden legitimerade sig den högsta politiska makten från en övernaturlig källa, ofta Gud. Senare legitimerade sig erövrare genom sin andliga eller fysiska överlägsenhet gentemot de erövrade. En härskande klass utgjorde en överlägsen ras, menade vissa erövrare, medan andra legitimerade sig som en världspolis med en ”plikt” att upprätthålla en mellanfolklig ordning – alltid befästandes den egna maktställningen.
Humanismens enda ståndpunkt i frågan kan kort påstås vara följande: den politiska, och ekonomiska, maktens och det sociala inflytandets enda legitimationsgrund är omsorgen om människans väl. Detta är ingen ny tanke, den kan spåras redan hos Platon och Aristoteles filosofier. Sedan har den genomsyrat både Rousseau och romantiken, och de ligger till grund för flertalet av 1900-talets befrielserörelsers ideologier.
Befrielserörelserna har ganska snart skapat egna samhällen där de gynnar en ny elit, trots en mask av ord och snart har de egna fiender som genomskådar det nya samhället. Därmed startar processen om igen, nya samhällsomstörtande rörelser kämpar, och bekämpas, tills en ny revolution sopar bort det gamla, ungefär som under åren 1989-1992 då de kommunistiska och socialistiska systemen sopades bort av nya strömningar under ytan som till slut bubblade upp.
Därför är humanismen en kamp som förs mot två fronter, dels det gamla bestående samhället med alla sina orättvisor, men också emot alternativen som hotar att stelna och återskapa nya maktapparater för nya gruppintressen. Det må vara byråkratier, militär industriell teknokrati eller ekonomiska eliters särintressen. Därmed kommer humanismen ofta i konflikt med den nakna makten, eller dem som försvarar den. Den gamla makten ser humanisten som en intellektuell som underminerar ordningen med sina tvivel, en vilseförd idealist som går samhällsomstörtarnas ärenden. Den nya ordningens, eller den kommande ordningens makthavare, ser i humanisten en medlöpare, de fruktar honom/henne som kritiker och samvete och anklagar honom/henne för att stå i kontrarevolutionens tjänst.
Här måste man välja väg, antingen en totalität och auktoritär väg, eller en demokratins och medmänsklighetens väg! Liberalen och den konservative väljer det förra, medan humanister och demokrater väljer den senare vägen! Vi återkommer till detta!
MVH
bigj
Den nye(?) kämpen, Sun Ra, har åter tagit till tangenterna, men han skulle nog ha lytt mitt råd i förra inlagan, att först läsa igenom vad vi skrev, och försökt sätta sig in i det hela. Kanske med hjälp av någon annan om det ibland är lite för svårt! Eller rent av en genomgång av de gamla böckerna från skoltidens SO-ämnen
Därmed vidare! Vilken humanism skall det goda samhället då använda sig av - och framför allt, varför?
Humanismen är med nödvändighet även socialt engagerad
Nödvändigheten för en äkta humanism i våra dagar att även vara socialt engagerad är en följd av förändringar i människornas yttre livsvillkor, alltså den materiella världen, som ändrats tack vare teknologisk utveckling och industrialisering. I praktiken har de snabba kommunikationerna, masstillverkningen och den planerade marknadsföringen av konsumtionsvaror lett till en likformighet som vi tidigare inte skådat i historien. Läkekonstens framsteg har tillsammans med hygieniska förbättringar bidragit till en befolkningsexplosion, som börjar göra livet på jorden trångt. En tilltagande knapphet på livsmedel, råvaror och energi har sedan 1970-talet blivit ett alltmer reellt hot mot oss alla. När vi nu alla sitter i ”samma båt” riskerar varje rubbning av jämvikten att beröra all passagerare och konsten att hålla farkosten i balans blir allt svårare att utöva.
Så länge samhällen utvecklas i lugn takt, eller förblir statiska, så ser man lidanden i form av hungersnöd, sjukdomar och krig som otur eller tillfälliga förvillelser på mänsklig oförnuft – eller Guds straffande hand. Sällan skyller man på ”systemet”. En förändring till en mer kritiskt attityd gentemot samhället framkommer när samhällsordningen visar tecken på att upplösas. Det är då allt fler ifrågasätter samhället och dess ramar för mänsklig samlevnad, och oåterkalleligen är vi på väg mot den punkten.
De stora förändringarna i historien kännetecknas just av sådana ifrågasättanden, vilka snart övergår i ett tomrum när en gammal ordning förfaller och en ny uppstår. Det kännetecknas under reformationens 1500-tal, franska revolutionens tidevarv åren 1789-1815, ryska revolutionen och den formella demokratins genombrott åren 1917-1921 och till viss del Vietnamkrigets och studentupprorens period 1968-1972.
Men dessa förändringar var inte humana i sig själva, tvärtom, de var ofta våldsamma och minst sagt inhumana företeelser, men de bådade ett nytt samhälle. I de efterföljande samhällena vi ovan omnämnde verkställdes inga humanistiska samhällen, snarare tvärtom, efterföljarna var inte sällan minst lika ruggiga som dem de ersatte. Därför är den humanism som betecknar sig ”modern” även lagbunden, och efterlever de uppställda kriterier den själv ställt upp. Det innebär, och har alltid inneburit, att samhället begränsar den enskildes frihet. Därför kräver ett humanistiskt samhälle lydnad inför en auktoritet, en auktoritet som har makt att tvinga den motspänstige. Dock, och det är viktigt, det ligger i den lagbundna samhällsordningens natur, att auktoritetens krav på lydnad skall vara berättigat eller legitimt. Ordningens företrädare och väktare måste kunna legitimera sina anspråk på att få tvinga människorna att efterleva den normativa ordningens bud.
Förr i tiden legitimerade sig den högsta politiska makten från en övernaturlig källa, ofta Gud. Senare legitimerade sig erövrare genom sin andliga eller fysiska överlägsenhet gentemot de erövrade. En härskande klass utgjorde en överlägsen ras, menade vissa erövrare, medan andra legitimerade sig som en världspolis med en ”plikt” att upprätthålla en mellanfolklig ordning – alltid befästandes den egna maktställningen.
Humanismens enda ståndpunkt i frågan kan kort påstås vara följande: den politiska, och ekonomiska, maktens och det sociala inflytandets enda legitimationsgrund är omsorgen om människans väl. Detta är ingen ny tanke, den kan spåras redan hos Platon och Aristoteles filosofier. Sedan har den genomsyrat både Rousseau och romantiken, och de ligger till grund för flertalet av 1900-talets befrielserörelsers ideologier.
Befrielserörelserna har ganska snart skapat egna samhällen där de gynnar en ny elit, trots en mask av ord och snart har de egna fiender som genomskådar det nya samhället. Därmed startar processen om igen, nya samhällsomstörtande rörelser kämpar, och bekämpas, tills en ny revolution sopar bort det gamla, ungefär som under åren 1989-1992 då de kommunistiska och socialistiska systemen sopades bort av nya strömningar under ytan som till slut bubblade upp.
Därför är humanismen en kamp som förs mot två fronter, dels det gamla bestående samhället med alla sina orättvisor, men också emot alternativen som hotar att stelna och återskapa nya maktapparater för nya gruppintressen. Det må vara byråkratier, militär industriell teknokrati eller ekonomiska eliters särintressen. Därmed kommer humanismen ofta i konflikt med den nakna makten, eller dem som försvarar den. Den gamla makten ser humanisten som en intellektuell som underminerar ordningen med sina tvivel, en vilseförd idealist som går samhällsomstörtarnas ärenden. Den nya ordningens, eller den kommande ordningens makthavare, ser i humanisten en medlöpare, de fruktar honom/henne som kritiker och samvete och anklagar honom/henne för att stå i kontrarevolutionens tjänst.
Här måste man välja väg, antingen en totalität och auktoritär väg, eller en demokratins och medmänsklighetens väg! Liberalen och den konservative väljer det förra, medan humanister och demokrater väljer den senare vägen! Vi återkommer till detta!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Sun Ra skrev:Föreläsningar av den så kallade sanningen - presenterade av "hans historia" (History, his-story) är jag till viss del mätt på om de inte innehåller något intressant att reflektera över.
Du var väl lustig nu, om inte så inflikar jag i all hast att "Historia" inte är ett ursprungligt engelskt ord, det betyder inte "his story", det har inget med "han" att göra, knappt med story heller då story är en senare konstruktion som lånades in från fornfranskan, som i sin tur lånade in det från latinet som lånat in det från grekiskans istoria, översatt "som vet".
Zokrates skrev:Sun Ra skrev:Föreläsningar av den så kallade sanningen - presenterade av "hans historia" (History, his-story) är jag till viss del mätt på om de inte innehåller något intressant att reflektera över.
Du var väl lustig nu, om inte så inflikar jag i all hast att "Historia" inte är ett ursprungligt engelskt ord, det betyder inte "his story", det har inget med "han" att göra, knappt med story heller då story är en senare konstruktion som lånades in från fornfranskan, som i sin tur lånade in det från latinet som lånat in det från grekiskans istoria, översatt "som vet".
Det är mycket riktigt. Men mening byggde inte på en språklig sanning. Iden kommer från Sun Ra: ~ "Peopel say history repeat it self - that is "his story", "my story" is endless. Nåt i den stilen. Den originella ursprungskälla är inte relevant i detta fall, även om den är intressant.
I do not come to you as Reality, I come to you as a Myth
Hejsan!
Vi fortsätter med det goda samhället och dess innehåll! Humanismen skall vara ledstjärna i ett gott samhälle. Därför att:
Vetenskapen om människan – på kollisionskurs med liberalismens budskap
De auktoritära, och totalitära, tänkarna har utgått från tanken att det finns en människonatur, och en gång för alla bestämd och oföränderlig. Detta utnyttjades därefter för att visa, att deras etiska och sociala institutioner var nödvändiga och oföränderliga eftersom de sades grunda sig på den mänskliga naturen. Detta var dock inget annat än de styrandes egna normer som de försökte pressa på sina underlydande – de var knappast resultatet av objektiva undersökningar av det mänskliga. Deras motståndare, de som utgav sig för att vara framstegsvänliga åberopade resultat som visade att människonaturen var obegränsat föränderlig. En sådan föränderlighet innebar ju samtidigt att normerna och institutionerna kunde förändras. Ironiskt nog kom även de som förespråkade synen om den ständigt förändrade människonaturen till en lika ohållbar slutpunkt som deras motståndare hade gjort. Vore människan obegränsat föränderlig, skulle ju i själva verket normer och institutioner som motverkade den mänskliga välfärden ha en möjlighet att för alltid forma människan efter sitt mönster, utan att några inre krafter i den mänskliga naturen kunde mobiliseras och motverka ett sådant mönster. Människan skulle ju då bli ett passivt material för de sociala förhållandena och inte en aktiv kraft som reagerar mot trycket från ogynnsamma sociala och kulturella mönster.
Skall man ur psykologin och antropologin uppställa några giltiga satser om de lagar som bestämmer det mänskliga beteendet, måste man utgå från att människan reagerar på inflytandet från omgivningen. Men även då blir det svårigheter, eftersom människan påverkas av både omgivning och biologisk instinkt. Denna mänskliga natur är inte helt konstant, och därför kan kulturen inte heller förklaras enbart som en produkt av oföränderliga mänskliga instinkter. Men kulturen är heller ingen konstant faktor som den mänskliga naturen fullständigt anpassar sig utan motstånd. Människan kan visserligen anpassa sig efter otillfredsställda förhållanden, men då tenderar hon att utveckla bestämda psykiska och emotionella reaktioner, vilka framgår ur hennes naturs speciella egenskaper.
Människan kan anpassa sig efter slaveriet, men hon/han reagerar då genom att sänka sin intellektuella och moraliska nivå, hon anpassar sig efter en kultur som präglas av inbördes misstro och fientlighet – och hon/han reagerar genom att bli svag och ineffektiv.
Människan kan även anpassa sig efter en kultur, som undertrycker sexualdriften, men då utvecklar hon/han neurotiska symptom. Människan kan anpassa sig efter de flesta kulturmönster, men står de i strid med hennes natur uppstår hos henne/honom psykiska och emotionella störningar, vilka med nödvändighet tvingar människan att förända de yttre förhållandena – eftersom hon inte kan förändra sin natur.
På detta sätt är människan inget oskrivet blad dit kulturen kan skriva in sitt innehåll.
Tvärtom är hon/han en varelse laddad med energi och strukturerad på sitt sätt, som under anpassningsprocessen reagerar på speciella och konstaterbara sätt för de yttre förhållandena. Skulle människan som djuren bara passivt anpassa sig efter de yttre förhållandena, skulle hon snart ha nått denna specialiserings återvändsgränd, som ju blivit varje djurarts öde. Skulle hon å andra sidan anpassa sig efter alla förhållanden utan att bjuda motstånd mor dem, som strider mot hennes/hans natur, skulle hon/han knappast ha någon historia. Den mänskliga utvecklingen betingas dels av anpassningsmöjligheten, dels utav en del oförstörbara egenskaper hos hennes natur, som tvingar henne/honom att aldrig upphöra att sträva efter förhållanden, som bättre svarar mot hennes/hans inneboende behov.
MVH
bigj
Vi fortsätter med det goda samhället och dess innehåll! Humanismen skall vara ledstjärna i ett gott samhälle. Därför att:
Vetenskapen om människan – på kollisionskurs med liberalismens budskap
De auktoritära, och totalitära, tänkarna har utgått från tanken att det finns en människonatur, och en gång för alla bestämd och oföränderlig. Detta utnyttjades därefter för att visa, att deras etiska och sociala institutioner var nödvändiga och oföränderliga eftersom de sades grunda sig på den mänskliga naturen. Detta var dock inget annat än de styrandes egna normer som de försökte pressa på sina underlydande – de var knappast resultatet av objektiva undersökningar av det mänskliga. Deras motståndare, de som utgav sig för att vara framstegsvänliga åberopade resultat som visade att människonaturen var obegränsat föränderlig. En sådan föränderlighet innebar ju samtidigt att normerna och institutionerna kunde förändras. Ironiskt nog kom även de som förespråkade synen om den ständigt förändrade människonaturen till en lika ohållbar slutpunkt som deras motståndare hade gjort. Vore människan obegränsat föränderlig, skulle ju i själva verket normer och institutioner som motverkade den mänskliga välfärden ha en möjlighet att för alltid forma människan efter sitt mönster, utan att några inre krafter i den mänskliga naturen kunde mobiliseras och motverka ett sådant mönster. Människan skulle ju då bli ett passivt material för de sociala förhållandena och inte en aktiv kraft som reagerar mot trycket från ogynnsamma sociala och kulturella mönster.
Skall man ur psykologin och antropologin uppställa några giltiga satser om de lagar som bestämmer det mänskliga beteendet, måste man utgå från att människan reagerar på inflytandet från omgivningen. Men även då blir det svårigheter, eftersom människan påverkas av både omgivning och biologisk instinkt. Denna mänskliga natur är inte helt konstant, och därför kan kulturen inte heller förklaras enbart som en produkt av oföränderliga mänskliga instinkter. Men kulturen är heller ingen konstant faktor som den mänskliga naturen fullständigt anpassar sig utan motstånd. Människan kan visserligen anpassa sig efter otillfredsställda förhållanden, men då tenderar hon att utveckla bestämda psykiska och emotionella reaktioner, vilka framgår ur hennes naturs speciella egenskaper.
Människan kan anpassa sig efter slaveriet, men hon/han reagerar då genom att sänka sin intellektuella och moraliska nivå, hon anpassar sig efter en kultur som präglas av inbördes misstro och fientlighet – och hon/han reagerar genom att bli svag och ineffektiv.
Människan kan även anpassa sig efter en kultur, som undertrycker sexualdriften, men då utvecklar hon/han neurotiska symptom. Människan kan anpassa sig efter de flesta kulturmönster, men står de i strid med hennes natur uppstår hos henne/honom psykiska och emotionella störningar, vilka med nödvändighet tvingar människan att förända de yttre förhållandena – eftersom hon inte kan förändra sin natur.
På detta sätt är människan inget oskrivet blad dit kulturen kan skriva in sitt innehåll.
Tvärtom är hon/han en varelse laddad med energi och strukturerad på sitt sätt, som under anpassningsprocessen reagerar på speciella och konstaterbara sätt för de yttre förhållandena. Skulle människan som djuren bara passivt anpassa sig efter de yttre förhållandena, skulle hon snart ha nått denna specialiserings återvändsgränd, som ju blivit varje djurarts öde. Skulle hon å andra sidan anpassa sig efter alla förhållanden utan att bjuda motstånd mor dem, som strider mot hennes/hans natur, skulle hon/han knappast ha någon historia. Den mänskliga utvecklingen betingas dels av anpassningsmöjligheten, dels utav en del oförstörbara egenskaper hos hennes natur, som tvingar henne/honom att aldrig upphöra att sträva efter förhållanden, som bättre svarar mot hennes/hans inneboende behov.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
biggj skrev: Den amerikanske psykoanalytikern Erich Fromm, född i Tyskland år 1900, som han lämnade för USA år 1934 undan nazisterna, är tongivande i den västerländska moderna psykologin och psykoanalytiska riktningen. Fromm menade att egenvärdet och självkärleken är något annat än egoism eller själviskhet. Medan den själviska människan enbart strävar efter sitt eget bästa, eller sin egen familjs bästa, innebär självkärleken en rätt att både älska sig själv och att älska sin nästa. En sådan produktiv kärlek som visar omsorg om andra människors bästa bör sålunda enligt den humanistiska etiken förenas med en strävan att förverkliga sina egna potentiella möjligheter.
Och just omsorgen av andra människor innebär ju samtidigt att man tvingas tona ned den egna egoismen och istället försöka förena den egna viljan med omsorgen om sin nästa. Det kan i sin tur bara lösas genom en demokratisk process. Därmed är humanismen social, och till viss del kollektiv, samtidigt som den även söker tillfredsställa de individuella behoven!
MVH
bigj
Även jag har läst Fromm, jag gillade faktiskt Flykten från friheten. Kommer nog presentera utdrag ur den senare.
Hejsan!
Teoretikern har läst en rad av E. Fromm, vilka har inte det, kan man fråga sig?
Men något om den totalhavererade nyliberalismen och den kapitalistiska härdsmältan från 2008 likväl som att det nu äntligen blivit bevisat att kapitalism ej kan klara sig utan skattebidrag och andra bidrag för att existera, har vi ej erhållit? Beror det månne på att den nyliberala tron helt har lämnats av våran teoretiker och att det nu bara finns kvar en bitter totalitär tilltro till rena fantasier, liksom tron på nazionismens Israel och den nakna fascismen?
Att våran teoretiker hamnar i den hopplösa sits som Kallekula med flera totalitära har hamnat uti sedan deras blinda tilltro till nyliberalism och kapitalism nu visats sig vara det bigj ständig påtalade tidigare - en schimär och en villfarelse, eller ett tomt skal utan annat innehåll än ren kriminalitet! Ho ho ho....vad vi njuter av att ha vunnit även dessa debatter till hundra procent! Humanism och demokrati besegrade liberalism och fascism......
MVH
bigj - den goda sidans segerherre.......
Teoretikern har läst en rad av E. Fromm, vilka har inte det, kan man fråga sig?
Men något om den totalhavererade nyliberalismen och den kapitalistiska härdsmältan från 2008 likväl som att det nu äntligen blivit bevisat att kapitalism ej kan klara sig utan skattebidrag och andra bidrag för att existera, har vi ej erhållit? Beror det månne på att den nyliberala tron helt har lämnats av våran teoretiker och att det nu bara finns kvar en bitter totalitär tilltro till rena fantasier, liksom tron på nazionismens Israel och den nakna fascismen?
Att våran teoretiker hamnar i den hopplösa sits som Kallekula med flera totalitära har hamnat uti sedan deras blinda tilltro till nyliberalism och kapitalism nu visats sig vara det bigj ständig påtalade tidigare - en schimär och en villfarelse, eller ett tomt skal utan annat innehåll än ren kriminalitet! Ho ho ho....vad vi njuter av att ha vunnit även dessa debatter till hundra procent! Humanism och demokrati besegrade liberalism och fascism......
MVH
bigj - den goda sidans segerherre.......
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Vi fortsätter med det goda samhället och dess innehåll! Humanismen skall vara ledstjärna i ett gott samhälle. Därför att:
Vetenskapen om människan – på kollisionskurs med liberalismens budskap
De auktoritära, och totalitära, tänkarna har utgått från tanken att det finns en människonatur, och en gång för alla bestämd och oföränderlig. Detta utnyttjades därefter för att visa, att deras etiska och sociala institutioner var nödvändiga och oföränderliga eftersom de sades grunda sig på den mänskliga naturen. Detta var dock inget annat än de styrandes egna normer som de försökte pressa på sina underlydande – de var knappast resultatet av objektiva undersökningar av det mänskliga. Deras motståndare, de som utgav sig för att vara framstegsvänliga åberopade resultat som visade att människonaturen var obegränsat föränderlig. En sådan föränderlighet innebar ju samtidigt att normerna och institutionerna kunde förändras. Ironiskt nog kom även de som förespråkade synen om den ständigt förändrade människonaturen till en lika ohållbar slutpunkt som deras motståndare hade gjort. Vore människan obegränsat föränderlig, skulle ju i själva verket normer och institutioner som motverkade den mänskliga välfärden ha en möjlighet att för alltid forma människan efter sitt mönster, utan att några inre krafter i den mänskliga naturen kunde mobiliseras och motverka ett sådant mönster. Människan skulle ju då bli ett passivt material för de sociala förhållandena och inte en aktiv kraft som reagerar mot trycket från ogynnsamma sociala och kulturella mönster.
Skall man ur psykologin och antropologin uppställa några giltiga satser om de lagar som bestämmer det mänskliga beteendet, måste man utgå från att människan reagerar på inflytandet från omgivningen. Men även då blir det svårigheter, eftersom människan påverkas av både omgivning och biologisk instinkt. Denna mänskliga natur är inte helt konstant, och därför kan kulturen inte heller förklaras enbart som en produkt av oföränderliga mänskliga instinkter. Men kulturen är heller ingen konstant faktor som den mänskliga naturen fullständigt anpassar sig utan motstånd. Människan kan visserligen anpassa sig efter otillfredsställda förhållanden, men då tenderar hon att utveckla bestämda psykiska och emotionella reaktioner, vilka framgår ur hennes naturs speciella egenskaper.
Människan kan anpassa sig efter slaveriet, men hon/han reagerar då genom att sänka sin intellektuella och moraliska nivå, hon anpassar sig efter en kultur som präglas av inbördes misstro och fientlighet – och hon/han reagerar genom att bli svag och ineffektiv.
Människan kan även anpassa sig efter en kultur, som undertrycker sexualdriften, men då utvecklar hon/han neurotiska symptom. Människan kan anpassa sig efter de flesta kulturmönster, men står de i strid med hennes natur uppstår hos henne/honom psykiska och emotionella störningar, vilka med nödvändighet tvingar människan att förända de yttre förhållandena – eftersom hon inte kan förändra sin natur.
På detta sätt är människan inget oskrivet blad dit kulturen kan skriva in sitt innehåll.
Tvärtom är hon/han en varelse laddad med energi och strukturerad på sitt sätt, som under anpassningsprocessen reagerar på speciella och konstaterbara sätt för de yttre förhållandena. Skulle människan som djuren bara passivt anpassa sig efter de yttre förhållandena, skulle hon snart ha nått denna specialiserings återvändsgränd, som ju blivit varje djurarts öde. Skulle hon å andra sidan anpassa sig efter alla förhållanden utan att bjuda motstånd mor dem, som strider mot hennes/hans natur, skulle hon/han knappast ha någon historia. Den mänskliga utvecklingen betingas dels av anpassningsmöjligheten, dels utav en del oförstörbara egenskaper hos hennes natur, som tvingar henne/honom att aldrig upphöra att sträva efter förhållanden, som bättre svarar mot hennes/hans inneboende behov.
MVH
bigj
Så din slutsats är alltså att människan drivs av sitt egenintresse? Om det är så, tycker du att de du ser som "onda" ska ändra sitt beteende? Och i så fall, förstår jag inte din kritk mot liberalismen, vars ideologi grundas på tanken om individens frihet, och demokratik, inte fascism.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Hejsan!
Pho-ku skriver följande:
"Så din slutsats är alltså att människan drivs av sitt egenintresse?"
Hur kommer du till en sådan slutsats när min inlaga, plus all text före det, har följande överskrift - Vetenskapen om människan – på kollisionskurs med liberalismens budskap.
Tycker du det låter som ett accepterande av liberalismen? Läs om det hela igen! Behöver du en vuxen bredvid dig som kan översätta texten kanske? :lol:
MVH
bigj.....
Pho-ku skriver följande:
"Så din slutsats är alltså att människan drivs av sitt egenintresse?"
Hur kommer du till en sådan slutsats när min inlaga, plus all text före det, har följande överskrift - Vetenskapen om människan – på kollisionskurs med liberalismens budskap.
Tycker du det låter som ett accepterande av liberalismen? Läs om det hela igen! Behöver du en vuxen bredvid dig som kan översätta texten kanske? :lol:
MVH
bigj.....
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår inkollning av det goda samhället!
Religiös fanatism och vidskepelse är hot mot humanismen
Humanismen upplevs av vissa nyliberaler, konservativa och inte minst religiösa fanatiker som ett hot. Och de har naturligtvis rätt, all form av vidskepelse och inhumanitet och totalitarism hotas av humanismens budskap.
Sverige är ett land där färre människor sätter sin tilltro till olika gamla myter, och anser att kunskap och självständigt tänkande bör leda dem till deras åsikter och livsfilosofier. Just självständigt tänkande som till del bygger på vetenskapliga iakttagelser är överlägset tilltron till vidskepelse i olika former. Religionen är humanismens direkta motsats.
Religionen uppmanar knappast till självständigt tänkande, tvärtom. Den slår på förhand via sina skrifter fast vad som är rätt och riktigt och hur man bör leva och handla. Det hindrar människor att tänka rationellt, och ta till sig ny kunskap. Ett exempel är de kristna kyrkorna och deras försök att förhindra många troende att se rationellt och tolerant på homosexualitet.
Här skiljer sig religionen från humanismen, enär humanismen innebär att varje människa får tro på det hon själv väljer. Religionsfriheten är en del i det demokratiska samhället. Humanismen och dess utövare motsätter sig dock religionens rätt att spela en roll i samhällslivet eller som en del av statsmakten. Humanister är emot alla slag av speciallagstiftningar av religiösa skäl. Inte heller bör offentliga medel utgå till skolor som drivs på religiös grund. Humanisterna anser att alla barn har rätt till sexualundervisning och simundervisning, oavsett föräldrarnas tro.
Humanister är också emot offentligt stöd till religiös verksamhet eftersom det innebär ett uppmuntrande av vidskeplighet. Man har rätt att tro på både Jesus, Muhammed, Shiva eller Buddha, men man har inte rätt att det allmänna skall finansiera sådan form av verksamhet.
Slutsatsen är att all religion och vidskepelse som är extrem och ser andra styrelseskick än den demokratiska ordningens samhälle är fiender till detta humanistiska och demokratiska samhällsbygge. Religiös fanatism och vidskeplig dumhet är inte förenliga med ett humanistiskt samhälle, även om humanismen som sådan inte tar avstånd till religion och vidskepelse – så länge den är privat och inte söker påtvinga andra sitt budskap eller synsätt.
MVH
bigj
Vi går vidare i vår inkollning av det goda samhället!
Religiös fanatism och vidskepelse är hot mot humanismen
Humanismen upplevs av vissa nyliberaler, konservativa och inte minst religiösa fanatiker som ett hot. Och de har naturligtvis rätt, all form av vidskepelse och inhumanitet och totalitarism hotas av humanismens budskap.
Sverige är ett land där färre människor sätter sin tilltro till olika gamla myter, och anser att kunskap och självständigt tänkande bör leda dem till deras åsikter och livsfilosofier. Just självständigt tänkande som till del bygger på vetenskapliga iakttagelser är överlägset tilltron till vidskepelse i olika former. Religionen är humanismens direkta motsats.
Religionen uppmanar knappast till självständigt tänkande, tvärtom. Den slår på förhand via sina skrifter fast vad som är rätt och riktigt och hur man bör leva och handla. Det hindrar människor att tänka rationellt, och ta till sig ny kunskap. Ett exempel är de kristna kyrkorna och deras försök att förhindra många troende att se rationellt och tolerant på homosexualitet.
Här skiljer sig religionen från humanismen, enär humanismen innebär att varje människa får tro på det hon själv väljer. Religionsfriheten är en del i det demokratiska samhället. Humanismen och dess utövare motsätter sig dock religionens rätt att spela en roll i samhällslivet eller som en del av statsmakten. Humanister är emot alla slag av speciallagstiftningar av religiösa skäl. Inte heller bör offentliga medel utgå till skolor som drivs på religiös grund. Humanisterna anser att alla barn har rätt till sexualundervisning och simundervisning, oavsett föräldrarnas tro.
Humanister är också emot offentligt stöd till religiös verksamhet eftersom det innebär ett uppmuntrande av vidskeplighet. Man har rätt att tro på både Jesus, Muhammed, Shiva eller Buddha, men man har inte rätt att det allmänna skall finansiera sådan form av verksamhet.
Slutsatsen är att all religion och vidskepelse som är extrem och ser andra styrelseskick än den demokratiska ordningens samhälle är fiender till detta humanistiska och demokratiska samhällsbygge. Religiös fanatism och vidskeplig dumhet är inte förenliga med ett humanistiskt samhälle, även om humanismen som sådan inte tar avstånd till religion och vidskepelse – så länge den är privat och inte söker påtvinga andra sitt budskap eller synsätt.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster